BOOT CAMP Dag 3. The Return to the gyttja

STYRKETRÄNING MED JÄVLIGE JONAS.

Ojojoj. Ojoojojojojj. Är faktiskt nästan för trött för att skriva. MIna kära kollegor som kämpade med mig i gyttjan idag vet nog vad jag pratar om. "Det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv" var Elinors omdöme.
Raringen Rille kunde inte ens prata för han låg som en döende fisk (eller snarare en säl?) på gräsplanen och kippade efter luft. Inget konstigt med det i ju för sig efter 75 minuters magstark militärträning, som för Rilles del även omfattade grävande efter skon i gyttjan, där den visst ville stanna kvar.

Men om jag tar det från början. Styrkepass sex en fredagmorgon - en bra början på helgen. Jävlige Jonas var på hugget får man nog säga för inledningsjoggen gick i ett rasande tempo (med armarna högt över huvudet, pröva själv, inte helt smärtfritt) och följdes snabbt av armhävningar och höga hopp på J-e Jonas order.
Fast för rättvisans skulle bör jag nog förtydliga att han inte var så jävlig. Utan mer hård men schyst. Och snygg (joo det hjälper motivationen något).  
Dessutom är han naprapat och en liten behandling skulle ju inte sitta helt fel efter ett sånt här pass. Ont ont överallt. Ja och nu snackar jag inte om skrubbsåren på knäna efter krypövningarna, eller de uppskrubbade armbågarna efter kräl och planka i gruset, eller blåmärkena efter att vi handlöst kastat oss på marken med "bakbundna" händer. Nej nu pratar jag om rejäl ren och skär muskelsmärta rakt igenom. Träningsvärk all the way, baby. Merciless Marita i onsdags visste vad hon gjorde.

Dagens pass var en rejäl utmaning för bäckenbottenmuskulaturen, om man säger så. Jumping jacks avlöstes av höga hopp som avlöstes av hopp med höga knän som avlöstes av grodhopp framåt marsch! Jesus.
Därför blir jag faktiskt nästan tacksam när vi ska lägga oss som plankor tvärs över en 120 cm bred gyttjefåra (som de lustigt nog refererar till som  "bäcken" hela tiden) och gå sidledes. Bland brännässlorna. Toppen! De bränns även GENOM tightsen. HÄRLIGT! Sen får vi hoppa oss fram hit och dit över bäcken också, ännu roligare. Cirka 98 % av oss krälade vid något tillfälle i gyttjan och fastnade med foten i det där oidentifierbara svarta dyiga.
Butalt är det. Även utan Bruno. Innan passet är över hinner vi även släpa varandra kors och tvärs över ängen, krypa och kräla, först som krokodiler och senare som militärer. Krokodilerna har det softare kan jag meddela.
Sen får Jonas plötsligt värsta storhetsvansinnet och tror sig vara Henry Bronett (som ju passande nog heter BRUNO i första namn)  i egen hög person, lerplanen blir Circus Scotts manege och nu ska vi plötsligt utföra värsta circustrixen på kommando. Hjula eller- vet-inte-ens-vad-alterativet-hette-(och jag klarade inte det heller) och sen göra någon slags salotmortal BAKÅT och helst landa på fötter,  för att sedan hjula framåt igen. Över en hel jävla åker.
1. Jag kan inte hjula
2. Jag kan inte det där andra heller, rondell eller vad det nu hette. KAN. INTE.
3. Hallåååå?? SALTOMORTALER kan väl bara dopade ryssar och undernärda kinesiska 7-åringar göra eller?
4. I det här läget klarar jag faktiskt inte ens en bakåtkullerbytta

Men J-e Jonas har fått hybris och voltar glatt bakåt för att visa. Själv  krälar jag mig över åkern och blir i det närmsta glad när jag får övergå till djupa utfall (när blev man någonsin tidigare glad över att få göra utfall, värsta hatövningen)
Sen var vi plötsligt "tillfångatagna" - det här är väl det närmsta en pacifist comme moi kommer en krigsövning - och hade händerna "bakbundna" på ryggen. I detta tillstånd skulle vi springa framåt över stock och sten, i två raka KOLONNER som jag nu till sist lärt mig att det heter, och på order handlöst (bokstavligen, vi var ju bakbundna) kasta oss ner på marken och sen kräla oss upp igen utan händerna (antar att vi skulle låtsas att vi blev beskjutna) (tur att man såg den där Travolta-Samuel Jackson-krigsfilmen på sexan igår så man liksom kom in i militärövningstämningen redan då).
(halvvägs skulle vi dessutom ta oss förbi en aggressivt skällande stor hund, formodligen utplacerad som ett extra hot från klockan nio (jamen asså, kom igen nu, ni har väl sett Top Gun, nine o´clock från vänster)
Så. Raka KOLONNER och vi joggar upp för värsta backen. Man känner direkt att det inte är sådär superkul att vara fånge med bakbundna händer. 
- SKYDD! gormar Jä-e Jonas.
SKYDD? tänker jag. Skydd? Sist jag hörde nåt om skydd var väl för en sisådär sex år sen i runda slängar och då fanns det väl mer eller mindre bara två alternativ: Kondom eller P-piller. Möjligen spiral.
Men det här med att handlöst störta i backen och slå sig halvt fördärvad -som SKYDD - fanns liksom inte på listan. Kan ju i ju för sig funka preventivt även det, på ett lite brutalare sätt.
Och Jonas skriker inte SKYDD en gång, eller två. Utan säkert tjugo gånger utspritt över vad som åtminstone känns som flera kilomters jogging. Bakbundna.

I två KOLONNER joggar ett tjugotal utmattade, törstiga, försvagade fångar tillbaka mot Östermalms IP.
Och nej då, ingen behöver bli besviken. Vi avslutar även dagens pass med härliga höga hopp!

Min vecka som utsänd Boot Camp reporter är över - OCH JAG HAR ÖVERLEVT.
Eller, jag har nog mer än överlevt.
Jag vill ha mer!
Jag vet, det låter så motsägelsefullt och galet och maschokistiskt och sjukt, men jag kan väl inte bara liksom sluta nu? När man precis börjat lära känna alla? Jag skulle ju sakna dem! (medan de t yp 400 olika människorna från SATS som jag tränar med varje vecka sen flera år troligen inte ens har märkt att jag varit ute ur leken en vecka, vem skulle man sakna där...hmm... få se nu...öööh. Ingen).
Vem ska peppa mig och heja på mig när jag tränar nu då?
Och redaktörens morot, det där om "helt omformad kropp på sex  veckor", (som hon visserligen inte kunnat styrka med en källhänvisnng, men som ändå låter så bra att man vill tro på det, typ som veckotidningarnas Gå ner 15 kilo på en vecka utan att känna hunger)  - Omformad på sex veckor - det är ju fem veckor kvar?

Lerig och dyngsur från topp till tå, men fullständigt euforisk över ett strålande morgonpass, bilar jag hemåt.
Måste nog inleda förhandlingar hemma om att få komma tillbaka. Fast jag har ju hetsat mannen (och halva hans kontor)att  prova på denna galenskap, ett misstag inser jag nu. 
Om även HAN blir hooked, vem ska då lämna våra barn på dagis?
För det här, som började som ett  galet reporteruppdrag, som jag och redaktören nästan fnissade ihjäl oss åt, har blivit som en drog. Och jag kan lätt säga att Boot Camp är något av det häftigaste jag har testat!

TACK TACK TACK NORDIC MILITARY TRAINING - ni är fantastiska allihopa I love you!

Avslutnignsvis citerar jag muskelknippet Schwarzenegger  (som väl gått några fler boot camps än Moi  får man förmoda):
- I'LL BE BACK!

BILDBEVIS BOOT CAMP!


BOOT CAMP BAKSMÄLLA del II

Brunos kommentar på bloggen tål att upprepas:

"SMÄRTA ÄR BARA SVAGHET SOM LÄMNAR KROPPEN"
/Snälle Bruno

Sug på den ni.
SMÄRTA ÄR BARA SVAGHET SOM LÄMNAR KROPPEN

Ok. Så om jag ska gradera smärtan. Tja. Efter måndagen hade ju lite lustgas eller kanske rentutav en redig epidural inte suttit helt fel.
Idag tror jag att jag överlever med många kaffe och ett par alvedon. Kanske en kombo, typ Voltaren och Alvedon-cocktail kanske.

Om man ska vara ännu mer konkret:
Baksmällan efter måndagens Boot Camp  var som att återuppleva vissa sen länge förträngda episoder från gymnasiet.
Det vill säga som dagen efter en folkparksfylla hemma i Dalarna.
Med andra ord som dagen efter att du tömt en dunk med halvkasst hembränt, plankat in på Lili&Susikonserten, spytt bakom Bajamajan, hånglat med nån (eller var det flera? )-fast-du-vet-inte-vem, däckat på parkeringen och åkt i ickeidentifierad raggarbil hem.

Baksmällan efter onsdagens Boot Camp är mer mogen.Vuxen liksom. Medelålders rent utav. Som dagen efter en välordnad parmiddag i förorten, där du (trots din ansvarsfulla roll som värdinna) vräkte i dig lite väl många rödvinsglas och kom i lite lite för god stämning, lite lite för tidigt på kvällen, och sen somnade i soffan just när den välskummade latten skulle serveras till 85-procentig GI choklad som alla låtsas tycka är JÄTTEGOTT.

I morgon 6:15 kommer jag att få skit för gårdagens sturska kommentarer om "light pass".
MEN: Smärta är bara svaghet som lämnar kroppen.



BOOT CAMP dag 2. Kondition

Onsdag 6:15.  Konditionspass med Mercyless Marita

Brutale Bruno är utbytt - mot Mercyless Marita. Jag är osäker på om det är ett uppköp eller ett nedköp. Men hon har militärbakgrund hon med - så klart - och springa kan hon tveklöst. Med oss andra är det värre. Vi springer hit. Sen springer vi dit. Sen springer vi hit och dit femtielva gånger till och hoppar som en skock såna där "sovfår" över ett stort dike på vägen. Tio gånger.
Fotografen Magnus flåsar heroiskt med. Han vägrar överge jeansen för träningstights (med såna dreads måste man ha coola brallor) men kutar tappert på med ett gigantiskt teleobjektiv i stadig hand. Själv har jag fullt sjå att ta mig framåt även utan en kamera att släpa på.

Nu ska vi springa åt andra hållet igen. Och fort ska det gå! Allt medan Mercyless Marita kommenderar oss att springa i rakare led, ta hänsyn till kamraten bredvid. Ingen får falla efter, gruppen gör allt tillsammans. De starka hjälper de svaga.

Och svag var precis vad jag kände mig som när jag klev upp fem i morse. Träningsvärken är fortfarande grym, närapå outhärdlig faktiskt. Fast på ett skönt sätt (betyder detta att jag redan fastnad i den maschokistiska sekten som kallar sig Nordic Military Training? Att jag är hooked?)

Ont det gör ont. Men vem tänker på det när man ska krypa över en gräsäng, släpandes på en 90-kilos man UNDER SIG? Det är bara att krypa på det.
Skynda skynda! hetsas det så man tror  Gunde i Fångarna på Fortet har hängt på. Skynda, öka! Annars blir man väl jagad av ett gäng dvärgar och inlåst i ett tornrum fyllt av spindlar. Skynda skynda ekar i mitt huvud.
Var det Merciless Marita jag hörde? Eller Bruno?

Ja för Brutale Bruno är ju givetvis inte helt ute ur matchen, nej kikar man i ögonvrån så ser man honom på högerflanken, där han med hejarop och kommandon pressar löpare efter löpare till stordåd. Idag ler han till och med!

UPPSTÄLLNING! Jo, en pipa att skrika med har hon, Mercyless Marita. Sen ska vi gå som skottkärror, eller gå förresten. Maritas briljanta idé är nu att vi ska HOPPA fram i armhävningar, medan vår kompis håller våra ben. Att göra en endaste armhävning är ju en herkulesprestation för mig, att HOPPA FRAM I ARMHÄVNINGAR över halva Liljanskogen är lite over the top. Faktiskt. Går inte. Alls.

Men man ifrågasätter inte på Boot Camp. Man gör. Vad de än säger gör man. Hoppa, kräla, simma, you name it. Man gör. Sen gör man lite till. Och sen pressar man det där sista 30 procenten man inte trodde att man hade.

(Sen känner maön sig som en stolt prinsessa resten av dagen och kan utan dåligt samvete klämma två kanelbullar till fikat!)

Dagens största prestationen var när en annan av nybörjarna klarade att krypa och släpa en kompis under sig över hela ängen. Hon kom sist, det tog tid, hon svettades, hon föll ihop. Men hon gjorde det! Hon var helt grym! Och varenda träningskompis stöttade, hejade och jublade  när hon gick i mål. Det var rörande och stort som slutet i en amerikansk krigsfilm. Saknade bara en majestätiskt vajande stjärnprydd flagga och amerikanska nationalsången i ett 5.1 surroundsystem.

Annars känner jag mig lite kaxig så här efter pass nummer 2. Tyckte faktiskt att det var lite "light" idag (vilket i ju för sig kan bero på att jag genomgående valde den lättaste vägen, för de mindre vältränade löparna.  Gillar ju minsta motståndets lag, fuskar gärna vid tillfälle, det är därför man går på sånt här ju, för att inte få välja, för att aldrig komma undan). Var liksom inställd på det värsta. Men jag kunde lätt ha gått på lunchpasset i bodypump efteråt (när pulsen gått ner till mer mänskliga nivåer) (ok så det dröjde ett tag)

Men en sjuk, nyupptäckt liten maschokistisk del av mig var nästan besviken. Ingen gegga? Ingen kräkning? Inget kräl och kryp?

BRUNO - kom tillbaka! Allt är förlåtet!  =)
(jag är ju som bekant svag för fransmän) (har en hemma)


BOOT CAMP BAKSMÄLLA

AJ. ONT. ÖVER. ALLT. HELA. TIDEN.
Kan inte röra mig. Kan inte sova. Kan ingenting.
Fick gå upp mitt i natten och lägga på påsar med frusna ärtor på min värkande nacke (har hört att kyla ska vara bra)
Har ont när jag ANDAS!

Detta kan inte vara bra. Inte bra alls.
Det värsta är att jag kände mig lite övermodigt kaxig igår efter träning. Tänkte att det där fixade jag ju.
Funderade till och med på att köra Body Pump på kvällen. Tack gode gud för att jag inte gjorde det.
Det var tack vare militär-Jens det, vars råd var att vila och äta. Det har jag tagit fasta på!
Det var även han som när han först såg mig sa: Du tränar va?
Ja, en del, sade jag blygsamt  (med illa dold stolthet över att det syntes att jag liksom försöker vara den sportiga typen nu)
- SATS va? sa han (precis som om det var svårt att lista ut, jag hade väska, handskar och vattenflaska framme för att se ännu sportigare ut)
Precis när jag skulle säga något självbelåtet om hur mycket jag tränar nu sa drämde han till med ett smått nedlåtande:
- Ja det här är inget aerobic-pass du.

NÄHÄ. Ja det ska gudarna veta. Så här ont har jag aldrig haft efter ett aerobicspass.
I morgon 6:15 är det dags igen.
Pray for me!


Day 1. BOOT CAMP! (eller kräl- och kräkträning med Brutale Bruno)

ÖSTERMALMS IP. Nordic Military Training. Boot camp, kort och gott.

Det var svårt att sätta dagens rubrik. Kräl och kräk? Svett och snor? Gympa i gyttjan. Tuff träning - tight rumpa? (nåja, inte än). Idag var det i alla fall dagen med stort D. Och den började tidigt:
Jag vacklar upp före fem, efter några få timmars sömn. Sömnbrist ingår förmodligen i hela tortyrkonceptet. Funderar starkt på att säga att barnen fått magsjuka, krypa ner under duntäcket igen. Att gå upp så här tidigt - dessutom för att MOTIONERA - är faktiskt fullständigt galet.

Före fem tänker man inte helt logiskt. Jag börjar helt oförklarligt måla naglarna för första gången på månader. Tänker att jag måste behålla åtminstone en liten gnutta värdighet genom det som komma skall.

Värdighet var det ja. Efter 75 minuter med Brutale Bruno har jag krälat i gyttja, gråtit, småkräkts och kissat på mig (bara lite visserligen men ändå) (Brutale Bruno vet inte mycket om hur förslappad bäckenbottenmuskulaturen är efter tre förlossningar på fyra år).

Det var den värdigheten det. Nu blir jag kvinnan som ger den förslappade bäckenbottenmuskulaturen ett ansikte.


Det började ändå bra. Jag känner mig stark och sportig och stolt över att jag ens kom upp i tid, när jag möter upp gänget på Östermalms IP före sex.

- Snygga solglasögon, säger en militärklädd man. Ska du ha dem på dig?

Det hade jag ju förstås tänkt, de är faktiskt en sportmodell, men jag backar genast. Att det var direkt olämpligt förstod jag på tonen.

Någon kastar en blick på instruktören Brunos för dagen höga militärboots och stönar: Nej, då blir det blött idag.

Sen är det uppställning. Vi inleder med en "lätt jogg". Jag hamnar oturligt nog först, och Brutale Bruno från Främlingslegionen verkar inte helt nöjd med mitt tempo. Han kommenderar fram en vältränad kille som får ta täten före mig. Jag flåsar efter. Fan. Jag får håll direkt. I det här tempot håller jag bara ett hundratal meter. Min frukostsmoothie liksom halkar upp och ner i strupen, och andningen, det känns som jag inte får luft.

Snart är det dags för dagens första planka. Vi krälar och halkar i det blöta gräset. Ny jogg. Planka. Armhävningar. Jogg igen. Jag spottar och snorar på ett mycket ofräscht sätt men vid det här laget bryr jag mig inte ens.

Snart får de starkare bära de svagare på ryggen. Jag tycker synd om mannen som släpar mig uppför backarna, men njuter av den korta vilan.

Och vilan på ryggen var bara lugnet före stormen. Brutale Bruno beordrar, och vi kutar hit och dit på order. Ner i plankan. 20 armhävningar. Nej 20 sa jag, nu får ni göra 20 till. Någon ger upp i förtid. Ajabaja - det blir 15 extra för alla, kom igen och räkna högt. Högre!

- Ett, två, tre, fyra, fem, sex...

- SEX? Vem sa sex? HÄRLIGT heter det! 20 TILL, BÖRJA FRÅN NOLL NU! Noll,ett, två, tre, fyra, fem, HÄRLIGT, sju, åtta...


Jag lägger mig rakt ner i gyttjan och känner hur frukosten vänder i munnen. Nu orkar jag inte mer.

-  Sofia, kom igen nu! Vrålar Bruno och jag häver mig spottande upp. Nu ska vi kräla under varandra. Över varandra. På varandra.

Roligt är det inte. Inte som ett danspass på gymmet direkt. Jag är helt nergeggad och det sista jag vill är få en 90 kilos karl som hänsynslöst krälar över mig, sparkar mig i magen, skrubbar upp mitt knä med sin blöta sko.

Ny uppställning. Dags för brottning. Brottning? Vad vet jag om brottning? Innan jag vet ordet av brottas jag med sex sexiga karlar på rad och börjar för första gången tänka att det här med boot(y) camp kanske inte är så tokigt ändå. Då kommer den sjunde. Han är två huvuden längre än mig, mycket vältränad och tar det hela på största allvar. Innan jag hinner blinka har han kastat mig i den hårda leriga backen. No mercy. Det är inte lika roligt längre.

Jag vill säga att jag faktiskt är nybörjare. Att jag faktiskt bara är reporter som liksom inte är här "på riktigt". Att jag faktiskt har tre barn som väntar på sin mamma därhemma!

Istället kopplar jag ett järngrepp om hans nacke och kämpar tills jag får blodsmak i munnen, tills vi äntligen får vila. I plankan, givetvis.

Brutale Bruno hejdar sig inte, tvärtom. Han har precis börjat komma igång. Uppställning igen. Bruno har nu kläckt den lysande idén att vi ska ner i bäcken. Bäcken? Jag ser ett djup djupt dike fyllt med svart stinkande klägg. Innan jag vet ordet av flåsar jag fram nere i gyttjan. Jag sjunker ner till knäna, den suger sig fast om mina en gång så vita gympadojor och vill inte släppa taget.

- Kom igen Sofia, öka, kom igen! Jag klafsar på, jag vacklar, jag flåsar som en blåsbälg med astma. Piper det inte lite om min andning? Jag kanske HAR astma? Så här har jag aldrig flåsat innan. Och det är ju pollentider och allt, det KAN vara astma. Det här GÅR FAKTISKT INTE.

- Andningen, fokusera på andningen, tipsar en schyst lagkompis. Jo, tack.

Bäcken tar aldrig slut. Men det gör jag. Och inte bara jag, utan även en annan gröngöling.
- Där kom dagens första kräkning! annonserar Bruno icke-sentimentalt och kör vidare. 
Nu ska vi kuta järnet tillbaka. OCH SEN IN I ETT AVLOPPSRÖR. Förmodligen ser de hur jag plötsligt personifierar definitionen av skräck, för de tar mig i handen och tvingar mig fram i ledet, jag som gömt mig lite tryggt längst bak.

Röret är trångt. Och långt. Nej det här går faktiskt inte. Jag känner tårarna komma. Jag kan bara inte kräla in i det där hålet!

- Kom igen nu Sofia, det är inte ens vattenfyllt idag, det är ju som julafton!

Julafton? Va fan har han firat jul i för jävla Norén-familj? Men no mercy.
In we go. Jag och min klaustrofobi. Jag krälar som en galning för att inte hinna få panik. Jag ser ljuset, jag ser ljuset! Nangijala?!

- Öka Sofia, du klarar det, hör jag någon yla efter mig in i röret.

Och det gör jag! Jag klarar det! Och när jag häver mig upp ur geggan på andra sidan möts jag av 22 jublande träningskompisar. Människor jag aldrig tidigare sett, som hejar på, klappar på axeln, ropar uppmuntrande.

Jag lovar att ögonblicket när jag kryper ut ur hålet är så nära being born again jag någonsin kommer att komma. Typ sån där flummig primalterapi som det snackas om.

- Bra jobbat, säger Brutale Bruno kort. Inte för att han nöjer sig med det. Nu ska vi springa igen, fullt ös, sen ner i plankan. Det tar aldrig slut. Mina gyttjiga blöta kläder väger tio kilo extra, minst.


Inte ens när jag helt skakig och kräkfärdig åter är tillbaka på Östermalms IP är det över.

Nej då kommer straffet. Vårt lag förlorade visst någon krältävling där borta i gyttjan. Straffet blir att springa över hela fotbollsplanen med en kompis på ryggen. Jag hoppas på en anorektiskt lagd typ men no such luck.

Till sist samlas vi runt Bruno i en cirkel, med armarna om varandra. Vilket är tur, för jag kan knappt stå.

- Leif, hur gammal är du? ryter Bruno.

-22, försöker Leif.

Bruno höjer ett ögonbryn.

-Ok, 45, suckar Leif. Sorry guys.

- ALLA GÖR 45 HÖGA HOPP NU! HÖGA SA JAG!


Sen är det äntligen över. The toughest workout you'll ever love, som deras payoff på hemsidan lyder.

Jag är inte bara skakig, jag är skakad. Spyfärdig. Slut.

Och rörd, på ett märkligt vis.

För när jag inte orkade, då knuffade någon på mig i backarna. När jag inte kunde krypa längre, då drog de mig. När jag inte vågade fick deras hejarop mig att ändå att våga.

Jag har gått på tusen träningspass på gym utan att någon ens har hälsat på mig.
Här kändes alla som en familj direkt. Veteraner som gröngölingar. Det är obetalbart.
Och jag har aldrig någonsin fått så mycket beröm från någon instruktör eller kompis för en träningsprestation som jag fått idag. Det värmer.

Nästa pass är onsdag morgon. Uppställning klockan 06:15, sharp.

Gissa om jag kommer vara där!


Boot camp countdown...

I morgon är det dags. 6:15 är det uppställning på Östermalms IP.
Ich bin såååå geladdet!

Push-ups i gyttja!
Kräla i avloppsrör!
Vada i träsk med gegga upp till armhålorna!
Springa uppför branta backar med tunga brandmän på ryggen...
..Simma i sjöar.
Allt på kommando av ett gäng galna militärer från Främlingslegionen...

Sounds like fun? Häng med!

THE TOUGHEST WORKOUT YOU'LL EVER LOVE:
http://svtplay.se/v/1443538/disciplin_i_svinottan
www.nordicmilitarytraining.se

Annars får du följa min rapportering här på bloggen - och senare i Stadium Magazine.

Yoga FÖR ätstörningar

Jag har varit på yogakurs.
Yoga FÖR ätstörningar. Det hade känts naturligare om det varit Yoga MOT ätstörningar.
Med tanke på hur ätstörningarna har ökat lavinartat och krypit ner i åldrarna så att man inte ens går säker på lågstadiet längre så borde alla kurser vara MOT.
Nåväl. Jag var givetvis sponsrad och skulle kolla läget.

Jag och en massa anorektiker. Jag hade laddat med två frukostar och en smoothie och en banan extra i väskan, men ändå. Ändå blev jag så himla hungrig. Nästan direkt blev jag hungrig.
Då är man liksom mer svåryogad. Om man bara tänker på mat. Särskilt om temat är ätstörningar.
Försökte äta frukt i pausen utan att verka alltför tokhungrig. Försökte låta bli att kämma ur mig one-liners av typen "Guuud jag e så hungrig jag tror jag svälter ihjääääl". Verkade liksom opassande eftersom flertalet närvarande de fakto höll på att svälta ihjäl.

Som tur var så var kursen inte särskilt fysiskt utmananade. Man andades mest och hade det ganska skönt. Särskilt nöjd var jag med att rummet harmonierade så vackert i vita toner och hade tända ljus och vita plädar. Minns med fasa min senaste yoga kurs, då FÖR gravida, med kornblå väggar och orange madrasser, och så yoga-Mira på det som såg ut som en kvinnlig Hans Scheike. Jag blev tokstressad av hela situationen.
Här blev jag däremot lugnet själv.
Och somnade.

Vaknade hungrigare än någonsin.
Men kursen var verkligen härlig! Rekommenderas varmt för alla slitna människor. Att bara få ligga och andas, under en pläd, till skön musik och tända ljus. Sova lite. Andas lite mer.

Börja yoga! 435 miljoner människor kan inte ha fel!

....och visst är salen som gjord för en liten tupplur?



Ps.  VECKANS HETASTE TIPS: TA MED MATSÄCK!

Femårskalasande

Nej. Jag har inte gått i idé vid fel tidpunkt på året.
Jag har inte heller trillat av pinn eller snubblat på vår nya spiderman-robot och hamnat i koma.
Jag har 5-årskalasat i dagarna tre.
Herregud. Firandet överträffar alla mina egna tidigare födelsedagar.
Presenterna också.
Bara sånt man inte ens kan namnet på - gormitisar hit och bionicles dit, pokemons och turtles och gud vet allt vad det är. Tacka vet jag mormor och morfar som kom med en rejäl cykel. Den är åtminstone användbar.

Vi körde heldag på Grönan och barnen åkte i princip allt som gick att åka om man är under 140 cm. Anton lyckades till och med sträcka på sig så han slank med på några attraktioner med 120 cm gräns.
Själv åkte jag väldigt lite. Tekopparna var väl det mest vilda jag satte mig i.
Resten av tiden åt jag. Hamburgare, pommes frites, godis, latte, pizza (ja det är sant! Inom loppet av några timmar bara!)
Jag hade nämligen varit på Yoga med massa anorektiker, men det är en annan historia.

Dagen efter var det kalas i vår trädgård. 12 vilda ungar, lekar, fiskdamm, tårta. Den ena var otacksammare än den andra.
Äckligt, jag gillar inte tårtan.
Å jag äter inte såna här kakor.
Jag vill inte ha det här.
Å jag tål inte ägg (skulle du kanske informerat om LITE tidigare?)
Jag vill ha nåt annat!

Otack är världens lön.
Kanske dags att dra den där om barnen i Afrika i alla fall? (jag veeeet, jag har lovat att lägga ner den)

Myrpannkaka

Mysmamman här igen.
Idag skulle det verkligen mysas på extra. Extra allt.
Hoppa studsmatta och busa! Mysigt!
Mellis ute på altanen! Smoothie med sugrör! Mysigt!
Barnen skulle vara med och laga mat. Skala morötter. Knäcka ägg. Steka pannkakor.
AAAALLT skulle vi göra TILLSAMMANS! MYYYYSIGT!

Men har ni någon aning om hur trångt det blir vid en spis när man har två pallar, en triptrapstol och tre barn runt benen? Eller hur not safe det känns att ha tre kivande barn precis vid två heta smörfyllda stekpannor?
Säkerhetsfixerade BVC-tantens mardröm. Och min.
Så länge smetproduktionen var i gång kändes det faktiskt lite mysigt. De är urvassa på att knäcka ägg mina barn.
För att skoja till det lite öste vi i karamellfärg (detta är det närmsta jag kommer att bli bak- och pysselmamma) så vi fick ROSA smet. Härligt! Skojigt! Jätteskojigt!
Ända tills vi ska börja hälla smet i pannan och jag upptäcker de där små svarta sakerna. Små pyttegrejer bara visserligen, men ändå oroande. De ligger nämligen i smeten. Och de rör sig.

MYROR! vrålar barnen unisont. Och nog fan är det de satans små myrorna som nu även tagit sig förbi högar av myrr, strategiskt placerade myrdosor och stängda lådor - och in i stängd plåtburk! - för mjöl. De är målmedvetna och envisa de små rackarna.
Det är väl här någonstans som min mysmammafasad spricker. Inom kort har fleratalet familjemedlemmar brytit ihop - ettåringen med blodsockerfall kastar ägg, skriker och slår sina bröder, sexåringen är "orättvist behandlad" som vanligt för fyraåringen fick hälla i en deciliter mer med mjölk, och vad fyraåringen bröt i hop för får jag aldrig reda på för han har smällt igen sin dörr och spelar discomusik på högsta volym.
Anledningen till mitt eget sammanbrott torde vid denna tidpunkt vara glasklar:
ROSA MYRPANNKAKA! Klockan är snart halv sju och det enda vi har att äta är rosa myrpannkaka!

Tja.
Sammanfattningsvis: Det blev pannakaka av alltihop.
(Och nej. TIll och med JAG har gränser. Mina barn fick INTE äta myror.)

Morgonens stresspsykos.

Härliga morgon!

Vilken working class hero man är varje morgon. Som överhuvudtaget tar sig ur sängen, efter typ fem timmars oavbrutet avbruten sömn, för att jaga runt som värsta galna Gunde på fortet och hetsa avkommorna till stressbryt på hallgolvet med mitt "Skynda skynda, tiden går, snart kommer de läskiga dvärgarna och låser in er i spindelhålan".
 
Det har faktiskt hänt att jag spårat ur helt. Flera gånger. Börjat hota och gorma om att "om mamma blir sen blir de arga på jobbet och blir mamma av med jobbet kan vi inte betala huset und so weiter."
Helt hemskt, jag vet. Vad vet en fyraåring om amorteringar och huslån? Tack och lov ingenting.
Knappt jag själv heller för den delen.
Dessutom innehåller mina hemska hot flertalet uppenbara faktafel.
1. De blir inte arga. Vilka "de" förresten?? Mina sömniga kollegor? 
2. Förlora jobbet pga dagishämtning tror jag inte heller är aktuellt, tack och lov!
3. Mammas lön betalar dessvärre inte några huslån. Mammas lön räcker inte ens till mammas lunch-latte-budget.
4. Nej, raringar, förlåt förlåt förlåt att jag gör så här, men vi kommer INTE bli hemlösa och bo på en bänk på Odenplan som den där hemlösa ni ständigt refererar till. Inte i år i alla fall. Och när jag ändå är i gasen kan jag lika gärna lova att sluta dra den där om barnen i Afrika också, promise, den har liksom inte landat rätt den heller. Det förstod jag då min femåring sa att "jag tror i alla fall inte att de som bor i plåtskjul i Afrika behöver äta upp sina grönsaker". Ööh, nä, det förstås. Troligen inte.

Flåsade sjukt försenat till dagis släpande på tre barn, fyra väskor, stor cykel och barnvagn.  Hade varit uppe till midnatt och förberett en liten dragning om diverse konkurrenttidningar. Tidningar som låg i en stor fin påse i min cykelkorg.
Tidningar som låg kvar i den fina påsen i min cykelkorg även när jag genom en heroisk spurt kastat mig på ett rullande tåg mot stan. Att hinna hoppa av, åka tillbaka, hämta påsen, invänta nytt tåg och hinna till morgonmöte halv nio var liksom uteslutet. Helt uteslutet.
Sjukt stressig start på dagen med andra ord. 

Ändå är det den här tiden man hela livet kommer att referera till som "bästa tiden i livet, då barnen var små och tomtebolyckan var som störst".
Men det är ju en dag i morgon också...

Mitt nya bättre liv, del 2.

Mitt nya liv som en bättre, andligare och härligare människa fortsätter i rafflade takt.
(har med andra ord inte direkt kommit så långt i utvecklingen att jag är redo för the slow movement..)

Men jag ska åtminstone sluta prata skit.
Bara känna kärlek inför allt och alla istället.
Tänka goda tankar om alla istället för att älta deras brister.

Så här i inledningsfasen är det inte helt lätt att bryta en 30-år gammal vana. Det får ni ha överseende med. Men jag kämpar på.
Idag slutade detta med att jag och min vän in the Ella Farm hood fastnade i att älta VÅRA BRISTNINGAR istället för andras brister. Vilket i sin tur ledde till att hennes man gick ur rummet då det blev aningen för intensiva förlossningsstories.

Men från och med nu betraktar jag alltid glaset som halvfullt istället för halvtomt, så jag väljer att betrakta detta som ett steg framåt.
The only way is up, baby!

Mitt nya spirituella liv

Har varit på seminar. Oneness seminar med den berömda gurun Anandagiri, från Oneness University i Indien.
Nu, åtta timmar senare, vet jag fortfarande inte vad detta står för.
Och jag känner mig snarare splittrad än liksom härligt enad och full av mindfulness. Det kan bero på flertalet orsaker:

1. MIN PINSAMMA PAPPHAMMAR ENTRÉ. Jag var kanske inte riktigt i rätt stämning när jag kom dit. inflåsandes en timme för sent. Inte nog med att jag var tidsoptimist som vanligt, jag hittade dessutom inte ut till Yasuragi på Hasseludden och vägbeskrivningar från Hitta.se vore ju lika lätta att förstå om man läste dem på hebreiska baklänges. Även om man HITTAR dit man ska förstår man inte vägbeskrivningen, det är som om de försöker leda in en på diverse mystiska kringelikrokar innan man når målet. Själv gillar jag tydliga, raka besked typ "Gå i fängelse. Gå direkt i fängelse utan att passera gå". Då fattar jag.
Nu vimsade vi runt i Nacka ett bra tag och ringde alla jag känner i Nacka för att få tips om vart vi skulle köra, parkerade vi typ en mil från anläggningen och fick flåsa alla backarna upp till Yasuragi (fick nästan dra upp min gravida vän, som om möjligt, flåsade mer än mig). Sen hetsade vi uppför trapporna och småjoggade in i rummet med jackor och sjalar och väskor och vattenflaskor och jag släpandes på min gigantiska Sandysmacka (tre timmar försenad lunch) och gjorde precis den typen av entré som INTE passar sig på den här typen av knäpptysta, fokuserade och andliga tillställningar.

2. MIN HYSTERISKA HUNGER. Första timmen kunde jag bara tänka på hur hungrig jag var och hur i helsike jag skulle kunna öppna min Sandys-baguette utan att prassla för mycket. Jag har aldrig någonsin varit på en så knäpptyst föreläsning, och vågade inte ens tugga normalt av rädsla för att alla skulle höra.
Så fort någon gjorde antydan till en harkling så kastade jag i mig ytterligare en tugga. Denna typ av ätprocess tog extremt lång tid och krävde min fulla fokus.
För att speeda upp det hela övergick jag till att liksom försöka sluka stora kycklingbitar otuggade och hoppas 1.) att jag inte skulle kvävas och 2.) att nån slags mättnadskänsla snart skulle infinna sig. Det gjorde den inte.
Då smög jag så diskret det bara gick bort till fruktbuffén och hämtade två smoothies och en banan. Hann även tysta mobilen som ringde två gånger och göra lite mystiska och opassande slurkljud med min vattenflaska.
Sådärja. Nu hade halva föreläsningen gått. Vad hette det nu igen då? Oneness? Change through change of our perception? Jag hängde inte helt med i den indisk-engelska föreläsningen ens när jag till sist slutade tänka på hur himla hungrig jag var.

3. MIN SLAPPA URINBLÅSA. Jamen jag har ju faktiskt fött tre barn, och sånt påverkar det mesta vet ni väl. Sen drack jag ju enorma mängder vatten/smoothie och grönt té för att liksom hålla mig alert där, vilket ledde till att jag under föreläsningens sista timme bara kunde tänka på hur galet kissnödig jag var. Det påverkade också min liksom andliga stämning, kan man säga. Och då menar jag inte på ett positivt sätt.

4. MIN SJUKA SÖMNBRIST. Att inte få sova används som bekant som tortyrmetod. Jag har inte sovit på länge. Vi snackar väl uppåt sex år nu. Inte för att jag har det värre än andra småbarnsföräldrar, problemet är väl snarare min ovilja att anpassa mig efter omständigheterna (dvs barn som vaknar fem) och lägga mig i tid (dvs före 00:30). Just när jag tyckte att jag började känna mig härligt avslappnad och yoga-aktig och öppen i sinnet så liksom nickade jag till. Så skönt. Fast när jag vaknade fattade jag om möjligt ännu mindre än innan.

Men bortsett från dessa små världsliga betraktelser, som jag givetvis ställer mig över nu när jag har vuxit i mitt nya andliga och harmoniska jag lite mer, så var det en fantastisk tillställning!

Gå in på www.livshalsa.se och boka in dig på nästa kurs pronto!
Frigör din livsenergi, lev din fulla potential! (comme Moi!)

PS. Har nu läst på lite i broschyren vi fick och kan meddela följande:
"Living in Oneness brings about a shift in our inner world that reflects in our outer world. You will notice improved proseperity, and by feeling more in tune wtih the Universe, an increased feeling of well being. You will experience a different sense of consciousness and more vibrant health and energy. Your relationships with others and yourself will improve. All of this gives a new meaning to life"
Låter väl inte helt fel va??

för mer info: livinginoneness@onenesscn.eu

Eat shit?


Så här roligt hade vi när vi var på Stand Up Comedy nyligen:

http://www.youtube.com/watch?v=Zfdpg3ZOE5o

Ett gott skratt förlänger kanske inte livet. Men det gör det lite roligare i alla fall!

Kampen mot busken, del 2.

(nej, jag menar inte min egen buske, ingen buskhumor här inte..)

Det var tre år sen sist. Sist jag försökte utrota den livsbejakande busken som blockerar hela vår entré. Jag kämpade i över ett års tid sist jag gav mig in i striden. Jag grävde med spadar (två skaft gick av på kuppen), jag klippte med grensaxar och sekatörer, jag högg med yxa som en galning.
Inget kunde rubba busken. Jag försökte få loss den med bilen. Den satt som berget. Då försökte jag ta kål på den genom en långsam, kall död. Nämligen genom att låta hela rotsystemet vara framme hela vintern, sen skulle det liksom bara vara att hacka upp den döda busken på vårkanten, tänkte jag smart.
När våren kom spirade vår buske som aldrig förr. Den växte sig blixtsnabbt dubbelt så stor.
Det var väl där någongång jag gav upp.

I år tar jag nya tag. Den måste helt enkelt bort. Vi kommer inte in med barnvagnen längre!
Ikväll har jag hackat på mitt mest aggressiva sätt med två spadar, en yxa och - mitt nya hemliga vapen: EN KOFOT!
Denna gång lovar jag er: Jag ger inte upp. Jag ska vinna. VINNA!

Låt mig betona detta med ett favoritcitat: 
http://www.youtube.com/watch?v=ZvzIw7fyA2k

PS.
Kampen mot busken, del 1 hittar ni här, på sid 5
http://www.erasweden.com/Global/Nytthem/2006/nytthem_nr16.pdf

RSS 2.0