Empatilöst onsdagspass
Vaknade till vid morgonens uppställning av ett välbekant - och numer närapå trivsamt - RYTANDE. För bara åtta veckor sen skulle det ha skrämt skiten ur mig. Idag log jag förväntansfullt. För reportern i mig bara dyrkar dessa spontana speeches från en man som talar i idel one-liners. Idag utgjorde inget undantag:
– TYVÄRR HAR JAG GLÖMT MIN EMPATI HEMMA IDAG! NI VAD DET BETYDER – NI SKA FÅ JOBBA ÄNNU HÅRDARE..
You guessed it. Magstarke Magnus i högform en onsdag morgon på Östermalms IP.
Och om du gissade rätt så kan du säkert också gissa fortsättningen:
Kuta hit och dit. Tävla uthållighet i plankan. Bära bildäck. Jogga runt med varann på bårar kors och tvärs. Tävla sittande med benen i 90 graders vinkel.
– IDAG SKA VI SKILJA AGNARNA FRÅN VETET! vrålade Magnus vidare.
Agnarna måste ha varit Team Staffan. För Team Leif - mitt lag, det VINNANDE laget, borde ju rimligen vara vetet. Fast helt säker är jag inte för jag har aldrig förstått mig på det där med sädesslagens framtagningsprocesser trots att jag är från landet. Men det gick ganska dåligt för Team Staffan. Efter vareviga tävlingsmoment beordrades de hämta den gröna ryggan som förlorarlaget fick släpa runt på som straff.
Och jag måste säga att jag är oerhört lättad att vi slapp ryggan. Jag fattar inte att jag sprang en mil i lördags för jag var totalt slut redan efter ett par vändor på Prisextras parkering denna morgon. Kan ju bero på att varje jogg från plats till plats går i 4-minuterstempo med Magnus. Det är inget jävla såsande det är fråga om, utan det gäller att lubba för livet. Irriterande nog så finns han alltid där på vänsterflanken, med tunga kängor och gigantisk ryggsäck springer han oberörd förbi oss alla med lätta steg, medan jag flåsade på och önskade att någon skulle förbarma sig och putta mig i ryggen framåt.
Trots att det för första gången på länge var en överraskande fin och regnfri morgon blev jag blöt. Detta efter att vi fått den briljanta idén att tömma bildäcken på regnvatten där vi stod, ett übersmart drag trodde vi i Team Leif. Fast det var innan vi insåg att vi skulle lägga oss ner exakt där pölarna befann sig. Scheisse.
I övrigt var det en fin morgon. Och vid hemgång var jag till och med sugen på att köra lite spontana armhävningar som komplement till passet. Det måste väl ändå vara ett gott tecken?
Måhända närmar jag mig formtopp nu fyra dagar EFTER Tjur Ruset? (Scheisse nummer zwei)
– TYVÄRR HAR JAG GLÖMT MIN EMPATI HEMMA IDAG! NI VAD DET BETYDER – NI SKA FÅ JOBBA ÄNNU HÅRDARE..
You guessed it. Magstarke Magnus i högform en onsdag morgon på Östermalms IP.
Och om du gissade rätt så kan du säkert också gissa fortsättningen:
Kuta hit och dit. Tävla uthållighet i plankan. Bära bildäck. Jogga runt med varann på bårar kors och tvärs. Tävla sittande med benen i 90 graders vinkel.
– IDAG SKA VI SKILJA AGNARNA FRÅN VETET! vrålade Magnus vidare.
Agnarna måste ha varit Team Staffan. För Team Leif - mitt lag, det VINNANDE laget, borde ju rimligen vara vetet. Fast helt säker är jag inte för jag har aldrig förstått mig på det där med sädesslagens framtagningsprocesser trots att jag är från landet. Men det gick ganska dåligt för Team Staffan. Efter vareviga tävlingsmoment beordrades de hämta den gröna ryggan som förlorarlaget fick släpa runt på som straff.
Och jag måste säga att jag är oerhört lättad att vi slapp ryggan. Jag fattar inte att jag sprang en mil i lördags för jag var totalt slut redan efter ett par vändor på Prisextras parkering denna morgon. Kan ju bero på att varje jogg från plats till plats går i 4-minuterstempo med Magnus. Det är inget jävla såsande det är fråga om, utan det gäller att lubba för livet. Irriterande nog så finns han alltid där på vänsterflanken, med tunga kängor och gigantisk ryggsäck springer han oberörd förbi oss alla med lätta steg, medan jag flåsade på och önskade att någon skulle förbarma sig och putta mig i ryggen framåt.
Trots att det för första gången på länge var en överraskande fin och regnfri morgon blev jag blöt. Detta efter att vi fått den briljanta idén att tömma bildäcken på regnvatten där vi stod, ett übersmart drag trodde vi i Team Leif. Fast det var innan vi insåg att vi skulle lägga oss ner exakt där pölarna befann sig. Scheisse.
I övrigt var det en fin morgon. Och vid hemgång var jag till och med sugen på att köra lite spontana armhävningar som komplement till passet. Det måste väl ändå vara ett gott tecken?
Måhända närmar jag mig formtopp nu fyra dagar EFTER Tjur Ruset? (Scheisse nummer zwei)
Kommentarer
Postat av: Anonym
Tja, så dåligt gick det inte vi vann två grenar om jag inte mins fel, dessutom borde vi ha vunnit löpgrenen hmmmm :=)
/Staffan
Ps. hälsa din man att han bör läsa följande bok innan han ger sig ut på en riktig Ultra tävling.
http://www.amazon.com/Running-Through-Wall-Encounters-Ultramarathon/dp/1891369377
Trackback
