Födelsedagsinflation
Igår: Födelsedag. För jag vet inte vilken gång i ordningen. Det är faktiskt inte särskilt intressant längre. Det verkar liksom som att ju fler år man fyller, desto mindre värderar man sin födelsedag. Betänk nu att detta kommer från under tecknad, som tidigare år har skickat ut flyers och mejl och påmint alla i omgivningen om vilken oerhört viktig dag som var i antågande.
Jag tror jag lider av födelsedagsinflation. Fler år - men mindre värda. Det märks i alla fall tydligt på antalet paket och gratulanter. Och jag anklagar ingen, jag orkar ju faktiskt knappt bry mig själv ens.
Jag firade med andra ord inte så värst vilt. Det var inte längre en hyrd restaurang på Manhattan, 50 pers, femrätters middag, fria drinkar och karaoke, om man säger så.
Och tur är väl det för jag känner mig verkligen för gammal för att i veckor slava som gratisservitris för att jobba av en gigantiska skuld lik den jag ådrog mig på tidigare nämnda fest.
Nä jag tog det lugnt i förorten. Jobbade, hämtade magsjukt barn, fick med två friska på köpet, kladdade med mellis, diskade, städade, tvättade..sjöng inte ens minsta lilla karaokelåt ens för mig själv. Fick istället nöjet att skrubba lasagneklet från barnstolen och jaga en förrymd bajskorv i badkaret.
Livet som småbarnsmorsa är sannerligen festligt. Men man blir åtminstone inte sådär vidrigt bakfull av att bara hänga tvätt och diska.
Men man undrar ju ändå ibland...Kan det vara så att det de fakto VAR bättre förr?
