TV-tillvaron

OLD STORY: Du är ju helt störd, säger jag när R för hundraartonde gången försöker pussa mig. Nu är det inte så att jag tröttnat på min mans pussar (snarare tvärtom faktiskt), men jag känner till hans dunkla intentioner.

Mycket riktigt. Han har sina kontaktlinser i munnen och försöker klistra fast dem på mig.

Häromnatten hittade jag vid ett blöjbyte en helt uttorkad fokuslins med 1,75 i styrka fastklistrad på vår dotters rygg. Där gick min gräns!

Det här patologiska slafsandet med engångslinserna måste faktiskt få ett slut. Kan han inte bara kasta dem i toan eller nåt? Istället för att försöka limma fast dem på andra familjemedlemmar?
Och om det busigaste man kan komma på är att försöka limma sina gamla endagslinser på övriga familjemedlemmar är gränsen faktiskt nådd. Och överskriden:
Man behöver en hobby. En riktig hobby.

Även jag behöver en hobby. Vi är båda i desperat behov av en hobby. Vi kan inte bara ägna varje ledig stund åt barnen, tvätt, städning, storhandling, sophantering, trädgårdsavfall, renovering och extra smygjobb vid varsin laptop.

Vi behöver fylla vår tillvaro med mening. Kanske börja motionera mera. Eller åtminstone försöka initiera någon form av socialt umgänge. Om inte med andra (det kanske blir överkurs så här i början av själva hobby-projektet) så åtminstone med varandra.

Vi borde verkligen försöka ta oss mer tid för varandra. Våra samtal består i nuläget mest av lösryckta fraser typ "kan du hämta på onsdag?" eller "det har kört ihop sig, kan du ta lämningen nästa vecka?" eller "det är faktiskt DIN TUR att"..(lägga, hämta, byta blöja, bada barn, handla, laga mat, hänga tvätt...).
Det känns något begränsat. Jag har ju ändå en universitetsexamen i just kommunikation. Det känns som om man skulle kunna höja ribban något.

Hitta något att göra ihop kanske? Som man sen kunde prata om?


Det slutar med att vi köper en tv. En fet widesceen-tv i jätteformat.

Det är inte det att jag på något sätt emotsätter mig tv-köpet, snarare har jag tjatat som en galning om tv:n i över ett år.
"Vi kan inte ha det så hääär!" har jag ylat ett oräknerligt antal gånger med hänvisning till att vi suttit och kisat på den flimrigatv:n vi fick när min mormor tröttnade på den för ett antal år sedan (till saken hör att  min mormor har en grav kombination av både grå och grön starr och räknas som blind, och HON ratade tjock-tv:n).
Och jag är ju för tusan i mediabranschen (nåja, om nu uppdragsjournalistik kan räknas dit) och behöver en tv för att kunna hålla mig up-to-date med tillvaron. Dessutom har vi ju en närmast pervers fascination med de allra sämsta dokusåporna.

Nu är det möjligen så att en tv kanske inte är rätt investering för två slutkörda småbarnsföräldrar som redan tillbringar alltför mycket tid framför dumburken. Nu sporras vi ju bara ytterligare i att följa med i varenda fånig serie som lanseras.

Situationen förvärras av att Mannen fattar beslutet att vi måste skaffa fler kanaler eftersom vi nu har en sån bra tv. Med andra ord breddas vårt utbud plötsligt radikalt och jag med min ohejdbara missbrukarpersonlighet blir omedelbart fast i tv-träsket.
Jag börjar lusläsa tv-tablåerna, ni vet även de där finstilta tablåerna vid sidan av de stora kanalerna, de som är tryckta i typ sex punkter och måste läsas med förstoringsglas. Sen börjar jag stryka över de program jag vill se med en överstrykningspenna, och snart vaknar den gamla nördiga studenten inom mig till liv. Jag etablerar ett färgkodat system där rosa överstrykning betyder att jag MÅSTE SE HELA PROGRAMMET, orange står för att det är INTRESSANT, gult att HELA FAMILJEN KAN TITTA och grönt att OM DET FINNS TID ska du kolla.

Och plötsligt finns det tid. Plötsligt finns det massor med tv-tid. Vi måste ju ändå få valuta för tv-investeringen! Vi börjar, i likhet med mormor Ingrid, få fullt sjå att hinna med vår tv-vardag och jag börjar så smått fundera över om vi inte skulle göra som mormor och koppla upp en gammal hederlig videoapparat mot tv:n så att vi kan spela in de program vi missar. Och de som går på en annan kanal vid samma tidpunkt som nåt vi redan tittar på. Många såpor ligger faktiskt samtidigt i tablån!

Tv-hobbyn börjar bli kämpig. Den leder inte heller till att vårt sociala liv får det lyft jag tänkt mig. Snarare tvärt om. Jag börjar faktiskt snart att sakna den tid då vi hade "hyra film" som hobby. Det kändes åtminstone lite mer aktivt, vi åkte till en videobutik och disktuerade länge och väl valet av film och sen såg vi den ihop. Sen var vi tvungna att gå och lämna tillbaka filmen också, vilket ju innebar ytterligare vardagsmotion. Med tv:n är det värre. Vi behöver inte röra på oss alls. Vi behöver inte heller prata med varandra och diskutera vilket program vi ska se, för nu har vi ju två tv-apparater. En av oss kan alltid sitta på övervåningen och kolla på den gamla tv:n.


Vår hobby, den som skulle skapa närhet och gemenskap och ge oss en hälsosammare, mer social tillvaro, har lett till att vi spenderar större delen av vår tid på skilda våningsplan. Fortfarande med varsin laptop i knät, för vi surfar och smygjobbar under reklampauserna.
Det värsta är att vi trivs ganska bra med tillvaron. Vi ser visserligen knappt varandra över huvud taget, men vi har börjat skicka instant messages till varandra, där vi sitter vid varsin tv med varsin dator. Ibland ringer R upp till övervåningen också, med våra telefoner som tydligen har något slags internt system jag inte behärskar. Och jag ropar då och då små hälsningar, typ, "Kan du sätta på mera tévatten älskling?".

Sen har ju detta med att vi ser på olika tv-program lett till att vi liksom får olika input från omvärlden, olika erfarenheter vi sen kan berätta om och dela med varandra under våra bilresor till landet. Och säger inte alla familjerådgivare och terapeuter att det är bra att vara ifrån varandra lite, så man får nya intryck och har något att tillföra i relationen?

Så, kanske var detta med tv-hobbyn inte så dumt ändå?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0