Dancing Queen

jag, en Dancing Queen. Eller inte. Snarare inte faktiskt.
Tog mig nämligen lite vatten över huvudet idag när jag  (övermodig, troligtvis hög på koffein efter latten) anmälde mig till Dansaerobics på gymmet.
Hur svårt kan det vaaaaa? tänkte jag hurtigt. Jag har ju gått på Dansstep och briljerat (nåja, det är förvisso en subjektiv bedömning) det senaste året. Och aerobics har man ju studsat runt på sen benvärmarnas 80-tal. Hur svårt kan det vaaaaa?
Exakt klockan 17:03 idag blev jag varse exakt hur svårt det kan vara. Närmare bestämt omöjligt. Obeskrivligt. Outhärdligt svårt. Så outhärdligt att jag klockan 17:23 smet ut bakvägen efter 20 minuters total förnedring.

Jag borde förstås ha misstänkt att nivån kanske låg lite över min egen när jag såg den där dansbaben i benvärmare och coola korta adidasshorts och en sån där hip "Jag är typ lika bra som Madonnas dansare"-look. För att inte tala om hennes attityd. Jag höll en något lägre profil längst bak i salen med mina pösiga svarta brallor.
Eller kanske borde jag ha hejdat mig redan när jag lämnade klassbiljetten till den lilla sparrisen till balettdansör som skulle hålla i klassen.
Jag borde definitivt lämnat salen i samma ögonblick som det annonserades att sparrisen inte hittat nåt headset, men att han skulle skika instruktioner så gott det gick .Genom den musiken. På den decibellnivån. Ända bak till bakersta ledet där jag stod och nästan backade in i ställningen med Bodypumpvikter för att inte synas i speglarna.

Sparrisen började "lätt". Eller om det var "enkelt" han kallade det. Men sen "bygger vi på!" lovade han entusiastiskt. Och det löftet infriades med råge.
Jag var mer Lost än Sayed och Kate tillsammans redan under uppvärmningen. Det var hopp och piruetter och höga bensparkar i ett hejdundrande tempo och jag hade inte en chans att ens se vad sparrisen höll på med längst där framme. (Och jag längtade bara efter guden Fredrik som håller i Bodypump-passen.).
Det mest irriterade var att bortsett från hela  danstruppen från Madonnas Confessions Tour så var rummet fyllt av ganska vanliga människor. Småfeta småbarnsmammor. Och en förbluffande hög andel män över 50. En var närmast identisk med den där mustaschsnubben från MediaMarkts reklam. Röd t-shirt, gubbmage, grått hår, musche. HAN hängde med. HAN dansade.
Men jag - en sportig kvinna i mina bästa år som alltid trott mig ha en viss känsla för rytm och koreografi - jag var helt LOST. De sista 15 minuterna av min förnedrande upplevelse stannade jag bara för att glo på hur Muschen svängde sina lurviga längst framme vid speglarna, inklämd mellan två piffiga Madonna-dansare (som självklart inte bara följde sparrisens koreografi utan även la till egna små sexiga moves).

Där och då itvingades jag inse mina begränsningar. Även om jag glänste på buggkursen i Älvdalens hembygdsgård 1987, då jag dansade med svettiga militärer till "Vad har du under blusen Rut?", så är jag ingen dancing queen.
Tyvärr.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0