Vart tog den söta lilla flickan vägen?
Brandmannentröja. Alternativt pirattröja.
Skitiga byxor.
Och en gigantisk cowboyhatt.
Det är vad min tvååriga dotter har på sig. Trots att hon har en garderob full och fräcka tunikor, tights och klänningar.
Det var också i denna utstyrsel hon idag gick till Täby C med mig. Just cowboyhatten i vuxenstorlek kändes som ett störande element, but what the hell.
Hon fick hänga med brorsorna till leksaksaffären, smart drag tänkte jag. Så kan man kolla in vad hon verkar intresserad av, så här inför jul. Dockvagn kanske? En sån där talande docka jag själv drömde om med napp och hela kittet?
Min dotter fastnade för tre saker i hela butiken. En gigantiskt stor Blixten McQueen-bil. En avancerad bilbana. Och en gul bandyklubba. Det krävdes två personer för att brotta ner henne vid utgången och ta ifrån henne klubban hon fått grepp om och vägrade släppa.
Så nu undrar jag bara..den där omtalade prinsessfasen...när exakt infaller den?
Skitiga byxor.
Och en gigantisk cowboyhatt.
Det är vad min tvååriga dotter har på sig. Trots att hon har en garderob full och fräcka tunikor, tights och klänningar.
Det var också i denna utstyrsel hon idag gick till Täby C med mig. Just cowboyhatten i vuxenstorlek kändes som ett störande element, but what the hell.
Hon fick hänga med brorsorna till leksaksaffären, smart drag tänkte jag. Så kan man kolla in vad hon verkar intresserad av, så här inför jul. Dockvagn kanske? En sån där talande docka jag själv drömde om med napp och hela kittet?
Min dotter fastnade för tre saker i hela butiken. En gigantiskt stor Blixten McQueen-bil. En avancerad bilbana. Och en gul bandyklubba. Det krävdes två personer för att brotta ner henne vid utgången och ta ifrån henne klubban hon fått grepp om och vägrade släppa.
Så nu undrar jag bara..den där omtalade prinsessfasen...när exakt infaller den?
Bagagedrama
RESERAPPORT del tre: EXTRANATT I WIEN.
Gratis hotellnatt. Gratis hotellmiddag. Gratis frukostbuffé komplett med skumpa och varma croissants och tio olika sorters Würst. I detta ljuvliga gratispaket ingick dessutom fluffiga duntäcken, totalt monopol på fjärrkontrollen till tv:n och en hel dubbelsäng för bara en person – moi! Inga barn i sängen, ingen som vill ha välling mitt i natten, ingen torftig grötfrukost...
Och dessutom skulle jag få 150 Euro för besväret!!!
Jamen NI FATTAR. Klart man tackar ja. Jätteja!
Men inte villkorslöst, givetvis. Mitt villkor var att jag skulle få tillbaka mitt bagage.
– KEIN PROBLEM! lovade Austrian Airlines rödklädda personal övertygande, ivriga att lösa SINA PROBLEM med ett totalt överbokat flyg och ganska sura svenskar som betalt men inte fick plats. Jag var deras räddning. Så jag vinkade triumfierande till fotografen (som inte har barn och inte blev lika upphetsad över denna möjlighet till ännu en natt ensam i sängen) och klev av planet. Nu skulle jag bara hämta ut mitt bagage och dra till hotellet, kanske även in till Wien city ännu en sväng. Med 150 Euro på fickan.
Då kom bakslaget: hur många varv bagagebandet än snurrade så kom inte min väska förbifarandes. Alla andra fick sin och gick nöjda mot hotellsängen. Bara jag satt kvar.
Upptäcker då hur en mystisk avlång liten väska ensam snurrar runt där på bandet. Och den är misstänkt lik...min fotografs bagage.
Jajamensan - det var hans kamerautrustning, märkt i mitt namn. J-la Austrian Airlines. Hur kan de blanda ihop väskorna? Det måste väl ändå vara olagligt? Jag kan ju inte ta ansvar för vad han nu har packat för terroristutrustning i den där suspekta avlånga väskan? Och värst av allt: Nu hade min egen väska alltså dragit till Stockholm. Utan mig.
Spännande att få ett kamerastativ och ett par smutsiga strumpor i storlek större, istället för trosor och toalettväska. Spännande även att än en gång få uppleva österrikarnas totala avsaknad av servicekänsla. Spännande att få möta fler otrevliga individer från ett land som en gång avlade fram en elak mustaschprydd liten man som utrotade allt som kom i hans väg.
Men om man får 150 Euro för att sova sex timmar så kan man leva med lite spänning tycker jag.
PS. OM jag hade varit DEN YTLIGA TYPEN hade jag kanske blivit lite stressad över den akuta bristen på kläder, deo, smink, hårspray...men som tur var är jag ju så DJUP och HÄRLIG som människa att detta inte bekom mig det minsta. Alls. Faktiskt. Det är ju insidan som räknas (insidan av källaren man är inlåst i, får man förmoda i det här landet).
Vilse i Wiens porrkvarter
RESERAPPORT TVÅ: Wien, Österrike.
Inte för att jag vill vara neggo, verkligen inte. Men efter 48 timmar i Wien känner jag mig ändå lite, ja neggo. När vi landade hade vi varken hotell eller hyrbil klart, men sånt löser sig ju alltid. Så även här. Även om bitchen på första hyrbilsstället fullständigt ignorerade oss och skrek på telefon och rafsade i sitt mappsystem (som i hennes fall ersatte dator, för sådan hade de ingen). Mest intresserad var hon av en hängmapp döpt till "SCHMUTZIG". Vad hon hade för smutsig info där vill man ju helst inte rota vidare i.
Vi bytte raskt hyrfirma till den enögde mannens bolag. Han kisade ointresserat på oss med sitt enda hängöga, men de lovade glatt ut BMW för bara 29 euro per dag på glassiga affsicher och vi gick rakt i fällan. Jag är ju en sucker för bra deals och kuponger och extrapriser och erbjudanden. Vi fick en bil, men självklart kostade det mer än dubbelt så mycket som utlovat, men vi var lite stressade över att hinna till Bratislava så vi bara tackade och drog.
De hade inte ens nån gränskontroll och autobahn gick rakt mot Budapest. Eller Prag. Eller Bratislava –you choose.
Att lämna landet gick extremt bra. Så bra, in fact, att man undrar varför inte fler gör det (tja, bortsett från dem som sitter inlåsta i olika källare då förstås). För så värst många anledningar att stanna hittade vi inte under våra timmar i Wien.
Efter en heldags jobb i Slovakien längtade vi till Wien-hotellet som vi nu via sms fått ett namn på. Att hitta det var en annan femma. Särskilt i rusningstrafik. Mitt i en gigantisk studentdemonstration. Redan innan vi nådde Österrike fick vi gång på gång in varningsmeddelanden på radio: bla bla bla VERKEHR...STAU blabla bla STAU bla bla DEMONSTRATION bla bla POLIZEI..
Inga bra nyheter. Särskilt det där lilla ordet "STAU" (kö, för er som inte haft förmånen att läsa tyska) nämndes oroväckande ofta. Det var Stau både här och där visade det sig. Och avspärrningar i hela staden. Tokhungriga, med bara en låda sliskiga delikatobollar att äta, köade vi. Och köade. Och köade.
Sen övergav vi ursprungsplanen och började köra lite på måfå, med mig som alert kartläsare. Det gick sådär.
De gillar nämligen inte bara avspärrningar och Polizei i pikébussar, utan även ENKELRIKTAT i Wien.
Och så gillar de porr. Det var ett som var säkert. Ju närmare vi kom hotellet desto mer porr. Det var piipshows och Sexkabinen och Erotisch för hela slanten. Vår favorit blev Connys Sexkabinen. Inte av någon särskild anledningen egentligen. Connys place såg lika äckligt och sunkigt ut som övriga konkurrenters. Men det kändes liksom lite personligt och djärvt att han gick ut med namnet. Conny alltså.
Vi undrade hur han såg ut, Conny. Om han hade köpt nån läcker, underlivslös outfit till sig själv på någon av de raffiga butikerna bredvid Connys. Och hur hans kabiner såg ut - var det små biosalonger eller bara en sjaskig säng? Eller kanske leopardmönstrat, guldspeglar och tunga sammetsdraperier i vinrött? Eller bara såna där dörrar med vadderade hål i olika höjd som man hört om i Jackie Collins romaner? Man undrar ju.
Tyvärr hade vi inte tid att ägna oss åt undersökande eller grävande journalistik. Det ingick inte i vårt uppdrag. I vårt uppdrag ingick däremot att få IKEA medarbetare i Wien att dra ett skämt för oss, eftersom vi skriver om hur bra människor mår av att skratta.
Trots min korta tid på Österrikisk mark törs jag med övertygelse säga att man inte skrattar särskilt mycket i landet. Vi pratade med över 30 medarbetare. Ingen kunde berätta ett skämt. Särskilt inte utan ett par glas vin, förtydligade de.
De var dessutom varken roliga eller ens trevliga och en sursubba gav oss till och med en utskällning på stående fot.
På hela dagen träffade vi bara tre sköna snubbar - en från Peru, en från Australien och en från typ Turkiet. Deras trevlighet vägde å andra sidan upp de andra trettios otrevlighet.
Vi var inte bara vilse när vi letade hotellet. Vi var vilse typ hela tiden. När vi skulle till IKEA. När vi skulle därifrån. När vi skulle till staden. När vi skulle till flyget. Och vi cirkulerade runt runt i deras mystiska "ring"-system med Ring Nord och Syd och Öst och Väst och vi hade noll koll på var vi var och vart vi skulle. Även nattetid, till fots, gick vi vilse och kom inte hem till hotellet förrän halv två på natten, och då var vi hyfsat trötta på att vara vilse i Wien.
Vår slutsats? Bodde vi i Österrike skulle vi självmant låsa in oss i första bästa källare.
Och stanna där.
Slovakisk sprithandel - på IKEA
RESERAPPORT ETT: Bratislava. Slovakien.
Erkänner att jag inte ens visste vilket land jag skulle till ens då jag satt i taxin till Arlanda. Jo, att Wien ligger i Österrike visste jag, och det var dit flyget gick. Men sen skulle vi jaga hyrbil och hitta Bratislava. Och där någonstans började mina geografiska kunskaper att svikta något. Vilket i sig är mycket oroväckande eftersom jag alltid haft 5:a i geografi (på den stenålderstid man fick 1-5 i betyg) och dessutom under en kort period faktiskt UNDERVISAT i geografi på högstadiet. Men då fanns förvisso inte Slovakien i dess nuvarande form.
Så vad är då mitt bestående intryck av landet? Trevliga människor med mystiska trashiga hårblekningar och utvuxna mörka rötter. I fit right in, med andra ord. Och smutsiga grå och deprimerande öststatshus som på sina ställen piffats upp med röda eller blå balkonger. För att liksom skoja till det.
Annars såg vi i vanlig ordning mest IKEA varuhuset, och det såg ju (inte helt oväntat) ut exakt som på alla andra ställen i världen. Möjligen lite trashigare även där.
Enda riktiga skillnaden var matshoppen. Den var som Lillla Systembolaget. Öl och vodka i olika smaker på långa rader. Äppelvodka, vanlijvodka, smultronvodka. På vårt trygga, härliga kulturarv, vårt eget svenska hembygdsmuseum – IKEA.
Dessutom tokbilligt. Eller vad sägs om en hela smultronvodka för bara 80 spänn.
Taget sa vi och slog till på två varmkorvar á mindre än en euro, och två vodkaflaskor.
"De där svenskarna har VERKLIGEN alkoholproblem" såg kassörskan ut att tänka.
"Billigare än taxfree" tänkte vi snåla svenskar och räknade på procenten.
I det läget kan man ju faktiskt börja fundera på vilket land som känns mest stängt, kontrollerat, storebror-ser-dig-öststatsaktigt? För vilket land har en av regeringen välsignad monopolsituation på vin & spritmarknaden?
Inte är det Slovakien i alla fall.
24 HELL HOURS part II: BILTRAUMA
Har lugnat mig något nu sen mitt senaste upprörda inlägg som jag hamrade ur mig med fyrahundrafjorton stavfel jag inte ens orkade korra (jag var UPPRÖRD).
Men måste ändå redogöra för sista delen av 24 Hell Hours som utlovat:
På väg hem från kakelbutiken (HATA AQUA ROYAL, remember?) skulle jag tanka för att kunna åka tillbaka och kräva pengarna tillbaka av kakelsubban.
Då dör bilen. Precis där, vid den obemannade budgetmacken. O R K A.
Försöker med mitt vänaste leende få en man att hjälpa mig, men han pekar bara slött åt industriområdet där det tydligen finns nån bilfirma. Helvete. Nåt mer som kan gå fel nu? Kanske kan 604:ans buss komma och köra över mig här på trottoaren? Pleeeease?
Försöker förtvivlat behålla min optimistiska buddist-approach men det går dåligt, trots att jag peppar mig själv med små utrop av typen "Jamen VILKEN TUR att bilen pajade just här, nära bilfirman med verkstad" och "HÄRLIGT att det är gångavstånd till dagis härifrån". Ändå känner jag hur jag oundvikligen närmar mig DET. TOTALA. SAMMANBROTTET.
På bilfirman fredag eftermiddag. "Ska ru hämta bilen?" undrar mannen, som heter John, när det blir min tur.
Redan här bryter jag ihop. Försöker kväva mina snyftningar och få rösten stadig, men piper ändå med en hulkning
"Nä helst lämna, hoppades att NI kunde hämta den..den har döööött"
John ser snäll ut. Trött, men även lite bekymrad över att ett gråtande nervvrak hamnade vid just hans skrivbord just när alla andra på stället tagit sin halvtimmes heliga fikaras på fredageftermiddagen.
"Vi bärgar inte bilar. Det är en försäkringsfråga och bla bla bla" börjar John vänligt förklara.
Snyftningarna tränger ur min strupe och går dessvärre inte att hålla tillbaka. Jag hör inte ett ord av vad John säger och kan inte hejda mig trots att jag ser att John verkligen längtar efter kafferasten nu.
"Alltså killarna i verkstan har ju fikarast en halvtimme nu så... och vi kan inte boka in er bil förrän tidigast om två och en halv vecka. Det är helt fullt..."
SNYFT SNYFT SNYFT. Jag blinkar och torkar tårar. John är kanske trött men jag är ännu tröttare. Jag har redan genomlevt flertalet trauman. Utöver jobbtrauman var det klacktraumat (halt halt) och kakeltraumat. Och nu detta. SNYFT. "men jag måste ju ha bilen, jag har ju barnen..." snyftar labila småbarnsmorsan innan rösten bryts.
"Jag ska snacka med killarna och se vad jag kan göra" säger John snällt då för nu står han inte ut med mig och mitt bölande vid hans skrivbord en sekund till.
John är min nya Idol. John är värd alla hyllningar. John kan, till skillnad från kakelsubban det här med kundservice. John förtjänar Nobelpriset i Bilserviceteknik.
För vips! kommer en liten latinomekaniker ut ur fikarummet, fortfarande med Mariekexet i mungipan, och erbjuder sig att bärga min bil på stört. Mot alla regler. Med sin egen bil. Utan att kräva någon betalning.
Har jag sagt hur mycket jag älskar latinomekaniker? Och snälla John:ar?
Bilen bärgas. John fixar mirakulöst in oss för full service hos schysta bil-Bosse redan på måndag, inklämd mellan övriga bokningar. Reservdelar (ny generator) utlovas tisdag. FÄRDIG BIL TISDAG KVÄLL! Underbara människor! Det finns hopp för världen med medmänniskor som dessa!
Det tråkiga är väl att kalaset går på 14 000 typ. Vilket känns extra tråkigt eftersom även AC måste lagas och detta för 13 000. Och bildäck inhandlas...bäst vore egentligen att bara köra "Massajen" (se tidigare inlägg Massaj 2009) överallt. Miljövänligt och billigt. Fast lite svårt med tre barn och fyra matkassar förstås.
På väg hem från Bilia (HYLLA BILIA! BOKA BILIA! ÄLSKA BILIA!) känns allt ganska ok, trots att jag släpar på barnvagn lastad med bilbarnstolar och väskor. Ringer sen vännerna som genast erbjuder sig att låna ut deras bil till oss i helgen. Tänk att det finns så många underbara människor!!!
Så där ser ni - även 24 HELL HOURS fick ett lyckligt slut till sist.
Men måste ändå redogöra för sista delen av 24 Hell Hours som utlovat:
På väg hem från kakelbutiken (HATA AQUA ROYAL, remember?) skulle jag tanka för att kunna åka tillbaka och kräva pengarna tillbaka av kakelsubban.
Då dör bilen. Precis där, vid den obemannade budgetmacken. O R K A.
Försöker med mitt vänaste leende få en man att hjälpa mig, men han pekar bara slött åt industriområdet där det tydligen finns nån bilfirma. Helvete. Nåt mer som kan gå fel nu? Kanske kan 604:ans buss komma och köra över mig här på trottoaren? Pleeeease?
Försöker förtvivlat behålla min optimistiska buddist-approach men det går dåligt, trots att jag peppar mig själv med små utrop av typen "Jamen VILKEN TUR att bilen pajade just här, nära bilfirman med verkstad" och "HÄRLIGT att det är gångavstånd till dagis härifrån". Ändå känner jag hur jag oundvikligen närmar mig DET. TOTALA. SAMMANBROTTET.
På bilfirman fredag eftermiddag. "Ska ru hämta bilen?" undrar mannen, som heter John, när det blir min tur.
Redan här bryter jag ihop. Försöker kväva mina snyftningar och få rösten stadig, men piper ändå med en hulkning
"Nä helst lämna, hoppades att NI kunde hämta den..den har döööött"
John ser snäll ut. Trött, men även lite bekymrad över att ett gråtande nervvrak hamnade vid just hans skrivbord just när alla andra på stället tagit sin halvtimmes heliga fikaras på fredageftermiddagen.
"Vi bärgar inte bilar. Det är en försäkringsfråga och bla bla bla" börjar John vänligt förklara.
Snyftningarna tränger ur min strupe och går dessvärre inte att hålla tillbaka. Jag hör inte ett ord av vad John säger och kan inte hejda mig trots att jag ser att John verkligen längtar efter kafferasten nu.
"Alltså killarna i verkstan har ju fikarast en halvtimme nu så... och vi kan inte boka in er bil förrän tidigast om två och en halv vecka. Det är helt fullt..."
SNYFT SNYFT SNYFT. Jag blinkar och torkar tårar. John är kanske trött men jag är ännu tröttare. Jag har redan genomlevt flertalet trauman. Utöver jobbtrauman var det klacktraumat (halt halt) och kakeltraumat. Och nu detta. SNYFT. "men jag måste ju ha bilen, jag har ju barnen..." snyftar labila småbarnsmorsan innan rösten bryts.
"Jag ska snacka med killarna och se vad jag kan göra" säger John snällt då för nu står han inte ut med mig och mitt bölande vid hans skrivbord en sekund till.
John är min nya Idol. John är värd alla hyllningar. John kan, till skillnad från kakelsubban det här med kundservice. John förtjänar Nobelpriset i Bilserviceteknik.
För vips! kommer en liten latinomekaniker ut ur fikarummet, fortfarande med Mariekexet i mungipan, och erbjuder sig att bärga min bil på stört. Mot alla regler. Med sin egen bil. Utan att kräva någon betalning.
Har jag sagt hur mycket jag älskar latinomekaniker? Och snälla John:ar?
Bilen bärgas. John fixar mirakulöst in oss för full service hos schysta bil-Bosse redan på måndag, inklämd mellan övriga bokningar. Reservdelar (ny generator) utlovas tisdag. FÄRDIG BIL TISDAG KVÄLL! Underbara människor! Det finns hopp för världen med medmänniskor som dessa!
Det tråkiga är väl att kalaset går på 14 000 typ. Vilket känns extra tråkigt eftersom även AC måste lagas och detta för 13 000. Och bildäck inhandlas...bäst vore egentligen att bara köra "Massajen" (se tidigare inlägg Massaj 2009) överallt. Miljövänligt och billigt. Fast lite svårt med tre barn och fyra matkassar förstås.
På väg hem från Bilia (HYLLA BILIA! BOKA BILIA! ÄLSKA BILIA!) känns allt ganska ok, trots att jag släpar på barnvagn lastad med bilbarnstolar och väskor. Ringer sen vännerna som genast erbjuder sig att låna ut deras bil till oss i helgen. Tänk att det finns så många underbara människor!!!
Så där ser ni - även 24 HELL HOURS fick ett lyckligt slut till sist.
24 HELL HOURS part I: Klack & kakeltrauma
Jag vet. Man ska inte klaga. Särskilt inte om man har en frisk familj och bra jobb och mat i magen och allt det där.
Men ibland är det faktiskt synd om en. Igår var det synd om mig (om jag får säga det själv)
Jag har precis genomlevt 24 hours from hell. Diverse katastrofer på jobbet. Och hur jag än jobbar över och sliter mitt hår så lyckas jag liksom inte lösa allt i tid. Åtminstone inte med den grad av perfektion jag eftersträvar. Särskilt inte som jag vabbat halva tiden på sistone. Så jag jobbar över i en kamp mot klockan, men hinner ändå inte lösa ens det mest akuta, och inte på långa vägar närma mig "Att Göra-listan" med tidrapportering, kvittoinlämning, planering, inköp av sonens matsäck till morgondagen, beställning av tandläkartid osv osv osv..
Jag rusar från jobbet med andan i halsen som vanligt sen till dagis. Tappar på vägen klacken på mina högaklackade stövlar, som jag just hämtat hos skomakaren efter en dyr helrenovering. Nu haltar jag alltså fram mot hemmet.
Ett hem som för övrigt ser ut som ett bombnedslag. Ett hem man in nuläget inte direkt vill bo i. Redan i hallen avskräcks man, den liknar mer ett grustag fullt med geggiga galonisar och förkrympta icke-matchande vantar. I hemmet väntar vanliga sköna vardagssysslor som att tömma tvättmaskinen på sur halvmöglig tvätt, jaga bort torktumlarens luddinvasionen, jaga barn och leksaker och bära ut blöjpåsar och tömma och fylla diskmaskinen. Jag går på knäna (som för övrigt är lilablå och uppskrubbade efter morgonens träningspass). Men det är inte jag som inte orkar dra hela lasset hemma.
Även diskmaskinen verkar vara i dålig form eftersom allt porslin har små äckliga korn på sig som inte gått bort i disken. Orkar inte. Som final grälar jag lite med mannen om absolut ingenting (och jag vet att jag var den som borde bett om ursäkt, fan, ja men FÖRLÅT DÅ) och går sur och lägger mig bredvid sonen.
Dag 2. 12 timmar av 24 hell hours har gått. Inleder med ett träningspass som väl så här i efterhand får betraktas som dagens höjdpunkt. På väg hem, när jag är genomblöt och insmetad i svart gyttja som tränger in i varje por, börjar bilen krångla. Det är diverse varningslampor som blinkar och lite alarm som piper och varningsmeddelanden som flashas. Jag fattar bara hälften. Men jag fattar att det inte är bra.
Då gör jag det logiska (men likväl icke-konstruktiva) för varje kvinna med totalt ointresse för bilar: Jag ringer min far på mobilen och hoppas mirakulöst att han kan lösa problemen över telefon på 40 mils avstånd. Positivt här är att bilen faktiskt rullar ända till hemkommunen.
På vägen stannar jag för att lösa KAKELPROBLEMET. Kakelproblemet uppstod när jag beställde 2 ynka kvadrat kökskakel till sommarstugan för två månader sen. Då utlovades kaklet inom högst tre veckor. Överkomlig väntetid.
När sex veckor gått hade butiken AQUA ROYAL I DANDERYD (hata hata!) inte ens hört av sig. Jag fick då ringa och tjata flera gånger tills de till sist upptäckte att de glömt att hämta kaklet sist de var i Italien.
Ny väntetid och inga ursäkter, inte ens ett ödmjukt tonfall trots att de uppenbarligen begått ett misstag.
"Vi åker bara till Itaaalieeeen en gång i månaden" försvarade de sig. OCH? DO I LOOK LIKE I GIVE A SHIT? Själv åker jag dit typ var tionde år men det betyder ändå att jag vill ha mitt jäkla kakel inom en rimlig tidsram. Typ i år.
Veckorna går. Inga livstecken från Aqua Royal.
Fick till sist ett telefonmedddelande om att kaklet kommit.
Över två månader har gått sen de lovade mig kaklet. Jag kommer för att hämta det och ska betala då de plötsligt informerar mig om att det tillkommer en fraktavgift på nästan 500 spänn. FRAKT? Ska jag lägga 500 spänn i frakt på något som är månader försenat? Och är det inte butikens problem att fixa frakten till en vara jag köper här i Sverige?
"Tyvärr det är från Itaaaaaalieeeen så det kostar så mycket i frakt alltså"
Jag blir helt galen. HELT GALEN.
Tyvärr biter det inte på den solbrända, glamourösa kvinnan med perfekta slingor och tunga smycken i kassan. Hon ser dyr ut, men försöker göra det på ett sånt där lite planerat nonchalant och charmigt sätt. När jag själv försöker mig på detsamma ser jag mest sjavig ut. Jag blir ännu argare.
"Du förstår det blir så häääär när man handlar med de här länderna, som itaaaaaalien" säger hon släpigt och inte alls ursäktande.
"Förstår du att vi hade hantverkare som väntade på det här kaklet i början på september? Förstår du att vi frågade extra om vi skulle få det i tid innan vi beställde eftersom det ska köras till vår stuga i norra Dalarna? Och förstår du att vi aldrig hört talas om en fraktavgift på 500 spänn på två ynkliga kvadrat kakel? exploderar jag.
"Det blir så hääär när man jobbar med Itaaaaaaalieeeeen " upprepar kvinnan oengagerat och jag får hejda mig från att slänga närmsta kakelplatta i huvudet på henne.
Mitt fortsatta tjafs leder ingen vart. Jag betalar (med guldkortet för att verka lite dyr och viktig jag med, där jag står i min noppriga reajacka från H&M och försöker behålla min pondus som arg, felaktigt behandlad kund).
Kassabimbon drar nästan 2000 spänn från mitt kort för dessa nu skamlöst dyra, skamlöst sena kakelplattor.
Vi går till lagret för att hämta dem. Hon hittar dem inte. Lite planlöst irrar hon runt i sin exklusiva märkestunika med armbanden dinglande, och rafsar bland kartongerna. Det är snuskigt och rörigt på lagret, vilket glädjer mig oerhört. Där föll lite av deras exklusiva image. Deras snordyra kakel för 6000 kvadraten förvaras i detta trashiga sunklager. Kassabimbon hittar dessutom inte ens min order.
"Harru tid att väääänta ett tag så ringer jag en kolleeeeeega?" undrar hon medans hon halvhjärtat lyfter på lite kartonger på hyllorna.
"Nej jag har inte tid att vänta. Jag måste till dagis" snäser jag och står med armarna i kors och glor uppfodrande på kassabimbon.
Helt otroligt. De har inte mitt kakel. Och vi upptäcker på beställningsordern att de dessutom har beställt det i fel färg. Ända från Itaaaaaaalieeeeen.
Det betyder att det tar nån månad tills jag möjligen kan få kaklet. Även om de redan dragit 2000 spänn från mitt konto. HATA AQUA ROYAL!
"Jag ska leta meeer så riiiiinger jag" säger Kassabimbon utan att göra några till synes större ansträngningar att hitta mina två kvadrat, två kvadrat som jag nu ångrar att jag någonsin beställt hos den här subban i den här vidriga affären.
Tomhänt åker jag hem. Tomhänt med tömt konto. Utan kakel. TOKFÖRBANNAD.
Önskar jag vore lite mer fransk. Eller kanske rent utav italieeeeeeeeensk. Då hade jag väl börjat välta hyllor där inne på kakellagret och krascha überteuer glasmosaik. Kanske rentutav skjuta någon i bästa maffiastil. Men jag är ju en mesig, trevlig lagom svensk så jag åker snällt därifrån med mitt kvitto som visar att jag blivit blåst på 2000 spänn. Och ringer mannen och mamma och snyftar lite för att det är så synd om mig.
Och värre ska det bli...snart följer 24 HELL HOURS part II – BILTRAUMAT.
Häng med.
Pantmorsan på utflykt
Det var obehagligt men oundvikligt. Det gick inte skjuta upp det hela en dag till. För det gick nämligen inte att öppna att garaget utan att lådor och kassar med burkar och flaskor välte med ett brak och rullade ut på ett såväl ofräscht som hälsovådligt sätt. Det hela hade dessutom pinsamt hög alkisfaktor.
Och detta utan att vi nyblivna träningsnarkomaner knappt ens dricker en slurk lådvin till helgen längre.
Vårt problem är inte spriten. Vårt problem är tidsbristen och vår förmåga att skjuta obehagliga måste på en obestämd framtid. Hela alkissamlingen av flaskor och burkar har hängt kvar sen mannens 40-årskalas i somras.
Men hittills har ingen ledig kväll eller helg känts som en bra helg att åka till sopstationen med en fullpackad, ölstinkande bil och sortera flaskor.
Men nu gick det som sagt inte att blunda för problemet längre. Cyklarna fick nämligen inte plats i garaget, inte barnvagnarna heller. Därför tog jag saken i egna händer. Jag packade flaskor (467) och burkar (fler) och ölbackar (för många), barnpallar (2), ungar (3) festisar (3) och bananer (5) i bilen.
– Nu ungar, nu ska vi PANGA GLAS! Vi ska på PANGA-GLAS-KALAS! hojtade den tokroliga mamman medan hon försökte förtränga det faktum att den första organiserade aktiviteten hon tar sig för med sina tre barn på flera månader är att åka till Täby Centrum OCH PANTA SPRITFLASKOR.
Vad hände med sköna eftermiddagar på Naturhistoriska, utställningar på kulturhuset, skogspromenader med korvgrillning?
Nä pinsamma pantmorsan klämde in ungar och flarror i sin halvtrasiga Espace och drog till centrum. För att panga vinare.
Jag parkerade olagligt i Täby Centrum och parkerade sedan de medhavda barnpallarna under vit respektive grön kontainer (redan här fick jag lite mystiska ögonkast från förbipasserande). Sen var det bara att köra. Att hålla en låg profil kändes viktigt, men snart drog vi ändå blickarna till oss. Det var ett väldigt rasslande med kartonger och slaskande med burkar och kassar och hinkar (!) (Ja såna som mulle-familjer plockar bär i, som vi då uppenbarligen förvarar vinflaskor i). Sönerna stod uppflugna på varsin medhavd barnpall för att nå upp till hålet, där de i rasande tempo pangade ölflaskor och gamla Chenet-flaskor. På det stora hela var det en mycket decibell-stark aktivitet.
"Visst vinner jag mamma?" frågade femåringen ivrigt medan han pangade flaskor som om han jobbade på ackord. Tröjan och jackan var dränkta i ölslattar och han tömde ogenerat falskorna rakt på trottoaren. Jag kände mig helt svettig och skämmig och som typ värsta hemska alkomamman. Det hela hade liksom spårat ur. Men det fanns ingen återvändo, det var bara att assistera och förmana och bära fram nya lådor till mina små barnarbetare och det pangades glas så att det ekade i hela Täby Centrum.
Folk gick förbi och gav oss ogillande blickar. En och annan kom travande med en medhavd systemetkasse med månadens blygsamma flaskskörd, och kastade oroade blickar in i vår gigantiska Grand Espace som var fylld med beviset på vår hejdlösa alkoholkonsumtion.
Kolla alkismorsan. Snacka om att hon har sugit i sig en del på sistone. Och då har hon väl ändå tryckt ner vinboxarna direkt i soptunnan. Och så har hon TRE UNGAR! Nån borde ju anmäla henne!
Detta medan jag försökte kontrollera en fullständigt bindgalen tvååring som vrålade "ALMA ÅSSÅ PANGA" och fick än fler förbipasserande att lägga märke till våra förehavanden. Trots att planen var att få henne att sitta kvar i bilstolen fann jag mig snart lyfta upp henne och sedan förse henne med vinare så att hon också fick panga glas. För vi hade ju så kul på det här panga-glas-kalaset.
Som tur var visade sig mina barn vara helt grymma naturbegåvningar på panga-glasfronten. Det hela var över på sju lååånga minuter. Socialen hann inte komma. Inte p-vakterna eller polisen heller, trots att det uppenbarligen var olämpligt barnarbete det handlade om. Väl i bilen igen festade vi lättat på bananer och festisar och firade att vi klarat uppdraget.
Mission impossible completed.
Men pantmorsan kommer hålla låg profil i Täbban ännu ett tag framöver.
Du kan rädda liv
Ta från de rika och ge till det fattiga. Inte direkt ett nytt koncept. Men Peter Singer, med sin bok Det liv du kan rädda (2009) väcker tankar. Ställer saker på sin spets, ställer oss mot väggen. För vad det ytterst handlar om är vad du står för. Vem du vill vara.
Köper du lyxväskan av det statushöjande märket – eller är det ok med budgetkopian för en bråkdel av priset?
Om alla nöjde sig med biliga väskan och gav överflödet till behövande – visst skulle det göra skillnad. Det är det Peter Singer vill visa med sin bok. Att Du kan göra skillnad. Vansinnigt stor skillnad. DU KAN RÄDDA LIV.
Tio miljoner barn om året dör av svält. Det blir 27 000 barn om dagen.
Hur många av dem kunde du ha räddat? Till vilket pris?
För tio år sen jobbade jag på soptippen i Guatemala City. Varje dag köpte jag bröd till soptippsbarnen, det kostade mig 16 kronor för 80 frallor. Det är mycket bröd för pengarna. I månader efteråt räknade jag allt i bröd. Min vanliga fika, hoppsan − 600 frallor. En drink eller två gick på tusen frallor. TUSEN.
Det fick mig att må illa. Jag mindes hur girigt treåriga föräldralösa Marisol tuggade i sig den där torra frallan, slickade upp varje smula, innan hon kröp in i min famn. Det förändrade mig och jag trodde det skulle vara för alltid.
Sen glömde jag. Blev bekväm. Tittade åt andra hållet när jag mötte Situation Stokholms försäljare. Fick allt högre huslån och allt mindre ”över” till Rädda Barnen, Röda Korset, Green Peace, Amnesty..organisationer jag tidigare varit stolt bidragare till.
Skämdes inombords men försökte intala mig att jag faktiskt inte ”hade råd”. Att jag och min familj behövde de rätta kläderna, prylarna, fondtapeterna och espressopodsen för att passa in, vara rätt, hålla måttet. Det kostar att leva, intalade jag mig.
Jag räknar inte frallor längre. Och jag köper inte snordyra väskor. Men jag köper latte varje dag, en vardagslyx som jag, i ett försök att rättfärdiga den, har döpt om till ett ”måste”. ”För att ta mig igenom dagen”.
En latte − det är 160 frallor. Frallor som hungriga barn behöver, för att DE ska ta sig igenom dagen. För att överleva.
Så – vad vill jag stå för? Vem vill jag vara?
Förändring på G.
Jag vet. Det är NÅGOT TJATIGT att jag bara skriver (läs: skryter) om min träning nu för tiden.
Som om jag inte gjorde något annat än tränade. Och tja, det är ju ungefär så det känns. Hur nu totalt 3 timmar och 45 minuter i veckan kan bli så betydelsefulla i ens liv är ganska ofattbart.
Veckan har ju faktiskt hela 168 timmar. Det betyder att jag ägnar 164 timmar och 15 minuter åt annat än att träna varje vecka.
Ändå är det enda jag tänker på, pratar och skriver om, min träning.
Get a life Sofia, tänker man ju gärna i det läget. MEN DET ÄR JU PRECIS DET JAG HAR GJORT!!!
Efter att ha hasat runt med barnvagnar och skötväskor och mammalatte och tröstshopping och tröstfika och tröstdokusåpor och tröstchoklad i drygt sex år känns det som jag äntligen har skaffat mig ett liv.
Ett träningsliv åtminstone.
Nu återstår bara en uppryckning på övriga områden i livet.
Önskelistan denna månad lyder som följer:
- Sluta laga halvfabrikat till barnen (och köpa hämtmat till oss vuxna).
- Sluta laga halvfabrikat till barnen och lära mig laga RIKTIG mat.
- Sluta laga halvfabrikat till barnen och börja gilla att laga mat över huvudtaget.
- Sluta laga halvfabrikat till barnen och börja planera veckomenyer och storhandla så där präktigt för få stressfria, hälsosamma middagar och största möjliga medlemsåterbäring från Coop.
- Sluta laga halvfabrikat till barnen och förvandlas till en kreativ, härlig, grönsaksdyrkande matmamma som bara svingar ihop kulinariska näringsriktigt sammansatta middagar i samma tempo som Tinas Cook Along.
- Fred på jorden.
Ok. Det finns kanske några fler områden jag tänkte putsa upp lite, men man ska göra små små förändringar och klamra sig fast vid dem. Ett steg framåt, två tillbaka.
Nästa vecka kanske vi hoppar blodpuddingen?
Bara en sån sak (det är ju hur stort som helst)
UPPÅT! FRAMÅT! FÖRÄNDRING!
Nu är det jul här i vårt hus...
En fotograf.
Fem groteska lådor med julpynt.
En överdimensionerad espressomaskin.
En barista.
En barista-flickvän.
En kund.
Två par ostrukna julgardiner.
Elva lussebullar.
Tre röda amaryllisar.
Två julstjärnor.
Fyra tända adventsljus.
Sex koppar med latte.
Tjugotvå färgglada apelsiner.
Arton juläpplen.
Flertalet mystiska fotograf-relaterade attiraljer.
Plus en stressad redaktör - stylist - reporter - kundansvarig - fotoassistent - husägare - mama - allt - ett - kombo (MOI)
Allt detta i mitt kök.
Fine. So far so good. Det var bara det att när klockan blev fyra hade vi fortfarande
En fotograf.
Fem groteska lådorr med julpynt.
En överdimensionerad espressomaskin.
En barista.
En barista-flickvän.
En kund.
Två par ostrukna julgardiner.
Elva lussebullar.
Tre röda amaryllisar.
Två julstjärnor.
Fyra tända adventsljus.
Sex koppar med latte.
Tjugotvå färgglada apelsiner.
Arton juläpplen.
Flertalet mystiska fotograf-relaterade attiraljer.
Plus en stressad redaktör - stylist - reporter - kundansvarig - fotoassistent - husägare - mama - allt - ett - kombo (MOI)
...och så DUNDRADE DET IN FEM HUNGRIGA BARN UNDER SEX ÅR.
Och det var väl då ungefär som min stresströskel var nådd och fullständigt nedtrampad. Fem barn som inom loppet av en halvtimme skulle serveras lasagne i expressfart, för att hinna skjutsas till en innebandyträning. Detta medan vi skulle sätta de sista bilderna och producera ännu mera kaffe latte och bestämma vinklar och flytta på blomkrukor och tända adventsljusstakar och äta lussebullar (för konstens skull, givetivs.) Stresspsykos!
Det var då lika bra att bjuda in även grannarna på lyxig latte tillverkad av min privata barista för dagen, Christoffer Levak.
Det var lika bra att kapitulera inför kaoset. (Jag jobbar ju på "acceptans" i enlighet med Anna Kåvers direktiv). Det var lika bra att inte bara gilla utan ÄLSKA läget, alla hungriga ungar och alla goda latte och juldoftande lussebullar och härliga människor och blinkande ljusslingor och bara konstatera att NU ÄR DET JUL HÄR I VÅRT HUS JULEN ÄR KOMMEN HOPP TRA LALALALA!
Och vem älskar inte jul?
PLUS: Nu är huset redan riggat inför julen
MINUS: Jag redan förätit mig på lussebullar – typ 85 dagar innan dopparedan. Yeah!
Trash TV
Jag är gräsänka. Efter en utdragen kamp där jag (tror) jag tog hem segern så sover alla kidsen.
Egentid! TV-tid! Sitter och smaskar chokladbollar (de där jag köpte till barnen som muta i helgen, men som jag nu snart smaskat i mig helt på egen hand). Jag behöver faktiskt stärka mig med något som lugnar nerverna (choklad hjälper mot precis allt) för att klara tv-kvällen.
Jag smygkollar nämligen på programmet som alla pratar om men ingen tittar på.
Ja jag pratar så klart om svenska Hollywoodfruar. Vilken skit-tv. Helt värdelöst.
Märkliga människor som lever mycket märkliga liv och har märkligt höga tankar om sig själva, och märkligt låga tankar om alla andra. Det blir lätt pinsamt. Fast pinsammast av allt är ju att man snabbt blir fast i den klibbiga handlingsbefriade handlingen.
Snälla, kan ingen ge Anna Anka en stor fet smäll? Och en rejäl portion husmanskost? Och ge hennes barn numret till BRIS?
Sätter nu allt mitt hopp till att Robban Aschberg tar tag i den saken i kväll klockan 22:00
Kvällens citat:
"Utan mitt läppstift känner jag mig exposed, rädd, nervös" (Maria)
(tyckte inte Mrs Ankas blow-jobcitat behövde upprepas i detta sammanhang...)
Tankar om Tid
Tid. Det är hårdvaluta när man är småbarnsförälder.
För man har ständigt för lite av just tid. Den räcker inte till, den blir aldrig över. Det finns ständigt saker på listan man inte hann med på hela veckan, som inte bockades av den här helgen heller. Det är ångestskapande.
Mest dyrbar av alla sorters tid är Egen Tid.
Egen tid är det man fantiserar och drömmer om, det man helst av allt önskar sig i present. Det är det man lovar att ge sig själv mer av som nyårslöfte, det är det man försöker köpa sig med inhyrda barnvakter och böner och tjat hos upptagna far- och morföräldrar.
Man behöver den, den Egna Tiden. Annars orkar man inte. Det är bara helt obegripligt hur man ska få tag på den där tiden. Vart ska man hitta den? Mellan smutstvätten och middagsdisken och barnbadet och läggningen och den sena storhandlingen?
Jag minns vagt hur det var när man hade oceaner av den idag så åtråvärda Egna Tiden, och bara liksom slösade med den. Segade på för sig själv under kvällar och helger, utan att någonsin riktigt njuta av den där tiden. För då längtade man ju efter tvåsamheten, familjelivet.
Nu sitter man här och suktar efter egna minuter och timmar. Kanske få dricka en kaffe utan att behöva springa och torka en barnrumpa mitt i, eller åtminstone få gå och kissa själv utan att bli störd.
I morgon ska jag sno mig två timmar egen tid. Och ja, jag ska vara en "dålig mamma" och inte ens hämta tidigt på dagis fast det är fredag och allt. Istället ska jag träffa en kompis och bara vara. Få äta ostört. Dricka flera latte. Tala till punkt. Det ska bli fullständigt, fullständigt ljuvligt.
Och skulle ni hitta nån tid som blivit över så ge den gärna till mig.
För man har ständigt för lite av just tid. Den räcker inte till, den blir aldrig över. Det finns ständigt saker på listan man inte hann med på hela veckan, som inte bockades av den här helgen heller. Det är ångestskapande.
Mest dyrbar av alla sorters tid är Egen Tid.
Egen tid är det man fantiserar och drömmer om, det man helst av allt önskar sig i present. Det är det man lovar att ge sig själv mer av som nyårslöfte, det är det man försöker köpa sig med inhyrda barnvakter och böner och tjat hos upptagna far- och morföräldrar.
Man behöver den, den Egna Tiden. Annars orkar man inte. Det är bara helt obegripligt hur man ska få tag på den där tiden. Vart ska man hitta den? Mellan smutstvätten och middagsdisken och barnbadet och läggningen och den sena storhandlingen?
Jag minns vagt hur det var när man hade oceaner av den idag så åtråvärda Egna Tiden, och bara liksom slösade med den. Segade på för sig själv under kvällar och helger, utan att någonsin riktigt njuta av den där tiden. För då längtade man ju efter tvåsamheten, familjelivet.
Nu sitter man här och suktar efter egna minuter och timmar. Kanske få dricka en kaffe utan att behöva springa och torka en barnrumpa mitt i, eller åtminstone få gå och kissa själv utan att bli störd.
I morgon ska jag sno mig två timmar egen tid. Och ja, jag ska vara en "dålig mamma" och inte ens hämta tidigt på dagis fast det är fredag och allt. Istället ska jag träffa en kompis och bara vara. Få äta ostört. Dricka flera latte. Tala till punkt. Det ska bli fullständigt, fullständigt ljuvligt.
Och skulle ni hitta nån tid som blivit över så ge den gärna till mig.
Sifferloser
Siffror har aldrig varit min grej. Jovisst, jag hankade mig fram på mattelektionerna med schyst betyg. Även om jag mest satt och skickade lappar. Utvecklade mig även till något av en mästare på en karikatyr av feta matteläraren Bogghed. Han som man inte ville be om hjälp, för man blev så illamående av hans rakvatten, för att inte säga av åsynen av hans korviga håriga finger när han pekade på pappret framför en. Hemskt men sant.
Tyvärr försvann ju inte siffror ur mitt liv bara för att jag så snart jag kunde valde bort matte på schemat. Tvärtom. För vi lever nämligen i ett kodernas samhälle. Det är login och sifferkoder man ska komma ihåg på precis allt från ens ytterdörr till ens resväska. Och detta får förstås fatala konsekvenser för en sifferloser comme Moi.
Det insåg jag vredan 1989 när jag pluggade på Highschool i USA. Jag hade under flygresans gång hunnit glömma koden till resväskan så min värdfamilj fick ta den till en låssmed för att bryta upp den. Sen lyckades jag på ett helt år aldrig lära mig den där luriga sifferkombinationen till skolskåpet, ni vet en sån där inbrottsäker variant typ 27 till höger, 83 till vänster, 4 till höger osv. Som tur var hade jag snyggingen Dean bredvid mig som varje rast under hela året fick låsa upp skåpet åt mig.
Dessvärre har jag ingen Dean här hemma. Ni fattar. Jag är helt körd. Jag klarar portkoden till jobbet, mitt och sambons mobilnummer, men där någonstans har jag maxat min sifferkapacitet. I övrigt minns jag inga telefonnummer alls.
Sen är det ju andra koder och login också. Med både bokstäver och siffror, vilket ju innebär triljoner nya kodmöjligheter och tyvärr inte kan påstås underlätta det hela.
Mejllogin och facebook-login klarar jag stundtals men inte alltid. Och log in på alla andra mystiska communities och gmail och allt vad det är minns jag överhuvudtaget inte. Cykellåset vågar jag inte låsa längre och över semestern i somras glömde jag samtliga koder till mina tre bankkort. Jag kunde heller inte betala räkningar eftersom jag inte mindes den personliga koden till min internetbank, jag mindes inte heller svaret på den där luriga kontrollfrågan banken ställer när man ringer.
Livet blir gärna komplicerat när man är en sifferloser.
Minns jag hur jag loggar in på bloggen - och nej det är ingen självklarhet - så får ni höra mera om exakt HUR KOMPLICERAT livet i kodsamhället kan te sig.
Ha det gott tills dess!
Kisskaos
Jamen ALLVARLIGT TALAT. Vad är det frågan om?
Vad håller folk PÅ MED?
Det är ju helt sjukt. Kissar som galningar i landets simbassänger?
Kissar så mycket, de fakto, att det numer utgör en fara för min son med astma att bada. Det är helt galet.
Hur svårt kan det vara att hålla sig? Att kissa innan, efter, eller helt enkelt hasa sig upp över kanten och kissa på toaletten, eller va tusan, åtminstone i en golvbrunn i duschen om det nu är så akut. Om ni har någon obegriplig pervers kissläggning så får ni faktiskt kissa i ert eget badkar hemma.
Att det är lite kiss i babybassängen får man ju räkna med. Men i vuxenbassängen?
Det är inte ens acceptabelt om man är inkontinent. Man får faktiskt hålla tätt när stunden så kräver. Av respekt för andra – och sig själv.
Nej, skärpning alla kissa-i-smyg-badare.
Kissa i de publika inrättningar som finns ämnade för denna aningens specifika aktivitet.
Annars håll er!
Eller håll er åtminstone från våra simhallar!
Simfiasko
Så fort jag såg Brunos kläder visste jag. Den vanliga, tynga militärbyxan i grovt tyg var utbytt mot en lättare variant. Collgetröjan avskalad. Det kunde bara innebära en enda sak: Domedagen, den dag jag fruktat sen jag först hittade till Nordic Military Trainings hemsida var här: Vi skulle bada. I en gyttjig sjö. Med typ 7 grader i vattnet. OCH JAG VILL INTE. Det spelar ingen roll att jag har guldmagistern och milmärket och ett förflutet som badvakt. JAG KAN INTE BADA KALLT. KAN. INTE.
Det lilla problemet löste sig emellertid snabbt. För med en uppvärmningsjogg i militärtempo blir man snabbt varm. Jakt-Jonas var i god form idag och hojtade vilt om taktfast stampande hit och dit. Det bjöds även på små härliga straff som armhävningar. Han jagade oss (Jakt-Jonas, hajar´ru nu ´rå) över stock och sten och skrek med jämna mellanrum sitt "SKYDD" (och nej, det har fortfarande inte nåt med preventivmedel att göra) för att vi handlöst skulle kasta oss ner på grus och lera.
Jag flåsade på. Men lätt var det inte. Min lår kändes som om de blivit överkörda av en Harley rakt över. Trots att jag i två dagar konstant upprepat mantrat:
Smärta är bara svaghet som lämnar kroppen.
Smärta är bara svaghet som lämnar kroppen.
Smärta är bara svaghet som lämnar kroppen.
Detta medan jag knappt klarat av att ta mig ur bilen, eller ens böja mig ner och knyta skorna. Men varken min träningsvärk, eller någon annans heller för den delen, intresserar Jakt-Jonas eller dagens andre plågoande; Maniske Magnus.
Nej Jakt-Jonas jagade på oss och Maniske Magnus beordrade triceps.dips i all oändlighet. Bad vi om 20 fick vi 70. Helt manisk räknade han sedan in dem, en efter en. Det var även något märkligt maniskt över hur han patrullerade vid sidan av oss och hetsade på.
Jag vågar påstå att Maniske Magnus inte verkar vara empatiskt lagd. Besviken över att alltför få (läs: ingen) lockats av möjligheten till ett riktigt magstarkt Magnus-pass under devisen "intensiv" körde han istället hårt med alla oss som valt varianten "nybörjare". Men han hymlade inte med att det störde honom något. Därför blev dagens outtalade mål att köra skiten ur oss allihopa i alla fall (men det är väl det vi betalar för, å andra sidan).
Hämnd, även kallat. Detta tog sig uttryck som att vi beordrades att bära runt på tunga bildäck i halva Liljansskogen, kuta med stockar på ryggen och till sist simma.
Och det var ju det jag var rädd för. Simmandet.
Värst av allt är att jag fegade ur. Fan. Det stör mig nåt oerhört. Och nu när jag outat det här kan man ju iskallt (yep!) räkna med att bada nästa gång oavsett om man har svinsjukan eller ej.
Men även utan bad var passet en plåga. Vad sägs om att kuta runt med ett gigantiskt bildäck (varför har ingen någonsin nämn hur jäkla tunga de är, de där däcken) eller att bära en hel fet stock. Visserligen är det den enda stock jag har fått på länge, men bättre stockar har man ju haft om man säger så.
Vi skulle även springa runt en hel sjö och jaga ledtrådar till värsta Fångarna-på-fortet-gåtan med roten ur 64 (redan där föll ju mattesnillet Zetterman bort).
Nåväl.
I survived! I will survive! I WILL SURVIVE!
Även om jag varit så trött efter passet att jag inte ens orkat blogga på en vecka.
Och även om det blir simning nästa gång...
En religiös söndag
Vi har varit kyrkliga i söndags, mina ytterst icke-religiösa familj och jag. Eller, mannen har ju åtminstone en sträng katolsk uppfostran. Men det är också allt.
Jag och barnen är lite mindre pålästa. Det visade sig även i söndags när min (tillika icke-religiösa) kusin konfirmerade sig, ett val som antyder viss dubbelmoral ("nä alltså jag tror ju inte på Gud eller så för jag är ju inte religiööös, men man hade ju hört att det är så himla kul på konfalägret, X sa att det typ e det roligaste hon gjort i sitt liv alltså).
10:37 Sist av alla flåsar vi in i en proppfull kyrka och klämmer oss ner på våra platser. Med tanke på antalet människor som kommit till gudstjänsten denna söndag skulle man kunna tro att Madonna utlovat ett gästspel.
10:47 Väntan. Lång väntan. Särskilt om man är typ 2, 5, eller 6 och har massa överskottsenergi.
10:52 - "Åh det här är min tråkigaste dag i hela livet!" tjuter 6-åringen redan INNAN själva gudstjänsten dragit loss. Alltså två timmar innan slutet. Tiden från denna kommentar till själva "utloggningen" ur kyrkan (ja du hör ju, jag känner inte ens till teminologin) var lång som evigheten själv.
11:02. Framlidne King of Pops mästerverk Thriller dånar i högtalarna. Konfirmanderna, som om jag får säga det faktiskt är aningen slampigt klädda för en konfirmation (även för en tokliberal ateist comme moi), kommer in som monster a la thrillervideon. Skräckblandat jubel i publiken. Värst är prästen som kommer sist i rosa kavaj. Det märks att hon har tränat massor på att likna Jackson himself. Detta liknar redan mer Carola och Runas sekt-bröllop än en traditionell konfirmation.
11.15 Barnens fascination har dämpats något. De krälar nu på golvet.
11.17 Killarna klättrar på dopfonten. Tralalalala, R och jag låtsas som ingenting.
11:21 Killarna PLASKAR i dopfonten. VI tvingas ta vårt ansvar som föräldrar och säga till på skarpen. För första av femtielva gånger den här mässan. Tekniken med "Fem gånger kärlek" funkar inte riktigt i nuläget.
11:36 Kort respit. Alla barn ritar. Försöker inte låtsas om att tvååringen ritar turkosa cirklar på kyrkans stengolv, tralalalala
11: 57 Ritpaus över. Barnen ålar nu under stolarna i beundransvärd hög fart..
11:59 Det ena galna dramat efter det andra avlöser varandra längst framme. Konfirmandernas egenhändigt skapade teaterscener spelas upp. Tjejerna (som alla ser identiska ut med långt ljust hår, spelar coola killar och killarna piper som tjejer med rossliga målbrottsstämmor. Kopplingen till själva konfirmationen är i det närmsta obefintlig när de hejdlöst leverar one-liners typ "Tja, shit, fett hot röv Milla har asså" och "Ånej, Bettan har glömt servetterna! Gruppkraaaaam". Publiken fattar noll men stämningen är god. Och just när det känns som vi riktigt tappat fokus blir det en psalm igen. Totalt 12 stycken räknar jag till. Det är fler psalmer än jag sjungit i hela mitt liv.
12:03 Inspirerade av konfirmandernas streetdance vid altaret försöker femåringen dansa breakdance i mittgången.
12:15 Nu börjar det bli riktigt svettigt. Storbråk non-stop. Vi försöker tysta, alternativt inte låtsas som om det är våra barn som bråkar (vilket ingen går på längre, alla har haft ögonen på oss en längre tid redan)
12:19 Familjen Zetterman-Roudet bjuder på mer show än själva konfirmanderna.
12:20 börjar starkt överväga att gå ut med barnen för att bespara alla - mig själv, barnen och den samlade kyrkoförsamlingen, vidare drama.
12:30 "Det enda jag kan tänka på är MAT" klagar sexåringen högljutt. (Halleluja, I hear you son)
"Jag är tusen gånger hungrigare än barnen i Afrika" (mycket subjektiv tolkning). "Lugn, snart blir det bröd och vin", hör jag mig själv säga. Hjärnsläpp. Barnen jublar. Nu tror de att kyrkan är en slags mellis-servering. "BRÖD OCH VIN!" hurrar de. Jag tänker ta minst TRE BRÖD med ost och skinka, deklararerar en nu märkbart upplivad sexåring. Femåringen verkar oroväckande nog mer intresserad av vinet. Får VI vin, mamma? Är det SANT?
Hm. Har fullt upp med att tona ner det hela. Alltså det är inte SÅÅÅÅNA mackor utan mer, tja, Jesu kropp ni vet. Lite torrt sådär, som kex.
Vad svamlar jag om - odöpt och okonfirmerad som jag är . Vad vet jag om nattvarden? Men har man sagt A måste man säga B. Nu måste jag löpa hela linan ut för barnen har, hjärntvättade av dagis, redan sprungit och ställt sig i kön fram till altaret, med högt ställda förhoppningar om kommande kyrkomellis. Jag vacklar efter.
12:32. Det är rena rama väckelsestämningen. ALLA vill ta nattvarden. Hur mycket vin bjuds man på egentligen? Alla vill uppenbarligen ha sig en slurk.
12:33 Shit. Snart framme vid prällen. Syns det på mig att jag är en bluff? Att jag inte tror på Gud? Att jag inte ens vet hur man gör? Jag knuffar barnen framför mig och hoppas att det hela ska lösa sig.
12:36 PUH. Vi är nattvardade och klara. Vi betedde oss nästan normalt, bortsett från att sexåringen försökte roffa åt sig fler oblater än vad prästen tänkt sig.
Läge att gå ut. Särskilt som 6-åringen har bråkat med 2-åringen i kön och under ett i övrigt andligt tyst "kyrko-moment" högt och ljudligt skrikit: "Åh jag HATAR Alma. Hon ska få stryk. Hon ska brännas! Jag ska döda henne!"
Vi försöker svettiga släta över med högljudda kommentarer i stil med "Nämen älskling, i vår familj använder vi ju inget våld, det veeet du ju"
Jag släpar ut barnen så diskret som möjligt. Hela församlingen andas ut, lättade.
12:36-13:15 Vi pustar ut på Vällingbys minimala lekplats mitt i V-centrum. PUUUST.
MIssförstå mig rätt. Men vi lär inte synas på söndagsgudstjänsten den närmsta tiden framöver.
Jag och barnen är lite mindre pålästa. Det visade sig även i söndags när min (tillika icke-religiösa) kusin konfirmerade sig, ett val som antyder viss dubbelmoral ("nä alltså jag tror ju inte på Gud eller så för jag är ju inte religiööös, men man hade ju hört att det är så himla kul på konfalägret, X sa att det typ e det roligaste hon gjort i sitt liv alltså).
10:37 Sist av alla flåsar vi in i en proppfull kyrka och klämmer oss ner på våra platser. Med tanke på antalet människor som kommit till gudstjänsten denna söndag skulle man kunna tro att Madonna utlovat ett gästspel.
10:47 Väntan. Lång väntan. Särskilt om man är typ 2, 5, eller 6 och har massa överskottsenergi.
10:52 - "Åh det här är min tråkigaste dag i hela livet!" tjuter 6-åringen redan INNAN själva gudstjänsten dragit loss. Alltså två timmar innan slutet. Tiden från denna kommentar till själva "utloggningen" ur kyrkan (ja du hör ju, jag känner inte ens till teminologin) var lång som evigheten själv.
11:02. Framlidne King of Pops mästerverk Thriller dånar i högtalarna. Konfirmanderna, som om jag får säga det faktiskt är aningen slampigt klädda för en konfirmation (även för en tokliberal ateist comme moi), kommer in som monster a la thrillervideon. Skräckblandat jubel i publiken. Värst är prästen som kommer sist i rosa kavaj. Det märks att hon har tränat massor på att likna Jackson himself. Detta liknar redan mer Carola och Runas sekt-bröllop än en traditionell konfirmation.
11.15 Barnens fascination har dämpats något. De krälar nu på golvet.
11.17 Killarna klättrar på dopfonten. Tralalalala, R och jag låtsas som ingenting.
11:21 Killarna PLASKAR i dopfonten. VI tvingas ta vårt ansvar som föräldrar och säga till på skarpen. För första av femtielva gånger den här mässan. Tekniken med "Fem gånger kärlek" funkar inte riktigt i nuläget.
11:36 Kort respit. Alla barn ritar. Försöker inte låtsas om att tvååringen ritar turkosa cirklar på kyrkans stengolv, tralalalala
11: 57 Ritpaus över. Barnen ålar nu under stolarna i beundransvärd hög fart..
11:59 Det ena galna dramat efter det andra avlöser varandra längst framme. Konfirmandernas egenhändigt skapade teaterscener spelas upp. Tjejerna (som alla ser identiska ut med långt ljust hår, spelar coola killar och killarna piper som tjejer med rossliga målbrottsstämmor. Kopplingen till själva konfirmationen är i det närmsta obefintlig när de hejdlöst leverar one-liners typ "Tja, shit, fett hot röv Milla har asså" och "Ånej, Bettan har glömt servetterna! Gruppkraaaaam". Publiken fattar noll men stämningen är god. Och just när det känns som vi riktigt tappat fokus blir det en psalm igen. Totalt 12 stycken räknar jag till. Det är fler psalmer än jag sjungit i hela mitt liv.
12:03 Inspirerade av konfirmandernas streetdance vid altaret försöker femåringen dansa breakdance i mittgången.
12:15 Nu börjar det bli riktigt svettigt. Storbråk non-stop. Vi försöker tysta, alternativt inte låtsas som om det är våra barn som bråkar (vilket ingen går på längre, alla har haft ögonen på oss en längre tid redan)
12:19 Familjen Zetterman-Roudet bjuder på mer show än själva konfirmanderna.
12:20 börjar starkt överväga att gå ut med barnen för att bespara alla - mig själv, barnen och den samlade kyrkoförsamlingen, vidare drama.
12:30 "Det enda jag kan tänka på är MAT" klagar sexåringen högljutt. (Halleluja, I hear you son)
"Jag är tusen gånger hungrigare än barnen i Afrika" (mycket subjektiv tolkning). "Lugn, snart blir det bröd och vin", hör jag mig själv säga. Hjärnsläpp. Barnen jublar. Nu tror de att kyrkan är en slags mellis-servering. "BRÖD OCH VIN!" hurrar de. Jag tänker ta minst TRE BRÖD med ost och skinka, deklararerar en nu märkbart upplivad sexåring. Femåringen verkar oroväckande nog mer intresserad av vinet. Får VI vin, mamma? Är det SANT?
Hm. Har fullt upp med att tona ner det hela. Alltså det är inte SÅÅÅÅNA mackor utan mer, tja, Jesu kropp ni vet. Lite torrt sådär, som kex.
Vad svamlar jag om - odöpt och okonfirmerad som jag är . Vad vet jag om nattvarden? Men har man sagt A måste man säga B. Nu måste jag löpa hela linan ut för barnen har, hjärntvättade av dagis, redan sprungit och ställt sig i kön fram till altaret, med högt ställda förhoppningar om kommande kyrkomellis. Jag vacklar efter.
12:32. Det är rena rama väckelsestämningen. ALLA vill ta nattvarden. Hur mycket vin bjuds man på egentligen? Alla vill uppenbarligen ha sig en slurk.
12:33 Shit. Snart framme vid prällen. Syns det på mig att jag är en bluff? Att jag inte tror på Gud? Att jag inte ens vet hur man gör? Jag knuffar barnen framför mig och hoppas att det hela ska lösa sig.
12:36 PUH. Vi är nattvardade och klara. Vi betedde oss nästan normalt, bortsett från att sexåringen försökte roffa åt sig fler oblater än vad prästen tänkt sig.
Läge att gå ut. Särskilt som 6-åringen har bråkat med 2-åringen i kön och under ett i övrigt andligt tyst "kyrko-moment" högt och ljudligt skrikit: "Åh jag HATAR Alma. Hon ska få stryk. Hon ska brännas! Jag ska döda henne!"
Vi försöker svettiga släta över med högljudda kommentarer i stil med "Nämen älskling, i vår familj använder vi ju inget våld, det veeet du ju"
Jag släpar ut barnen så diskret som möjligt. Hela församlingen andas ut, lättade.
12:36-13:15 Vi pustar ut på Vällingbys minimala lekplats mitt i V-centrum. PUUUST.
MIssförstå mig rätt. Men vi lär inte synas på söndagsgudstjänsten den närmsta tiden framöver.
Totalslut
Slut. Jag. Är. Helt. Slut. (nej, tyvärr inte det amerikanska "slut", det var länge sen my golden days, utan bara skitslut)
Så slut, de fakto, att jag morse, eller snarare vid lunchtid, när jag gjorde ännu ett försök att ta mig ur sängen, ville ge mig själv diagnosen utbränd. Jag skojar inte.
Och det var ju inte direkt så jag trodde jag skulle känna mig efter åtta veckors långsemester. Jag hade snarare tänkt mig nåt i stil med utvilad, harmonisk, brunbränd och härligt vältränad, redo att möta höstens utmaningar. För detta skulle ju bli hösten då JAG GICK LOSS. TOG TAG I ALLA SURDEGAR. VAR STARK OCH VÄLTRÄNAD OCH PÅ OCH HADE FULL KONTROLL PÅ LÄGET. Hösten då jag inte ens blev stressad, för jag skulle vara så härligt harmonisk och samlad och she´s -got-her-shit-together-cool. Hela semestern har jag sett fram emot detta mitt Nya Jag som skulle uppenbara sig i mitten på augusti.
Nu är jag här och läget är lite annorlunda..
Fakta är: Jag är blek, slapp, slut. Trött trött trött. Med fler nya fika-kilon än jag planerat. Det hela är så trist att jag måste trösta mig med flera kvällsmackor. Med honung och marmelad (ja, GI tiden är över). Men ledighet med familjen är verkligen något som kan ta kål på en.
Dödsstöten blev dock K-Ö-K-E-T. I stugan alltså. Det nya, fina, vita lantköket. Det med pärlspont och konsollhyllor med fina glasburkar. Gulliga prickiga och blommiga koppar. Köket som vi har ägnat hela semestern åt att amatörbygga. Jag ska spara er frustrerationsskapande detaljer (trust me, det har varit många frustrerande utmaningar på vägen) men i korthet har bygget gått till så här:
- Mannen har byggt från tidig morgon till sen kväll. Med skiftande resultat.
- Jag har agerat bitchig 50-talsfru (fast i osexig mysbyxa istället för stärkt och nymanglat förkläde) dagtid
- Jag har agerat amatörmålare nattetid
- Jag har 24-7 tagit hand om tre barn (give or take) och lagat mat till dem non-stop. Utan kök. Med allt som tidigare fanns i vårt kök i en röra på golvet i vår pyttelilla stugas enda stora rum. Med tre vildingar som jagat varandra med köksredskapen i högsta hugg på minimal yta har jag försökt hålla ställningarna. Humöret uppe och allas fötter nere. ..
(harmoniska mysmamman:)
... Jaha, snaaart är maten klar, tra-la-la, ja jag vet att vi åt korv igår också men det är väl mysigt med korv, sitt ner nu, jaha en gaffel saknas... Vänta lite, jag ska bara klättra över de här lådorna och åla in bland dammråttorna bakom soffan och lyfta på de första fyra staplade kökslådorna där för att se om det inte ligger en liten gaffel där...hoppla nu trampade jag rakt i den fina gamla skålen som pulveriserades under min nya 3-kilo-extra-tyngd, hej hopp vad det går, å DÄR ligger ju fjärrkontrollen till TV:n också, ja är det inte HÄRLIGT barn att det regnar så vi får vara inne och se på barnkanalen och den där gamla Dinosaurie-VHS-filmen idag IGEN? Nej INTE hugga varandra med gafflarna, nej för du ÄR INTE Luke Skywalker PÅ RIKTIGT, och ta för Guds skull ner ettåringen från mikron, nej inte stå på mikron och NEJ Inga barn hoppar i soffan för nuuuu, alldeles snaaaaart, här det maaaaat, jamen VISST ÄR DET MYYYSIGT MED SEMESTER BARN?
Utbränd sa jag. Jag visste förvisso vad jag gav mig in på. Jag har byggt ett kök tidigare. Eller två, om man ska vara exakt.
Det var inte helt smärtfritt förra gången heller. Men då hade jag åtminstone en skön proffssnickare på plats. Trygg, snygg, snabb och säker. Det hände grejer i köket. Och det var närmast lite trivsamt att ha honom här, han gled runt här hemma med den blå byggarbyxan nedhasad så man skymtade den sexiga Calvin-kallingen.
Med amatörsnickare är det lite annorlunda. Till att börja med hade min egen nedhasade skrotshorts med en grön Hulken-kalling som stack fram. Hur man än vänder och vrider på det hela så spelar Hulken-kallingar inte ens i samma liga som Calvin. Sorry Mannen.
Amatörsnickare är också av förklarliga skäl inte lika snabba och säkra som proffs. De kan såga och snickra och spika och svära en hel dag utan att man alls ens ser vad de gjort hela dagen när man tittar på köket på kvällen.
Och om man då till exempel fäller en inte-helt-genomtänkt-kommentar om byggets framskridande, som låter aningens negativ, ja då blir de lätt stötta. Och då blir man osams. Och det värsta är att när stämningen blir så där oskön som den gärna blir när man är osams, ja då går de ju inte hem, amatörsnickarna.
Min egen äger ju liksom stugan, och gick ingenstans, hur osams vi än var. Och då blir ju semestern, som redan var mer i klass med ett arbetsläger än en sommarsemester värd namnet, ännu omysigare.
Fast till min amatörsnickares försvar måste jag tillägga att min amatörsnickare hade ju faktiskt aldrig byggt nåt kök nångång tidigare. Och han fick jobba på sjukt obekväma arbetstider, helt utan OB- eller semestertillägg. Han fick ju faktiskt inte ens betalt, utan gratisslavade hela sin semester med detta vårt köksprojekt (initierat av, you guessed it, Moi). Arbetsförhållandena var inte heller helt optimala, med tre galna barn (höga på sockermutor) och en fet bitch till fru (med antingen PMS, ägglossningpsykbryt eller menspsykos, vi hann gå igenom hela cykeln) som invaderade hela hans work-space.
MIn amatörsnickare är, sett i detta ljus, egentligen värsta hjälten! Och köket blir helt galet snyggt!
Något jag delvis tillskriver mig själv, som var uppe till halv tre på nätterna och målade. Målade köket. Målade taket. Målade till sist typ hela jäkla stugan, för har man väl börjat kladda med färgen är det liksom lika bra att gå vidare. Måla mera. Måla väggen också. Måla fönstret. Måla lite på soffan också, fast det var av misstag. Fläckarna på golvet var inte heller planerade, men jag tror ju inte på det så kallade "underarbetet" med målartvätt, täckpapp och målartejp. Jag jobbar lite mer spontant och flexibelt, vilket i realiteten innebär att jag släpar runt ett gammalt lakan som jag kastade över de saker jag helst av allt ville täcka. Som tv och stereo. På golvet brukar jag hasa runt en DN-bilaga. Men golvet ska ju faktiskt målas det med, fast det får nog bli nästa semester.
För nu är 50-talshemmafrun/supermorsan/nattmålaren är helt slut. Slut slut slut.
Skönt att jobbet drar igång på måndag.
Så slut, de fakto, att jag morse, eller snarare vid lunchtid, när jag gjorde ännu ett försök att ta mig ur sängen, ville ge mig själv diagnosen utbränd. Jag skojar inte.
Och det var ju inte direkt så jag trodde jag skulle känna mig efter åtta veckors långsemester. Jag hade snarare tänkt mig nåt i stil med utvilad, harmonisk, brunbränd och härligt vältränad, redo att möta höstens utmaningar. För detta skulle ju bli hösten då JAG GICK LOSS. TOG TAG I ALLA SURDEGAR. VAR STARK OCH VÄLTRÄNAD OCH PÅ OCH HADE FULL KONTROLL PÅ LÄGET. Hösten då jag inte ens blev stressad, för jag skulle vara så härligt harmonisk och samlad och she´s -got-her-shit-together-cool. Hela semestern har jag sett fram emot detta mitt Nya Jag som skulle uppenbara sig i mitten på augusti.
Nu är jag här och läget är lite annorlunda..
Fakta är: Jag är blek, slapp, slut. Trött trött trött. Med fler nya fika-kilon än jag planerat. Det hela är så trist att jag måste trösta mig med flera kvällsmackor. Med honung och marmelad (ja, GI tiden är över). Men ledighet med familjen är verkligen något som kan ta kål på en.
Dödsstöten blev dock K-Ö-K-E-T. I stugan alltså. Det nya, fina, vita lantköket. Det med pärlspont och konsollhyllor med fina glasburkar. Gulliga prickiga och blommiga koppar. Köket som vi har ägnat hela semestern åt att amatörbygga. Jag ska spara er frustrerationsskapande detaljer (trust me, det har varit många frustrerande utmaningar på vägen) men i korthet har bygget gått till så här:
- Mannen har byggt från tidig morgon till sen kväll. Med skiftande resultat.
- Jag har agerat bitchig 50-talsfru (fast i osexig mysbyxa istället för stärkt och nymanglat förkläde) dagtid
- Jag har agerat amatörmålare nattetid
- Jag har 24-7 tagit hand om tre barn (give or take) och lagat mat till dem non-stop. Utan kök. Med allt som tidigare fanns i vårt kök i en röra på golvet i vår pyttelilla stugas enda stora rum. Med tre vildingar som jagat varandra med köksredskapen i högsta hugg på minimal yta har jag försökt hålla ställningarna. Humöret uppe och allas fötter nere. ..
(harmoniska mysmamman:)
... Jaha, snaaart är maten klar, tra-la-la, ja jag vet att vi åt korv igår också men det är väl mysigt med korv, sitt ner nu, jaha en gaffel saknas... Vänta lite, jag ska bara klättra över de här lådorna och åla in bland dammråttorna bakom soffan och lyfta på de första fyra staplade kökslådorna där för att se om det inte ligger en liten gaffel där...hoppla nu trampade jag rakt i den fina gamla skålen som pulveriserades under min nya 3-kilo-extra-tyngd, hej hopp vad det går, å DÄR ligger ju fjärrkontrollen till TV:n också, ja är det inte HÄRLIGT barn att det regnar så vi får vara inne och se på barnkanalen och den där gamla Dinosaurie-VHS-filmen idag IGEN? Nej INTE hugga varandra med gafflarna, nej för du ÄR INTE Luke Skywalker PÅ RIKTIGT, och ta för Guds skull ner ettåringen från mikron, nej inte stå på mikron och NEJ Inga barn hoppar i soffan för nuuuu, alldeles snaaaaart, här det maaaaat, jamen VISST ÄR DET MYYYSIGT MED SEMESTER BARN?
Utbränd sa jag. Jag visste förvisso vad jag gav mig in på. Jag har byggt ett kök tidigare. Eller två, om man ska vara exakt.
Det var inte helt smärtfritt förra gången heller. Men då hade jag åtminstone en skön proffssnickare på plats. Trygg, snygg, snabb och säker. Det hände grejer i köket. Och det var närmast lite trivsamt att ha honom här, han gled runt här hemma med den blå byggarbyxan nedhasad så man skymtade den sexiga Calvin-kallingen.
Med amatörsnickare är det lite annorlunda. Till att börja med hade min egen nedhasade skrotshorts med en grön Hulken-kalling som stack fram. Hur man än vänder och vrider på det hela så spelar Hulken-kallingar inte ens i samma liga som Calvin. Sorry Mannen.
Amatörsnickare är också av förklarliga skäl inte lika snabba och säkra som proffs. De kan såga och snickra och spika och svära en hel dag utan att man alls ens ser vad de gjort hela dagen när man tittar på köket på kvällen.
Och om man då till exempel fäller en inte-helt-genomtänkt-kommentar om byggets framskridande, som låter aningens negativ, ja då blir de lätt stötta. Och då blir man osams. Och det värsta är att när stämningen blir så där oskön som den gärna blir när man är osams, ja då går de ju inte hem, amatörsnickarna.
Min egen äger ju liksom stugan, och gick ingenstans, hur osams vi än var. Och då blir ju semestern, som redan var mer i klass med ett arbetsläger än en sommarsemester värd namnet, ännu omysigare.
Fast till min amatörsnickares försvar måste jag tillägga att min amatörsnickare hade ju faktiskt aldrig byggt nåt kök nångång tidigare. Och han fick jobba på sjukt obekväma arbetstider, helt utan OB- eller semestertillägg. Han fick ju faktiskt inte ens betalt, utan gratisslavade hela sin semester med detta vårt köksprojekt (initierat av, you guessed it, Moi). Arbetsförhållandena var inte heller helt optimala, med tre galna barn (höga på sockermutor) och en fet bitch till fru (med antingen PMS, ägglossningpsykbryt eller menspsykos, vi hann gå igenom hela cykeln) som invaderade hela hans work-space.
MIn amatörsnickare är, sett i detta ljus, egentligen värsta hjälten! Och köket blir helt galet snyggt!
Något jag delvis tillskriver mig själv, som var uppe till halv tre på nätterna och målade. Målade köket. Målade taket. Målade till sist typ hela jäkla stugan, för har man väl börjat kladda med färgen är det liksom lika bra att gå vidare. Måla mera. Måla väggen också. Måla fönstret. Måla lite på soffan också, fast det var av misstag. Fläckarna på golvet var inte heller planerade, men jag tror ju inte på det så kallade "underarbetet" med målartvätt, täckpapp och målartejp. Jag jobbar lite mer spontant och flexibelt, vilket i realiteten innebär att jag släpar runt ett gammalt lakan som jag kastade över de saker jag helst av allt ville täcka. Som tv och stereo. På golvet brukar jag hasa runt en DN-bilaga. Men golvet ska ju faktiskt målas det med, fast det får nog bli nästa semester.
För nu är 50-talshemmafrun/supermorsan/nattmålaren är helt slut. Slut slut slut.
Skönt att jobbet drar igång på måndag.
Årets amatörsnickare...
Hela semestern har Mannen toksnickrat och byggt vårt nya kök på landet. Och det har blivit helt fantastiskt! Själva bygget är förstås en story i sig, som ni ska få höra en annan gång.
Hur som helst - Mannen är en riktig hjälte, för han har ju faktiskt aldrig byggt ett kök innan. Och ändå blev det hur bra som helst (till sist).
Men hur uppmuntrad blir man när man vid ännu ett felspik hör den femårige sonen säga:
- Du lyckas i alla fall med att göra misstag hela tiden, pappa!
Tack för den min son.
Raggarfestival
Har nu tillbringat två veckor i Raggarlandet Rivervalley. Stegivs har vi anpassat oss till livet här uppe. Vi har dragit ner på hygienen till ett absolut minimum (snabbdopp i sjön en gång per vecka) och har även slutat byta kläder dagligdags. Vår meny har alltmer betsått av flottig hämtmat ackompanjerad av burköl (drick direkt ur burken) med viss tyngpunkt på pizza och pommes frites.
Och i helgen smällde det: Årets överlägset största fest gick av stapeln: Älvdalens Musik- och Motorfestival.
Vi snackar tunga grejer. Typ 30 000 raggare ansluter från hela landet. De traditionella uppfällbara campingstolarna står på rad längs Dalgatan (enda gatan). Dunkarna töms i hejdundrande tempo, Svenne Rubins ekar i bilstereoapparaterna och över byn sänker sig en tung dimma av svettblandad doftgransdoft. Till och med vid barnens godisregn kastades det ut DOFTGRANAR bland karamellerna!
På motorfestivaler är det cruising som gäller. Och här cruisas det med allt som går eller rullar, var så säker. HÄSTCRUISING inledde det hela (ja alltså riktiga hästar), tätt följt av TRAKTORCRUISING: Sen luftades mopeder, motorcyklar och till sist givetvis de nyputsade glänsande raggarbilarna. 600 stycken var de till antalet. Och de krypkörde flera varv inte bara genom byn utan runt varenda närliggande by. Här snackar vi riktigigt CRUISING: Och folk går man ur huse för att agera packad publik.
På kvällarna är det förstås förfest på ICA-parkeringen - innan alla vinglar mot FOLKPARKEN. NÄR man ska dra sig mot parken är en fin balansgång. Det gäller att inte vara först, givetvis. Och det gäller att vara riktigt bra full så man inte får tråkigt. Men det gäller även att komma in innan man är FÖR FULL så man inte blir insläppt, eller rentutav innan man däckar i nån buske (alternativt nåt baksäte). Allt handlar om timing, med andra ord.
Själv fick jag något slags nostalgiryck och gav upp den ursprungliga planen att försiktigt läppja lite på rödvinet, (jag hade ju ägnat hela dagen åt tungt tablettmissbruk sen dragkampstraumat). Istället började jag vräka i mig allt drickbart som erbjöds, och det blev en salig blandning med smirnoff som den röda tråden. Inte bra.
Det enda som skiljde den här kvällen från liknande kvällar under typ örra årtusendet, var att jag nu blivit vuxen nog att betala inträdet (hutlösa 220 pix), istället för att planka in över vallgrav och taggtrådsstängsel bakom bajamajorna.
På "parken" spelade under helgen idel tunga namn som ortens egen stolthet Lars-Kristerz, samt konkurrenten Scotts och självaste Svenne Rubins. De var typ de enda på programmet som jag ens hade hört talas om. Min egen utekväll blev en pinsam repris från tidigt 90-tal. Aspackad dansade jag på borden och förstod inte alls varför de som faktiskt verkade vilja SITTA vid borden med sina vinglas såg så otroligt sura ut när jag och min syster glatt HOPPADE mitt bland glasen. Det kändes som en otroligt bra idé just då.
Tur att man bara går ut typ en gång om året. Då är det ju lika bra att göra det rejält. Särskilt om man vill ha roligt på en Folkpark, då gäller fortfarande den gamla goda devisen "Fullt ös - medvetslös". Vi hade en sån där underbar omdömeslös kväll då man plötsligt pratar med allt och alla (som man inte ens ville prata med på den tiden man faktiskt gick i skolan ihop) och är tjenis och kramis med allt som rör sig.
Enda missen var väl att syrrans och mina försök att bli Scotts-groupies gick sådär, trots att vi lobbade för att Lars-Kristerz-Stefan skulle ta oss till logen. Något som också kändes som en otroligt bra idé just då, men så här i efterhand framstår som kvällens kanske sämsta idé. Särskilt med tanke på Kvällens Utmaning: "Försten att ligga med Scotts vinner. Som tur var blev det ingen vinnare. Ingen av oss två i alla fall (men jag har hört att dottern till hon i kassan på Domus fick till det).
För mig och syrran gick det inte lika bra. Vi hängde framför scenen i två minuter och kände oss snart lika uttråkade som de själva såg ut att vara där uppe. Sen fick syrran den sluga planen att vi skulle vänta på dem BAKOM SCENEN: Briljant plan. Det var bara det att vi, av så här i efterhand oförklarlig anledning, ställde oss framför fel scen. Och de enda som kom ut där var Svenne Rubins - och då var det ju läge att fly fältet!
När jag nu analyserar hela scenariot med något nyktrare blick känner jag en våg av tacksamhet över att vi hamnade bakom fel scen. Annars hade det ju kunnat sluta riktigt illa, för vi var hyfsta påstridiga den där kvällen, min syster och jag.
Baksmällan är på väg att släppa nu, två dagar senare.
Snart kanske man blir som folk igen. Sen hinner man glömma eländet till nästa års partaj.
Kolla in www.alvdaling.se om du vill haka på nästa år!
Och kom ihåg: En gång raggare - alltid raggare.
Bildbevisen ligger redan ute på Fejan.
Debut som Dragkampskvinna
Nu har man fått nåt nytt att lägga in på sitt CV. DRAGKAMPSKVINNA. Sug på den!
Eller dragkampare kanske det heter? (är ganska ny inom denna idrottsgren)(och ganska säker på att jag blir kortvarig).
Dragkamp är ju ett givet inslag på årets stora festival här i Raggar-landet Älvdalen. Eller, det är mer än bara en programpunkt,. Det är typ Nationalsporten.
Och herregud vad de kan dra här uppe. Jag skojar inte. De är världsmästare.
Halva befolkningen bar "SM i dragkamp"-tröjor och är licensierade (heter det så?) inom sporten. Själv trodde jag inte ens det VAR en sport. Men utbudet av fritidsaktiviteter är ju något begränsat här i obygden så det här primitiva med att stå och dra i varsin ände av ett rep verkar ha fått ett rejält genombrott.
Och det var just av den anledningen som jag å det bestämdaste avrådde såväl sambon som farbror Tomas från att luras in i kampen. Backa! Hoppa av! Man skadar bara ryggen! Resten av semestern förstörd! Du kommer inte kunna gå på veckor!
Med ett förflutet inom marknadsföring sålde jag övertygande in farorna med sporten och Mannen ställde in bara en timme innan kampstart.
Sen hände nåt konstigt. En kvart innan den stora Dragkampen mellan byalagen skulle gå av stapeln blev JAG övertalad att vara med. Team Stockholm behövde desperat ännu en tjej för att klara minimikravet på två brudar vid repet.
Och jag måste medge att min syster är något vassare på sälj än undertecknad. "Snälla, utan dig får vi inte vara med! Du som är så vältränad nu för tiden också!"
Smicker går ju alltid hem. Och vi vet ju hur bra jag är på att säga det där lilla ordet...NEJ.
Sen kan jag inte sticka under stol med att den nyväckta boot camp kvinnan i mig inte kunde motstå utmaningen.
Innan jag visste ordet av hade jag på mig mina värsta timberlandkängor och sprang med minstingen i barnvagnen genom folkmassorna för att ta mig fram till laget Som redan stod redo vid repet, för givetvis var vi först ut av 13 lag. Det var bara att lämna ettåringen vind för våg i folkmassan, springandes krypa i en t-shirt och ...tja. DRAAAA. UTAV HELVETE:
Mitt sköna lag bestod av ett tung gäng med lite Hells Angel-känsla. Piercing och tatueringar dominerade hårt.
Vi var inte starkast. Vi hade inte bäst teknik. Vi var definitift inte mest rutinerade. MEN VI VAR FANIMIG SNYGGAST!
Första matchen gick mot "drängarna" i passande dräng-outfit. De verkar inte göra annat än dra rep på fritiden.
Andra matchen drog vi hem! Och det var väl ungefär då som jag fick nån typ av dragkampshybris och låg bakåt och bara slet för kung och fosterland. Så när motståndarna triumfade med värsta otippade rycket...ja då pajade ryggen. Precis som jag förutspått.
Det värsta var att då hade jag fyra (!) matcher kvar. Inget att snacka om. Det var bara att dra på det.
Och inte gick det bättre när hela ryggen var sned och diskarna hoppat lite kors och tvärs. Två matcher drog vi hem, i fyra fick vi stryk. Sista förlusten var surast.
Mot TALLABACKEN - ett lag bestående av vårdpersonal inom äldreomsorgen. Jamen COME ON! Hur kunde ett gäng cool muskulösa 08:or i bästa form (nåja) dras omkull av ett gäng vårdbiträden i ljusblå handtextade t-shirts? Men det var bokstavligen vad som hände. När jag vände mig om låg lagkamraterna huller om buller som döda på marken.
Visserligen snackar vi hyfsat bastanta vårdbiträden.
Och jag kände mig något bättre till mods när jag fått höra att hälften av dem typ var proffs på dragkamp.
Tja, det var kul så länge vi drog. Mindre kul dagen efter när jag skrikande insåg att jag inte kunde ta mig ur sängen. Mannen fick tokköra till Apoteket och köpa upp allt tillgängligt receptfritt knark byn kunde erbjuda. Sen linkade jag runt som en ostbåge och hängav mig åt tungt tablettmissbruk, med en gnagande känsla av att ha blivit överkörd av en traktor. Två gånger.
Vilket i ju för sig inte är ett orimligt antagande med tanke på att det var stor Traktorcruising på byn på kvällen och inte en nykter förare så långt ögat kunde nå.
Idag blev det svindyr akuttid hos naprapaten i grannkommunen Mora (det närmsta en kiropraktor som vildmarken kunde erbjuda var en lesbisk häxa som förvisso sägs kunna sina saker, men i det här läget jag tog ändå det säkra före det osäkra och ringde en mer traditionell ryggmottagning)..
Mitt intresse för dragkamp har redan svalnat.
