SOFIA STORIES

Herregud. Jag är så himla ute. Jag visste inte ens att vi VÄNTADE på just NAGELTIPPAR MED CHANELMÖNSTER. Jag känner mig inte ens riktigt säker på vad Chanelmönster egentligen är, det enda jag vet är att

•1.         det inte är detsamma som de där bajsbruna franska väskorna som alla utom jag (och några medsystrar som även de delvis lever på föräldrapenning) tycks villiga att betala hutlösa överpriser för.

•2.         Jag inte skulle ha råd med något som inkluderade ordet "Chanel" ens om jag instinktivt kände att jag inte kunde leva utan objektet i fråga.

Fan vad jag är ute. Men det är väl ofrånkomligt när man hasar runt höggravid i "bekväma" skor för att undvika värsta foglossningen, iklädd diverse tältliknande plagg. Jag har gett upp. Trots alla ansträngningar påminner jag ändå mest om Barbapappa i profil. Under mina bättre stunder kan man dra tydliga paralleller till Muminmamman.

Notera att varken Barbapappa eller Muminmamman är kända för sin fylliga bysts skull.

Det är inte heller jag. Det är faktiskt en mycket irriterande faktor.

Ok att man fläskar på sig uppåt en tjugo kilo, att man får megamage och väl tilltagna megalår. Men fick man bara megabyst också på köpet, så skulle ju det hela vara överkomligt. Mer proportionerligt. Då hade man ju nåt nytt att framhäva, nu när midjan är ett minne blott och benen mest liknar svullna telemaster (iklädda foträta skor).

Då kunde man åtminstone stoltsera med sina nyvunna boobisar och dra blickarna uppåt, bort från det gigantiska problemområdet (dvs allt nedanbför bysten, ända ner till de fula skorna).

Men nejdå. Två graviditeter och bysten har snarare minskat i omfång. Det är verkligen så orättvist att man bara blir trött.

Man blir trött på allt när man väntar barn. Först hormontrött. Sen trött på att vara tjock och otymplig. Sen bara aptrött på det mesta.

Gravidkläder i synnerhet. Man har ju typ bara en byxa till slut som man kan pressa ner sig i och det ger ju ingen större möjlighet till variation. Alla glammiga mamma-magasin skriver förstås om det fantastiska modeutbud som idag står till de gravidas tjänst. Men jag har faktiskt ingen som helst lust att pynta närmare tusen spänn bara för en oformlig gravidtop. Som jag har i kanske tolv veckor. Det är liksom ingen idé.

Så medan vågen alltjämt fortsätter att visa högre siffror till synes helt utan intention att lugna sig, fortsätter man att vagga fram i den nopriga gamla brallan, med en uttänjd tältliknande top och dubbelhaka. Och försöker känna sig sådär härligt kvinnlig och vacker som vissa påstår sig bli. Och NJUTA av sin graviditet som tidningarna uppmanar en att göra.

Det kanske är Chanel nageltippar som saknas i min tillvaro för att jag riktigt ska kunna njuta. Jag skulle säkert känna mig sådär härligt kvinnlig och strålande bara jag hade åtminstone tjusiga tippar på ena handen.

För jag fattar faktiskt inte hur man skulle fixa barn, hushåll och tangentbordsskrivande  om man hade löstippar på alla fingrar. Hur skulle det då gå att diska, torka rumpor och plantera lavendelplantorna jag reafyndande på Coop, som står och dör på altanen?

Och matchar Chaneltippar över huvud taget med min stil?

Fast stil. Vad menar jag nu egentligen. Problemet är ju att jag i nuläget inte har någon stil alls. Chaneltippar är det enda rätta! Tänk att vara FÖRST med Chanelnageltippar!

Om jag bara visste hur de såg ut?

Får skylla min oförsvarliga okunskap gällande Chanels nageltippar på den pågående graviditeten. Eller den förra. Eller den kommande. Som gravid tappar man faktiskt modekonceptet något.

Det är inte det enda man tappar. Man tappar tråden också. Oavbrutet. Och nycklarna. Och kontokortet. Och mobilen. Det är som någon slags avart till afasi drabbar en. Jag kan knappt tala sammanhängande ens. Detta har jag tidigare skyllt på klyschartade ursäkter som "amningsdimma" (tack vare barn tätt så höll ju den i nästan två år i sträck!) och sömnbrist. Men nu har förvirringen infunnit sig redan under ett tidigt stadium av graviditeten.

Eller om det kanske rent utav var ännu tidigare.

Typ när jag fick för mig att rycka ut spiralen.

För då kan jag ju verkligen inte ha varit vid mina sinnens fulla bruk??

Löfte inför morgondagen: Att gå tillbaka till nagelplacet och ställa pinsamma frågor om Chaneltipparna.

OLD STORY 2006. En egen helg. Den första på tre år. Visserligen mina bästa tre år i hela livet, men ändå. Lite egentid skadar inte. Det är ofattbart hur snabbt man kopplar bort allt det där som är ens vardag. Bajsblöjor, leksaksplock, gos och mutor och arga förmaningar och bränd falukorv och matrester på köksgolvet. Hela det slitsamma men ändå fullständigt underbara livet man lever till vardags.

Så lätt man blir bara Sofia igen. Inte mamma Sofia. Bara Sofia.

Den jag var innan. Eller den jag tror att jag var innan (vem fan var jag då?? Nån som minns? Och vill jag över huvudtaget vara den typen igen?).

Tänk att bara sova länge, utan att någon redan vid tresnåret på natten kryper över en och snor åt sig plats genom att åla runt och sparka åt olika håll. Tänk att inte bli tvingad att hasa sig upp redan klockan fem för att sätta på Pippi-filmen (eftersom Barnkanalens programchefer tydligen inte har barn som vaknar förän åtta, lyllosar).

Tänk att äta frukost själv, utan att bre tusen smörgåsar som man vet bara kommer sluta upp-och-ner-vända på köksgolvet där de blir kvar tills messmöret torkar fast. Gå ut på stan, utan att jaga runt totalsvettig i jakten på de försvunna vantarna, mutrussin, den borttappade snuttefilten, Utan att komma ihåg att packa extrakalsonger, blöjor, våtservetter, vattenflaska, termos med vällingvatten, vällingflaskor, bok, leksak, banan, extrafilt...

Bara ta sin snyggaste axelväska  och läppglanset och gå. Och kunna gå in även i de små häftiga butikerna som har för smal dörr för dubbelbarnvagnen. Och kunna tokhandla i fred.

Så kom då den efterlängtade barnfria helgen. Och Mama Sofia på grönbete gick helt överstyr. Handlade tre par stövlar på en timme, vilket jag gjorde misstaget att euforiskt återberätta för min man, som bara stönade och sa, pengarna, tänk på pengarna.

Då sa jag kaxigt (jo man blir kaxig när man varit helt själv i tolv timmar, och lyxat med ett glas vin till långlunchen) att jag egentligen tänkt köpa fyra par stövlar, att jag BEHÖVDE fyra par stövlar. Att VARJE KVINNA behöver fyra par stövlar i sin garderob, minimum. Ett par höga svarta till kjol, ett par casual cowboy som är snygga till jeans och cool top, ett par bruna för brunt är "the new black" och dessutom var de i mocka. Sen behöver jag egentligen även ett par svarta man kan ha till kjol utan klack, som man kan gå i hela dagen och även till parken och så, men de måste tyvärr prioriteras bort för nu när jag har ett par bruna stövlar behöver jag givetvis en komplett brun garderob också. Jag har nämligen inte ett endaste brunt plagg.

För nu är jag trött på att vara en mysmorsa i fläckig velourbyxa från Lidl (tysk småsnuskig lågpriskedja som bara de som lever på pension eller föräldrapenning handlar i). Jag är trött på att alltid ha utvuxna slingor och degig mage och bekväma skor som klarar av timmar i sandlådans geggamoja.

Nu vill jag bli en mer Glamourös Kvinna.  

Trend. Lyx. Flärd.

Smaka på dem. De är Nya Ledord i mitt liv.

Champagnen ska flöda. Jag ska alltid vara välsminkad och ha välvårdade naglar. Jag ska vara en sån där mamma som folk ser och tänker "gud huuuuur kan hon se så fräsch ut när hon har småbarn?". 

Ett föredöme, nej, hellre en inspiration. Som modell-Emma och solbrända Kristin Kaspersen och välmejkade Janouch som, åtminstone om man får tro hennes spalter, till och med har ett bra sexliv fast hon har fem barn.

Bara att överhuvudtaget "ha ett sexliv" räknas som en stark bedrift i mina ögon. Hur orkar hon?

Åter till min shopping. När jag handlat tredje paret säger min i vanliga fall shoppinggalna väninna i en ganska bestämd ton att "det kanske räcker nu".

Jag misstänker att hon säger det mest för att hon nu tvingas bära två av mina otympliga kassar och hon har alltid hatat fysiska ansträngningar av alla slag.

Hon säger också att hon tycker att jag genast ska gå till en provhytt och byta skor och ta på ett par nya stövlar. Hon säger det med en snäll röst. Samtidigt tipsar hon om att jag kanske kunde "glömma" mina gamla stövlar i provhytten.

Det säger hon i lite mindre snäll röst. Lite mer som en order faktiskt.

Jag tänker att hon faktiskt har varit schysst som inte sagt något om hur otroligt fula mina slitna, fyra år gamla "gravid-promenad-stövlar" är förrän jag hade ett alternativ att tillgå. Men nu när det väl är sagt är hon oresonlig. Stövlarna ska bort. Så är det bara.

Jamen de är så bra i pulkabacken, försöker jag.

Jag trodde det var där du skulle ha dina casual cowboy, säger hon då.

Jag tänker att hon aldrig har åkt pulka. INGA anständiga pulkaföräldrar skulle komma dit i ett par casual cowboy.

Åter till min shopping. Har ni den blekaste aning hur skönt det är att prova kläder när man inte har en ettåring med sig i provhytten och en nyfödd skrikandes i vagnen utanför. Har ni en blekaste aning om hur snabbt en ettåring kan åla under provhyttsväggen och in i provhytten bredvid, eller hur irriterade de halvnakna medsystrar som våldgästas i provhytten bredvid kan bli?

Allt det är gömt nu. Det är inte klokt hur snabbt jag förtränger det faktum att jag inte alls är den där fria singel-shoppingtjejen som lite avslappnat går på stan (i sina finaste finkläder, fast det ska se ut som om det bara är hennes allra vanligaste vardagskläder, typ de hääääär gamla trasorna). Fast jag upptäcker att jag på ren rutin greppar efter varje barnvagn jag passerar (det är ett under att jag inte fått med sig någon annans bebis än). Jag stapplar självsäkert på i mina höga klackar, och hoppas att det inte märks att det var tre år sedan jag gick i höga klackar på stan sist.

Jag glömmer att jag är en morsa på permis, att mina timmar i frihet är räknade, så går jag upp i rollen som en härligt frigjord kul och snygg shoppingtjej som gärna tar ett glas vin till lunchen och alltid äter långa bruncher på trendiga ställen i Köpenhamn. Som gärna kollar lite extra på den snygga servitören och undrar om han den trevlige i inredningsaffären  tittar lite extra länge på mig av

1. medlidande?

2. intresse?

Bestämmer mig för det senare. Jag börjar verkligen gilla min nya barnfria tillvaro.

Men det tar bara ett telefonsamtal så rämnar hela den nya välputsade fasaden utan kräkfläckar på axeln och bananmosiga jeans.

En späd barnröst i mobilen som säger "Var är du mamma? Du trillar väl inte av tåget?"

Direkt kommer tårarna och mamman snyftar "Heeeej älskling och nej det är INGEN FARA mamma ramlar inte av tåget och vad gör ni älskling, har ni fått mat?" (varpå hon hör Mannen protestera surt i bakgrunden, eftersom jag alltid på ren rutin ställer denna uridiotiska fråga "Har ni fått mat" precis som om Mannen, tillika Fadern, skulle låta barnen svälta i tre dagar).

"Åker du tåg mamma?" frågar barnrösten och mamman ljuger utan att blinka och säger " ja jag åker tåg och jag kommer snart hem till dig igen för jag längtar så efter dig, du kommer väl och hämtar mamma vid tåget?" varpå Mannen tar över telefonluren och väser "UTPRESSNING" och "MANIPULATION" och liknande saker innan det hörs skrik om vem som ska få leka med den gröna traktorn i bakgrunden och samtalet får ett abrupt slut.

Och plötsligt längtar den nya piffiga mamma inte alls efter sin planerade utekväll med tjejerna på lyxig restaurang och baren med läckra Sex-and-the-city-cocktails.

Plötsligt vill hon bara hem till knubbiga barnarmar som kramas och blöta pussar och blöjbyten med puss på magen.

Plötsligt finns det ingen plats i världen hon hellre skulle åka till än hem till det gamla dammiga kedjehuset med de två galna barnen hon flytt från för mindre än 48 timmar sen.

Borta bra - men barn är bäst!

OLD STORY, 2006. (dvs innan mina djupa insikter om att börja träna=börja ligga, se "10 anledningar att börja träna")
Det är dags. Jag ska bli en tränad kvinna. Vältränad. Muskulös. Fit - och så där galet pigg. Fast egentligen är mitt enda mål att bli smal, men det låter liksom bättre att säga att man är ute efter hälsoeffekten. Så att man inte låter så jäkla ytlig. Nu när jag har ett vuxenliv och jobbar igen (efter åratal av mammaledighet) måste jag ju komma i form.

Nu är det slut med tröstsnaskandet framför TV:n. Slut med tröstätandet när jag bråkat med barnen.Slut med slappislivet och onda axlar.

Jag ska bli SATS nya Aerobic Queen.

Fast jag måste förstås ta det stegvis. Jag behöver liksom skolas in på gymmet. Efter typ tre år utan minsta situp (eller ens knipning..) är man ju som ett barn på nytt. Det krävs definitivt en inskolningsfas, så jag börjar lagom försiktigt.

Kanske lite väl försiktigt. Resultatet låter nämligen vänta på sig.

Efter sex månader och bara två besök på gymmet (som kostar halva barnbidraget varje månad) inser jag att jag kanske måste trappa upp tempot på min stegvisa gyminskolning något och sikta på ett besök i månaden i alla fall. Ett dyrt sådant.

Jag inleder upptrappningen av min träning med att ta med väskan med träningskläder till jobbet. Det känns bra. Sportigt och bra.

Tyvärr hade jag ju ingen sportig väska, det flick bli den trasiga dataryggsäcken. Jäkla R som inte sagt nåt om att han pajat axelbandens spännen så den hänger som en nerhasad puckel på ringaren i Notre Dame. Jag ser för övrigt tydliga paralleller mellan min hållning och ringaren i Notre Dames nu, efter flera års slapphet.

Tyvärr hittar jag inte mina snygga gymbyxor. Får ta den där mystiska plyschbyxan jag köpte på Lidl när de hade rea, den som krympt och blivit lite för kort, men det går säkert att hasa ner dem så där snyggt så att den brunbrända magen syns lite (måste bara sola först).

Tyska plyschbyxan borde funka. Vem tittar förresten på andras byxor på gymmet?

(Jag hoppas innerligt att jag själv -som studerar varenda arschle ingående med förhoppningen att det ska vara större och hängigare än mitt eget- utgör undantaget. ALLA kan väl inte vara smygfluktisar?)

Nåväl. Ner med träningsbehån (den enda, den jag köpte på en gatumarknad när jag bodde i New York för, låt se nu, herregud är det verkligen tio år sen? Hur som helst, den har sån där käck skumgummistoppning så man känner sig skitbystig. Och när man står i det där obarmhärtiga ljusrörsskenet framför de feta speglarna (som verkar vara såna där Lustiga-Huset speglar som gör en mystiskt bred på fel ställe), då behöver man all uppmuntran man kan få).

Jag tar även med workout-toppen som tyvärr blev missfärgad redan första tvätten. Krympt verkar den också ha gjort för jag kan knappt andas i den. Men den är i alla fall kort och ger en sån där moderiktig glipa mellan byxlinning och top, där magen tittar ut.

När jag står där inser jag med fasa att det där med ett tittuthål för magen inte direkt är ett drömläge när man vinterblek ska börja träna en mage som efter två graviditeter inte gjort en situp. Den liknar mest en jäst vetedeg. Överjäst.

Men jag har i alla fall en gammal SATS-handduk som jag tvingades att köpa svindyrt när jag glömt handduken en gång för en massa år sen. Den är visserligen bara stor som ett frimärke men det känns ändå liksom trendligt rätt att ha den, det ger liksom intryck av att jag är en sån där som tränar ofta och hårt. Så hårt att man stup i kvarten måste torka av maskinerna med nämnda SATS-handduk. Som en Träningsnarkoman.

Och det är ju precis en sån jag ska bli nu.

Bara jag kommer igång.

Jag brukar med illa dold belåtenhet prata om den tid då jag var just det. Träningsnarkoman, med vissa ätstörningar bör tillläggas, men det hade ju alla på den tiden. Det ansågs i det närmsta onormalt att

1. äta upp maten och

2. dessutom behålla den i magen.

Istället övertygade vi varandra om att vi minsann älskade att dricka ett glas vatten och äta en äppelbit och en tesked keso till frukost. Jajamensan. Varma scones med marmeland? Nej tack. Jag är så mätt efter äppelbiten så!

Det var länge sen, i morse åt jag en tallrik gröt plus ett halvt toastpaket och laddade sen med lite frukt under förmiddagen för att orka med det stundande kraftprovet: SATS lunchpass.

Det var bara det att just när jag skulle gå kom min kollega och frågade om jag inte ville hänga på på lunch. Och det ville jag ju. Jag menar man vill ju inte framstå som värsta asociala kufen som bara prioriterar sin träning jämt. Efter två års mammaledighet måste jag ju lägga krut på att bonda med mina nya kollegor. Jag tackar ja till lunchen.
Ibland måste man göra uppoffringar för andra.

Dag två. Träningsväskan står som en trofé vid mitt skrivbord på kontoret och alla ställer intresserade frågor om huruvida jag kör bodypump, step eller core.

Jag är lite osäker på vad de menar men säger att jag tycker det är roligast med aerobics, jag "gillar utmaningen med koreografin" hävdar jag självsäkert och ber till gud att ingen av dem tränar på samma gym vid samma tidpunkt som mitt första aerobicspass.

När nu det ska bli.

Jag ägnar arbetsdag två åt att trycka ut gymmets samtliga tärningsscheman, på alla olika faciliteter (även i Kista och Upplandsväsby, förorter som jag aldrig ens satt fot i) som jag sedan kopierar och tejpar upp vid min plats. Bara för att komma igång liksom. Få lite struktur.

Jag är garderad. Jag har femton aerobicspass att välja på, på fem olika gym nära jobbet. Varje dag.

Alla som kommer förbi ser hur aktiv jag är med min träning.

Respekt.

Jag känner mig genast som en mycket intressantare person och firar genom att gå ut och köpa semlor till mina kollegor. Tyvärr hann jag inte med något pass den här dagen heller.

Dag tre. Herregud. Mitt nya träningsliv tar verkligen mycket tid. Jag har inte hunnit jobba på hela veckan. Måste ägna mig åt att jobba i kapp dag tre. Hinner tyvärr inte träna då heller.

Dag fyra. Har glömt bort att jag har träningsväskan under skrivbordet trots att den är så stor att jag måste sitta i en ganska konstig och säkerligen icke ergonomisk benvinkel för att få plats framför datorn.

Sen går hela veckan på nåt mystiskt vis. Och sen fyra veckor till.

Ingen frågar längre om min träning.

De tror säkert att jag är på banan nu. För säkerhetsskull brukar jag ta långlunch och springa lite i affärer så att jag ser lite lagom rödmosig och svettig ut när jag kommer tillbaka till kontoret.

Min ångest växer ikapp med min fetma. Bikinisäsongen närmar sig med stormsteg och jag är fortfarande en dallrande degversion av mig själv. En version man helst vill deleta direkt.

Jag tänker oavbrutet på hur mycket pengar jag betalar till gymmet. UTAN ATT GÅ DIT. Det är såna som mig de lever på, de satans blodsugarna. De borde jaga mig på alla telefoner, skicka hotmejl, eller kanske låta nån av deras muskulösa personliga tränare komma upp till kontoret och släpa mig till gympasset.

Med tanke på vad jag betalar dem är det faktiskt det minsta man kan begära. Att de avsätter ett par timmar dagligen på att få mig till gymmet. Den servicen borde ju ingå i själva medlemskapet.

Det ska den minsann göra när jag startar mitt eget gym i framtiden, då när jag blivit så besatt av träning att den helt har tagit över mitt liv och jag inser att jag inte kan leva om jag inte får spendera all min vakna tid på gymmet, där jag måste installera ett barnrum så att jag hinner träffa mina barn också. Jag tänker mig i övrigt ett stilrent lyxgym med massa dyra krämer och parfymer man får låna helt gratis i omklädningsrymmet och gigantiska korgar med färskfrukt överallt och gratis soldusch och en live-dj i gymdelen. Och tröstchoklad vid utgången.

Släng dig i väggen Daniel Westling! Stureplansfolket kommer att köa för att få medlemsskap i mitt lyxgym. Går runt en stund och känner mig skitsmart och entreprenöraktig, ja nästan rik.

Ända tills jag räknar lite på vad jag hittills lagt ut på SATS.

HERREGUD varför gick jag inte och gjorde en fettsugning direkt? Det hade ju gått så mycket snabbare? Och till ungefär samma pris!

Nu måste jag bara ta mig samman.

Ett år har gått. Idag ska det ske. Body pump heter passet. Det låter bra. Jag behöver sannerligen pumpa upp både det ena och det andra som sladdrar och hänger.

Jag sätter mobilalarmet på ringning för att inte glömma tiden, för att inte kunna smita undan.

Det ringer vilt vid elvatiden och irriterar hela kontoret. Jag berättar med något för hög röst att jag minsann ska och köra ett pump-pass. Ingen verkar särskilt impad. Motvilligt hasar jag mig iväg, lite för långsamt i förhoppningen att jag inte kommer att hinna. Tar hissen ner för att spara kraft på väg dit.

Det är skitkallt ute och jag fattar inte ens hur jag ska orka ta mig till själva gymmet.

Jag går i snigelfart över Hötorget, med små små steg. Om man är sen får man säkert inte komma in.

Det vore ju hemskt synd. Då kunde jag ta en latte och tonfiskchiabatta och sen kolla lite på H&M istället.

Tyvärr hinner jag. Jag tar god tid på mig i omklädningsrummet. Dels för att jag inte har för avsikt att blotta alla mina defekter inför stans mest slimmade och brunbrända brudar. Dels för att jag känner mig så bortkommen där jag försöker åla mig i min alldeles för trånga träningstopp och den mystiska tyska plyschbyxan.

Direkt när jag kommer in i salen känner jag vilket enormt misstag det hela är. Alla andra har redan monterat upp värsta privata anläggningarna med stepbrädor och vikter av alla de sorter. Nu glor 80 pers asirriterat på mig där jag försenat seglar in med Lidl-byxan fladdrande kring vaderna (det där med att dra ner den och visa magen kändes inte helt rätt så där vid närmare eftertanke).

Jag försöker se helt cool ut och sneglar vilt på de andra för att se vad jag behöver för utrustning. Tränger mig in i ett av de bakre hörnen mellan två sura biffiga typer (det verkar som om alla redan toktränat i åratal för de är imponerande upppumpade allihopa redan så här innan passet.

Så diskret som möjligt försöker jag ila som en liten iller hit och dit för att hämta alla vikter (de lättaste jag kan hitta) utan att störa alla andra som nu har börjat med någon slags hysterisk form av uppvärmning. Jag koncentrerar mig på hur man får på vikterna på stången (som i sig är så tung att den skulle räcka gott och väl för mig) och försöker förhala tiden för uppvärmningen verkar asjobbig och instruktören tycks gå på speed eller liknande uppåttjack där hon hoppar runt med headset och coola träningskläder på scenen. Hennes kläder kommer inte från Lidl.

Till sist måste jag ändå börja träna. Jag kan ju liksom inte stå hur länge som helst och  bara montera grejerna.

Följande 38 minuter blir de tuffaste hittills i mitt liv. Jag räds inte paralellen till en förlossning, nackdelen här är bara att det inte bjuds på lustgas. Givetvis styrs jag ändå av mitt inre duktig-flicka-komplex och tar i så jag nästan svimmar under övningarna.

Veckorna (ja, veckor!) som följer är inte roliga. Jag kan i det närmsta inte gå. Jag kan inte heller sitta. Och jag kan inte ta mig ur sängen utan hjälp. Faktum är att jag inte ens kan höja armarna och shampoonera håret på över vecka.

Och givetvis är ännu ett pass inte att tänka på. Jag är ju i ett sjukdomsskick som i det närmsta borde berättigas tillstånd för handikappparkering.

Projekt Träningsnarkoman 2006 läggs ner under inte helt okomplicerade former. Jag tvingas fejka graviditet för att få ens få tillstånd att frysa träningskortet. Då slipper jag  åtminstone ha ångest över alla pengar jag förlorar varje månad. Jag vill inte avsluta medlemsskapet helt. Än. Så länge jag i alla fall är medlem (om än under vilande former) så har jag åtminstone "halva inne". Då är steget inte långt till mitt nya träningsliv, den dag jag nu kommer på de tankarna igen.

Stillsamma hemmakvällar i familjens sköte framför tv:n är faktiskt inte att förakta. Och känns det inte väääldigt 2005 att svettas på ett gym för att bli snygg och smal? Det är ju faktiskt INSIDAN som räknas!

Och därtill övertyga honom om att det är roligt.

Jag gick ut tidigt och skoningslöst hårt med min kampanj för det JÄTTEROLIGA besöket som bara STORA KILLAR SOM FYLLER TRE får göra hos tandläkaren.

Så KUL får minsann inte lillebror (som mycket riktigt snart blev avundsjuk.)

(Att lillebror borde ha fått se en tandläkarspecialist redan vid tio månaders ålder pga att han ramlade och slog av framtänderna är en annan historia).

Jag lobbade stenhårt för hur SPÄNNANDE det skulle bli att träffa Tandläkar-Mona.

Får man se ut hur som helst på Folktandvården nu för tiden, tänkte jag förortsfördömande när vi slutligen träffade Mona. Tandläkar-Mona med strassten i framtanden. Hon har bergis piercade tuttar också. Fast de slipper vi åtminstone se.

"Har du en stjärna i tanden?" frågar treåringen, mäkta imponerad.

"Nej det är en diamant".

Nåja tänkte surkäringen Sofia, diamant var väl att ta i. Nån slags fake-strass var det väl ändå fråga om.

"Får jag en stjärna i tanden?" frågar treåringe andlöst.
OVER MY DEAD BODY mimar surmorsan.

"Nej men du kan få ett bamseklistermärke!" säger Mona vänligt med sitt xylitol-strass-smile.

Som du sen kan ta och klistra fast på altandörren så att det aldrig mer går att rubba! fyllde jag i. Fast jag sa det inte högt förstås, utan jag tänkte det för mig själv, där jag stod och försökte vara en stöttande och positiv tandläkarmamma.

Ettan var som tur var mest intresserad av stolens funktioner. Sen pillade han loss avloppsgrejen i spottkoppen och när både Mona och den något mer lättirriterade  tandsköterskan påpekade att det var lite snuskigt just där, där alla andra spottade, då blev ju naturligtvis just det området högintressant.

Som tur är var besöket kort. Typ bara gapa och visa tänderna sen var det klart.
Vi hann bara demontera suggrejen och sabba avloppet i spottkoppen. Och spilla lite vatten och åka upp och ner i stolen ett tjugotal gånger. Det var värt inte mindre än TVÅ bambseklistermärken.
Ge oss lite mer tid nästa gång, Strass-Mona, så ska vi nog lyckas sabba hela tandläkarstolen.

Hur många bamseklistermärken får vi DÅ?

(baserad på rent hypotetisk, tyvärr icke personligen verifierad vetenskap)

10. Man slutar hasa fram som en förtidspansjo och klaga på stel rygg och diverse småkrämpor (typ ledvärk vid nollgradigt ute)

9. Man slipper ångest över att man aldrig hasar till nåt träningspass trots att SanslöstApdyraTräningsStället drar motsvarigheten till Eritreas årsbudget från ens konto varje månad
7. Man blir piggare  (bara av slippa lägga energi på nr 2.!) (orkar vara vaken ända till Sex and the city-reprisen)
6. Man blir starkare (orkar resa sig ur soffan i reklampaus för att hämta mera fika)
5. Man blir snyggare!!!
4. Blir man snyggare får man ligga mer (instant gratification) (se typ http://instantgratification.wordpress.com/) (eller ännu hellre här: http://en.wikipedia.org/wiki/Deferred_gratification)
3. Blir man starkare orkar man ligga mer (positive reinforcement)
2. Får man ligga orkar man gå och träna igen (positive reinforcement igen - här kan du träna mer på det: http://psych.athabascau.ca/html/prtut/reinpair.htm)

and the number one reason to börja träna is:
1. Jamen är det inte obvious? Hallååååå? Börja träna = börja ligga.

Rent hypotetiskt alltså.

Åk aldrig till Kistamässan.
Det är ungefär det jag vill säga. Jag skulle kunna (borde) sluta skriva här.
Fast det gör jag förstås inte. Jag har ju alltid haft lite svårt för att inse när jag borde sätta punkt.

Det började bra. Storbråk med ettårig dotter som föraktfullt kastar sin nya rosa mössa och för hundraelfte gången iklär sig broderns dödskallemössa. Fine, dammit. Min dotter får åka i dödskallemössan. Men riddarsvärdet får hon faktiskt lämna hemma, trots högljudda protester.
Varför är hon så sjukt vapenfixerad?
Nåja, detta får jag utreda vid senare tillfälle. Just nu ska jag fokusera på hur mycket jag hatar Kistamässan.
Hade föreställt mig en mysig mammadag bland inspirerande rum och vårsköna trädgårdsmiljöer. Dessvärre såg man inget på grund av alla pensionärer som stod ivägen. Uppenbarligen hade de någon slags åldersrabatt på mässan. Ju äldre desto mer rabatt kan man gissa. Typ som synsam brukar köra. Med rullstol, gärna i en bårliknande version, var det troligen gratis, med tanke på antalet jag hann krocka med. De hade det lika tufft som oss barnvagnar där bland alla pelargoner och pensionärer.

Topp 10 anledningar att hata Kistamässan:

1. Dirigeras över en kilometer från mässan till så kallad "parkering" ute i bushen, mitt på en leråker.
2. Kistamässan har skickat mitt gratis p-tillstånd till fel adress. Måste pröjsa.
3. ÖVer 60 arga/förtvivlade mässbesökare i kö vid den enda parkeringsautomaten på leråkern
4. Nyss nämnda parkeringsautomat får problem med att ta kort
5. Det kostar TJUGOFEM SPÄNN (25!) i timmen att stå på den jävla åkern
6. Halvvägs till mässan erbjuder de gratisbuss från parkeringen. Den tar inte barnvagnar. KÄnner starkt för att börja kasta leriga stenbumblingar mot bussens rutor men väljer moget att behärska mig.
7. Hela mässan är typ 80 kvadrat packade med pensionärer.
8. Mässans fik har bara 5 barnstolar och kaffet på lunchen får inte intas i restaurangen - utan i en PAPPMUGG ståendes utanför restaurangen så nya pensionärer kan få sitta. Jamen HERREGUD, kan man inte ens få dricka sitt blaskiga pumptermoskaffe SITTANDES? Är det för mycket begärt?
9. Ingen på hela mässan har några roliga gratisgrejer eller nåt gott godis i montrarna. Jamen är det inte därför man överhuvudtaget går på mässa? För att äta gratisgodis?
10. Se nr 1.  Och fundera på hur lerigt och geggigt det var på den där satans åkern fyra timmar senare, när fyrahundra bilar och tvåhundra rollatorer och rullstolar kämpat sig fram i snön och leran.

Det enda positiva var den inkompetenta men trots allt rara parkeringsvakten, som var söt på det där Paolo Roberto-aktiga viset (krossad näsa)(troligen bråkig gängmedlem i Husby till vardags, som extraknäcker som vakt, det gör ju alla som är våldsbenägna har man förstått).

Så. Nu har jag hatat färdigt. Mitt nya motto är ju som sagt att Välja Glädje. Det gör jag också.
jag är tokglad att jag varit i Kista. Nu behöver jag ju aldrig mer åka dit.
Been there done that.
Bye bye Kista!

PS. Måste bara förtydliga att jag absolut inte hatar pensionärer, även om de  omnämns en del i texten. Tyckte snarare synd om dem där de rest ända från Hälsingland, i finaste ellos-tröjan, med fina lågskor och käppen i hand, och så hamnar de ute på den där leråkern till parkering de med. Och får trängas som boskap på den patetiska mässan. Där det bara finns två toaletter och inga sittplatser för trötta ben. Hoppas de går samman och kräver resepengarna tillbaka från PRO, som troligen ligger bakom Resa till mässan-arrangemanget. 

Igår: Födelsedag. För jag vet inte vilken gång i ordningen. Det är faktiskt inte särskilt intressant längre. Det verkar liksom som att ju fler år man fyller, desto mindre värderar man sin födelsedag. Betänk nu att detta kommer från under tecknad, som tidigare år har skickat ut flyers och mejl och påmint alla i omgivningen om vilken oerhört viktig dag som var i antågande.

Jag tror jag lider av födelsedagsinflation. Fler år - men mindre värda. Det märks i alla fall tydligt på antalet paket och gratulanter. Och jag anklagar ingen, jag orkar ju faktiskt knappt bry mig själv ens.
Jag firade med andra ord inte så värst vilt. Det var inte längre en hyrd restaurang på Manhattan, 50 pers, femrätters middag, fria drinkar och karaoke, om man säger så.
Och tur är väl det för jag känner mig verkligen för gammal för att i veckor slava som gratisservitris för att jobba av en gigantiska skuld lik den jag ådrog mig på tidigare nämnda fest.
Nä jag tog det lugnt i förorten. Jobbade, hämtade magsjukt barn, fick med två friska på köpet, kladdade med mellis, diskade, städade, tvättade..sjöng inte ens minsta lilla karaokelåt ens för mig själv. Fick istället nöjet att skrubba lasagneklet från barnstolen och jaga en förrymd bajskorv i badkaret.
Livet som småbarnsmorsa är sannerligen festligt. Men man blir åtminstone inte sådär vidrigt bakfull av att bara hänga tvätt och diska.

Men man undrar ju ändå ibland...Kan det vara så att det de fakto VAR bättre förr?

Jag är knappast först om att starta en blogg. Snarare sist. Eller åtminstone sjukt sen att haka på bloggtrenden.
Den är ju typ redan förbi.

Till mitt försvar kan jag bara säga att jag faktiskt har startat två bloggar tidigare. Men inte ens jag själv kan komma ihåg vad de hette eller hur man hittar dem i cyber space. Men det är bara att gå på det igen alltså.
Fast det är förstås jäkligt irriterande att man alltid är sist ut med allt som är trendigt. Typ jeans nedstoppade i stövlarna.

Säsong ett: Jag var chockad. Tyckte alla såg ut som stora kycklingar med små pinnar till ben. Inte helt fördelaktigt för alla kroppstyper om man säger så. Jag insåg åtminstone mina egna begränsningar.

Säsong två: Fan. Tar det aldrig slut? Alla har fortfarande jeansen nerknölade i stövlarna. Måste gå ner i vikt så jag kan haka på trenden utan att se ut som fet kyckling med pinnben.

Säsong tre. Jag bara gör det! Hakar på alltså! Jag vågar! Jag är vild och vacker!
Och jag är den ENDA som fortfarande går runt och tror att det är trendigt med jeansen nedstoppade i stövlarna.
(dock: jag har blivit lite smalare! Välj glädje!)
(VÄLJ GLÄDJE är för övrigt mitt nya budord här i livet - tack tack tack Kaj Pollack!

Detta leder mig smidigt fram till - ninnani-nani-na-na! DAGENS BOKTIPS!

• Att välja glädje - av den nyss nämde förträfflige Kaj Pollack.
  Läs it- Learn it - love it- live it!

Nu har jag i alla fall sent om sider bestämt mig för att nu mina vänner,  nu jävlarimig ska det bloggas!
Även om bloggtrenden redan är passé...