SOFIA STORIES

– MAN BLIR BARA BLÖT EN GÅNG! var Brutale Brunos kommentar till dagens första vattenhinder, ett brett dike.

Man älskar gränslöst. Man skrattar mycket. Man kramar, pussar, gosar, busar, skäller och tjatar non-stop.
Och man nästan-hatar stundtals. Man blir ofta galen. Man drivs inte sällan mot Sammanbrottet.
Men ändå – vad som än händer – så älskar man dem förbehållningslöst och skulle tveklöst gå genom eld och vatten för dem.
Jag pratar förstås om barnen.

Att vara förälder är det största, det häftigaste och det svåraste uppdraget man står inför i livet. Trots alla dagliga bråk, trots tvätthögar som växer med leriga galonisar och nerkissade byxor, trotsiga barn som vrålar efter ömsom mer tv-spelstid ömsom kärlek, trots makaronitallrikar som flyger genom köket och nätter med sex extra sparkande ben i min säng, så är barnen det allra största, mest fantastiska som någonsin hänt mig.

Barn är kärlek. Bara kärlek. Varje ålder har sin charm så det gäller att hinna njuta av varje barn varje dag. Ibland är det bara lite svårt att se det charmiga just då och där, mitt i vardagen. Särskilt då man en regnig tisdag i oktober, dödstrött efter jobbet, står och bränner fiskpinnar med galna barn kring benen som slåss med lasersvärd och skriker ääääckligt så fort de ser sina tallrikar och välter ut mjölkglaset femtielva gånger och vägrar borsta tänderna.

Då måste jag påminna mig själv om att njuta. Att vara tacksam för hela härligheten. För det var ju alldeles nyss som höll jag de där små nyfödda liven i famnen och snusade på deras tufsiga bebishår. Och vips så börjar de skolan. Och alltför snart, innan jag hinner fatta vad som händer, så drar de väl till Hultsfred eller språkkurs i Hastings eller jorden-runt.

Sexåringen är plötsligt tonåring. Han vinner redan alltför många diskussioner. Och det är bara en tidsfråga innan han är 190 lång och brottar ner mig med vänsterhanden. Med slängiga långa armar och ben som vuxit ur alla plagg i garderoben, med ett nytt och varken rumsrent eller önskvärt vokabulär (hämtat från coola Adam i trean), med uppenbara attitydproblem och nonchanlant arrogans slänger han sig framför tv:n när vi kommer hem.
O R K A (suckar både han och jag) Vart tog min lilla bebis vägen?

Femåringen vill flytta. Igen. Han har tidigare vid ett flertal tillfällen nämnt att vi nedgraderats och inte är hans familj längre och att vi är "världens tråkigaste" och att han ska "dra och växa upp i ett annat hus". Idag blev han mer handgriplig. Idag skulle han gå till Älvdalen i norra Dalarna och var de fakto utanför dörren innan vi hann släpa in honom.
Gråtande deklarerar han då att han ska gå till Italien istället, trots att vi bedyrar att vi inte kan leva utan honom och älskar honom över allt annat och att han är världens finaste Alfred och aldrig någonsin får lämna oss. Men Italien it is, och det pronto. På med skorna igen.
"Men vad ska vi göra med dina julkappar då?" klämmer jag till med som sista desperata försök att hejda hans långt framskridna flyttplaner (han har öronmärkt ett 50-tal produkter i senaste leksakskatalogen redan).
"Skicka dem till Italien!" hälsar femåringen och kliver återigen ut genom dörren.
O R K A.

Tvååringen tror fortfarande, efter två år i vår familj, att hon bor på förskolans småbarnsavdelning. Det känns lite oroväckande. Snart kopplar väl fröknarna in socialen för nån slags utvärdering av vårt föräldraskap. Hela helgen tjade hon:
"GÅ HEEEEM! ALMA VILL GÅ HEM! Till Maggan och Marianne! Gå hem NU!"
"Men du är ju hemma, du bor ju här med oss Alma!"
"Nähä! Inte hemma hääär" nekar hon och för att liksom poängtera hur tokigt mitt påstående är lägger hon till ett litet sarkastiskt skratt.
"Jo du bor ju här, vi är hemma nu älskling" försöker den nu lätt förtvivlade milda modern, som har svårt att hantera ratandet av vårt familjehem.
"ALMA GÅ HEM NU" ryter tvååringen bara obstinat. O R K A.

Ibland orkar man inte.
Ibland räcker man inte riktigt till.
Men man älskar alltid!

Har lugnat mig något nu sen mitt senaste upprörda inlägg som jag hamrade ur mig med fyrahundrafjorton stavfel jag inte ens orkade korra (jag var UPPRÖRD).
Men måste ändå redogöra för sista delen av 24 Hell Hours som utlovat:

På väg hem från kakelbutiken (HATA AQUA ROYAL, remember?) skulle jag tanka för att kunna åka tillbaka och kräva pengarna tillbaka av kakelsubban.
Då dör bilen. Precis där, vid den obemannade budgetmacken. O R K A.
Försöker med mitt vänaste leende få en man att hjälpa mig, men han pekar bara slött åt industriområdet där det tydligen finns nån bilfirma. Helvete. Nåt mer som kan gå fel nu? Kanske kan 604:ans buss komma och köra över mig här på trottoaren? Pleeeease?

Försöker förtvivlat behålla min optimistiska buddist-approach men det går dåligt, trots att jag peppar mig själv med små utrop av typen "Jamen VILKEN TUR att bilen pajade just här, nära bilfirman med verkstad" och "HÄRLIGT att det är gångavstånd till dagis härifrån". Ändå känner jag hur jag oundvikligen närmar mig DET. TOTALA. SAMMANBROTTET.

På bilfirman fredag eftermiddag. "Ska ru hämta bilen?" undrar mannen, som heter John, när det blir min tur.
Redan här bryter jag ihop. Försöker kväva mina snyftningar och få rösten stadig, men piper ändå med en hulkning
"Nä helst lämna, hoppades att NI kunde hämta den..den har döööött"
John ser snäll ut. Trött, men även lite bekymrad över att ett gråtande nervvrak hamnade vid just hans skrivbord just när alla andra på stället tagit sin halvtimmes heliga fikaras på fredageftermiddagen.
"Vi bärgar inte bilar. Det är en försäkringsfråga och bla bla bla" börjar John vänligt förklara.
Snyftningarna tränger ur min strupe och går dessvärre inte att hålla tillbaka. Jag hör inte ett ord av vad John säger och kan inte hejda mig trots att jag ser att John verkligen längtar efter kafferasten nu.

"Alltså killarna i verkstan har ju fikarast en halvtimme nu så... och vi kan inte boka in er bil förrän tidigast om två och en halv vecka. Det är helt fullt..."
SNYFT SNYFT SNYFT. Jag blinkar och torkar tårar. John är kanske trött men jag är ännu tröttare. Jag har redan genomlevt flertalet trauman. Utöver jobbtrauman var det klacktraumat (halt halt) och kakeltraumat. Och nu detta. SNYFT. "men jag måste ju ha bilen, jag har ju barnen..." snyftar labila småbarnsmorsan innan rösten bryts.
"Jag ska snacka med killarna och se vad jag kan göra" säger John snällt då för nu står han inte ut med mig och mitt bölande vid hans skrivbord en sekund till.

John är min nya Idol. John är värd alla hyllningar. John kan, till skillnad från kakelsubban det här med kundservice. John förtjänar Nobelpriset i Bilserviceteknik.
För vips! kommer en liten latinomekaniker ut ur fikarummet, fortfarande med Mariekexet i mungipan, och erbjuder sig att bärga min bil på stört. Mot alla regler. Med sin egen bil. Utan att kräva någon betalning.
Har jag sagt hur mycket jag älskar latinomekaniker? Och snälla John:ar?

Bilen bärgas. John fixar mirakulöst in oss för full service hos schysta bil-Bosse redan på måndag, inklämd mellan övriga bokningar. Reservdelar (ny generator) utlovas tisdag. FÄRDIG BIL TISDAG KVÄLL! Underbara människor! Det finns hopp för världen med medmänniskor som dessa!
Det tråkiga är väl att kalaset går på 14 000 typ. Vilket känns extra tråkigt eftersom även AC måste lagas och detta för 13 000. Och bildäck inhandlas...bäst vore egentligen att bara köra "Massajen" (se tidigare inlägg Massaj 2009) överallt. Miljövänligt och billigt. Fast lite svårt med tre barn och fyra matkassar förstås.

På väg hem från Bilia (HYLLA BILIA! BOKA BILIA! ÄLSKA BILIA!) känns allt ganska ok, trots att jag släpar på barnvagn lastad med bilbarnstolar och väskor. Ringer sen vännerna som genast erbjuder sig att låna ut deras bil till oss i helgen. Tänk att det finns så många underbara människor!!!

Så där ser ni - även 24 HELL HOURS fick ett lyckligt slut till sist.

Jag vet. Man ska inte klaga. Särskilt inte om man har en frisk familj och bra jobb och mat i magen och allt det där.

Dagen inleddes otippat med ett rejält raveparty. Mitt första på flera decennier (om jag ens någonsin varit på ett, allt känns så diffust och oklart de där partyåren förra årtusendet)

Raven leddes av Håkan som i vanlig NMT-ordning överraskade på flertalet sett, varav det mest överraskande var att visa en ny och mänsklig framtoning. Detta helt i enlighet med Nordic Military Trainings nya softa hemsida, där instruktörerna numer profilerar sig med mysiga mänskliga livsstilsbilder. Förmodligen för att inte skrämma bort någon (även om Sebastian fortfarande ser regelrätt livsfarlig ut där han stirrar in i kameran med vild och stridslysten blick)

Back to the 6 o'clock NMT RAVE
Här har vi dagens TOPP 7 SKÄL TILL ATT DAGENS PASS KAN KALLAS RAVE PARTY:

1. Det var mörkt. Jag menar riktigt mörkt.

2. Det vimlade av massa sköna, men inte helt identifierbara människor

3. Det fanns neonfärgad partybelysning strategiskt utplacerad.

4. Vi dansade den välkända ZOMBIEDANSEN med rakt utsträckta armar en övervägande del av partyt.

5. Folk däckade i tur och ordning och föll under pust och stön till marken.

6. Vi fick vid ett flertal tillfällen bära runt på till synes avsvimmade människor.

7. När raven närmade sig slutet så urartade det hela i ett tumulttartat boxningsslagsmål.

Vaknade till vid morgonens uppställning av ett välbekant - och numer närapå trivsamt - RYTANDE. För bara åtta veckor sen skulle det ha skrämt skiten ur mig. Idag log jag förväntansfullt. För reportern i mig bara dyrkar dessa spontana speeches från en man som talar i idel one-liners. Idag utgjorde inget undantag:
– TYVÄRR HAR JAG GLÖMT MIN EMPATI HEMMA IDAG! NI VAD DET BETYDER – NI SKA FÅ JOBBA ÄNNU HÅRDARE..

You guessed it. Magstarke Magnus i högform en onsdag morgon på Östermalms IP.
Och om du gissade rätt så kan du säkert också gissa fortsättningen:
Kuta hit och dit. Tävla uthållighet i plankan. Bära bildäck. Jogga runt med varann på bårar kors och tvärs. Tävla sittande med benen i 90 graders vinkel.

– IDAG SKA VI SKILJA AGNARNA FRÅN VETET! vrålade Magnus vidare.
Agnarna måste ha varit Team Staffan. För Team Leif - mitt lag, det VINNANDE laget, borde ju rimligen vara vetet. Fast helt säker är jag inte för jag har aldrig förstått mig på det där med sädesslagens framtagningsprocesser trots att jag är från landet. Men det gick ganska dåligt för Team Staffan. Efter vareviga tävlingsmoment beordrades de hämta den gröna ryggan som förlorarlaget fick släpa runt på som straff.

Och jag måste säga att jag är oerhört lättad att vi slapp ryggan. Jag fattar inte att jag sprang en mil i lördags för jag var totalt slut redan efter ett par vändor på Prisextras parkering denna morgon. Kan ju bero på att varje jogg från plats till plats går i 4-minuterstempo med Magnus. Det är inget jävla såsande det är fråga om, utan det gäller att lubba för livet. Irriterande nog så finns han alltid där på vänsterflanken, med tunga kängor och gigantisk ryggsäck springer han oberörd förbi oss alla med lätta steg, medan jag flåsade på och önskade att någon skulle förbarma sig och putta mig i ryggen framåt. 

Trots att det för första gången på länge var en överraskande fin och regnfri morgon blev jag blöt. Detta efter att vi fått den briljanta idén att tömma bildäcken på regnvatten där vi stod, ett übersmart drag trodde vi i Team Leif. Fast det var innan vi insåg att vi skulle lägga oss ner exakt där pölarna befann sig. Scheisse.

I övrigt var det en fin morgon. Och vid hemgång var jag till och med sugen på att köra lite spontana armhävningar som komplement till passet. Det måste väl ändå vara ett gott tecken?

Måhända närmar jag mig formtopp nu fyra dagar EFTER Tjur Ruset? (Scheisse nummer zwei)

Smärta. Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg enbart om smärta idag. Då tänker jag i synnerhet på smärtan i mina smalben, som uppstod under morgonens pass lett av Brutale Bruno.
Men, som käre Bruno brukar påpeka; smärta är bara svaghet som lämnar kroppen.

Därför ska jag inte fördjupa mig ytterligare i min självömkan över mina buckliga, uppskrapade, lilablå ben. Det är ju som tur var ett tag tills man måste visa sig barbent igen. Har jag tur hinner mina skador precis läka ihop tills dess.
Dagens pass var i korthet inget annat än Tjur Ruset part II.
Med vissa marginella, men ändock tongivande, skillnader:

1. Man blev blöt och nedkyld redan den femte minuten, istället för den femte kilometern, tack vare gyttjekräl och "ta skydd" i vattenpölar. Detta för att säkerställa att man fick vara nerkyld och geggig i hela 75 minuter, istället för bara en futtig halvtimme.


2. Det fanns inga vätskekontroller. Detta trots att passet pågick längre än Tjur Ruset part I i Västerhaninge.


3. Man lurades. Då alla vi som sprungit Tjur Ruset duperats att tro att vi skulle slippa röret, tvingades vi som var "lite tuffare" istället krypa röret mot det forsande vattnet.


4. Man straffades. Att jag aldrig kan hålla käft. Min lättade kommentar om att vi slapp kräla nerför trappen till IP vid passet slut ledde omedelbart till att undertecknad fick kräla tre varv nerför trappen. Första varvet gick lysande. Andra något sämre. Tredje varvet skrapade jag bort flera lager skinn på de där satans stålkanterna på trappstegen.


5. Man fick ingen medalj. Trots att vi förnedrade oss i gyttjan, hetsades genom det vattenfyllda röret, krälade bland brännässlor i mörkret.


6. Man fick ingen påse med banan efteråt. Även på följande kaffe och bulle lyste med sin frånvaro. Inte heller stod det någon sambo där med fleecefilt och tétermos och hyllningstal för väl genomfört pass.

Nu längtar jag redan till onsdag 6:15.
Tjur Ruset part III anyone? Magnus? Jonas? Kom igen nu rå! Johan då?

See you there.

http://www.marathon.se/bilder/bilder10.cfm

I morgon är det dags. Min sena debut. Har jag en liten Evy Palm-löpare inom mig så är det dags att hon visar framfötterna i morgon. Det är då jag ska springa Tjurruset, ett tufft terränglopp på 10 km. Genom träsk och vattendrag, över hinder och stockar och stenar, uppför backar och genom vattendrag. Jag bävar.

Bältros. Min tvååring har bältros. Jag menar – vad är oddsen?

Det var obehagligt men oundvikligt. Det gick inte skjuta upp det hela en dag till. För det gick nämligen inte att öppna att garaget utan att lådor och kassar med burkar och flaskor välte med ett brak och rullade ut på ett såväl ofräscht som hälsovådligt sätt. Det hela hade dessutom pinsamt hög alkisfaktor.

Dagens tema verkar som sagt vara pengar. Hämtade barnen på dagis/skola.

Pengar. Allt handlar alltid om pengar. Börsen störtar, konjunkturen viker, sjukpenningar dras in och bank-chefer cashar in feta och omotiverade bonusar.
Och själv tänker man ju också ganska mycket på pengar. Särskilt om man inga har. Och särskilt när man vill renovera ett badrum som läckt vatten i fyra år, eller bygga ut en 90 kvadratcentimeter stor hall som ska rymma fem personer med geggiga galonisar (ok, jag och R kanske inte direkt brukar ha på galonisar VARJE DAG men ändå).

Mina söner har fått varsin spindelmannen plånbok och har fått börja jobba för pengarna. Det går sådär. Förra sommaren plockade de typ tusen ruttna äpplen i trädgården och skulle belönas med 18 kronor vardera (priset på en Dajmglass). Dessvärre hann Dajmglassen gå upp i pris innan de ens fick ut sin lön. Kanske är det därför de varit extremt omotiverade på jobbfronten på sistone.
Och det är förvisso bra om de lär sig jobba för stålarna, men de kan ju knappast få betalt för allt de gör hemma. Sen systemet infördes har sexåringen inte lyft ett handtag. Han vill ha minst femtio spänn för att duka fyra tallrikar. Det hela har spårat ur.

Oroande är även att tvååringen har börjat visa ett extremt intresse för pengar i så unga år. Visserligen är hon mogen för sin ålder (hon har bältros som typ bara drabbar 80-åringar, visar tydliga pubertala tendenser och väljer kläder i över en timme varje morgon), men ändå. 
Plånbok har hon visserligen ingen, men hon har snott en gammal sminkväska som nu får agera plånbok. Problemet är bara, ur tvååringens perspektiv vill säga, att hon inte har några pengar i den.
- Alma åsså pengar! säger hon uppmanande och visar argt sin tomma sminkväska. Anton pengar, Alfred pengar, Alma ÅSSÅ PENGAR!
(Dream on baby, tänkte jag och trodde att det hela liksom skulle ebba ut, rinna ut i sanden)

Icke. För tvååringen är en mycket påstridig och envis ung dam. För att komma till rätta med det här ekonomiska dilemmat har hon börjat stjäla från sina mer bemedlade bröder. Plötsligt var sminkväskan smälltjock med mynt och två länsade spindelmannenplånböcker gick att finna i ett hörn av vardagsrummet.
Brottslingen ställdes till svar och gav tillbaka åtminstone en del av sitt byte (hon hade dessvärre hunnit förskingra ett och annat mynt redan). Och lade sig sedan åter i position på golvet (tänk framstupasidoläge) och galltjöt sitt mantra:
- ALMA ÅSSÅ PENGAR! ALMA ÅSSÅ PENGAR! ALMA ÅSSÅ PENGAR!

Ja du min dotter, det är dags att lära sig att livet är orättvist. Att pengar inte bara kommer till en så där utan vidare. Att man inte får vad man vill ha bara för att man tjatar och gormar och kutar runt med en sunkig sminkväska.
För i så fall vore jag ju redan rik.

Det var drag under militärgaloscherna i dag. Brutale Bruno var inte bara brutal, utan dubbelbrutal.

Ta från de rika och ge till det fattiga. Inte direkt ett nytt koncept. Men Peter Singer, med sin bok Det liv du kan rädda (2009) väcker tankar. Ställer saker på sin spets, ställer oss mot väggen. För vad det ytterst handlar om är vad du står för. Vem du vill vara.

Köper du lyxväskan av det statushöjande märket – eller är det ok med budgetkopian för en bråkdel av priset?

Om alla nöjde sig med biliga väskan och gav överflödet till behövande – visst skulle det göra skillnad. Det är det Peter Singer vill visa med sin bok. Att Du kan göra skillnad. Vansinnigt stor skillnad. DU KAN RÄDDA LIV.

Tio miljoner barn om året dör av svält. Det blir 27 000 barn om dagen.

Hur många av dem kunde du ha räddat? Till vilket pris?

 

För tio år sen jobbade jag på soptippen i Guatemala City. Varje dag köpte jag bröd till soptippsbarnen, det kostade mig 16 kronor för 80 frallor. Det är mycket bröd för pengarna. I månader efteråt räknade jag allt i bröd. Min vanliga fika, hoppsan − 600 frallor. En drink eller två gick på tusen frallor. TUSEN.

Det fick mig att må illa. Jag mindes hur girigt treåriga föräldralösa Marisol tuggade i sig den där torra frallan, slickade upp varje smula, innan hon kröp in i min famn. Det förändrade mig och jag trodde det skulle vara för alltid.

 

Sen glömde jag. Blev bekväm. Tittade åt andra hållet när jag mötte Situation Stokholms försäljare. Fick allt högre huslån och allt mindre ”över” till Rädda Barnen, Röda Korset, Green Peace, Amnesty..organisationer jag tidigare varit stolt bidragare till.

Skämdes inombords men försökte intala mig att jag faktiskt inte ”hade råd”. Att jag och min familj behövde de rätta kläderna, prylarna, fondtapeterna och espressopodsen för att passa in, vara rätt, hålla måttet. Det kostar att leva, intalade jag mig.

 

Jag räknar inte frallor längre. Och jag köper inte snordyra väskor. Men jag köper latte varje dag, en vardagslyx som jag, i ett försök att rättfärdiga den, har döpt om till ett ”måste”. ”För att ta mig igenom dagen”.

En latte − det är 160 frallor. Frallor som hungriga barn behöver, för att DE ska ta sig igenom dagen. För att överleva.

Så – vad vill jag stå för? Vem vill jag vara?

 

 

 

Jag vet. Det är NÅGOT TJATIGT att jag bara skriver (läs: skryter) om min träning nu för tiden.

Tänk, när man talar om trollen...

En fotograf.

Jag har, för första gången i historien, vunnit familjens "Värsta-blåmärket-tävling". Och ja, as sick as it may sound, det är något jag är stolt över.