SOFIA STORIES

 

Trogna NMT-läsare kanske har noterat att jag inte kommenterat måndagens mördarpass i gyttjan. Det beror på att det tog sin tid att sanera mig från all lera och spotta ut den sista lerklumpen ur munnen. Gyttjan som liksom fastnat i porerna på knäna verkar dessvärre i det närmsta permanent (känns jättesexigt givetvis).

När jag väl sanerat mig själv från gyttja återstod kläderna. Skorna. Sen badrummet. Bara att få bort allt grus ur tvättmaskinstrumman tog sin lilla tid. Och då har jag ändå inte gått in på all sand jag fick skyffla ur badkaret. Att blogga hann jag bara inte med. Men jag var självklart extra peppad inför onsdagens intensivpass.

 

Jag väntade mig det värsta. InHuman Håkan. Sex på morgonen. Intensivpass. En i sig avskräckande kombo. Då hade jag ännu inte tagit del av Håkans eget peppande på facebook "det blir jobbigt..stanna hemma...". I så fall hade jag möjlighen vänt på mig där i sängen och unnat mig en sovmorgon.

Nu stod jag på plats, till skillnad från många andra IP-stammisar som uppenbarligen röstat för sängen denna morgon. Heder däremot åt praoeleverna från Zinken som denna morgon fick mer gyttjekräl än de önskat sig (än en gång bekräftas att det ÄR mer hard core på IP)

 

Håkan visade ändå en slags mänsklig sida vilket ledde till uppgraderingen till Half Human Håkan (HHH). Vilket ändå innebar ett Håkan-pass, don't get me wrong here. Uppställning och uppvärmning – 50 jumping jacks följt av en vild serie med armhävningar. Sen en liten lätt jogg med zombiearmarna utsträckta. Redan när vi korsade vägen började jag ifrågasätta min grundkondition. Eller snarare hur min grundkondition påverkats av de senaste veckornas hetsätande av lussebullar.  Effekten var inte helt positiv, det var tydligt.

 

Vi skenade på i mörkret och boxades framför oss…diverse olika slagtekniker, vad de hette minns jag inte längre, men jag minns att jag  började ifrågasätta detta med HHHs roll som polislärare i ”skydd”, för det hela kändes mer offensivt än defensivt. Allt detta boxandet uppåt och framåt och i krok kändes definitift mer som anfall än försvar.

Kutandet slutade – inte helt otippat – i mördarbacken. Ni vet vilken jag pratar om. Där fick vi friheten att välja valfri metod för självplågeri: hoppa grodhopp eller göra utfall. Med 10 armhävningar vid varje lyktstolpe. Och backen är lång. Det blir många lyktstolpar. Vilket i ju för sig var tur för armhävningarna blev ju värsta vilan för de helt skakiga låren. Vet ni hur långsamt det går att hoppa grodhopp uppför och nerför en oändlig backe?

 

Efter denna tortyr blev det lite härlig teambuilding med gemensam jogg med armarna på varandras axlar. I takt givetvis. Det var inte långt ifrån att man tog ton och började sjunga den gamla godingen: I don't know but I've been told, military training is mighty bold/there's something waiting for us, down that dirty road/you never slow down, you never grow old (man får ju improvisera fortsättningen har jag hört)

 

Vid ”vårt” lusthus på fältet i skogen hade HHH förberett mysigt med små marshaller som lyste upp vintermorgonen. Lite magiskt måste medges. Fast efter xx antal minuter av 20 sekunders toklöpande, 10 sekunders styrkeövning i leran, 10 sekunders jogg, 20 sekunders toklöpande, 10 sekunders styrka..ja you get the picture…ja då kändes det mer som en slags koncentrationslägerverksamhet än ett magiskt morgonpass på frivillig basis.

Och när man var helt slut och hade slirat in i flertalet marshaller och enbart med ren tur undvikit att bli en mänsklig fackla i sina funktionstights av syntet, ja då var det dags för det riktiga intensivpasset att börja. FOKUS BEN, för omväxlings skull. 10 utfall, 10 utfall med hopp, 10 djupa knäböj, 10 höga hopp. Om och om och om igen.

Jag brukar trösta mig med att mina stora lår åtminstone är starka. Ett statement jag fick alla skäl att ifrågasätta idag. De verkar dessvärre bara vara stora. Punkt. Och de vägrade till stor del att samarbeta och betedde sig minst sagt skakigt.

Men det förstås, InHuman Håkan har ju blivit Half Human, så vi fick vila emellan. I plankan.

 

Jag tror jag kan tala för en enad grupp när jag säger att vi var lättade över att få jogga hem mot IP. Även om det blev jägaremarsch hela vägen.

MEN – så lätt kan man inte räkna ut HHH. Han hade ännu ett litet triumfkort dolt i militärtröjärmen. Gissa vilken muskelgrupp som skulle plågas nu? JO MERA BEN så klart! I den sköna kombon studsa som en liten anka och boxa samtidigt – en härlig sammansmältning av två hatövningar till En. Övning. Man. Verkligen. Verkligen. Hatar.

 

Men – och det är ju det som är NMT-sektens hemliga vapen – det där hatet och den där übervidriga mjölksyran i benen och den där kräkframkallande fy-fan-vad-sjukt-det-är-att-jag-gör-detta-känslan övergick efter 20 höga upphopp i ring till sedvanlig KÄRLEK och EUFORI!

Hög på endorfiner tultade jag mot jobbet på mina möra ben med samma grace som en teletubby på speed. Och tackade än en gång gudarna för att jag börjat träna med Nordic Military Training.