Magstarkt M.A.S.H pass

– DET ÄR HÖST! NU FÅR DET VARA SLUT MED DET HÄR JÄVLA ROSÉDRICKANDET PÅ BALKONGEN!! NI SKA HÄRDAS, BLI STARKARE, KÄRVARE!

Magstarke Magnus morgonvrål vid uppställningen 6:15 på Östermalms IP fick åtminstone alla att vakna till. Med en mössa som gav honom något av en Gökboet-touch, stod han framför oss rak och grym. Mössan skulle kanske för många andra tagit udden av det han sade, men i detta fall förstärktes bara intrycket av galenskap.

Idag blir det ingen lek, det gick fram tydligt.

– Alla skador ska anmälas direkt till mig, jag har sjukvårdsutrustning med mig, kungjordes, mest för att skrämma den stackars reportern från Ica-Kuriren som var där på uppdrag för tidningen. Det lyckades. På tonfallet lät det ungefär som om det hör till normaliteterna att minst ett par stycken deltagare bryter benet eller stryker med helt.

I rask jogg drog vi iväg och den stackars reportern från Ica-Kuriren fick det tufft från start. Jag kände stort medlidande, i våras var jag i hennes skor. Otränad reporter på en Mission Impossible. Ut i skogen bar det, där väntade, utöver tjugo armhävningar, även fem bårar. Hiskeliga tunga, illgula saker av stål, inte alls den där lättburna sköna sorten som frontats i M.A.S.H (som sammanfattar min totala erfarenhet från militärsjukvård).

Fyra och fyra fick vi sen kuta runt i större delen av Liljanskogen med en kamrat på båren. Det var tungt, jag lovar. Snart räckte inte ens det för Magstarke Magnus. Nej då skulle vi släpa inte bara båren och kamraten utan även BILDÄCK. Jag har en avoga relation till bildäck i nuläget. Bilen gick nämligen inte igenom besiktningen (trots att jag hade min kortaste kjol och log bimborart) eftersom däcken måste bytas. Sisådär tio papp går det väl på, utöver att fixa AC:n för 13 000. Det vill säga samma kostnad som en vecka på stranden i nåt skönt, soligt och vinproducerade land.

Och nu skulle jag alltså behöva bära runt på massa jäkla däck sex på morgonen. Tur i oturen är att jag hajat att de har olika storlekar, så jag norpade en hanterbar size, till skillnad från Gulle-Rille som plötsligt fann sig själv släpandes på värsta traktordäcket.

Det ska inte förnekas att jag stundtals hoppades att Magstarke Magnus skulle tappa fart under passet. Så skedde icke. Han gick ut starkt för att sedan ÖKA, alltmedan han kryddade vår tillvaro med käcka utrop i stil med ”NMT är bara härligt, för den svage är det förfärligt”. Jag hoppas Ica-Kuriren hade bandare på sig, för att få med alla de klockrena citat han sprutade ur sig under passets gång.

Bårbärandet gick fasligt dåligt. Till att börja med blev man böjd som en ostbåge i sidan, vilket min ländrygg inte alls uppskattade. Sen visade det sig snabbt att det var snortungt att bära med en hand. Jag var därför snabbt frivillig att lägga mig på båren, där jag skumpade fram med vy över himmel och trädkronor. Härliga boot camp!

Fast skumpandet började faktiskt ge symptom på hjärnskador.

– Ni skulle inte kunna samordna stegen lite, tipsade jag hjälpsamt, varpå jag ganska omgående blev satt att bära igen.

Bära bår var inte vår grej. Det gick inte alls sådär smidigt som i M.A.S.H. Inte ens själva lyften gick särskilt bra, trots att jag försökte köra enligt Cityakutens ”one two three LIFT!”. Kanske var det för att Dr Carter inte var med, eller för att George Clooney helt utgått. Hade George Clooney varit på plats hade det definitivt känts mer motiverande.

Istället hade vi en speedad Nicholson från Gökboet som inte var helt nöjd med vårt tempo. Vårt lag blev givetvis sist, till såväl Magnus som övrigas missnöje, då de väntat i plankan på vår ankomst.

- SIST! Röt Magnus med den där grymma rynkan mellan ögonen. Den som tyder på att han är upprörd. Den som hintar om att han precis när som helst kan slita fram nåt otrevligt ur den där stora ryggan han släpar på. Typ gasmasken han hotade med i tid och otid.

– VAD GÖR MAN NÄR MAN ÄR SIST??

Vad gör man när man är sist? Vad gör man när man är sist? Jag tänkte febrilt där jag låg, kissnödig med magkramp i plankan, med blåsor i händerna efter bår och armhävningar. Vilar? Bjuds på lyxfrukost med extra kolhydrater? Får massage efteråt?

- MAN ÖKAR! Kom svaret som ett piskrapp och inte förän vi klarat 20 armhävningar fick vi resa oss. Sen skulle vi hetsa vidare. Men givetvis inte helt tomhänta. Nej Magnus tog fram sitt sedvanliga triumfkort – STOCKARNA.

Denna obegripliga förkärlek till grova stockar förblir ofattbar. SJälv hade jag inte fått nån stock sen senast så det var ju bara att hugga i. Men jag blir liksom aldrig bättre på det här med att bära stock. Jag hänger alltid lite som en vante i mitten, och når inte upp till stocken, fastnar med örat i nån sån där otäck liten kvist som sticker ut, får blåmärken på axeln i mina försök att överhuvudtaget bidra i bärandet.

Nu var det ju inte så att Magnus nöjde sig med att bara bära stock hit och dit på plan mark. Nej hans master plan var givetvis att vi skulle spurta upp för branta slalompisten med den där satans stocken i släptåg. Värst var det för min kära kollega Rille ska ärligt sägas, han fick i princip bära en hel Redwood själv på axeln. Vår kollega från Ica-Kuriren hade det inte heller lätt. Bruno lämnade henne inte för en sekund utan joggade bredvid och ylade ”Kom igen Kuriren!” varje gång hon kräkfärdig började sacka efter.

På väg mot IP bars hon i princip av övriga i gänget och jag flåsade på och var tacksam för att jag åtminstone fått upp flåset så pass att jag kunde springa för egen maskin. Jag vann sista spurtutmaningen och fick därför göra 10 istället för 20 armhävningar i mål. Men här, när solen bröt igenom och sken på oss där på IP, infann sig åter det där märkliga ruset som träningen ger. Så jag gjorde 10 till av bara farten, följt av härliga höga hopp.

Och på väg mot bilen rannsakade jag åter mig själv (nu kaxigare eftersom jag återfått andan) och undrade om jag inte kunnat pressa mig själv LITE HÅRDARE där i skogen.

Och det är den känslan jag måste frammana när klockan ringer vid femsnåret och det är beckmörkt ute, den känslan jag ska ta med mig till nästa pass.

Fredag 6:15. HÄNG MED!


Kommentarer
Postat av: Bruno

Humm.....

Du kan mera?

Ok det ta vi nästa gång, lova

2009-09-16 @ 16:48:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0