O R K A vara bästa mamman

Man älskar gränslöst. Man skrattar mycket. Man kramar, pussar, gosar, busar, skäller och tjatar non-stop.
Och man nästan-hatar stundtals. Man blir ofta galen. Man drivs inte sällan mot Sammanbrottet.
Men ändå – vad som än händer – så älskar man dem förbehållningslöst och skulle tveklöst gå genom eld och vatten för dem.
Jag pratar förstås om barnen.

Att vara förälder är det största, det häftigaste och det svåraste uppdraget man står inför i livet. Trots alla dagliga bråk, trots tvätthögar som växer med leriga galonisar och nerkissade byxor, trotsiga barn som vrålar efter ömsom mer tv-spelstid ömsom kärlek, trots makaronitallrikar som flyger genom köket och nätter med sex extra sparkande ben i min säng, så är barnen det allra största, mest fantastiska som någonsin hänt mig.

Barn är kärlek. Bara kärlek. Varje ålder har sin charm så det gäller att hinna njuta av varje barn varje dag. Ibland är det bara lite svårt att se det charmiga just då och där, mitt i vardagen. Särskilt då man en regnig tisdag i oktober, dödstrött efter jobbet, står och bränner fiskpinnar med galna barn kring benen som slåss med lasersvärd och skriker ääääckligt så fort de ser sina tallrikar och välter ut mjölkglaset femtielva gånger och vägrar borsta tänderna.

Då måste jag påminna mig själv om att njuta. Att vara tacksam för hela härligheten. För det var ju alldeles nyss som höll jag de där små nyfödda liven i famnen och snusade på deras tufsiga bebishår. Och vips så börjar de skolan. Och alltför snart, innan jag hinner fatta vad som händer, så drar de väl till Hultsfred eller språkkurs i Hastings eller jorden-runt.

Sexåringen är plötsligt tonåring.
Han vinner redan alltför många diskussioner. Och det är bara en tidsfråga innan han är 190 lång och brottar ner mig med vänsterhanden. Med slängiga långa armar och ben som vuxit ur alla plagg i garderoben, med ett nytt och varken rumsrent eller önskvärt vokabulär (hämtat från coola Adam i trean), med uppenbara attitydproblem och nonchanlant arrogans slänger han sig framför tv:n när vi kommer hem.
O R K A (suckar både han och jag) Vart tog min lilla bebis vägen?

Femåringen vill flytta. Igen. Han har tidigare vid ett flertal tillfällen nämnt att vi nedgraderats och inte är hans familj längre och att vi är "världens tråkigaste" och att han ska "dra och växa upp i ett annat hus". Idag blev han mer handgriplig. Idag skulle han gå till Älvdalen i norra Dalarna och var de fakto utanför dörren innan vi hann släpa in honom.
Gråtande deklarerar han då att han ska gå till Italien istället, trots att vi bedyrar att vi inte kan leva utan honom och älskar honom över allt annat och att han är världens finaste Alfred och aldrig någonsin får lämna oss. Men Italien it is, och det pronto. På med skorna igen.
"Men vad ska vi göra med dina julkappar då?" klämmer jag till med som sista desperata försök att hejda hans långt framskridna flyttplaner (han har öronmärkt ett 50-tal produkter i senaste leksakskatalogen redan).
"Skicka dem till Italien!" hälsar femåringen och kliver återigen ut genom dörren.
O R K A.

Tvååringen tror fortfarande, efter två år i vår familj, att hon bor på förskolans småbarnsavdelning. Det känns lite oroväckande. Snart kopplar väl fröknarna in socialen för nån slags utvärdering av vårt föräldraskap. Hela helgen tjade hon:
"GÅ HEEEEM! ALMA VILL GÅ HEM! Till Maggan och Marianne! Gå hem NU!"
"Men du är ju hemma, du bor ju här med oss Alma!"
"Nähä! Inte hemma hääär" nekar hon och för att liksom poängtera hur tokigt mitt påstående är lägger hon till ett litet sarkastiskt skratt.
"Jo du bor ju här, vi är hemma nu älskling" försöker den nu lätt förtvivlade milda modern, som har svårt att hantera ratandet av vårt familjehem.
"ALMA GÅ HEM NU" ryter tvååringen bara obstinat. O R K A.

Ibland orkar man inte.
Ibland räcker man inte riktigt till.
Men man älskar alltid!

Kommentarer
Postat av: MarathonMia

Helt förutsättningslöst. Älskar. Man. Dem.



Det är så lätt att rusa genom tillvaron, transportera sig till nästa nivå, framåt-framåt-framåt. Egentligen skulle den där möjligheten att jobba lite mindre ligga senare i barnens liv så man fick lite tid med sina tonåringar. Tonåringstid onsdagar 15-18 - DET skulle jag gilla.



Tack för bra inlägg - det är ju först senare som man verkligen förstår vidden av att stanna upp och njuta av nuet.

2009-10-28 @ 11:10:53
URL: http://marathonmia.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0