Fejksjuk sjuåring


Han är sjuk ofta, min son. Eller. Sjuk? Snarare fejksjuk. En fejksjuk sjuåring. Eller. Han är ju inte en sju. Inte förän om två veckor (vilket borde innebära gott om tid för mig att styra upp kalas och presenter).
Men fejksjuk är han. Ofta. Jag kallas in till skolan - och redan på väg ut, när vi går hand i hand över skolgården, piggnar han till avsevärt. Så pass att han inte längre kan gå vid min sida utan bara måste studsa iväg och klättra över alla snöhögar och upp över muren och ner och upp och ner igen. Jag blir alldeles matt.

Han har inte ens börjat första klass. Men han skolkar redan.
För det är ju så myyysigt att vara hemma.
Och här kommer vi till curlande morsans misstag nummer ett: Jag har gjort det för myyysigt att vara sjuk. För jag har ju tänkt på hur jag själv skulle vilja ha det om JAG var sjuk (och de fakto fick leva ut min sjukdom ett par dagar, vilket ju aldrig hänt sen man fick barn).
JAG skulle vilja ha specialfrukost och varm choklad och kanelbulle på eftermiddagen och mysa i soffan med massa täcken och kuddar och se på en ny film och kanske få en glass för att bota det halsonda. Ja, ni fattar.
Nu vill ungen bara vara sjuk.

Hämtade honom igår i skolan. Igen. Fröken hade tydligen ringt på fel nummer hela dagen påstod hon, mycket märkligt eftersom rätt nummer står i alla deras klasslistor och pärmar (gör ju att man ifrågasätter frökens kompetens sådär en aaaaning bara). Han var dålig, min lille plutt, informerades jag till sist om.
Orolig skenar jag till skolan, torterad av dåligt samvete över att de fått tag på mig först på eftermiddagen. Han väntar i kapprummet, lite blek och tyst.
Hand i hand går vi över skolgården och jag frågar oroligt med min lenaste mammaröst: Men hur mår du då älskling?
"jo..." inleder sexåringe med tunn röst. "när jag gör SÅ HÄR!" -varpå han vigoröst demonstrerar en serie mystiska hopp som avslutas i någon slags huvudstående position - så gör det ont i huvudet! klagar han, märkbart uppiggad av sin gymnastiska uppvisning.
"Men mamma kan vi inte äta glass och se på film hemma?" fortsätter han sedan ivrigt.

JAMEN? VA FAN!? Där står man. Blåst igen. För vem skulle INTE känna av huvudet av en sådan övning. I övrigt verkar han märkligt pigg och uppåt. Möjligen lite raspig i halsen, vilket då skulle motivera glassen.
Det är bara att gilla läget. Och trösta sig själv med en skön eftermiddag i soffan, framför Bee Movie för hundrade gången, med en bulimisk portion glass.

Tur att han inte är sjuk oftare.
Och tur att fejksjuka inte smittar syskonen...

Kommentarer
Postat av: Elena

Smarta är dom,de små liven. Kan inte du& jag va sjuka nån dag och svulla m glass o skvallra. Kram elena

2010-02-23 @ 22:15:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0