Skratta mera!

Jag har varit på Stand Up Comedy. Och jag har inte skrattat så mycket på flera år. Inte sen jag var på Jerry Seinfeld i NYC (sedär, hur smidigt och liksom "som av en händelse" jag fick med att jag faktiskt haft Ett Liv pre-kids, att jag var någon innan jag blev latte-addicted deltids-working småbarnsmother in the förort, någon som levde ett lite mer spännande liv, som läste Vagabond - inte mama och Family Living. Någon som reste hit och dit och bodde i spännande storstäder som NY och Amsterdam, inte bara rörde sig i en Bermuda-triangel mellan kedjehuset-dagiset-kontoret)

Det är viktigt att skratta. Sjukt viktigt. Det håller oss friska, det är jag övertygad om. Jag skrattade så jag grät åt Tomas Järvhedens bajsskämt (det var mest småbarnsföräldrarna i publiken som skrattade) och kände mig tusen gånger mer levande när jag klev ut från Intiman än när jag hasade mig in. Det var värt varenda krona!

Fast jag undrar varför man alltid hamnar bredvid så konstiga typer när man går på bio eller teater. Det slår ju aldrig fel. Finns det ett big-head med Let's Dance-Elisabeth-hårburr  i publiken så hittar ni mig precis bakom. Denna gång hamnade vi bakom två lite kraftiga alkisar (de var lite rödmosiga och dimmiga på ögonen, jag ställde diagnos direkt). varav kvinnan stod för burret och mannen hade ett rakat och solbränt - med betoning på bränt - liksom rödlila huvud. Han påminde starkt om en omskuren penis. Därtill en alkoliserad smålullig sådan.  Min diagnos bekräftades redan i pausen när de stod med varsin storstark medan vi stod lite på kanten med ett gäng pruttande (ja det är sant!) pensionärer och drack blaskigt kaffe i plastmugg. Alkisarna verkade inte hänga med riktigt i skämten heller. Det skrattade i alla fall inte ens hälften så mycket eller högt som Moi.
Det gjorde å andra sidan inte min fransman heller, vilket kan ha sin naturliga förklaring i att allt uttalades sjukt snabbt på en överdrivet utpräglad dialekt av något slag.
För jag vill ju inte gärna tro att vi inte har samma humor. Eller att han (och alkisarna) inte HAR någon humor!?

De som satt bredvid däremot skrattade non-stop. Inte för att jag i övrigt kände någon bonding-feeling med dem. De var storvuxna gubbs i 60+ åldern som på ett otroligt irriterande sätt kommenterade precis allt som sades i två timmars tid.
"Ha ha ha ja det är sant"!
"Ho ho - det har du rätt i"
"Hö hö hö, exakt, hehe"
Jag vet inte vad de hade för tourettes-variant men de kunde omöjligen hålla tyst utan liksom halvskrek ut sin feedback på allt som sades på scen och kom uppenbarligen direkt från tisdagens after-work.

Fast värst är ändå de som skrattar vid fel tidpunkt. Som min date på nämnda Jerry Seinfelds show. En blind-date. Internetblinddate till råga på allt, och det var på 90-talet innan nätdejtandet riktigt fått fart så det här med foton hade inte helt slagit igenom.
Inte uppdaterade såndana i alla fall. Han var typ 20 år äldre än han påstått och så här i efterhand kan man ju tänka att det borde ju rimligen - av flera anledningar-  ha ringt en varningsklocka när han kallade sig "Surfer 1984".
Året var tyvärr inte var det årtal han var född utan förmodligen det decennium då han var i tillräckligt god fysisk form för att ägna sig åt surfing. Om han inte syftade på nätsurfande förstås (vilket väl inte var uppfunnet).
Jag skulle ha vänt direkt jag såg honom om det inte vore för det här oemotståndliga erbjudandet att gå på Jerry Seinfeld. (jag erkänner, det var total sugardaddy-varning på det hela.) Men det hela blev ju inte sämre av att jag lyckades pressa mig in genom entredörren samtidigt som Chris Rock och kände mig som en stjärna på röda mattan i fotoblixtarna. Och jag och Surfer '84 skulle åtminstone inte behöva konversera under showen - och han hade ju ändå skrivit ett par mejl som var riktigt kul. Ja, kanske inte så kul direkt heller men ja. Han hade skrivit i alla fall. 

Sen började det hemska. Surfersnubben skrattade, med ett sånt där galet hyenaliknande falsettskratt som liksom skär ända in i märgen och det fick mig att undra om han genomgått ett misslyckat könsbyte då dessa ännu var på försöksstadiet (dvs på hans årtionde, the 80s).
Och värre ändå: han skrattade PÅ PRECIS FEL STÄLLEN.
Typ då jag och resten av publiken hämtade andan efter en orgie av skrattattacker som golvat oss, och allt var knäpptyst i salongen.
DÅ gick han igång.
Fast Jerry inte ens kommit till någon punchline än! Halvvägs in på showen kunde jag knappt koncentrera mig på det roliga för jag var så orolig för när Surfsnubben skulle gå igång igen med sitt falsettgnägg, så att alla irriterat vände sig om och såg på oss med anklagande blickar.

Det blev aldrig jag och Surfer 1984.
Men min historia fick ändå en happy ending (nej, inte en sån som man får på suspekta massageinstitut utan f-skattesedel), nämligen ikväll - när jag återigen fick skratta så jag nästan (bara nästan) kissade på mig (fan varför har man fuskat så med den där bäckenbottenträningen??).

Mitt råd till dig?
SKRATTA MERA!

(Fast gör det vid rätt tidpunkt)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0