Raggarfestival

Har nu tillbringat två veckor i Raggarlandet Rivervalley. Stegivs har vi anpassat oss till livet här uppe. Vi har dragit ner på hygienen till ett absolut minimum (snabbdopp i sjön en gång per vecka) och har även slutat byta kläder dagligdags. Vår meny har alltmer betsått av flottig hämtmat ackompanjerad av burköl (drick direkt ur burken) med viss tyngpunkt på pizza och pommes frites. 

Och i helgen smällde det: Årets överlägset största fest gick av stapeln: Älvdalens Musik- och Motorfestival. 
Vi snackar tunga grejer. Typ 30 000 raggare ansluter från hela landet. De traditionella uppfällbara campingstolarna står på rad längs Dalgatan (enda gatan). Dunkarna töms i hejdundrande tempo,  Svenne Rubins ekar i bilstereoapparaterna och över byn sänker sig en tung dimma av svettblandad doftgransdoft.  Till och med vid barnens godisregn kastades det ut DOFTGRANAR bland karamellerna!

På motorfestivaler är det cruising som gäller. Och här cruisas det med allt som går eller rullar, var så säker. HÄSTCRUISING inledde det hela (ja alltså riktiga hästar), tätt följt av TRAKTORCRUISING: Sen luftades mopeder, motorcyklar och till sist givetvis de nyputsade glänsande raggarbilarna. 600 stycken var de till antalet. Och de krypkörde flera varv inte bara genom byn utan runt varenda närliggande by. Här snackar vi riktigigt CRUISING: Och folk går man ur huse för att agera packad publik. 

På kvällarna är det förstås förfest på ICA-parkeringen - innan alla vinglar mot FOLKPARKEN. NÄR man ska dra sig mot parken är en fin balansgång. Det gäller att inte vara först, givetvis. Och det gäller att vara riktigt bra full så man inte får tråkigt. Men det gäller även att komma in innan man är FÖR FULL så man inte blir insläppt, eller rentutav innan man däckar i nån buske (alternativt nåt baksäte). Allt handlar om timing, med andra ord. 
Själv fick jag något slags nostalgiryck och gav upp den ursprungliga planen att försiktigt läppja lite på rödvinet, (jag hade ju ägnat hela dagen åt tungt tablettmissbruk sen dragkampstraumat). Istället började jag vräka i mig allt drickbart som erbjöds, och det blev en salig blandning med smirnoff som den röda tråden. Inte bra. 
Det enda som skiljde den här kvällen från liknande kvällar under typ örra årtusendet, var att jag nu blivit vuxen nog att betala inträdet (hutlösa 220 pix), istället för att planka in över vallgrav och taggtrådsstängsel bakom bajamajorna. 

På "parken" spelade under helgen idel tunga namn som ortens egen stolthet Lars-Kristerz, samt konkurrenten Scotts och självaste Svenne Rubins. De var typ de enda på programmet som jag ens hade hört talas om. Min egen utekväll blev en pinsam repris från tidigt 90-tal. Aspackad dansade jag på borden och förstod inte alls varför de som faktiskt verkade vilja SITTA vid borden med sina vinglas såg så otroligt sura ut när jag och min syster glatt HOPPADE mitt bland glasen. Det kändes som en otroligt bra idé just då.
Tur att man bara går ut typ en gång om året. Då är det ju lika bra att göra det rejält. Särskilt om man vill ha roligt på en Folkpark, då gäller fortfarande den gamla goda devisen "Fullt ös - medvetslös". Vi hade en sån där underbar omdömeslös kväll då man plötsligt pratar med allt och alla (som man inte ens ville prata med på den tiden man faktiskt gick i skolan ihop) och är tjenis och kramis med allt som rör sig.

Enda missen var väl att syrrans och mina försök att bli Scotts-groupies gick sådär, trots att vi lobbade för att Lars-Kristerz-Stefan skulle ta oss till logen. Något som också kändes som en otroligt bra idé just då, men så här i efterhand framstår som kvällens kanske sämsta idé. Särskilt med tanke på Kvällens Utmaning:  "Försten att ligga med Scotts vinner. Som tur var blev det ingen vinnare.  Ingen av oss två i alla fall (men jag har hört att dottern till hon i kassan på Domus fick till det). 
För mig och syrran gick det inte lika bra. Vi hängde framför scenen i två minuter och kände oss snart lika uttråkade som de själva såg ut att vara där uppe. Sen fick syrran den sluga planen att vi skulle vänta på dem BAKOM SCENEN: Briljant plan. Det var bara det att vi, av så här i efterhand oförklarlig anledning, ställde oss framför fel scen. Och de enda som kom ut där var Svenne Rubins - och då var det ju läge att fly fältet!
När jag nu analyserar hela scenariot med något nyktrare blick känner jag en våg av tacksamhet över att vi hamnade bakom fel scen. Annars hade det ju kunnat sluta riktigt illa, för vi var hyfsta påstridiga den där kvällen, min syster och jag.

Baksmällan är på väg att släppa nu, två dagar senare. 
Snart kanske man blir som folk igen. Sen hinner man glömma eländet till nästa års partaj.

Kolla in www.alvdaling.se om du vill haka på nästa år! 
Och kom ihåg: En gång raggare - alltid raggare.

Bildbevisen ligger redan ute på Fejan.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0