SOFIA STORIES

STYRKETRÄNING MED JÄVLIGE JONAS.

Ojojoj. Ojoojojojojj. Är faktiskt nästan för trött för att skriva. MIna kära kollegor som kämpade med mig i gyttjan idag vet nog vad jag pratar om. "Det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv" var Elinors omdöme.
Raringen Rille kunde inte ens prata för han låg som en döende fisk (eller snarare en säl?) på gräsplanen och kippade efter luft. Inget konstigt med det i ju för sig efter 75 minuters magstark militärträning, som för Rilles del även omfattade grävande efter skon i gyttjan, där den visst ville stanna kvar.

Men om jag tar det från början. Styrkepass sex en fredagmorgon - en bra början på helgen. Jävlige Jonas var på hugget får man nog säga för inledningsjoggen gick i ett rasande tempo (med armarna högt över huvudet, pröva själv, inte helt smärtfritt) och följdes snabbt av armhävningar och höga hopp på J-e Jonas order.
Fast för rättvisans skulle bör jag nog förtydliga att han inte var så jävlig. Utan mer hård men schyst. Och snygg (joo det hjälper motivationen något).  
Dessutom är han naprapat och en liten behandling skulle ju inte sitta helt fel efter ett sånt här pass. Ont ont överallt. Ja och nu snackar jag inte om skrubbsåren på knäna efter krypövningarna, eller de uppskrubbade armbågarna efter kräl och planka i gruset, eller blåmärkena efter att vi handlöst kastat oss på marken med "bakbundna" händer. Nej nu pratar jag om rejäl ren och skär muskelsmärta rakt igenom. Träningsvärk all the way, baby. Merciless Marita i onsdags visste vad hon gjorde.

Dagens pass var en rejäl utmaning för bäckenbottenmuskulaturen, om man säger så. Jumping jacks avlöstes av höga hopp som avlöstes av hopp med höga knän som avlöstes av grodhopp framåt marsch! Jesus.
Därför blir jag faktiskt nästan tacksam när vi ska lägga oss som plankor tvärs över en 120 cm bred gyttjefåra (som de lustigt nog refererar till som  "bäcken" hela tiden) och gå sidledes. Bland brännässlorna. Toppen! De bränns även GENOM tightsen. HÄRLIGT! Sen får vi hoppa oss fram hit och dit över bäcken också, ännu roligare. Cirka 98 % av oss krälade vid något tillfälle i gyttjan och fastnade med foten i det där oidentifierbara svarta dyiga.
Butalt är det. Även utan Bruno. Innan passet är över hinner vi även släpa varandra kors och tvärs över ängen, krypa och kräla, först som krokodiler och senare som militärer. Krokodilerna har det softare kan jag meddela.
Sen får Jonas plötsligt värsta storhetsvansinnet och tror sig vara Henry Bronett (som ju passande nog heter BRUNO i första namn)  i egen hög person, lerplanen blir Circus Scotts manege och nu ska vi plötsligt utföra värsta circustrixen på kommando. Hjula eller- vet-inte-ens-vad-alterativet-hette-(och jag klarade inte det heller) och sen göra någon slags salotmortal BAKÅT och helst landa på fötter,  för att sedan hjula framåt igen. Över en hel jävla åker.
1. Jag kan inte hjula
2. Jag kan inte det där andra heller, rondell eller vad det nu hette. KAN. INTE.
3. Hallåååå?? SALTOMORTALER kan väl bara dopade ryssar och undernärda kinesiska 7-åringar göra eller?
4. I det här läget klarar jag faktiskt inte ens en bakåtkullerbytta

Men J-e Jonas har fått hybris och voltar glatt bakåt för att visa. Själv  krälar jag mig över åkern och blir i det närmsta glad när jag får övergå till djupa utfall (när blev man någonsin tidigare glad över att få göra utfall, värsta hatövningen)
Sen var vi plötsligt "tillfångatagna" - det här är väl det närmsta en pacifist comme moi kommer en krigsövning - och hade händerna "bakbundna" på ryggen. I detta tillstånd skulle vi springa framåt över stock och sten, i två raka KOLONNER som jag nu till sist lärt mig att det heter, och på order handlöst (bokstavligen, vi var ju bakbundna) kasta oss ner på marken och sen kräla oss upp igen utan händerna (antar att vi skulle låtsas att vi blev beskjutna) (tur att man såg den där Travolta-Samuel Jackson-krigsfilmen på sexan igår så man liksom kom in i militärövningstämningen redan då).
(halvvägs skulle vi dessutom ta oss förbi en aggressivt skällande stor hund, formodligen utplacerad som ett extra hot från klockan nio (jamen asså, kom igen nu, ni har väl sett Top Gun, nine o´clock från vänster)
Så. Raka KOLONNER och vi joggar upp för värsta backen. Man känner direkt att det inte är sådär superkul att vara fånge med bakbundna händer. 
- SKYDD! gormar Jä-e Jonas.
SKYDD? tänker jag. Skydd? Sist jag hörde nåt om skydd var väl för en sisådär sex år sen i runda slängar och då fanns det väl mer eller mindre bara två alternativ: Kondom eller P-piller. Möjligen spiral.
Men det här med att handlöst störta i backen och slå sig halvt fördärvad -som SKYDD - fanns liksom inte på listan. Kan ju i ju för sig funka preventivt även det, på ett lite brutalare sätt.
Och Jonas skriker inte SKYDD en gång, eller två. Utan säkert tjugo gånger utspritt över vad som åtminstone känns som flera kilomters jogging. Bakbundna.

I två KOLONNER joggar ett tjugotal utmattade, törstiga, försvagade fångar tillbaka mot Östermalms IP.
Och nej då, ingen behöver bli besviken. Vi avslutar även dagens pass med härliga höga hopp!

Min vecka som utsänd Boot Camp reporter är över - OCH JAG HAR ÖVERLEVT.
Eller, jag har nog mer än överlevt.
Jag vill ha mer!
Jag vet, det låter så motsägelsefullt och galet och maschokistiskt och sjukt, men jag kan väl inte bara liksom sluta nu? När man precis börjat lära känna alla? Jag skulle ju sakna dem! (medan de t yp 400 olika människorna från SATS som jag tränar med varje vecka sen flera år troligen inte ens har märkt att jag varit ute ur leken en vecka, vem skulle man sakna där...hmm... få se nu...öööh. Ingen).
Vem ska peppa mig och heja på mig när jag tränar nu då?
Och redaktörens morot, det där om "helt omformad kropp på sex  veckor", (som hon visserligen inte kunnat styrka med en källhänvisnng, men som ändå låter så bra att man vill tro på det, typ som veckotidningarnas Gå ner 15 kilo på en vecka utan att känna hunger)  - Omformad på sex veckor - det är ju fem veckor kvar?

Lerig och dyngsur från topp till tå, men fullständigt euforisk över ett strålande morgonpass, bilar jag hemåt.
Måste nog inleda förhandlingar hemma om att få komma tillbaka. Fast jag har ju hetsat mannen (och halva hans kontor)att  prova på denna galenskap, ett misstag inser jag nu. 
Om även HAN blir hooked, vem ska då lämna våra barn på dagis?
För det här, som började som ett  galet reporteruppdrag, som jag och redaktören nästan fnissade ihjäl oss åt, har blivit som en drog. Och jag kan lätt säga att Boot Camp är något av det häftigaste jag har testat!

TACK TACK TACK NORDIC MILITARY TRAINING - ni är fantastiska allihopa I love you!

Avslutnignsvis citerar jag muskelknippet Schwarzenegger  (som väl gått några fler boot camps än Moi  får man förmoda):
- I'LL BE BACK!