Hissdrama nr 2

Ont i ryggen-krämpan eskalerade (vilket i ju för sig kan ha något att göra med att jag jobbade 12 timmar i sträck med att bära prylar till en balkongstyling, snyggt blev det men Trött i Ryggen var ju bara förnamnet). I går blev det akuttid hos tidigare nämnda kiropraktor.
Med barn, bör tilläggas. Valde taktiskt den stora liggvagnen för att Trean skulle sova när jag knäcktes och knådades. När jag skulle in genom porten kändes det hela genast mindre taktiskt. Särksilt som jag endast genom en lyft-vinkling-våldsknuff tog mig in genom ytterporten. Därinne väntade första trappan. Att  jag tog mig upp utan att Trean vaknade visade väl att de gamla vagnstakterna sitter i än, trots att förortslivet innebär mindre vagnsrull.
 
Vid hissen tog det dock tvärstopp. Efter en kvarts lirkande och en hel del svärade  - och till sist våld - fick jag in Brion i den charmiga men ack så opraktiska gallerhissen. Ha, piece of cake, tänkte jag övermodigt och åkte upp två trappor. Där tog det stopp. Vagnen kom inte ut. Alls.
En annan nybehandlad patient försökte lirka och dra i den från utsidan medan jag tryckte på inifrån (en aktivitet som knappast kan sägas gynna våra redan onda ryggar). Men fast satt den. Den hjälpsamma tanten tyckte sig ha mycket hög vagnkompetens eftersom hon hade så många barnbarn och gav inte upp i första taget, utan försökte montera av hjul med mera. Ingen framgång. Vagnen satt fast.
Mesiga receptionisten kom ut och kastade en blick på katastrofen och insåg redan då sin oförmåga att lösa situationen (hon är nämligen knappt ens kompetent att boka in patienter i kalendern).
Till sist kom min kiropraktor ut. En tvåbarnsmor med starka nypor. Även hon gick bet.

DÅ!  kom Den Långe Kiropraktorn ut. Vänlig och beslutsam och trygg. Precis som en kiropraktor ska vara.
Metodiskt gick han till verket - och ÄNTLIGEN! tog vi oss ur den sabla gallerhissen som redan börjat kännas mer som ett fängelse än en charmig sekelskiftesdetalj. Dessutom bröt D.L.K (Den Långe Kiropraktorn) av två naglar då han försökte montera upp hela dubbeldörren till mottagningen för att vi skulle kunna komma in.
Det är exakt den typ av serviceminded omtanke som vinner kiropraktorkunder det!
Trean sov hela behandlingen, ryggen knäcktes, jag slapp betala - alla var glada och nöjda. Eller rättare sagt, JAG var nöjd och glad! (Hur de kände efter att ha ägnat hela kontorets resurser åt en kund som inte betalar i 40 minuter, förtäljer inte historien.)
Tills jag skulle ut vill säga. Då tryckte jag optimistiskt på vagnen in i hissen för kom den in och ut en gång så går det ju givetvis igen. Det gjorde det inte.
VAGNEN SATT FAST. Vilket givetvis betydde att hela hissen satt fast, på plan 2 närmare bestämt. Och alla andra haltande krumma kiropraktorkunder fick linka upp i trapporna. Min kiropraktor och jag kämpade en stund men jag begärde snarast förstärkning: Hämta Den Långe Kiropraktorn!
D.L.K .kom - fick in vagnen utan att Trean vaknade - och gick sedan trapporna ner för att även hjälpa mig ut. Att ta sig ut på entréplan visade sig vara den svåraste utmaningen hittills, och det gick först sen jag ålat runt och monterat av hjulen (varpå ryggen började kännas redigt sne igen). Sen sprang D.L.K. och bar vagnen nedför sista trappan!
Vilken hjälte! En sann vardagshjälte! Han borde hyllas i vårt program Svenska Hjältar! Det finns alltför få människor som visar någon hjälpsamhet eller, ens vanlig vänlighet över huvud taget, när man kommer dragandes på en fet barnvagn i stan.
Därför uppskattas detta särksilt. Länge leve D.L.K.!

Och jag kan å det varmaste rekommendera Löfgrens Chiropraktorpraktorklinik på Sturegatan 36 A.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0