2760 minuters orgie
En helg består av två dagar.
48 timmar kort och gott.
Eller 2880 minuter.
Av dessa 2880 minuter bestod 120 minuter av hård fysisk fostran by NMT.
So far so good. Jättebra. HÄRLIGT! rentutav.
Men va f-n hände med övriga 2760 minuter?
Hur kunde det gå så fel? Så fort?
Hela 2760 minuters orgie i latte, lussebullar, sovande, slappande och shoppande.
På något sätt känns det inte riktigt som att jag har hittat den rätta balansen mellan träning, vila och en sund kosthållning...
SUNDA TIPS, anyone?
Dotterns dockdebut
Äntligen. Min lilla brandman/spiderman/starwarkrigare till dotter har äntligen visat tecken på en gryende feminin sida. På kvinnlig omsorg. Hon har för första gången visat intresse för en flickleksak: En docka.
Jag jublar. Visst vill jag ha en tuff liten tjej men hennes vapen- och våldsfixering har faktiskt gått helt överstyr för en tvååring. Det är lasersvärd och pistoler och handgripligheter och fula knep som bitande och slag under bältet på bröderna så gott som dagligdags. Prinsessfasen låter vänta på sig och lite vårdande lek med docka vore onekligen ett schyst avbrott.
Dockan i fråga är inget objekt som i sig väcker ömma moderliga känslor. Den är en gräslig ärvd kissdocka i hårdplast, ful och naken, tatuerad med svart spritpenna av okänd kreatör. Dottern har döpt den till Pappa Paul. Efter dagiskompisens snälla pappa. Redan här känns det hela lite konstigt faktiskt. Inte för att jag har något emot pappa Paul i sig, han är urtrevlig och en riktig förebild till pappa. Men ändå?
Dottern vill att Pappa Paul ska sitta med vid matbordet. Jag faller förtjust in i leken och dukar fram liten skål och färgglad sked till Pappa Paul varje måltid. Dottern verkar nöjd.
Men redan två dagar senare är Pappa Pauls storhetstid förbi.
Pappa Paul är ute i kylan.
Dottern har sett en stor bilbana i en leksakskatalog som hon hellre vill ha.
Nu är vi tillbaka på ruta ett. Våldstendenser, vapen och fordon.
Idag har hon ägnat hela morgonen åt att vråla med sin argaste röst:
DUMMA PAPPA PAUL! varpå hon slungar den nakna stackars Pappa Paul genom hela vardagsrummet.
Vad Pappa Paul har gjort för dumheter är oklart. Men han straffas gång på gång.
Jag frågar återigen (denna gång med snäppet desperatare röst):
Den där prinsessfasen, NÄR EXAKT INFALLER DEN?
120 minuters fysisk fostran
120 minuters hård fysisk fostran med Magstarke Magnus. Ren och pur njutning för 31 andfådda adepter. Även om det kanske inte kändes så just då, när vi kutade där med bildäck och bårar som dårar.
120 minuters fysisk fostran med Magstarke Magnus går inte att fånga i ord. Det är något som måste upplevas på plats. Man måste höra Magstarke Magnus rytande för att komma i den rätta stämningen. Vad den nu är.. Förväntan? Skräckblandad förtjusning? Ren och skär ångest? eller rädd-så-jag-skiter-på-mig?
Ni beordras härmed att sätta er i lämplig stämning genom att läsa följande högt för er själva, med en liksom rytande, auktoritär, baryton militärstämma:
LÖRDAGMORGON.
FYRA GRADER I LUFTEN, NORDOSTLIG VIND, LÄTT REGN.
31 MAN PÅ PLATS.
FÖR 120 MINUTERS
HÅRD FYSISK FOSTRAN
I SANN NMT-ANDA
UPPSTÄLLNING
TVÅ RAKA KOLONNER
INGET PRAT
DET ÄR INGEN JÄVLA MULLESKOLA DET HÄR
LÖJTNANT M HAR GASMASK I RYGGSÄCKEN
FÖR DE SOM SNACKAR SAFT OCH BULLE
UPPVÄRMNINGSJOGG
SOM KOMPLICERAS AV HJÄRNGYMNASTIK
I FORM
AV FULLSTÄNDIGT
OBEGRIPLIGA MATEMATISKA UTRÄKNINGAR
INGA KONSTIGHETER
FRÅGOR PÅ DET?
NÄHÄ. INGEN FATTAR NÅT
MEN INGEN VÅGAR FRÅGA
DESSVÄRRE VISAR DET SIG SNART
ATT VI ÄR FULLSTÄNDIGT VÄRDELÖSA PÅ MATTE
(FÖRLÅT LÖTJTNANT)
VILKET OMEDELBART LEDER
TILL LÄMPLIG
KOLLEKTIV BESTRAFFNING
I FRAMÅTSTUPA STÄLL
UPPSTÄLLNING!
VI SPRINGER VIDARE
MOT NYA UTMANINGAR
SOM INTE HELT OTIPPAT
OMFATTAR BILDÄCK OCH BÅRAR
INGA KONSTIGHETER
BARA ATT BITA IHOP
ÖKA TEMPOT
KÖRA PÅ
RESTERANDE EVIGHET
TILLS 31 UTPUMPADE ADEPTER
ÅTERVÄNDER TILL IP
(VISSA HEMSLÄPADE AV ÖVRIGA KRIGARE)
FÖR AVSLUTANDE KRIGSROP
FÖLJT AV 30 HÖGA HOPP
Å QUICK STRETCH
SEN FINNS BARA EN SAK ATT TILLÄGGA
TACK LÖJTNANT!
75 minuters fysisk fostran
Höll nästan på att missa ett Magnus-pass idag. Och det törs man ju inte. Törs inte ens tänka på vilken typ av kollektiv bestraffning det skulle ha lett till. 58 armhävningar? 72 burpies?
Jag kan höra honom ryta på det där till en början skräckinjagande men sedan mest liksom härliga sättet.
– Nej 72 sa jag!! Ingen slutar förrän jag säger till. Vi får börja om från noll. NOLL. ETT. TVÅ...
Men vid femsnåret har jag liksom ingen karaktär, ingen träningsmoral heller och knappt ens nån tankeverksamhet. När klockan ringde stängde jag raskt av den.
Tänkte att det vore nog bäst med en sovmorgon. Bäst rent fysiskt alltså, att kroppen får sova, vila, återhämta sig. Tre timmars sömn per natt är ju inte bra. Även om jag VILL träna. Men man vill ju kroppens bästa. För cellförnyelsens skull till exempel, den är ju viktig har man ju hört. Kroppen ville helt klart sova.
Ni vet, när man ligger där under duntäcket tänker man ju inte alls likadant som man gjorde när man kvällen innan planerade hela livet. Allt man skulle bocka av och hinna med. Hur tokeffektiv man skulle bli i Det Nya Livet som snart skulle börja. Så fort klockan ringer.
jag brukar ha storartade planer om kvällarna. I Det Nya Livet ska jag hinna allt och lite till.
Typ lära mig flytande franska och rensa barnens garderober och börja med ny hälsodiet utan tillsatser och läsa alla klassiker för att framstå som smartare på sega parmiddagar och sluta dega framför fejsbook och ringa farmor oftare och ta tag i alla surdegar på jobbet och sluta smygäta barnens godispåsar och springa en mil varje dag och börja skölja av tallrikarna innan man stoppar dem i diskmaskinen och blir en sån där skön lekmamma. Amen.
Just när jag nöjd med mitt hälsobeslut (vila kroppen, cellförnyelse) somnade om vaknade rabiata trean.
Och väckte tvåan och puttade ettan ur sängen. Tre galna kids vakna vid fem.
Fan fan fan. Träna? eller deala med tre kids vid fem?
Ingen rocket science direkt: Nytt rekord Täby-Östermalms IP: 11 minuter. Plus två rödljus.
Tur att det inte var Johan-som-snart-är-polis som höll i passet.
Magstarke Magnus var däremot på plats och det med besked. Hans mistlursliknande morgonhälsning gjorde ingen besviken:
– IDAG. ÄR DET DAGS. FÖR 75 MINUTERS FYSISK FOSTRAN. SEN DUSCHAR NI. GÅR TILL JOBBET. SEN ÄR DET HELG. FRÅGOR PÅ DET?
Näää...eller..exakt HUR menar du att man ska stå på varandras fötter/sitta på varandras knän/hänga mellan varandras ben, ligga raklång och studsa upp stående/kräla i björngång/göra pullups och nackbrottning?
Nej just det ja. NMT. Tänk inte. Gör.
Och vips så gick styrkepasset av bara farten. Var faktiskt knappt svettig. Ett Magnus pass som inte kan räknas till kategorin spy-fys-pass. Mycket skumt. Misstänker att det bara var lugnet före....lördagens storm.
Om nio timmar lär jag få svar...
BAKSMÄLLA efter BAKLÄNGESPASS
Onsdag på NMT. Intensiv pass med Baklänges-Bruno.
Så intensivt att jag inte orkat blogga på två dagar.
Ont i axlarna. Som liksom strålar upp i nacken.
Fast det är ingenting jämfört med hur ont jag har i ryggen.
Halva ryggen är liksom helt knäckt.
Inte för att det är nåt och gnälla om jämfört med hur ont det gör i benen.
Det liksom bränner i framsida lår för varje steg.
Inte för att jag tagit särskilt många steg på det stora hela. Framför allt inte i trappor.
Och absolut inte baklänges. I branta backar.
Nämnde jag nåt om att jag har ont i hela armarna?
En pettitess förvisso, jämfört med fingrarna. De är liksom reumatiska.
Ont ont i varje led. På varje finger. På varje hand.
Fast den riktiga smärtan finns på baksida lår. Höger sida. Eller vänta, BÅDA sidorna. De har liksom krampat ihop sig och vill inte samarbeta.
Sen är det det här med höger stortå. Jag är osäker på vad som orsakat smärta i just höger stortå.
Men det har redan spridit sig upp till vaderna. De stela stackars vaderna.
Måste även uppmärksamma två riktiga hjältar i sammanhanget: Knäna!
Som de fick kämpa. Uppskrubbade som de var sen i måndags och allt.
Smärta smärta smärta.
Lite träningsvärk är ju inget att gnälla om. Men detta.
Detta måste ändå klassificeras som en komplett träningsbaksmälla.
Maniskt upprepar jag mantrat: SMÄRTA ÄR BARA SVAGHET SOM LÄMNAR KROPPEN!
Jävlar vad stark jag måste bli nu!
Kick-start på veckan
Måndag. Regn. Toktrött. Vad kan då vara bättre än att börja dagen med att hoppa över ett stort staket, klafsa genom gyttjan, kräla under samma staket och klafsa i mera gyttja. Femton gånger (15).
Om man sedan dessutom får brottas i lervälling, göra mördar triceps-övningar, hoppa över bäck (läs: halka i) cirka femtisju gånger och sedan göra killerarmhävningar om och om igen på grund av kollektiv bestraffning, ja då har veckan börjat bra.
När man sen följer upp dessa drömövningar med att ligga på rygg i värsta vattenpölen så att kroppstemperaturen raskt sjunker till en sisådär 34 grader, och gör statisk mage, ja då kan ju veckan knappt få en bättre start. Lite jägaremarsch på det och det är en riktigt KICK-START.
För om veckan börjar med det utgångsläget – dödsslut, nerkyld, lerig, uppskrubbat knä, gyttjigt hår och allmän muskelsmärta – då kan ju veckan bara BLI BÄTTRE!
The only way is up, baby!
Lördagslycka
Nej. Jag har inte fått lördagsligga. Jag har inte ens fått lördagsgodis.
Men jag har fått träna - två timmar! Det slår det mesta på lyckoskalan!l
Med 38 man på plats – varav majoriteten gröngölingar – tyckte Johan uppenbarligen det var dags att visa hur ett RIKTIGT NMT-pass går till. Med andra ord dröjde det inte många minuter förrän vi krälade på det gyttjiga vattenfyllda ridspåret igen (deja-vu från gårdagens pass).
Och nåde de gröngölingar som försökte dra sig ut åt sidorna, mot sköna torra partier med löv och fast mark.
- STIGEN! HÅLL ER PÅ STIGEN SA JAG! vrålades det nånstans uppifrån med den där solida officer-som-snart-är-polis-rösten. Från vår position i dyngan såg vi bara militärbyxorna fladdra förbi i rask takt. Min så kallade "funktionströja" sög ivrigt i sig lera och vatten ända upp till armbågarna och jag ångrade redan att jag inte tagit bikinibyxa på mig under tightsen. För idag var det blött i terrängen.
Redan under uppvärmningen stukade jag foten, väldigt lyckat. Det enda positiva var väl att jag slapp en del av krokodilgången, tills den var återställd. Precis när jag var på banan igen kom olyckligtvis ett gäng hästar, som ansåg att ridstigen de fakto tillhörde dem. Inga problem.
– VI GENAR! annonserade Johan ystert och märkbart upplivad drog han rakt ut i närliggande träsk i ett hejdundrande tempo. Hann bara se kamouflagebrallan fladdra till och försvinna, där jag sjönk ner till knät i första vattenhålet och liksom sögs fast.
Jaha ja. Tjurruset Light bara tio minuter in på passet. Med nästan två timmar to go. Och med cirka 30 nykomlingar som med panik i blicken klafsade runt för att hitta de torra tuvorna i träsket.
På NMT tänker man inte. Man gör. Så det var bara att forcera genom träsket tills man äntligen fick vila i plankan uppe på lerspåret igen.
– Du skrämmer ju bort dom, de kommer aldrig tillbaka om du fortsätter så här, varnande jag medan vi väntade in de 20 som verkade ha fastnat där nere i träsket.
– De var så många. Lite svinn får man ju räkna med, menade Johan och drog raskt vidare mot favoritredskapen:
Bår, bildäck och stockar. Snart kutade vi med bårar i skogen och skulle forcera över en tre meter hög och tre meter bred, tvärbrant sten. Typ ett berg. Typ jättehalt. Typ utan fäste och med slemmig förrädisk mossa. Upp och över med bår och allt – inklusive sjuklingen Patricia som Erik världsvant slängde över axlarna innan han började klättra – och jogg tillbaka. Självklart vann vi.
Jag måste skryta med extremt bra teamwork i vårt team, bestående av moi, Moa, Anneli, Erik och Patricia, samt ett gäng härliga grönisar med Ville i spetsen. Sen skulle vi lyfta stock med bildäck på. Och slutligen göra situps med stock med bildäck på.
Anneli har onekligen kommit loss med att jobba med motiverande mantran på sistone. Hon går från klarhet till klarhet - sist var det "Här är karusellen som ska gå till kvällen". Nu "sexpack". Att vråla mantrat "SEXPACK SEXPACK SEXPACK" under magövningarna motiverade oss faktiskt att köra på (Beach 2010 är här before you know it).
Vi hann även med diverse sköna parmoment i gräset. Inget snusk alltså men lite "banka fläsk" eller vad den där fullständigt suspekta övningen nu kallas (pröva-på-aren Gunnar fick sig en rejäl beating av mig kan jag lova!) och hoppa bock och kullerbytta över ryggen och krypa hit och dit i den hala leran.
Ofattbart hur mycket vatten som kan gömma sig i en gräsmatta. Det var som att lägga sig i en iskall stor pöl. Inte skönt. Stackars Leffe var tvungen att ta sig en stärkande snus mitt under statisk-mage-övningen bara för att härda ut, då hajar ni hur inte skönt det var. Det var inte långt ifrån att jag själv tryckte en storprilla. Vilken drog som helst hade suttit fint i det läget.
Men som vanligt - trots träskbad och träliga tortyrövningar, trots väta och lervälling så hade vi superkul.
Och vi var 38 extremt nöjda och lyckliga motionärer som avslutade passet med 47 (!) höga (?) hopp.
Ska bli spännande att se hur många som står där måndag morgon.
LYCKA ÄR..the return to the mud
6:15 på Östermalms IP. Beckmörkt och regn. Tillbaka på NMT efter 10 dagars (ofrivillig) frånvaro.
Som tur är har inget förändrats. Samma sköna gäng är på plats (minus några chickens som bangade på grund av regnet får man förmoda) och Snygg-Jonas är laddad med rygga och rep och ett välkoreograferat pass fyllt av överraskningar. Underbart!
Och där står jag åter, denna galna tidpunkt på dygnet, med bara fyra timmars oavbrutet avbruten sömn i kroppen, i detta deprimerande pissiga väder, iklädd dessa föga smickrande tights – och LER medan jag drar på mig de redan innan passet vidrigt stinkande liksom dyindränkta handskarna. FÅNIGT LYCKLIG.
För nu j-ar ska det bli åka av!
Ingen blir besviken. Det är vild jogg parvis med diverse intressanta inslag som alla kräver ett visst mått av koordination. Some guys have it, some guys don't. Vi springer fot mot fot, hand mot knä, huvud mot huvud, rygg mot rygg, huvud i armhåla, you name it. Det är bara att hålla i varann och kuta på i mörkret och liksom hoppas på det bästa. Det vill säga att man inte krockar med ett träd och att Snygg-Jonas (som ju passande nog är naprapat) åtminstone rätar ut ostbågeryggen på en efter att man kutat backe upp och backe ner med huvudet instucken i armhålan på en 137 cm lång träningskompis.
Vad vi egentligen sysslade med sen minns jag knappt. Men jag vet att vi hängde fyra och fyra i små repöglor och hoppandes och krypandes och galopperandes genom 2 dm djup gyttja och enorma vattensamlingar rörde oss runt i terrängen. Såg nåt gjorde jag inte heller efter som Bruno Bus (i min hemby finns faktiskt en Bosse Bus, så namnet är inte helt taget ur luften) ägnade en stor del av passet åt att kasta gyttja på övriga troopers som kämpade sig fram i oländlig terräng, mörker, regn och lervälling.
Vid en viss tidpunkt tappade jag greppet. Ja, även bokstavligen efter som jag fick släppa repet då jag fick en komocka av gyttja rakt i fejan. Som fastnade på kontaktlinserna. Halvblind med svidande ögon lufsade jag på framåt och när hela gruppen (bestående av ungtuppen Alex och fyra pinglor inklusive moi) väl åter intagit våra positioner vid repet började vi, ledda av Anneli, göra djupa hopp runt i cirkel ylandes "Här är karusellen som ska gå till kvällen".
Det är väl då man vet att man tappat greppet. När man dränkt i gyttja hoppar runt och gör djupa hopp kring ett jäkla rep halv sju på morgonen och sjunger barnvisor. Nånstans långt ute i skogen. Och känner sig sjukt lycklig.
Finalen var storartad: Lagtävling som inkluderade röret, givetvis. Snygg-Jonas lanserade själv nån terori som antagligen syftade att vara "peppande" om hur vi liksom skulle forsa fram på vattnet i röret. Jag forsade inte. Utan snarade fastnade. Det vill säga när jag väl övervunnit det där lilla mentala hindret - överlevnadsinstinkt tror jag det kallas - och krälat in i det vattenfyllda avloppshålet. Kallvattnet märktes inte ens eftersom jag vevade på som en propeller där i röret för att komma ut. Och vårt lag kom, sågs och segrade! Med komplett vattenfyllda skor (Gortex vattentätt? Not!).
Återvände till IP. Blöt, lerig och andfådd på gränsen till astmaattack, med gyttja insmetad i halva håret och hela ansiktet, och MYCKET MYCKET LYCKLIG!
Min kollega ville knappt släppa in mig på kontoret, där jag stod med ett fånigt leende i dygnsura kläder med gyttja över hela ansiktet. Och reprokillen som sitter på platsen närmast kontorsduschen noterade att det krävdes rejäl sanering i duschen idag. Övriga kollegor noterade bara åter att jag är komplett galen som frivilligt ägnar mig åt detta. Själv tänkte jag bara: YES! I morgon är det dags igen!
Vi ses på IP klockan 10!
Och så lite poesi..
"Love without fear.
Trust without questioning.
Need without demanding.
Want without restrictions.
Accept without change.
Desire without inhibitions.
A love so free will never fly away.
What the heart gives away is never gone, it is kept in the hearts of others".
Barcelonaresans Top 10
Nu kände jag mig allt lite neggo. Som har mage att publicera ett gnäll-över-hotell-inlägg efter flera dagars grym gratissemester i sköna Barcelona, med sol och sommarvärme. Det är faktiskt höjden av otacksam gnällighet.
Och i enlighet med min nya religion (buddismen) (eller stavas det med H? Har dessvärre inte hunnit läsa in mig särskilt mycket på Min Nya Religion än) är ju tacksamhet vägen till LYCKA.
Jag försöker vara så tacksam jag bara kan numer. Har därför bestämt mig för att lista
THE TOP 10 REASONS TO BE TACKSAM över min konferensresa till Barcelona.
10. Jag jobbar på OTW PUBLISHING som tagit detta eminenta reseinitiativ!
Tacksam! Se gärna www.otw.se. Skicka alla dina vänner till www.otw.se. där är det jättekul, jag lovar, Värsta Siten! Och visst behöver ni väl en egen kundtidning? Personaltidning? Tv-show? Gå till www.otw.se!
9. Ej att förglömma: Jag HAR ett jobb.
Tacksam även för detta med nuvarande konjunkturläge i åtanke. Slipper se www.jobb.se. Jag slipper dessutom jobba på råtthålet till designbyrå vi besökte, även om de nu visade sig vara förvånansvärt kreativa med tanke på den oinspirerande kontorsmiljön med trasiga lysrör och våldtäktstrapphus (fast den där jesus-typen som var fångad i Michael Jackssons body var i ju för sig ganska söt). Än en gång bevisas det: nöden är uppfinningarnas moder...
8. Flyget är gratis.
Tacksam! Låt er inspireras på www.norwegian.se, personligen uppskattade jag särskilt den animerade filmen om säkerhet ombord, där Barbie och Ken och deras lätt efterblivna avkomma visar hur en flytväst ska blåsas upp
7. Alla överlever flygresan.
Inga barn blir föräldralösa. Grymt tacksam! Och att flyga lär vara det säkraste transportmedlet. Enligt statistik kan du flyga mer än 54 000 varv runt jorden innan du råkar ut för en olycka, se www.jordenrunt.nu/krisresa)
6. Bussen Jonas Nilsson påstås ha beställt dyker till sist upp.
Tacksam ska man vara! Kanske har DU OCKSÅ en resa som behöver styras upp? Tveka inte att kontakta www.ReiseleiterNilsson.se
5. Hotellet är gratis! Och snyggt! Med frukost ute på terassen i november!
Tacksam tacksam tacksam! (rekommenderar varmt www.hotelsohobarcelona.com)
(till skillnad från skithotellet jag sen bytte till alltså, se tidigare inlägg)
4. Lyxmiddagen på Barcas hetaste klubb Carpe Diem är gratis! Och toktrevlig!
TACKSAM! Kolla in www.cdlcbarcelona.com och bli avundsjuuuuk. Eller, nej förstås, bli TACKSAM för att VI fick vara där
3. En lyxig all-nighter i coola loungedelen på Carpe Diem, där vi liggandes på kuddar och divaner serveras hejdlösa mängder sprit på vackra silverbrickor, omgivna av housemusik och harmoniska Buddastatyer (fortfarande osäker på det där med H eller inte H?)
Vill ni förkovra er se www.Buddhism-nu.se, en tidskrift för dig som är intresserad av Buddhas lära som en praktisk visdom och en vägledning i livet. (SHIT det stavas MED H)
Intresserad av detta arrangemang? Kontakta www.ReiseleiterNilsson.se som specialiserat sig på just spritevent
2. Flera dagars strosande i solen gav oss frusna svenskar ny energi! (www.svensksolenergi.se)
...AAAAAAND THE NUMBER ONE REASON TO BE TACKSAM ÖVER BARCELONARESAN ÄÄÄÄÄR:
1. PAPPA POMO! eller jag menar Pappa Rask. VAR HAR DU VARIT HELA MITT LIV?
Ni som missade den stämningshöjande liveshowen med Pomo Rask får tyvärr nöja er med the second best cover version av Pomos Piano: http://www.youtube.com/watch?v=eJnwLeXNOkg
(annars finns orginalet på www.svtplay.se) (För övrigt fattar jag inte varför orginalklippet på OTW Interactives VD-Pomo FORTFARANDE INTE HAMNAT PÅ YOUTUBE?? Trodde ni jobbade med rörlig bild på nätet eller?
TACK ALLA FÖR EN OFÖRGLÖMLIG RESA!
Nos vemos en la Officina de Calle del Rey (fri översättning)
Och i enlighet med min nya religion (buddismen) (eller stavas det med H? Har dessvärre inte hunnit läsa in mig särskilt mycket på Min Nya Religion än) är ju tacksamhet vägen till LYCKA.
Jag försöker vara så tacksam jag bara kan numer. Har därför bestämt mig för att lista
THE TOP 10 REASONS TO BE TACKSAM över min konferensresa till Barcelona.
10. Jag jobbar på OTW PUBLISHING som tagit detta eminenta reseinitiativ!
Tacksam! Se gärna www.otw.se. Skicka alla dina vänner till www.otw.se. där är det jättekul, jag lovar, Värsta Siten! Och visst behöver ni väl en egen kundtidning? Personaltidning? Tv-show? Gå till www.otw.se!
9. Ej att förglömma: Jag HAR ett jobb.
Tacksam även för detta med nuvarande konjunkturläge i åtanke. Slipper se www.jobb.se. Jag slipper dessutom jobba på råtthålet till designbyrå vi besökte, även om de nu visade sig vara förvånansvärt kreativa med tanke på den oinspirerande kontorsmiljön med trasiga lysrör och våldtäktstrapphus (fast den där jesus-typen som var fångad i Michael Jackssons body var i ju för sig ganska söt). Än en gång bevisas det: nöden är uppfinningarnas moder...
8. Flyget är gratis.
Tacksam! Låt er inspireras på www.norwegian.se, personligen uppskattade jag särskilt den animerade filmen om säkerhet ombord, där Barbie och Ken och deras lätt efterblivna avkomma visar hur en flytväst ska blåsas upp
7. Alla överlever flygresan.
Inga barn blir föräldralösa. Grymt tacksam! Och att flyga lär vara det säkraste transportmedlet. Enligt statistik kan du flyga mer än 54 000 varv runt jorden innan du råkar ut för en olycka, se www.jordenrunt.nu/krisresa)
6. Bussen Jonas Nilsson påstås ha beställt dyker till sist upp.
Tacksam ska man vara! Kanske har DU OCKSÅ en resa som behöver styras upp? Tveka inte att kontakta www.ReiseleiterNilsson.se
5. Hotellet är gratis! Och snyggt! Med frukost ute på terassen i november!
Tacksam tacksam tacksam! (rekommenderar varmt www.hotelsohobarcelona.com)
(till skillnad från skithotellet jag sen bytte till alltså, se tidigare inlägg)
4. Lyxmiddagen på Barcas hetaste klubb Carpe Diem är gratis! Och toktrevlig!
TACKSAM! Kolla in www.cdlcbarcelona.com och bli avundsjuuuuk. Eller, nej förstås, bli TACKSAM för att VI fick vara där
3. En lyxig all-nighter i coola loungedelen på Carpe Diem, där vi liggandes på kuddar och divaner serveras hejdlösa mängder sprit på vackra silverbrickor, omgivna av housemusik och harmoniska Buddastatyer (fortfarande osäker på det där med H eller inte H?)
Vill ni förkovra er se www.Buddhism-nu.se, en tidskrift för dig som är intresserad av Buddhas lära som en praktisk visdom och en vägledning i livet. (SHIT det stavas MED H)
Intresserad av detta arrangemang? Kontakta www.ReiseleiterNilsson.se som specialiserat sig på just spritevent
2. Flera dagars strosande i solen gav oss frusna svenskar ny energi! (www.svensksolenergi.se)
...AAAAAAND THE NUMBER ONE REASON TO BE TACKSAM ÖVER BARCELONARESAN ÄÄÄÄÄR:
1. PAPPA POMO! eller jag menar Pappa Rask. VAR HAR DU VARIT HELA MITT LIV?
Ni som missade den stämningshöjande liveshowen med Pomo Rask får tyvärr nöja er med the second best cover version av Pomos Piano: http://www.youtube.com/watch?v=eJnwLeXNOkg
(annars finns orginalet på www.svtplay.se) (För övrigt fattar jag inte varför orginalklippet på OTW Interactives VD-Pomo FORTFARANDE INTE HAMNAT PÅ YOUTUBE?? Trodde ni jobbade med rörlig bild på nätet eller?
TACK ALLA FÖR EN OFÖRGLÖMLIG RESA!
Nos vemos en la Officina de Calle del Rey (fri översättning)
Hotellfiasko
Har varit i Barcelona i helgen om nu någon mot förmodan har lyckats undgå att ta in detta stycke information.
Månader av intensiv hotellresearch på nätet resulterade i detta. Ett sunkrum med smutsig vit väv på väggarna. Där dörren tog i dubbelsängen när jag försökte slå upp den på vid gavel för att baxa in resväskan. Trasig toalett. Stenhård säng. Just det där med sängen störde mig mest. Första barnlediga helgen på tre år ville jag faktiskt SOVA. Massor. Jag hade lusläst hotellrecensioner på nätet och skoningslöst skippat allt där "hårda sängar" nämndes. Så händer detta. Jag sätter mig på sängen och det känns som att sätta sig på en sån där resväska i hårdplast (som man har när man vill smuggla sprit ni vet). Utan bäddmadrass.
Nåja. Frukosten skulle visst vara en höjdare, det påstod alla. Fast när vi kom nerlullandes efter tio var buffén helt länsad. Inte ens en liten skinkbit fanns kvar. Vi såg massor med tjusiga uppläggningsfat som skvallrade om att här hade minsann melonbitar och chokladcroissanter legat på rad. Nu var det tomt. Och den aggressiva servitrisen gjorde ingen ansats att fylla på nåt heller. Vi fick nöja oss med lite cornflakes och de sista torra brödbitarna för efter att hon spänt ögonen i oss med onda blicken då vi i vår enfald trodde att man fritt fick välja bord i frukostsalen, vågade vi inte be om något mera. Vi kommenderades till ett omysigt hörnbord där man fick en bländande spotlight rakt i ansiktet. Kisandes tuggade jag i mig mitt torra toastbröd. Tyvärr hann Aggressiva Servitrisen rycka min tallrik med smör och små sorgliga paprikabitar innan jag hunnit lägga nåt på brödet.
Dagen efter tänkte jag slugt att om man beställer upp frukost på rummet måste de ju åtminstone fylla brickan. Jodå. Det var bara det att de ihärdigt vägrade svara på roomservice. Efter ett antal samtal svarade någon, som jag direkt identifierade som Aggressiva Servitrisen (ASS).
"Si?" röt ASS så man nästan sprängde trumhinnan där man låg på den stenhårda britsen med det liksom nariga hårda lakanet med den snuskiga håriga gamla filten över för att hålla värmen (sa jag att det var problem med ventilationen?).
"Frukost för två" pep jag. På någon slags spanska.
"Ja då får du vänta minst 25 minuter!" dundrade ASS och slängde på luren innan jag ens hunnit nämna nåt om preferenser angående tésmak, marmeladsort och fullkornsbröd med lågt GI.
Jaha. Så då vet man i alla fall var man INTE ska bo nästa gång man är i Barcelona: Hotell H10 Universitat.
Månader av intensiv hotellresearch på nätet resulterade i detta. Ett sunkrum med smutsig vit väv på väggarna. Där dörren tog i dubbelsängen när jag försökte slå upp den på vid gavel för att baxa in resväskan. Trasig toalett. Stenhård säng. Just det där med sängen störde mig mest. Första barnlediga helgen på tre år ville jag faktiskt SOVA. Massor. Jag hade lusläst hotellrecensioner på nätet och skoningslöst skippat allt där "hårda sängar" nämndes. Så händer detta. Jag sätter mig på sängen och det känns som att sätta sig på en sån där resväska i hårdplast (som man har när man vill smuggla sprit ni vet). Utan bäddmadrass.
Nåja. Frukosten skulle visst vara en höjdare, det påstod alla. Fast när vi kom nerlullandes efter tio var buffén helt länsad. Inte ens en liten skinkbit fanns kvar. Vi såg massor med tjusiga uppläggningsfat som skvallrade om att här hade minsann melonbitar och chokladcroissanter legat på rad. Nu var det tomt. Och den aggressiva servitrisen gjorde ingen ansats att fylla på nåt heller. Vi fick nöja oss med lite cornflakes och de sista torra brödbitarna för efter att hon spänt ögonen i oss med onda blicken då vi i vår enfald trodde att man fritt fick välja bord i frukostsalen, vågade vi inte be om något mera. Vi kommenderades till ett omysigt hörnbord där man fick en bländande spotlight rakt i ansiktet. Kisandes tuggade jag i mig mitt torra toastbröd. Tyvärr hann Aggressiva Servitrisen rycka min tallrik med smör och små sorgliga paprikabitar innan jag hunnit lägga nåt på brödet.
Dagen efter tänkte jag slugt att om man beställer upp frukost på rummet måste de ju åtminstone fylla brickan. Jodå. Det var bara det att de ihärdigt vägrade svara på roomservice. Efter ett antal samtal svarade någon, som jag direkt identifierade som Aggressiva Servitrisen (ASS).
"Si?" röt ASS så man nästan sprängde trumhinnan där man låg på den stenhårda britsen med det liksom nariga hårda lakanet med den snuskiga håriga gamla filten över för att hålla värmen (sa jag att det var problem med ventilationen?).
"Frukost för två" pep jag. På någon slags spanska.
"Ja då får du vänta minst 25 minuter!" dundrade ASS och slängde på luren innan jag ens hunnit nämna nåt om preferenser angående tésmak, marmeladsort och fullkornsbröd med lågt GI.
Jaha. Så då vet man i alla fall var man INTE ska bo nästa gång man är i Barcelona: Hotell H10 Universitat.
Min son - barnkonventionens förespråkare
Hämtar sonen i skolan. Med allvarlig min drar fröken mig åt sidan. Jo, sonen har inte uppfört sig så bra. Tydligen har det varit en "incident" under dagen och nu vill båda fröknarna tala allvar inte bara med sonen, utan med sonens båda föräldrar.
Det är vi det. Vi som bara haft ett skolbarn (nåja, sexårs) i cirka tio veckor och är nybörjare som skolföräldrar. Vi som aldrig tidigare inkallats på allvarliga samtal på grund av vår sons uppförande. Shit, han har inte ens börjat ettan och vi är redan misslyckade som skolföräldrar. Vår son - en blivande värsting.
Kvällen ägnas givetvis åt det enda rätta. Att försöka lirka/lura/pressa ur sonen ett erkännande. För fröknarna vägrade att ens säga vad det hela rörde sig om, så ALLVARLIGT var det.
Sonen vet exakt vad det gäller. Och tyvärr, säger han, tyvärr kommer han inte ihåg ett endaste dugg av just det där som hände på tåget. Minns ingenting faktiskt. Helt blankt. Vi prövar allt från lovebombing till lättare hot. Det är ju bättre att själv berätta för oss nu, än att fröken gör det i morgon. Inget ger önskat resultat.
Tur i oturen är att jag själv skulle på konferens till Barcelona, så tyväääärr blev det sambon som ensam fick lunka in till skolan prick åtta med sonen i sällskap. Och känna sig som den värdelösa föräldern som redan misslyckats med uppfostran. Tappat kontrollen över sin 6-åring. Fått en värsting till avkomma.
Den allvarliga "Incidenten" var inte särskilt allvarlig i våra ögon. Minns inte ens riktigt vad det var. Nåt med att han verbalt attackerat nåt barn och skrikit FEGIS FEGIS FEGIS på ett aggressivt vis. Typ.
Det intressanta var min sluga sons reaktion. "Jo men vi har ju lärt oss att enligt FN:S barnkonvention har alla barn rätt att uttrycka sin egen åsikt". JAHA?? Han rycker fram strofer ur barnkonventionen som värsta triumfkortet ur skjortärmen. Jag blir mållös. Och faktiskt imponerad. Barnkonventionen!
Nu fruktar vi nästa steg i hans utveckling:. att han som min lillasyster ska memorera BRIS telefonummer vid sju års ålder och sedan hota med att ringa BRIS så fort det blev tal om läggning, städning eller andra naturliga inslag i barnuppfostran.
Vart tog den söta lilla flickan vägen?
Brandmannentröja. Alternativt pirattröja.
Skitiga byxor.
Och en gigantisk cowboyhatt.
Det är vad min tvååriga dotter har på sig. Trots att hon har en garderob full och fräcka tunikor, tights och klänningar.
Det var också i denna utstyrsel hon idag gick till Täby C med mig. Just cowboyhatten i vuxenstorlek kändes som ett störande element, but what the hell.
Hon fick hänga med brorsorna till leksaksaffären, smart drag tänkte jag. Så kan man kolla in vad hon verkar intresserad av, så här inför jul. Dockvagn kanske? En sån där talande docka jag själv drömde om med napp och hela kittet?
Min dotter fastnade för tre saker i hela butiken. En gigantiskt stor Blixten McQueen-bil. En avancerad bilbana. Och en gul bandyklubba. Det krävdes två personer för att brotta ner henne vid utgången och ta ifrån henne klubban hon fått grepp om och vägrade släppa.
Så nu undrar jag bara..den där omtalade prinsessfasen...när exakt infaller den?
Skitiga byxor.
Och en gigantisk cowboyhatt.
Det är vad min tvååriga dotter har på sig. Trots att hon har en garderob full och fräcka tunikor, tights och klänningar.
Det var också i denna utstyrsel hon idag gick till Täby C med mig. Just cowboyhatten i vuxenstorlek kändes som ett störande element, but what the hell.
Hon fick hänga med brorsorna till leksaksaffären, smart drag tänkte jag. Så kan man kolla in vad hon verkar intresserad av, så här inför jul. Dockvagn kanske? En sån där talande docka jag själv drömde om med napp och hela kittet?
Min dotter fastnade för tre saker i hela butiken. En gigantiskt stor Blixten McQueen-bil. En avancerad bilbana. Och en gul bandyklubba. Det krävdes två personer för att brotta ner henne vid utgången och ta ifrån henne klubban hon fått grepp om och vägrade släppa.
Så nu undrar jag bara..den där omtalade prinsessfasen...när exakt infaller den?
Askungens styvmor!
Jag fattar inte. Jag har varit själv med barnen i 5 dagar och satsat ALLES på att vara SuperMysMamma. Mutorna har flödat, reglerna kring tv-spelande har helt åsidosatts, menyn har bestått av pizza och popcorn. Nej, det är inget jag är stolt över. Vi snackar slapphänt föräldracurling på högsta nivå. Men jag trodde i min enfald att det åtminstone skulle ge mig några plus i kanten hos kidsen. Icke. Har precis fått hela trion i säng och ingen var nöjd med nåt, kan man väl sammanfatta det hela.
Tvååringen gallskrek trots att hon till sist på nåder fick lägga sig i min säng, med arton gosedjur och jag sprang som en väldresserad undersåte med välling och vatten och kaninen och Nalle Puh och snuttefiltar. Och så fort hon höll på att däcka kom de arga brorsorna in och skrek om hur förfördelade de var och hur orättvist det var att jag bara ägnade mig åt den dumma lillasystern...
Näste på tur var femåringen som har 40 graders feber och frossa. Även han behövde lite extra attention ikväll och det var tre täcken och varma vattenflaskor i sängen och kallvatten bredvid sängen och you name it. I fixed it. Och vad fick man för det? Skäll och gnäll för att man bara tog hand om den dumma lillasystern.
Dödsstöten levererades i vanlig ordning från sexåringen. Han har redan nu utvecklat en fingertoppskänsla för när och hur han ska lägga in sista ordet. Medan jag marscherade i rask takt mot Det Stora Sammabrottet - påskyndad av faktumet att jag fått tre timmars sömn per natt denna vecka och dessutom inte hunnit med middagen än – vrålade han ut sitt missnöje med att syskonen, däribland den dödssjuke lillebrodern, prioriterades före honom under läggning.
"DU ÄR PRECIS SOM ASKUNGENS STYVMOR! Hon var också dum och skrek och tog bara hand om de dumma idiotiska syskonen hela tiden!
Aj. Ont. Mammaskuld. ...och detta gör dig, min son, till Askungen?
Fredagsmysfiasko
Bästa mamman här. Ni vet, Mysmamman. Hon som aldrig är stressad, aldrig tappar tålamodet, aldrig svarar frånvarande på frågor medan hon smygkollar mejlen.
Utan som bara är närvarande och härlig, bakar och läser sagor och målar med vattenfärger och bygger pärlplattor (ok, det där med pärlplattor var verkligen att ta i, det får faktiskt dagisfröknarna sköta).
Bästa mamman hade planerat bästa fredagsmyset eftersom maratonpappan är i Nice för att springa.
Kvällens vinnar-komponenter var:
- Baka hemgjord pizza (alla får välja topping!) (ok kanske inte riktigt hemgjord, men nästan, så nära man kan komma om man köper ett halvfabrikat-pizzakit på Lidl som man bara behöver rulla ut på plåten)
- Se på film
- Äta godis
- Poppa popcorn
- Spela tv-spel
- Vara uppe extra länge.
Ni hör ju själva - bäddat för succé. Trodde jag. Så här bra gick det:
Sexåringen kom inte ens hem från skolan. Han hade raggat upp nån annan förälder som tog med honom hem för, som han sa, det är så trååååkigt hemma hos oss
Femåringen hade diverse bryt och vägrade äta nämnda pizza trots att jag mutade med present efter maten.
Tvååringen vägrade också och petade över alla sina halvt idisslade bitar på min tallrik. Hon slafsade även ner sig med cocktailtomater på tröjan i omgångar och sprang och bytte kläder mellan varje ny tomat för att tröjorna var "Äckliga och blöta". Fyra tröjor hann hon med under middagen. I övrigt skrek hon mest.
Nåväl, kanske blev middagen ingen hit men vad kan gå fel med godis och familjemys i tv-soffan?
Inget, trodde jag naivt. Tills det visade sig att ingen ville se på Idol trots att jag försökte skapa hype kring det hela (besvikelse för mamman). Ingen ville heller spela yatzy, Uno eller nåt annat av de skojiga sällskapsspel från sent 70-tal som föreslogs av Bästa mysmamman. Och ingen ville se på barnfilm heller.
Men alla ville däremot spela asociala, våldsfokuserade tv-spel med högsta ljudvolym, efter som de såg sin chans att deala till sig mer speltid än de 60 minuters spelande som vi har kontrakt på per helgdag.
Så fredagsmysa fick mamman göra helt själv. Med laptopen och latten som vanligt.
Man undrar ju ibland varför man ens anstränger sig så?
NMT INTENSIIIIIV
Onsdag morgon. Uppställning 6:15. NMT INTENSIV pass med en för dagen skoningslös Johan.
Dessvärre hade min personliga intensivuppladdning gått våldsamt dåligt. Typ tre timmars oavbrutet avbruten sömn (vet ni hur LÅÅNG och jobbig en sexåring är i sängen? När han snurrar runt på tvären hela tiden i nån slags galen breakdance? Och man samtidigt har en femåring i armhålan och en svartsjuk tvååring som promt vill dela kudde?)
Frukost blev det ingen heller. Kunde omöjligen peta i mig de där svartprickiga gamla bananerna.
Men jag körde riktigt INTENSIVT in till stan, slog personligt bästa till tullarna. Kände även INTENSIVT hur trött jag var när vi ställde upp oss vid IP. Och hur INTENSIVT jag INTE ville börja dagen med galna INTENSIV-armhävningar följt av INTENSIV tokuppvärmning i 3-minuterstempo.
Vid det här laget var jag lätt kräkfärdig och kände för att ta ett riktigt INTENSIVT snack med den eller de individer som klagat på att passen är för softa. Och tvingat fram denna galna INTENSIV-hysteri. Fann mig plötsligt på en sunkig åker full med gigantiska kobajor. Ett utmärkt ställe för INTENSIV-spurter som snart övergick till ett INTENSIVT och ganska okontrollerat surfande i kobajs. Lite INTENSIV brottning med skojiga och INTENSIVA kullerbyttor är icke att förglömma. Vi fick även bära varandra i backarna i vanlig ordning, ett alltid uppskattat och rasande INTENSIVT inslag.
INTENSIV tokjogg mot IP. Om någon hade hyst förhoppningen om att ett så galet INTENSIVT pass kanske skulle vara något kortare, och att plågan snart skulle vara över, så var ju det bara att fetglömma. En halvtimmes INTENSIVA styrkeövningar följt av nya INTENSIV spurter följde.
INTENSIV stretchingen tog man däremot lite light på tycker jag. Och själv fick jag ju hetsa iväg för att INTENSIV lasta bilen med en hysteriskt stor byrå (har fyndat intensivt på Blocket nu igen..) som knappt gick in trots bortmontering av säte och 7-sitsig Renault Espace. Körde sedan INTENSIVT till verkstaden där jag fick köra INTENSIVcharmning av snubbarna för att få bilen fixad före dagishämtning.
Sen längtade man bara efter en INTENSIV frukost följt av en som vanligt INTENSIV jobbdag på redaktionen..innan dagishämtning.
Och som småbarnsmorsa med 3 barn under 6 är kan jag lugnt säga att det var NU, i kapprummet på dagis, som det RIKTIGA INTENSIVPASSET inleddes. Det som inte pågår softa 75 minuter utan är långt som ett maraton. Och känns som ett ultra-lopp. Tre-fyra timmars INTENSIV aktivitet med barn som inte vill äta, inte vill bada, bara vill spela ninjaturtles på playstation och vägrar ta på pyjamas...INTENSIVT kan man säga att det var tills alla dampbarnen är i säng.
Längtar nu INTENSIVT till nästa pass.
Och om nån är sugen på att ta INTENSIV-passet hemma hos oss mellan 6-8 på fredagmorgon så är det bara att höra av sig (jag åker nämligen hellre på NMT).
Jag vågar lova att ni kommer få ta i så att ni kräks innan alla kidsen står påklädda med borstade tänder utanför ytterdörren!!!
Bagagedrama
RESERAPPORT del tre: EXTRANATT I WIEN.
Gratis hotellnatt. Gratis hotellmiddag. Gratis frukostbuffé komplett med skumpa och varma croissants och tio olika sorters Würst. I detta ljuvliga gratispaket ingick dessutom fluffiga duntäcken, totalt monopol på fjärrkontrollen till tv:n och en hel dubbelsäng för bara en person – moi! Inga barn i sängen, ingen som vill ha välling mitt i natten, ingen torftig grötfrukost...
Och dessutom skulle jag få 150 Euro för besväret!!!
Jamen NI FATTAR. Klart man tackar ja. Jätteja!
Men inte villkorslöst, givetvis. Mitt villkor var att jag skulle få tillbaka mitt bagage.
– KEIN PROBLEM! lovade Austrian Airlines rödklädda personal övertygande, ivriga att lösa SINA PROBLEM med ett totalt överbokat flyg och ganska sura svenskar som betalt men inte fick plats. Jag var deras räddning. Så jag vinkade triumfierande till fotografen (som inte har barn och inte blev lika upphetsad över denna möjlighet till ännu en natt ensam i sängen) och klev av planet. Nu skulle jag bara hämta ut mitt bagage och dra till hotellet, kanske även in till Wien city ännu en sväng. Med 150 Euro på fickan.
Då kom bakslaget: hur många varv bagagebandet än snurrade så kom inte min väska förbifarandes. Alla andra fick sin och gick nöjda mot hotellsängen. Bara jag satt kvar.
Upptäcker då hur en mystisk avlång liten väska ensam snurrar runt där på bandet. Och den är misstänkt lik...min fotografs bagage.
Jajamensan - det var hans kamerautrustning, märkt i mitt namn. J-la Austrian Airlines. Hur kan de blanda ihop väskorna? Det måste väl ändå vara olagligt? Jag kan ju inte ta ansvar för vad han nu har packat för terroristutrustning i den där suspekta avlånga väskan? Och värst av allt: Nu hade min egen väska alltså dragit till Stockholm. Utan mig.
Spännande att få ett kamerastativ och ett par smutsiga strumpor i storlek större, istället för trosor och toalettväska. Spännande även att än en gång få uppleva österrikarnas totala avsaknad av servicekänsla. Spännande att få möta fler otrevliga individer från ett land som en gång avlade fram en elak mustaschprydd liten man som utrotade allt som kom i hans väg.
Men om man får 150 Euro för att sova sex timmar så kan man leva med lite spänning tycker jag.
PS. OM jag hade varit DEN YTLIGA TYPEN hade jag kanske blivit lite stressad över den akuta bristen på kläder, deo, smink, hårspray...men som tur var är jag ju så DJUP och HÄRLIG som människa att detta inte bekom mig det minsta. Alls. Faktiskt. Det är ju insidan som räknas (insidan av källaren man är inlåst i, får man förmoda i det här landet).
Vilse i Wiens porrkvarter
RESERAPPORT TVÅ: Wien, Österrike.
Inte för att jag vill vara neggo, verkligen inte. Men efter 48 timmar i Wien känner jag mig ändå lite, ja neggo. När vi landade hade vi varken hotell eller hyrbil klart, men sånt löser sig ju alltid. Så även här. Även om bitchen på första hyrbilsstället fullständigt ignorerade oss och skrek på telefon och rafsade i sitt mappsystem (som i hennes fall ersatte dator, för sådan hade de ingen). Mest intresserad var hon av en hängmapp döpt till "SCHMUTZIG". Vad hon hade för smutsig info där vill man ju helst inte rota vidare i.
Vi bytte raskt hyrfirma till den enögde mannens bolag. Han kisade ointresserat på oss med sitt enda hängöga, men de lovade glatt ut BMW för bara 29 euro per dag på glassiga affsicher och vi gick rakt i fällan. Jag är ju en sucker för bra deals och kuponger och extrapriser och erbjudanden. Vi fick en bil, men självklart kostade det mer än dubbelt så mycket som utlovat, men vi var lite stressade över att hinna till Bratislava så vi bara tackade och drog.
De hade inte ens nån gränskontroll och autobahn gick rakt mot Budapest. Eller Prag. Eller Bratislava –you choose.
Att lämna landet gick extremt bra. Så bra, in fact, att man undrar varför inte fler gör det (tja, bortsett från dem som sitter inlåsta i olika källare då förstås). För så värst många anledningar att stanna hittade vi inte under våra timmar i Wien.
Efter en heldags jobb i Slovakien längtade vi till Wien-hotellet som vi nu via sms fått ett namn på. Att hitta det var en annan femma. Särskilt i rusningstrafik. Mitt i en gigantisk studentdemonstration. Redan innan vi nådde Österrike fick vi gång på gång in varningsmeddelanden på radio: bla bla bla VERKEHR...STAU blabla bla STAU bla bla DEMONSTRATION bla bla POLIZEI..
Inga bra nyheter. Särskilt det där lilla ordet "STAU" (kö, för er som inte haft förmånen att läsa tyska) nämndes oroväckande ofta. Det var Stau både här och där visade det sig. Och avspärrningar i hela staden. Tokhungriga, med bara en låda sliskiga delikatobollar att äta, köade vi. Och köade. Och köade.
Sen övergav vi ursprungsplanen och började köra lite på måfå, med mig som alert kartläsare. Det gick sådär.
De gillar nämligen inte bara avspärrningar och Polizei i pikébussar, utan även ENKELRIKTAT i Wien.
Och så gillar de porr. Det var ett som var säkert. Ju närmare vi kom hotellet desto mer porr. Det var piipshows och Sexkabinen och Erotisch för hela slanten. Vår favorit blev Connys Sexkabinen. Inte av någon särskild anledningen egentligen. Connys place såg lika äckligt och sunkigt ut som övriga konkurrenters. Men det kändes liksom lite personligt och djärvt att han gick ut med namnet. Conny alltså.
Vi undrade hur han såg ut, Conny. Om han hade köpt nån läcker, underlivslös outfit till sig själv på någon av de raffiga butikerna bredvid Connys. Och hur hans kabiner såg ut - var det små biosalonger eller bara en sjaskig säng? Eller kanske leopardmönstrat, guldspeglar och tunga sammetsdraperier i vinrött? Eller bara såna där dörrar med vadderade hål i olika höjd som man hört om i Jackie Collins romaner? Man undrar ju.
Tyvärr hade vi inte tid att ägna oss åt undersökande eller grävande journalistik. Det ingick inte i vårt uppdrag. I vårt uppdrag ingick däremot att få IKEA medarbetare i Wien att dra ett skämt för oss, eftersom vi skriver om hur bra människor mår av att skratta.
Trots min korta tid på Österrikisk mark törs jag med övertygelse säga att man inte skrattar särskilt mycket i landet. Vi pratade med över 30 medarbetare. Ingen kunde berätta ett skämt. Särskilt inte utan ett par glas vin, förtydligade de.
De var dessutom varken roliga eller ens trevliga och en sursubba gav oss till och med en utskällning på stående fot.
På hela dagen träffade vi bara tre sköna snubbar - en från Peru, en från Australien och en från typ Turkiet. Deras trevlighet vägde å andra sidan upp de andra trettios otrevlighet.
Vi var inte bara vilse när vi letade hotellet. Vi var vilse typ hela tiden. När vi skulle till IKEA. När vi skulle därifrån. När vi skulle till staden. När vi skulle till flyget. Och vi cirkulerade runt runt i deras mystiska "ring"-system med Ring Nord och Syd och Öst och Väst och vi hade noll koll på var vi var och vart vi skulle. Även nattetid, till fots, gick vi vilse och kom inte hem till hotellet förrän halv två på natten, och då var vi hyfsat trötta på att vara vilse i Wien.
Vår slutsats? Bodde vi i Österrike skulle vi självmant låsa in oss i första bästa källare.
Och stanna där.
Slovakisk sprithandel - på IKEA
RESERAPPORT ETT: Bratislava. Slovakien.
Erkänner att jag inte ens visste vilket land jag skulle till ens då jag satt i taxin till Arlanda. Jo, att Wien ligger i Österrike visste jag, och det var dit flyget gick. Men sen skulle vi jaga hyrbil och hitta Bratislava. Och där någonstans började mina geografiska kunskaper att svikta något. Vilket i sig är mycket oroväckande eftersom jag alltid haft 5:a i geografi (på den stenålderstid man fick 1-5 i betyg) och dessutom under en kort period faktiskt UNDERVISAT i geografi på högstadiet. Men då fanns förvisso inte Slovakien i dess nuvarande form.
Så vad är då mitt bestående intryck av landet? Trevliga människor med mystiska trashiga hårblekningar och utvuxna mörka rötter. I fit right in, med andra ord. Och smutsiga grå och deprimerande öststatshus som på sina ställen piffats upp med röda eller blå balkonger. För att liksom skoja till det.
Annars såg vi i vanlig ordning mest IKEA varuhuset, och det såg ju (inte helt oväntat) ut exakt som på alla andra ställen i världen. Möjligen lite trashigare även där.
Enda riktiga skillnaden var matshoppen. Den var som Lillla Systembolaget. Öl och vodka i olika smaker på långa rader. Äppelvodka, vanlijvodka, smultronvodka. På vårt trygga, härliga kulturarv, vårt eget svenska hembygdsmuseum – IKEA.
Dessutom tokbilligt. Eller vad sägs om en hela smultronvodka för bara 80 spänn.
Taget sa vi och slog till på två varmkorvar á mindre än en euro, och två vodkaflaskor.
"De där svenskarna har VERKLIGEN alkoholproblem" såg kassörskan ut att tänka.
"Billigare än taxfree" tänkte vi snåla svenskar och räknade på procenten.
I det läget kan man ju faktiskt börja fundera på vilket land som känns mest stängt, kontrollerat, storebror-ser-dig-öststatsaktigt? För vilket land har en av regeringen välsignad monopolsituation på vin & spritmarknaden?
Inte är det Slovakien i alla fall.
