Grymme Håkan from Hell
- HÅÅÅKAN? Hette han Håkan Bråkan? undrar min sexårige son, med uppriktigt intresse. Mina söner är sjukligt intresserade av (och stolta över) deras mors militärträning. Varje pass måste beskrivas in i detalj, övningarna utförs sedan i två kolonner runt kök och vardagsrum innan läggning.
- Jamen hette han verkligen Håkan Bråkan? undrar de igen.
Tanken att någon skulle kunna heta "Håkan" utan att för den sakens skulle kallas för "Håkan Bråkan" har inte slagit dem.
- Nej, svarar jag. Han hette Håkan from Hell. Och jag önskar inte ens min värste fiende att börja veckan med en och en halvtimme med Håkan from Hell. Du förstår, min son, Håkan from Hell är sadist.
Fast det där sista sa jag inte. Sanningen är väl snarare att jag låtsades att han hette Håkan Bråkan, för det gjorde liksom mer intryck på en sexåring. För att vässa det hela ytterligare kunde jag ju ha beskrivit honom som en korsning mellan Darth Vader, Tengil och Ninja Turtles Rafaelo utrustad med duracellbatterier.
Iskall, ond (mot betalning, får man väl säga till hans försvar) och likgiltig inför vårt kollektiva lidande levererade han den ena onda instruktionen efter den anda.
Kräla i grus så att du skrubbar upp hela armbågarna. Tokspring genom brännässlorna. Gör armhävningar och höga hopp och spring sjutusen gånger upp och ner i värsta svarta pisten.
Det var en plåga. Allt var en plåga. Det var så där sjukt tufft att jag aldrig skulle ha kommit tillbaka om detta varit mitt första möte med NMT. När alla stupade gick han över till nästa övning, ingen rast, ingen ro, kör skiten ur er IGEN. Non stop. När man tänkte att nu, nu måste vi väl i alla fall få göra situps i ryggläge, eller, snälla snälla snälla, vila i plankan?
Nope. No such luck. Håkan from Hell hade andra planer.
Det värsta var att han lurade oss där i omklädningsrummet. Han lovade att vi skulle "ta det lite lugnt" eftersom det är början på säsongen och många är nya.
Sen körde skiten ur oss redan de första tre minuterna, med en helt galen uppvärmning med Jumping jacks, kung Fu sparkar, "armisar" (som han kärleksfullt kallade dem) och situps. 25 av varje i ett galet hetsigt tempo. Det var inte bara jag som var helt slut. Och detta innan det ens BÖRJAT.
Sen drog vi i väg på en lätt jogg i 4-minuterstempo. No mercy. Håkan from Hell hetsade på oss med uttryckslös min, utan så mycket ett peppande tillrop på 75 minuter. Tufft och skoningslöst skulle det vara.
För de kör ju tydligen lite "tuffare" tag på Zinken, där han brukar köra. Jaha.
Jamen håll dig där borta då, tänkte jag irriterat. För plötsligt framstod ju Brutale Brunos pass som värsta mysstunden. Roliga timmen. Typ Spadag i Liljansskogen.
Jag ska aldrig mer klaga över ett Bruno-pass. För Bruno är brutal, men inte sadist.
Håkan from Hell spelar i en egen liga.
Motvilligt måste dock medges att hans pass fyllde sitt syfte väl. Det var stentufft. Det var effektivt. Det tvingade alla att ge sitt yttersta. Och vi idioter, vi betalar ju för att bli plågade.
Medan Håkan from Hell fick betalt för att plåga oss.
So - Håkan har en bättre deal, helt klart.
Men han kan väl hålla sig där borta i Zinken...?
Kommentarer
Trackback
