Military Plåga part II.

Jamen vad tänkte jag? Allvarligt talat?
HUR tänkte jag när jag skrev slutklämmen sist: "Uppställning måndag 6:15. Jag längtar"
Jag måste ha haft nåt tillfälligt hjärnsläpp. Längtar är i alla fall inte hur jag skulle beskriva min känsla i morse, när klockan ringde före fem.

Tillbaka i gyttjan. Nordic Military Training med andra ord. Vid samma okristliga tidpunkt på dygnet: 6:15 am.
Så här i efterhand fattar jag inte vad jag med blossande hatkärlek drömt om hela sommaren. Det känns helt ofattbart att jag ägnat så mycket tid åt att prata om och ladda inför denna dag, detta pass.
För det finns ju faktiskt inte ett enda moment på hela träningspasset som jag uppskattar, utom möjligen då Brutale Bruno till sist tillkännager att de 75 plågsamma minuterna är över.

Visserligen log jag ite nöjt under uppvärmingsjoggen, som gick i rasande tempo över stock och sten. Nöjd med att jag faktiskt var där, kom i tid, orkade.
För min motivation har sannerligen sviktat det senaste dygnen och mina kollegor har hoppat av en efter en. Tur då att jag skrutit så om min nya träningsmetod. Det gick ju liksom inte att backa ur nu.

Men Jeeeeeesus (ser ni, kanske blev jag lite mer religiös efter den där konfirmationen i söndags i alla fall?). Det märks att man mest har fikat i sommar.
Och mysjoggat, så där som det brukar bli när jag är ute själv: "Åh nu har jag väl minst sprungit en par tre kilometer, nu är det allt liiiite jobbigt, kanske ska sakta ner lite, typ smålufsa fram, eller, pust, kanske ta en paus faktiskt, kan ju typ stretcha för det är ju braaa för kroppen, eller vadå, stretcha? Jag kanske ska sitta lite rent utav? Meditera? DET är ju jätteinne och bra. Mindfulness. Så att jag hittar fokus, och kan fortsätta jogga sen liksom. Med nya krafter." 
Mina myspass har inte gett några vidare resultat. Rent träningsmässigt alltså, trots att de varit ganska tidskrävande (med tanke på de inlagda "mediationsmomenten").

Annat är det med dagens pass.
Det var ett standard kräl- och kräkpass med Brutale Bruno. Just the way I like it.


Dagens blötaste: Att ett oräknerligt antal gånger krypa och kräla och hasa sig kors och tvärs över en totalblöt gräsäng, med näsan i leran. Nytt för mig var "masken" (mitt eget namn på detta krälmoment) där jag skulle dra mig framåt enbart på armarna. Har möjligen sett nåt liknande i nån gammal krigsfilm, typ sådär i en lerig risåker i Vietnamn. För att hålla ångan och motivationen uppe försökte jag se det som en förberedelse inför World War 3. Med stor beslutsam het hasade jag på, för kung och fosterland.
Halvvägs sviktade ändå min motivation. Det kändes liksom inte helt trovärdigt att min nyvunna kunskap i hur man snabbast möjligast hasar sig över ett gräsfält kommer att komma till någon direkt användning i nästa världskrig. Skyttegravar är ju lite passé minst sagt, när man numer bombar och förintar hela landskap som ingenting.
För säkerhets skull tränade jag ändå barnen i det hela (mina kunskaper om krig är ju ganska torftiga, så better safe than sorry). Vi körde några varv runt i köket ikväll, masken all the way baby. Så nu är vi redo, familjen Z. "Barn! Kärvapenkriget är i full gång, skynda och lägg er ner i "masken" och hasa er ut på tomten, platt på marken utan att någon ser er! Ut i friggeboden nu, hasa på!"

Dagens farligaste?: Att toksprinta fram och tillbaka över en stor äng, och BARA ANDAS MED NÄSAN. Jaja, skratta ni. Det gjorde jag med där jag segervisst skenade på de första vändorna. Men man andas ju faktiskt typ aldrig med bara näsan. SÄrskilt inte som snorig pollen- och gräsallergiker.
Detta av den simpla anledningen att man inte får någon luft, och syrebrist är som bekant ingen hit. Särskilt inte i kombination med stenhård löpning, skulle jag vilja poängtera.

Dagens sjukaste: Vi uppmanas att två och två stå och slå på varandra. I magen. Hårt.
Jag är av princip emot våld. Jag bar hela min ungdom "rör inte min kompis"-knappar och jag uppfostrar mina barn, med varierande framgång visserligen, till att lösa konflikter utan våld.
Och här uppmanas jag alltså till att boxa min träningskompis, om och om igen. Det strider mot allt jag tror på, men indoktrinerad av Brutale Brunos kommandon slår jag. Jag slår och slår och slår.
Fast den där sköna Sly-känslan, typ Jag är Rocky!, infinner sig inte riktigt. Jag känner mig snarare som en utmattad version av Mickey Rourke i The Wrestler. Och ungefär lika fräsch.

Dagens tyngsta: Möjligen att hänga under ett staket och göra pull-ups. Armar är inte min starka sida. Inte mage heller. Så möjligen var det att ligga ner och sparka upp benen mot en partner som genast knuffade ner dem igen. Eller möjligen var det ..svårt att välja här faktiskt. Bruno hann ju rassla fram så många kandidater som slåss om den här nomineringen. Ofattbart många på 75 minuter faktiskt.

Dagens hatmoment: Race uppför lerig backe toppad med brännässlor, hopp över ett staket (där man förväntades att med stark och klar röst tillkännage hur många gånger man hunnit utföra detta hatmoment) och jogg runt ner till början av lerbranten igen. Och igen. Och igen. Vi snackar inte ett race. Utan tio. De sista fem kryddades dessutom med höga grodhopp, att jogga vore ju alltför simpelt. Det mest positiva jag kan säga om övningen är att man fick upp flåset. Rejält.

Dagens hopp: Det var ett jäkla hoppande hit och dit så även här är det svårt att välja en klockren favorit. Höga hopp är tydligen inne. Och jag levde hela passet på hoppet: Jag hoppades att jag skulle överleva och även orka hasa mig tillbaka till omklädningsrummet.  
Nuvarande bubblare till nomineringen är helt klart hoppet om att jag ska orka mig dit för uppställning även på onsdag
.
Dagens final: (lägg på maffig amerikansk voice over med djup basstämma:) --and just when you thought the nightmare was over, ....då uppmanas vi att kräla ner för en brant trapp på läktaren till Östermalms IP. Galet? Ja. Jobbigt? Absolut. Nyttigt? Tveksamt. Möjligen kan man ta nåt slags rekord i Guiness rekordbok i udda hobby, störtdyka nerför trappor på mage (jag skojar inte när jag säger att Militär-Jens liksom bara kastade sig handlöst utför och fullkomligen forsade fram längs trappstegen).  
Men ifrågasatte vi momentet? Tvekade vi? Nej. FÖr du ifrågasätter inte på Military Training. Du gör. Sen gör du igen. Sen gör du lite till.
Med huvudet före, på mage, med hyfsat stor risk att bara liksom kana iväg på trötta armar, lät jag min slutkörda leriga lekamen liksom dunsa trött mot trappstegen. Because Bruno said so.

Och dagens grande finale då?
You guessed it. 20 höga hopp. You know you love it.

Bruno Baby hit me one more time!
Onsdag 6:15 närmare bestämt.

Kommentarer
Postat av: Bruno

ok

2009-09-01 @ 08:25:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0