Hissdrama 1.

Döpte ju tidigare inlägg till Hissdrama 2. Känner mig därför manad att även skriva om Hissdrama 1, som ägde rum för sex år sedan. 2003 närmare bestämt.
Efter ett svettigt artighetsbesök hos min tyska farmor med mina franska svärföräldrar i sällskap, samt min fransos och min då nyfödde Etta, skulle vi återigen pressa in oss i den klaustrofobiska 80-talshissen utan fönster eller syreresurser. Barnvagnen tog upp större delen av utrymmet och jag kände mig tacksam för att min svärmor är en petite fransyska som tar upp mindre än 2 kvadratdecimeters hissyta.
Naturligtvis stannar hissen mellan två våningsplan. Just det jag alltid är rädd för, efter en episod i ett parkeringshus när jag var liten som liksom etsat sig fast.
Panik utbryter i det närmsta omgående på de två hisskvadraten (varav liggvagnen tar upp 1,5 kvm). Efter bara nån minut känns det som om det är 45 grader varmt i det trånga utrymmet. Hur länge räcker syret egentligen? Det börjar redan kännas svårt att andas.
- Mobilerna! skriker jag (shit Sherlock!) och vi sliter upp våra mobiler. Ingen täckning. Ingen täckning alls.
Noll täckning mitt i centrala Stockholm. Det är ju själva fan också. Jag hatar genast alla telefonbolag och alla hissar och alla värdelösa mobiltelefoner och alla kassa hyreshus och allt annat med för den delen. Från och med nu blir det trapporna. Alltid.

MIn man börjar svettas ymnigt och trycker febrilt på alla knappar. Inget händer.
Min svärfar, som har total klaustrofobi, börjar hyperventilera hetsigt och ser alltmer sammanbiten ut. 
Min svärmor, som helt saknar social timing,  försöker lätta upp stämningen genom att fälla glättiga kommentarer av typen "jag kan faktiskt inte alls förstå folk som får panik i trånga utrymmen" varpå min svärfar nästan svimmar av stress. 
Ettan vaknar och gallskriker genast (en helt naturlig reaktion med tanke på stämningen i hissen). så jag har inget annat val än att hala fram maten och står sedan inklämd mellan vagn och vägg och svärfar och hetsammar medan jag massproducerar förfärliga fantasier om hur vi sitter fast i två veckor i hissen och hur vi inte ens har någon skurhink med skurvatten att dricka upp (som den där finska städerskan jag läste om nån gång i barndomen) utan jag kommer bli tvungen att AMMA min man och mina svärföräldrar för att alla ska överleva. Här börjar även jag hyperventilera och halvgråta. Att amma min katolske svärfar är det absolut sista jag är sugen på.

Vi trycker som galningar på larmknappen. DÅ - efter vad som känns som timmar men visar sig vara minuter, till sist - hörs en kontakt från den yttre världen. OTIS hissreparatör har hört oss! Det finns hopp! Freedom is coming!
Jag gråter av glädje när jag med stor möda lyckas tyda det halv-albanska meddelandet om att en reparatör är på väg för att rädda oss från helvetet i hissen.
Tänk att en hissreparatör kan ge så mycket glädje!
Tänk att ordet "hissreparatör" de fakto kan vara synonymt med LYCKA.
Tänk att det finns stunder i livet då man inte önskar sig någonting mer här i livet, inga miljoner, inga lyxkryssningar eller karibiska paradisöar eller ens större bröst eller sänkta låneräntor - utan bara just detta enda: en albansk hissreparatör!
Att han sedan visar sig vara ganska värdelös som just hissreparatör gör inte ens något. Han lyckas nämligen inte ens laga hissen, utan endast med våld få upp hissdörren mellan två våningar. Och vi måste lirka oss ut genom ett litet kryphål men det bekommer mig inte det minsta. Inte heller det faktum att jag ammandes en tvåmånaders baby måste åla ut och liksom handlöst hoppa ner i famnen på den helt neroljade albanske hissreparatören, gör mig något..
För vi är ju RÄDDADE!

Och vi kommer aldrig mera att ta hissen allihopa samtidigt.

RÅD INFÖR FRAMTIDA HISSFÄRDER:
1. Dela upp er i ett Trappteam (med fungerande mobilmottagning) och ett Hissteam. Åk aldrig alla samtidigt!
2. Se till att ha redigt med dryck och proviant imed er (fyll en skötväska även om ni inte har barn, både blöjor och våtservetter kan bli mer behövliga än ni skulle önska).
3. Låt svärfar ta trapporna! (trots höftleden)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0