SOFIA STORIES

Det var ju alldeles nyss jag fick henne i min famn, nyfödd och ljuvlig låg hon vid mitt bröst.

Det var alldeles nyss hon såg  på mig för allra första gången med allvarsam, granskande blick.

Som om hon redan visste vem jag var, som om hon visste allt.

Hon doftade bebis och jag kunde aldrig få nog av att pussa hennes kind, sluta min hand om hennes lilla fot eller snusa på hennes tufsiga hår.

Att få barn är den ultimata lyckan. Det toppar allt. Med ett varmt litet knyte i famnen är man så fullständigt närvarande i nuet.

Och fast jag var där, varje minut av varje dag, och bar henne intill mig nära nära dag som natt, så undrar jag var alla dessa dagar har tagit vägen. Alla dessa stunder av lycka har bara flugit förbi. Över 700 dagar tillsammans med henne. De har gått ofattbart fort.

Igår fyllde hon två. Och dessvärre hade vi inte riktigt lyckats organisera oss i familjen för att förbereda firandet. Å andra sidan är det ju sista året vi kan glida lite med det hela, för hon har ju faktiskt ingen koll på NÄR hon fyller år eller vad man kan förvänta sig av en födelsedag.

Så vi hoppade firandet i lördags och höll kalas idag. Tyvärr hade vi inte heller idag hunnit styra upp det hela med presenter och annat som tillhör ett födelsedagsfirande av rang (jag ska bespara er våra patetiska ursäkter).

I ren desperation slog in lite kläder jag köpt, för att hon åtminstone skulle få öppna några paket. Klänningar så klart, för jag jobbar ju på att hon ska komma i kontakt med sin feminina sida. Det går sådär.

Hur som helst skulle hon få coola klänningar med tights och knästrumpor (inte helt olika de lila hippieoutfits jag själv led av hela min barndom).

Hon tog varje paket, sken upp som en sol och sa med förväntan i rösten: "EN BIL!?"

Så slet hon upp det, och konstaterade djupt besviken: "Nänning, Alma tycke inte ooooom", varpå hon kastade klänningen genom rummet. På nästa paket.

"En BIL?"

"Nänning? Tycke inte ooooooom!"

Fiasko kan väl sammanfatta det hela. Inte ens mitt triumfkort - ljusrosa balettdräkt med tyllkjol (min egen barndomsdröm)- gjorde succé. Hon kastade en föraktfull blick på tylleländet och kastade det genast i golvet. BIL?

Det blev ingen bil. Och att få på henne klänningarna går knappt ens om man är två vuxna personer som kämpar med rent våld.

Idag har hon iklädd en stålmannentröja röjt runt med spikbrädan, riddarsvärdet och den där läskiga masken som gör att hon liknar Anthony Hopkins i Lammen Tystnar.

Jag börjar så smått inse att jag måste lägga om strategi. Och att jag antagligen ska vänta med att köpa den rosa dockvagnen jag suktar efter, eftersom hennes fokus just nu på fordonsfronten är traktorer. Hon kommer bli en lysande raggarbrud om en sisådär tolv år, hon har ju redan varit på sin första raggarcruising i somras och är hooked på att "titta bilar".

Kanske kommer hon aldrig vilja ha fluffiga rosa prinsessklänningar, eller vilja leka med patetiska plastdockor som går av på mitten på grund av gravt felaktiga proportioner. Förmodligen kommer hon klara sig bättre i livet just därför.

Och om hon om en tolv, tretton år fortfarande drar på sig stålmannentröjan och orädd ryter ifrån och sätter fem år äldre killar på plats, då kommer jag kunna sova lugnt om natten.