Gyttjebad
Uppladdningen inför dagens pass började egentligen redan i onsdags, med fem ynka timmars sömn. Jag fortsatte hårt under gårdagen, med att flyga till Holland sex på morgonen, köra 20 mil till anda änden av landet, göra två jobb (inredningsreportage hos lesbiskt par med en stark förkärlek till djur, i synnerhet grodor, och JA det var ett skumt knäck), köra 20 mil tillbaka, landa hemma vid midnatt, sova fem timmar och SEN, SEN var det äntligen dags:
Gyttjepass med Magstarke Magnus. Att han verkligen är magstark bevisades åter, flera av nybörjarna fick nämligen upp frukosten under passets gång. Redan under inledningen, där vi skulle jogga och ställa upp oss i en viss ordning baserat på vårt postnummer, urartade det hela.
Vi skenade planlöst kors och tvärs och skrek 114? 114? 187? 131 anyone?
Som den blekta bimbo jag nu är hajade jag aldrig ens om vi utgick från de tre första eller de tre sista siffrorna i postnumret, så min taktik var att ligga lite lågt i mitten. Snart fick vi istället ligga i plankan, och det framstod pinsamt uppenbart att INGEN hajat detta med postnummerindelningen.
– Jamen va faaaaaan! röt Magnus med den där rösten ni vet. Ja ni vet. Då vet man.
Straffet lät inte vänta på sig. Hunden över det breeeeda gyttjediket (ja ni vet, "bäcken")(fast ingen sån där vilt porlande ren fjällbäck direkt). Men inte nöjde sig dagens ledare med detta. Nej nej. KRÄLA I GYTTJAN UNDER ALLA ANDRA.
VARFÖR VARFÖR VARFÖR I HELVETE låg jag inte kvar i sängen i morse? Det var bara att kasta sig ner och med svart dying gyttja upp över öronen kräla under den svettiga bro som mina träningskamrater bildade över bäcken. Härliga peppande rop som "KÄRLEK!" hjälpte oss fram och sen var man ju liksom helt körd.
Blöt. Stinkande. Vidrigt ofräsch helt enkelt.
Konstigast av allt var att det var otippat skönt. För då spelar ju resten liksom ingen roll.
Bära lite stock? So what?
20 armhävningar till? You got it!
Kuta uppför backarna med bildäck? Bring it on baby!
Med härlig sammanhållning kämpade vi oss igenom en skönt plågsam 1,5 timme.
Och ja. Jag var gyttjig, trött, uppskrubbad, och med en hel del krämpor här och där om man nu skulle känna efter – men ändock sjukt eurforisk denna onsdag morgon.
Under bilresan hem funderade jag till och med på att genast förlänga mitt medlemsskap till sex månader på en gång, nu när jag liksom hade ångan uppe.
Detta kan bara betyda en enda sak:
Sekten har mig nu fast i sitt våld.
Halleluja!
Kommentarer
Postat av: Guru Bruno
Välkommen
Trackback
