Barnen-borta-blues

Varannan fredag slår den till. Hårt. Obevekligt. Som en klocka. Barnen-borta-bluesen.

Jag vänjer mig aldrig. De är där, så nära, de fyller mina rum och mitt hjärta med skratt och bus och tjat och bråk. Det är underbart. En vecka är det underbart. Jobbigt, javisst, tålamodsprövande absolut! Men likafullt underbart. Jag är mamma, mamma på riktigt. IRL. Allt är som det ska vara.

Sen är de plötsligt borta. Lägenheten ekar tyst och tom. Jag går i cirklar i deras rum och luktar på deras ihopknölade pyjamasar jag hittar på golvet. Jag plockar leksaker och gråter och kan inte ens glädjas åt att jag slipper snubbla över legobitar, slipper lyssna på tv-spelets blippande eller att soffkuddarna ligger kvar sådär snyggt på sin plats eftersom ingen hoppar i soffan.

Jag skulle gärna gå barfota på legobitar dagarna i ända bara de vore här. Hemma. Hos mig.

Sju dagar är lång tid. Det är 168 timmar. Tiotusenåttio minuter. Utan mina barn. Det är tiotusen minuters längtan. Tiotusen minuters ångest. Jag har ju själv valt detta. Och nu får vi alla, både jag och mina barn, betala priset. Och det är högt.

Nedräkningen börjar tidigt. Separationsångesten kommer smygande. Vi kör fredagsmys redan på torsdagen. Fredagsfrukosten blir en orgie i onyttigheter. Gröt och yogurt är utbytt mot honungsmackor och varm choklad. Allt är tillåtet, bara de är glada.  Jag pussar deras mjuka kinder och snusar i deras rufsiga kalufser och kramar dem så ofta att de slingar sig undan. Treåringen får till och med sitta i mitt knä vid frukost.

Jag överkompenserar. Jag curlar. Jag gör allt som står i min makt för att det ska bli mysigt. Supermysigt. Så mysigt att de minns hela långa veckan hos pappa hur mysigt det är hos mamma. Hur mysig mamma är. Hur mycket jag älskar dem. Hur otroligt galet mycket jag älskar dem.

Jag sitter på huk och tar mig tid att lyssna på varje klurig fundering, jag pussar varje blåmärke, jag anstränger mig för att använda min lenaste mammaröst fast jag har missat bussen och är toksen till jobbet och jobbmobilen ringer i fickan. Det får inte bli fel på fredag morgon. Det får inte bli stressigt och skrikigt och tjatigt och gråtigt.

Det måste kännas bra när jag lämnar dem på fredag. För om jag går till jobbet med ont i magen, om jag lämnat lessna små knytt på dagis och skola, då har jag inte bara ont i magen tills jag hämtar dem på eftermiddagen. Nej då har jag ont i magen i sju dagar. Det är lång tid. Lämningen måste gå bra.

Det var inte så här det skulle bli, mitt mammaliv. Det var inte så här jag såg det. Jag skulle ju vara där. Varje dag, natta dem varje kväll, pussa dem varje morgon, lyssna till varje historia. En mamma ska ju vara där. Jag som burit dem under mitt hjärta, ammat dem dygnet runt, lyssnat till varje andetag, sovit med dem varje natt. Jag som varit där och sett det första leendet, hört det första ordet, hjälpt dem ta det första steget, känt på den första tanden.

Nu missar jag hälften. Halva mina barns liv. Nej, det var inte så här jag såg mitt mammaliv.

Och det är så svårt att njuta av det där icke-mammalivet. Av egentiden jag tidigare bara drömt om, egna kvällar då jag kan träffa vänner, gå på bio, ligga ostörd i badet. Vem bryr sig? Vem fan vill bada och dricka drinkar och gå på bio när man bara längtar efter den där gosiga barnkramen, de där orden ”jag älskar dig mamma”, de där sockerdricksporlande skratten i den nybyggda kojan i min säng på morgonen.

Om sju dagar är de här igen. 168 timmar. Tiotusen tunga minuter. Jag längtar.


Kommentarer
Postat av: Rune

Det finns ingen smärta större än den du beskrev. Ingen.

2011-04-01 @ 11:05:32
Postat av: Anders i Varberg

Kram på dig Sofia - så väl det går att känna med dig. Jag blir ledsen att se din sorg och smärta men samtidigt berörd av hur väl den är formulerad.

2014-04-04 @ 20:41:29

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0