SOFIA STORIES

OLD STORY. När jag känner mig lite deppig finns det tre saker som hjälper:
1. Att shoppa.
2. Att tröstäta allt som innehåller choklad.
3. Och att gå till frisören (och så att prata med kompisarna så klart men det gör man ju samtidigt på mobilen hela tiden man utför nyss nämnda aktiviteter). Är man snygg i håret känns livet hur som helst alltid lite bättre. Efter min senaste depp-krasch bokade jag resolut in ett besök på lyxsalongen. Jag såg framför mig hur jag skulle komma ut igen, efter tre timmars egentid med latte och skamlösa skvallertidningar som jag aldrig skulle köpa men älskar att läsa när tillfälle ges, och känna mig som en ny människa. Se ut som en ny människa - snyggare, lyckligare, mer harmonisk.

Men saker och ting har förändrats sen man fick barn, även på frisörfronten (åtminstone om man tvingas ta med sig barnet till frisören)(gör ALDRIG det).

Då: Frisören brukade vara symonymt med egen tid. Med harmoni i soffan där man väntade, förväntansfullt bläddrade i lite hårböcker och skummade skvallertidningar för att få inspiration. Sippandes på en latte. Egen tid. Njutning. Att bara bli omhändertagen och få hårbottenmassage av min snygge frisör Nino.

Nu: Jag sitter totalstressad med en gallskrikande bebis i knät. Fan fan fan varför sover han inte. Han brukar ju alltid somna i vagnen. Han brukar ju alltid sova den här tiden. Han brukar ju alltid vara nöjd med sina leksaker.

Inte idag inte. Nej nej, istället vrålar han sig lila och frisören kämpar vilt med att klippa mig och samtidigt vifta med en skallra i ett dödsdömt försök att roa honom.

Tvåan skriker tills han tappar andan och sen tar han raskt nya tag igen. Han ger sig inte.

Det gör inte jag heller. Det får vara slut med sunk-mammalivet nu. Jag ska bli klippt och slingad och stylad till varje pris. Jag ska bli en ny, fräschare version av mig själv. Utan bananmosfläckar. Sommarfräsch med solkyssta slingor.

Då kommer jag bli en gladare mamma också. Snygg och glad och slingad. Bara Tvåan kunde lugna sig något.

Första tjugo minuterna kör jag ignoreringstekniken. Jag hör inget, ser inget och säger inget. Jag skiter i om hela frisörsalongen glor och tycker jag är Värsta Sämsta Mamman. Jag vägrar bara släppa taget om min skvallertidning, klamrar mig envist fast vid visionen om Egen-tid-hos-frissan. Jag betalar ju faktiskt en mindre förmögenhet för dessa timmar!

Tillslut blir jag dock tvungen att förbarma mig över mitt skrikande barn eftersom frisören verkar helt slut och har uttömt hela sitt förråd av "så får man en arg bebis att skratta"-knep utan framgång och alla övriga kunder verkar märkbart irriterade.

Fan hur irriterad tror de inte att JAG känner mig? Som jag drömt om detta ögonblick! I månader! (därtill månader med slitna toppar och utvuxna råttfärgade rötter). Att äntligen få sjunka ner i fåtöljen och bara bli ompysslad. Tänka på mig själv, eller helst inte tänka alls. Bara blunda medan någon annan (läs: snygg-Nino) tvättar mitt hår och masserar hårbotten så där ljuvligt.

Snart sitter jag och hetsammar min arga bebis under den satans frisörkappan. Både min bebis och jag är helt svettiga, och allt avklippt hår klibbar sig fast överallt på oss båda. Tvåan kippar efter luft där under skynket och jag försöker se ut som allt är normalt, att det är HELT NORMALT att ha en hysterisk bebis under skynket medan frisören klipper för brinnande livet för att bli av med oss fort som fan.

Jag har på känn att vi uppfattas som ett mycket störande moment för hela frisörsalongen.Jag har även på känn att jag inte heller denna gången kommer att kliva ut och se ut som Izabella Scorupco bara för att jag klippt bort de värsta kluvna topparna.

Som tur är däckar Tvåan till sist, antagligen för att han är fullständigt nerknarkad av de starka kemikalierna som pyr under min slinghätta. Eller för att det uppstod total syrebrist där under frisörskynket.

Oavsett vilket så är både frisören och jag lika lättade. Och jag betalar glatt två månaders barnbidrag för att få de sista fem minuterna i frisörstolen precis sådär som jag tänkt mig dem: Dålig radiomusik i bakgrunden, vidrig stank av slingmedel som sticker i ögonen, blaskigt kallt kaffe att dricka och en bunt tre år gamla, totalt söndertummade Hänt i Veckan i knät.

Äntligen egen tid!

Det tråkiga var bara att när jag skulle betala fanns det inte pengar på kortet. Eller, jo det fanns pengar på kortet, men inte tillräckligt med pengar. Inte ens med Snygg-Ninos rabatt.

Jag var tvungen att ringa ett förnedringssamtal för att blidka min man att föra över pengar pronto. Det är både fördelen och nackdelen med gemensam ekonomi. Tills dess att det problemet var löst fick jag hållas gisslan på frisörsalongen, med den inte längre så samarbetsvillige Tvåan.

Fjäsksamtal till R:

"Heeeeej älskling, hur mår du?" Jag öppnar mjukt. Kanske något insmickrande.

"Var är du nånstans?" väser han. Underliggande anklagelse i tonfallet. Inte bra.

"Jamen jag är ju hos frisören!" Lite för defensivt.
"Jamen du kan väl inte vara hos frisören fortfarande? Det har ju gått flera timmar" Underförstått: Vafan håller du hus, har du glömt vår deal om att du skulle lägga barnen medan jag springer?

"Jamen herregud, bara för att inte alla går till första bästa barberare och kapar rubb och stubb på femton minuter! inleder jag (nej nej nej alldeles för aggressiv framtoning, tagga ner nu). Lugnar mig:
"Jag har ju färgat håret ju. I olika toner. Det blev skitsnyggt faktiskt."

"Jaha." Helt ointresserad av mina hårtoner.

"Du, det var en sak...." Mjuk röst nu.

"Ja?". Jag hör på det frånvarande tonfallet att han sitter vid datorn.

"Du vet det där om nöd och lust? Att älska varandra i nöd och lust?" säger jag och känner mig själv väldigt nöjd med upplägget.

"Vi är inte gifta" svarar han bara kort och jag hör att han inte alls lyssnar. "Du tror ju inte på äktenskapet".

"Jomen alltså.."

"Kom till saken Sofia." Djup suck.

"Skulle du kanske kunna föra över lite pengar till vårt konto?" piper jag.

"Det finns pengar på kontot".

"Jaaa, men jag måste nämligen betala frisören här och...det är något strul med kortet." Håller andan.

"Jag kollar direkt".

Typiskt. Han sitter uppkopplad så klart. Vår son är väl placerad framför tv:n som vanligt. Biter mig i tungan just innan frasen "Har han fått mat?" slinker ur mig. Det är verkligen inte läge för den diskussionen i nuläget. För övrigt är det ju R som kan laga mat i familjen och inte jag. Tangentknatter i luren.

"Det finns 1400 spänn på kontot så det är lugnt".

Fan fan fan. Det är ju bara det att frisörbesöket går på närmare 1800. Fast få får man förstås en gratis latte, och lite massage också. Det måste man ju räkna in.

"Jo..fast det fattas liksom ändå lite.. " får jag till sist ur mig.

"Fattas? Hur kan det fattas?"

"Jomen alltså, det kostar typ lite mer här". Jag harklar mig. Den sura översminkade receptionisten på hårsalongen blänger irriterat på mig. Jag blockerar deras telefonlinje. Mobilen hade naturligtvis laddad ur i väskan.

"Vadå lite mer? Mer än 1400? För en klippning? Det kostar 275 kronor där jag klipper mig, hur kan det kosta mer än 1400 spänn? Har du köpt frisörstolen eller?"

"Jamen alltså jag sa ju att det var en väldigt avancerat slingning också, och sen har jag köpt lite braiga produkter också."

"Hur mycket mer?

"Tvåhundra" ljuger jag och hoppas att han då ska runda av det uppåt med nån tusing.

"Jag för över" svarar han bara kort och ska just slänga på luren då jag piper:

"Eller kanske lite mer, för över lite extra pengar, vi måste ju ändå ha till mat och så".

Klick.

Puh. Det där gick ju ganska bra. Eller?

Hatar att be om pengar. Men mammapenningen täcker verkligen inga klippningar, den täcker inte ens min latte-budget så i nuläget är det bara att vara tacksam för att R drar in storkovan jämfört med mig.

Och det är faktiskt värt varenda öre att få känna sig lite fin. Det får ju han också glädje av. Och barnen, för då blir jag ju en bättre mamma som mår bättre. Man kan nästan se det hela som en familjeinvestering, tänker jag nu nästan upphetsad över min egen snillerika klarsynthet. Vad är 1800 spänn att bråka om om det får hela familjen att må bra? Ingenting"

Ska lansera teorin så fort jag kommer hem. Han kommer att älska den.

OLD STORY: Du är ju helt störd, säger jag när R för hundraartonde gången försöker pussa mig. Nu är det inte så att jag tröttnat på min mans pussar (snarare tvärtom faktiskt), men jag känner till hans dunkla intentioner.

Mycket riktigt. Han har sina kontaktlinser i munnen och försöker klistra fast dem på mig.

Häromnatten hittade jag vid ett blöjbyte en helt uttorkad fokuslins med 1,75 i styrka fastklistrad på vår dotters rygg. Där gick min gräns!

Det här patologiska slafsandet med engångslinserna måste faktiskt få ett slut. Kan han inte bara kasta dem i toan eller nåt? Istället för att försöka limma fast dem på andra familjemedlemmar?
Och om det busigaste man kan komma på är att försöka limma sina gamla endagslinser på övriga familjemedlemmar är gränsen faktiskt nådd. Och överskriden:
Man behöver en hobby. En riktig hobby.

Även jag behöver en hobby. Vi är båda i desperat behov av en hobby. Vi kan inte bara ägna varje ledig stund åt barnen, tvätt, städning, storhandling, sophantering, trädgårdsavfall, renovering och extra smygjobb vid varsin laptop.

Vi behöver fylla vår tillvaro med mening. Kanske börja motionera mera. Eller åtminstone försöka initiera någon form av socialt umgänge. Om inte med andra (det kanske blir överkurs så här i början av själva hobby-projektet) så åtminstone med varandra.

Vi borde verkligen försöka ta oss mer tid för varandra. Våra samtal består i nuläget mest av lösryckta fraser typ "kan du hämta på onsdag?" eller "det har kört ihop sig, kan du ta lämningen nästa vecka?" eller "det är faktiskt DIN TUR att"..(lägga, hämta, byta blöja, bada barn, handla, laga mat, hänga tvätt...).
Det känns något begränsat. Jag har ju ändå en universitetsexamen i just kommunikation. Det känns som om man skulle kunna höja ribban något.

Hitta något att göra ihop kanske? Som man sen kunde prata om?

Det slutar med att vi köper en tv. En fet widesceen-tv i jätteformat.

Det är inte det att jag på något sätt emotsätter mig tv-köpet, snarare har jag tjatat som en galning om tv:n i över ett år.
"Vi kan inte ha det så hääär!" har jag ylat ett oräknerligt antal gånger med hänvisning till att vi suttit och kisat på den flimrigatv:n vi fick när min mormor tröttnade på den för ett antal år sedan (till saken hör att  min mormor har en grav kombination av både grå och grön starr och räknas som blind, och HON ratade tjock-tv:n).
Och jag är ju för tusan i mediabranschen (nåja, om nu uppdragsjournalistik kan räknas dit) och behöver en tv för att kunna hålla mig up-to-date med tillvaron. Dessutom har vi ju en närmast pervers fascination med de allra sämsta dokusåporna.

Nu är det möjligen så att en tv kanske inte är rätt investering för två slutkörda småbarnsföräldrar som redan tillbringar alltför mycket tid framför dumburken. Nu sporras vi ju bara ytterligare i att följa med i varenda fånig serie som lanseras.

Situationen förvärras av att Mannen fattar beslutet att vi måste skaffa fler kanaler eftersom vi nu har en sån bra tv. Med andra ord breddas vårt utbud plötsligt radikalt och jag med min ohejdbara missbrukarpersonlighet blir omedelbart fast i tv-träsket.
Jag börjar lusläsa tv-tablåerna, ni vet även de där finstilta tablåerna vid sidan av de stora kanalerna, de som är tryckta i typ sex punkter och måste läsas med förstoringsglas. Sen börjar jag stryka över de program jag vill se med en överstrykningspenna, och snart vaknar den gamla nördiga studenten inom mig till liv. Jag etablerar ett färgkodat system där rosa överstrykning betyder att jag MÅSTE SE HELA PROGRAMMET, orange står för att det är INTRESSANT, gult att HELA FAMILJEN KAN TITTA och grönt att OM DET FINNS TID ska du kolla.

Och plötsligt finns det tid. Plötsligt finns det massor med tv-tid. Vi måste ju ändå få valuta för tv-investeringen! Vi börjar, i likhet med mormor Ingrid, få fullt sjå att hinna med vår tv-vardag och jag börjar så smått fundera över om vi inte skulle göra som mormor och koppla upp en gammal hederlig videoapparat mot tv:n så att vi kan spela in de program vi missar. Och de som går på en annan kanal vid samma tidpunkt som nåt vi redan tittar på. Många såpor ligger faktiskt samtidigt i tablån!

Tv-hobbyn börjar bli kämpig. Den leder inte heller till att vårt sociala liv får det lyft jag tänkt mig. Snarare tvärt om. Jag börjar faktiskt snart att sakna den tid då vi hade "hyra film" som hobby. Det kändes åtminstone lite mer aktivt, vi åkte till en videobutik och disktuerade länge och väl valet av film och sen såg vi den ihop. Sen var vi tvungna att gå och lämna tillbaka filmen också, vilket ju innebar ytterligare vardagsmotion. Med tv:n är det värre. Vi behöver inte röra på oss alls. Vi behöver inte heller prata med varandra och diskutera vilket program vi ska se, för nu har vi ju två tv-apparater. En av oss kan alltid sitta på övervåningen och kolla på den gamla tv:n.

Vår hobby, den som skulle skapa närhet och gemenskap och ge oss en hälsosammare, mer social tillvaro, har lett till att vi spenderar större delen av vår tid på skilda våningsplan. Fortfarande med varsin laptop i knät, för vi surfar och smygjobbar under reklampauserna.
Det värsta är att vi trivs ganska bra med tillvaron. Vi ser visserligen knappt varandra över huvud taget, men vi har börjat skicka instant messages till varandra, där vi sitter vid varsin tv med varsin dator. Ibland ringer R upp till övervåningen också, med våra telefoner som tydligen har något slags internt system jag inte behärskar. Och jag ropar då och då små hälsningar, typ, "Kan du sätta på mera tévatten älskling?".

Sen har ju detta med att vi ser på olika tv-program lett till att vi liksom får olika input från omvärlden, olika erfarenheter vi sen kan berätta om och dela med varandra under våra bilresor till landet. Och säger inte alla familjerådgivare och terapeuter att det är bra att vara ifrån varandra lite, så man får nya intryck och har något att tillföra i relationen?

Så, kanske var detta med tv-hobbyn inte så dumt ändå?

OLD STORY. Jag vet. Det är stekhet sommar och vinterns skidåkning är långt borta. Ändå har jag inte riktigt lyckats släppa detta.

Pavel. Han heter Pavel. Fast barnen tror att han heter Kabel.

Och bajskorv är just vad jag kallar honom i smyg, barnens unga brunbrända skidlärare. Han är en sån där typiskt kaxig typ som tror han är snyggare än han egentligen är. Fast mest störande är förstås att han borde  engagera sig något mer i mina söners carvingsvängar med tanke på vad kalaset kostar. Till priset av ett barnbidrag - vardera - får barnen lära sig "Glasstruten". Glasstruten!

Ett helt barnbidrag för en timme med Kabel. Jag skulle själv inte ha nåt emot en timme med Kabel. Fast gärna utan att träna på just Glasstruten.

Kanske är det det som irriterar mig mest. Att jag fortfarande, som trebarnsmor på väg mot 40-årskrisen med raska carvingsvängar, söker bekräftelse. Och detta hos något så patetiskt som en 15 år yngre skidlärare som just fått pubeshår (tror jag, om detta vet jag dock inget) och som ger mig en föraktfull blick där jag står, i min 15 år gamla orange-lila skidutstyrsel, och håller förhör om mina söners framsteg i pisten. Är det nåt vi kanske kan träna extra på?

Hysteriska, prestationsstressade och 40-årskrisiga morsor i pinsamma utstyrslar från tidigt 90-tal har Kabel inte mycket till övers för, det märks tydligt.

Coola Kabel skulle bara veta att jag själv gjorde grymma slalomsvängar (på dalskidan, på den tid det begav sig) i svarta pister redan innan han kunde gå.

Jag brukade faktiskt själv vara en sån där cool skibum som Kabel tror sig vara, en som liksom hörde hemma på skidor. Som blev erbjuden jobb som skidlärare i Alperna (Ha! Jämför fucking Grönklitts tre pister med Alperna Kabel!). Jag var en sån som brunbrända skidlärare gärna tog med på After Ski och turistfria fester (tänk Dirty Dancings personalpartaj) och utmanade på Jägermeister-race och dansade på borden med (eller låg med under borden)(eller var det bara i min fantasi?).

Jäkla bajskorv. Han kunde i alla fall låtsas vara intresserad av vårt samtal. För att framstå som en seriös skidinstruktör, som är intresserad av sina skidelevers framsteg.

Eller han kunde åtminstone le när mina bedårande söner kommer springande mot honom - så gott det nu går i blytunga otympliga pjäxor (en har för stora, en har för små) - och gastar "Kabel! Kabel" med beundran i rösten.

Barnen har uppenbarligen aldrig bekantat sig med uttrycket "att lägga en kabel".

Själv är jag mer intresserad av att bekanta mig med uttrycket " att ligga med Kabel". Inte för att jag egentligen går igång på pubeskillar med attitydproblem (längre), utan mitt intresse ligger mer på ett platoniskt plan. Eller på ett sånt där sjukt pervosätt.

Man undrar ju. Liksom. Om han skulle carva loss helt mellan lakanen och tjuta sitt "HÄR KOMMER GLASSTRUTEN!". Man undrar lite på samma sätt som man undrar om Silvia kallar Kungen för "Kungen" även in bed. Eller bara Mein Prinskorven.

Dessvärre får vi aldrig reda på sanningen om Kabels förmågor utanför pisten. Vi har nämligen inte råd att lägga ett endaste barnbidrag till på att de ska finslipa glasstruten.

Och jag kan banne mig lära dem att åka skidor precis lika bra helt själv. Nästa säsong ska ni få se!
Följ efter mamma nu, ja det är hon i den där galna orangelila outfiten från förra årtusendet.

- Tyngd på dalskidan nu killar, så kör vi så det ryker!

Herregud. Jag är så himla ute. Jag visste inte ens att vi VÄNTADE på just NAGELTIPPAR MED CHANELMÖNSTER. Jag känner mig inte ens riktigt säker på vad Chanelmönster egentligen är, det enda jag vet är att

•1.         det inte är detsamma som de där bajsbruna franska väskorna som alla utom jag (och några medsystrar som även de delvis lever på föräldrapenning) tycks villiga att betala hutlösa överpriser för.

•2.         Jag inte skulle ha råd med något som inkluderade ordet "Chanel" ens om jag instinktivt kände att jag inte kunde leva utan objektet i fråga.

Fan vad jag är ute. Men det är väl ofrånkomligt när man hasar runt höggravid i "bekväma" skor för att undvika värsta foglossningen, iklädd diverse tältliknande plagg. Jag har gett upp. Trots alla ansträngningar påminner jag ändå mest om Barbapappa i profil. Under mina bättre stunder kan man dra tydliga paralleller till Muminmamman.

Notera att varken Barbapappa eller Muminmamman är kända för sin fylliga bysts skull.

Det är inte heller jag. Det är faktiskt en mycket irriterande faktor.

Ok att man fläskar på sig uppåt en tjugo kilo, att man får megamage och väl tilltagna megalår. Men fick man bara megabyst också på köpet, så skulle ju det hela vara överkomligt. Mer proportionerligt. Då hade man ju nåt nytt att framhäva, nu när midjan är ett minne blott och benen mest liknar svullna telemaster (iklädda foträta skor).

Då kunde man åtminstone stoltsera med sina nyvunna boobisar och dra blickarna uppåt, bort från det gigantiska problemområdet (dvs allt nedanbför bysten, ända ner till de fula skorna).

Men nejdå. Två graviditeter och bysten har snarare minskat i omfång. Det är verkligen så orättvist att man bara blir trött.

Man blir trött på allt när man väntar barn. Först hormontrött. Sen trött på att vara tjock och otymplig. Sen bara aptrött på det mesta.

Gravidkläder i synnerhet. Man har ju typ bara en byxa till slut som man kan pressa ner sig i och det ger ju ingen större möjlighet till variation. Alla glammiga mamma-magasin skriver förstås om det fantastiska modeutbud som idag står till de gravidas tjänst. Men jag har faktiskt ingen som helst lust att pynta närmare tusen spänn bara för en oformlig gravidtop. Som jag har i kanske tolv veckor. Det är liksom ingen idé.

Så medan vågen alltjämt fortsätter att visa högre siffror till synes helt utan intention att lugna sig, fortsätter man att vagga fram i den nopriga gamla brallan, med en uttänjd tältliknande top och dubbelhaka. Och försöker känna sig sådär härligt kvinnlig och vacker som vissa påstår sig bli. Och NJUTA av sin graviditet som tidningarna uppmanar en att göra.

Det kanske är Chanel nageltippar som saknas i min tillvaro för att jag riktigt ska kunna njuta. Jag skulle säkert känna mig sådär härligt kvinnlig och strålande bara jag hade åtminstone tjusiga tippar på ena handen.

För jag fattar faktiskt inte hur man skulle fixa barn, hushåll och tangentbordsskrivande  om man hade löstippar på alla fingrar. Hur skulle det då gå att diska, torka rumpor och plantera lavendelplantorna jag reafyndande på Coop, som står och dör på altanen?

Och matchar Chaneltippar över huvud taget med min stil?

Fast stil. Vad menar jag nu egentligen. Problemet är ju att jag i nuläget inte har någon stil alls. Chaneltippar är det enda rätta! Tänk att vara FÖRST med Chanelnageltippar!

Om jag bara visste hur de såg ut?

Får skylla min oförsvarliga okunskap gällande Chanels nageltippar på den pågående graviditeten. Eller den förra. Eller den kommande. Som gravid tappar man faktiskt modekonceptet något.

Det är inte det enda man tappar. Man tappar tråden också. Oavbrutet. Och nycklarna. Och kontokortet. Och mobilen. Det är som någon slags avart till afasi drabbar en. Jag kan knappt tala sammanhängande ens. Detta har jag tidigare skyllt på klyschartade ursäkter som "amningsdimma" (tack vare barn tätt så höll ju den i nästan två år i sträck!) och sömnbrist. Men nu har förvirringen infunnit sig redan under ett tidigt stadium av graviditeten.

Eller om det kanske rent utav var ännu tidigare.

Typ när jag fick för mig att rycka ut spiralen.

För då kan jag ju verkligen inte ha varit vid mina sinnens fulla bruk??

Löfte inför morgondagen: Att gå tillbaka till nagelplacet och ställa pinsamma frågor om Chaneltipparna.

OLD STORY 2006. En egen helg. Den första på tre år. Visserligen mina bästa tre år i hela livet, men ändå. Lite egentid skadar inte. Det är ofattbart hur snabbt man kopplar bort allt det där som är ens vardag. Bajsblöjor, leksaksplock, gos och mutor och arga förmaningar och bränd falukorv och matrester på köksgolvet. Hela det slitsamma men ändå fullständigt underbara livet man lever till vardags.

Så lätt man blir bara Sofia igen. Inte mamma Sofia. Bara Sofia.

Den jag var innan. Eller den jag tror att jag var innan (vem fan var jag då?? Nån som minns? Och vill jag över huvudtaget vara den typen igen?).

Tänk att bara sova länge, utan att någon redan vid tresnåret på natten kryper över en och snor åt sig plats genom att åla runt och sparka åt olika håll. Tänk att inte bli tvingad att hasa sig upp redan klockan fem för att sätta på Pippi-filmen (eftersom Barnkanalens programchefer tydligen inte har barn som vaknar förän åtta, lyllosar).

Tänk att äta frukost själv, utan att bre tusen smörgåsar som man vet bara kommer sluta upp-och-ner-vända på köksgolvet där de blir kvar tills messmöret torkar fast. Gå ut på stan, utan att jaga runt totalsvettig i jakten på de försvunna vantarna, mutrussin, den borttappade snuttefilten, Utan att komma ihåg att packa extrakalsonger, blöjor, våtservetter, vattenflaska, termos med vällingvatten, vällingflaskor, bok, leksak, banan, extrafilt...

Bara ta sin snyggaste axelväska  och läppglanset och gå. Och kunna gå in även i de små häftiga butikerna som har för smal dörr för dubbelbarnvagnen. Och kunna tokhandla i fred.

Så kom då den efterlängtade barnfria helgen. Och Mama Sofia på grönbete gick helt överstyr. Handlade tre par stövlar på en timme, vilket jag gjorde misstaget att euforiskt återberätta för min man, som bara stönade och sa, pengarna, tänk på pengarna.

Då sa jag kaxigt (jo man blir kaxig när man varit helt själv i tolv timmar, och lyxat med ett glas vin till långlunchen) att jag egentligen tänkt köpa fyra par stövlar, att jag BEHÖVDE fyra par stövlar. Att VARJE KVINNA behöver fyra par stövlar i sin garderob, minimum. Ett par höga svarta till kjol, ett par casual cowboy som är snygga till jeans och cool top, ett par bruna för brunt är "the new black" och dessutom var de i mocka. Sen behöver jag egentligen även ett par svarta man kan ha till kjol utan klack, som man kan gå i hela dagen och även till parken och så, men de måste tyvärr prioriteras bort för nu när jag har ett par bruna stövlar behöver jag givetvis en komplett brun garderob också. Jag har nämligen inte ett endaste brunt plagg.

För nu är jag trött på att vara en mysmorsa i fläckig velourbyxa från Lidl (tysk småsnuskig lågpriskedja som bara de som lever på pension eller föräldrapenning handlar i). Jag är trött på att alltid ha utvuxna slingor och degig mage och bekväma skor som klarar av timmar i sandlådans geggamoja.

Nu vill jag bli en mer Glamourös Kvinna.  

Trend. Lyx. Flärd.

Smaka på dem. De är Nya Ledord i mitt liv.

Champagnen ska flöda. Jag ska alltid vara välsminkad och ha välvårdade naglar. Jag ska vara en sån där mamma som folk ser och tänker "gud huuuuur kan hon se så fräsch ut när hon har småbarn?". 

Ett föredöme, nej, hellre en inspiration. Som modell-Emma och solbrända Kristin Kaspersen och välmejkade Janouch som, åtminstone om man får tro hennes spalter, till och med har ett bra sexliv fast hon har fem barn.

Bara att överhuvudtaget "ha ett sexliv" räknas som en stark bedrift i mina ögon. Hur orkar hon?

Åter till min shopping. När jag handlat tredje paret säger min i vanliga fall shoppinggalna väninna i en ganska bestämd ton att "det kanske räcker nu".

Jag misstänker att hon säger det mest för att hon nu tvingas bära två av mina otympliga kassar och hon har alltid hatat fysiska ansträngningar av alla slag.

Hon säger också att hon tycker att jag genast ska gå till en provhytt och byta skor och ta på ett par nya stövlar. Hon säger det med en snäll röst. Samtidigt tipsar hon om att jag kanske kunde "glömma" mina gamla stövlar i provhytten.

Det säger hon i lite mindre snäll röst. Lite mer som en order faktiskt.

Jag tänker att hon faktiskt har varit schysst som inte sagt något om hur otroligt fula mina slitna, fyra år gamla "gravid-promenad-stövlar" är förrän jag hade ett alternativ att tillgå. Men nu när det väl är sagt är hon oresonlig. Stövlarna ska bort. Så är det bara.

Jamen de är så bra i pulkabacken, försöker jag.

Jag trodde det var där du skulle ha dina casual cowboy, säger hon då.

Jag tänker att hon aldrig har åkt pulka. INGA anständiga pulkaföräldrar skulle komma dit i ett par casual cowboy.

Åter till min shopping. Har ni den blekaste aning hur skönt det är att prova kläder när man inte har en ettåring med sig i provhytten och en nyfödd skrikandes i vagnen utanför. Har ni en blekaste aning om hur snabbt en ettåring kan åla under provhyttsväggen och in i provhytten bredvid, eller hur irriterade de halvnakna medsystrar som våldgästas i provhytten bredvid kan bli?

Allt det är gömt nu. Det är inte klokt hur snabbt jag förtränger det faktum att jag inte alls är den där fria singel-shoppingtjejen som lite avslappnat går på stan (i sina finaste finkläder, fast det ska se ut som om det bara är hennes allra vanligaste vardagskläder, typ de hääääär gamla trasorna). Fast jag upptäcker att jag på ren rutin greppar efter varje barnvagn jag passerar (det är ett under att jag inte fått med sig någon annans bebis än). Jag stapplar självsäkert på i mina höga klackar, och hoppas att det inte märks att det var tre år sedan jag gick i höga klackar på stan sist.

Jag glömmer att jag är en morsa på permis, att mina timmar i frihet är räknade, så går jag upp i rollen som en härligt frigjord kul och snygg shoppingtjej som gärna tar ett glas vin till lunchen och alltid äter långa bruncher på trendiga ställen i Köpenhamn. Som gärna kollar lite extra på den snygga servitören och undrar om han den trevlige i inredningsaffären  tittar lite extra länge på mig av

1. medlidande?

2. intresse?

Bestämmer mig för det senare. Jag börjar verkligen gilla min nya barnfria tillvaro.

Men det tar bara ett telefonsamtal så rämnar hela den nya välputsade fasaden utan kräkfläckar på axeln och bananmosiga jeans.

En späd barnröst i mobilen som säger "Var är du mamma? Du trillar väl inte av tåget?"

Direkt kommer tårarna och mamman snyftar "Heeeej älskling och nej det är INGEN FARA mamma ramlar inte av tåget och vad gör ni älskling, har ni fått mat?" (varpå hon hör Mannen protestera surt i bakgrunden, eftersom jag alltid på ren rutin ställer denna uridiotiska fråga "Har ni fått mat" precis som om Mannen, tillika Fadern, skulle låta barnen svälta i tre dagar).

"Åker du tåg mamma?" frågar barnrösten och mamman ljuger utan att blinka och säger " ja jag åker tåg och jag kommer snart hem till dig igen för jag längtar så efter dig, du kommer väl och hämtar mamma vid tåget?" varpå Mannen tar över telefonluren och väser "UTPRESSNING" och "MANIPULATION" och liknande saker innan det hörs skrik om vem som ska få leka med den gröna traktorn i bakgrunden och samtalet får ett abrupt slut.

Och plötsligt längtar den nya piffiga mamma inte alls efter sin planerade utekväll med tjejerna på lyxig restaurang och baren med läckra Sex-and-the-city-cocktails.

Plötsligt vill hon bara hem till knubbiga barnarmar som kramas och blöta pussar och blöjbyten med puss på magen.

Plötsligt finns det ingen plats i världen hon hellre skulle åka till än hem till det gamla dammiga kedjehuset med de två galna barnen hon flytt från för mindre än 48 timmar sen.

Borta bra - men barn är bäst!

OLD STORY, 2006. (dvs innan mina djupa insikter om att börja träna=börja ligga, se "10 anledningar att börja träna")
Det är dags. Jag ska bli en tränad kvinna. Vältränad. Muskulös. Fit - och så där galet pigg. Fast egentligen är mitt enda mål att bli smal, men det låter liksom bättre att säga att man är ute efter hälsoeffekten. Så att man inte låter så jäkla ytlig. Nu när jag har ett vuxenliv och jobbar igen (efter åratal av mammaledighet) måste jag ju komma i form.

Nu är det slut med tröstsnaskandet framför TV:n. Slut med tröstätandet när jag bråkat med barnen.Slut med slappislivet och onda axlar.

Jag ska bli SATS nya Aerobic Queen.

Fast jag måste förstås ta det stegvis. Jag behöver liksom skolas in på gymmet. Efter typ tre år utan minsta situp (eller ens knipning..) är man ju som ett barn på nytt. Det krävs definitivt en inskolningsfas, så jag börjar lagom försiktigt.

Kanske lite väl försiktigt. Resultatet låter nämligen vänta på sig.

Efter sex månader och bara två besök på gymmet (som kostar halva barnbidraget varje månad) inser jag att jag kanske måste trappa upp tempot på min stegvisa gyminskolning något och sikta på ett besök i månaden i alla fall. Ett dyrt sådant.

Jag inleder upptrappningen av min träning med att ta med väskan med träningskläder till jobbet. Det känns bra. Sportigt och bra.

Tyvärr hade jag ju ingen sportig väska, det flick bli den trasiga dataryggsäcken. Jäkla R som inte sagt nåt om att han pajat axelbandens spännen så den hänger som en nerhasad puckel på ringaren i Notre Dame. Jag ser för övrigt tydliga paralleller mellan min hållning och ringaren i Notre Dames nu, efter flera års slapphet.

Tyvärr hittar jag inte mina snygga gymbyxor. Får ta den där mystiska plyschbyxan jag köpte på Lidl när de hade rea, den som krympt och blivit lite för kort, men det går säkert att hasa ner dem så där snyggt så att den brunbrända magen syns lite (måste bara sola först).

Tyska plyschbyxan borde funka. Vem tittar förresten på andras byxor på gymmet?

(Jag hoppas innerligt att jag själv -som studerar varenda arschle ingående med förhoppningen att det ska vara större och hängigare än mitt eget- utgör undantaget. ALLA kan väl inte vara smygfluktisar?)

Nåväl. Ner med träningsbehån (den enda, den jag köpte på en gatumarknad när jag bodde i New York för, låt se nu, herregud är det verkligen tio år sen? Hur som helst, den har sån där käck skumgummistoppning så man känner sig skitbystig. Och när man står i det där obarmhärtiga ljusrörsskenet framför de feta speglarna (som verkar vara såna där Lustiga-Huset speglar som gör en mystiskt bred på fel ställe), då behöver man all uppmuntran man kan få).

Jag tar även med workout-toppen som tyvärr blev missfärgad redan första tvätten. Krympt verkar den också ha gjort för jag kan knappt andas i den. Men den är i alla fall kort och ger en sån där moderiktig glipa mellan byxlinning och top, där magen tittar ut.

När jag står där inser jag med fasa att det där med ett tittuthål för magen inte direkt är ett drömläge när man vinterblek ska börja träna en mage som efter två graviditeter inte gjort en situp. Den liknar mest en jäst vetedeg. Överjäst.

Men jag har i alla fall en gammal SATS-handduk som jag tvingades att köpa svindyrt när jag glömt handduken en gång för en massa år sen. Den är visserligen bara stor som ett frimärke men det känns ändå liksom trendligt rätt att ha den, det ger liksom intryck av att jag är en sån där som tränar ofta och hårt. Så hårt att man stup i kvarten måste torka av maskinerna med nämnda SATS-handduk. Som en Träningsnarkoman.

Och det är ju precis en sån jag ska bli nu.

Bara jag kommer igång.

Jag brukar med illa dold belåtenhet prata om den tid då jag var just det. Träningsnarkoman, med vissa ätstörningar bör tillläggas, men det hade ju alla på den tiden. Det ansågs i det närmsta onormalt att

1. äta upp maten och

2. dessutom behålla den i magen.

Istället övertygade vi varandra om att vi minsann älskade att dricka ett glas vatten och äta en äppelbit och en tesked keso till frukost. Jajamensan. Varma scones med marmeland? Nej tack. Jag är så mätt efter äppelbiten så!

Det var länge sen, i morse åt jag en tallrik gröt plus ett halvt toastpaket och laddade sen med lite frukt under förmiddagen för att orka med det stundande kraftprovet: SATS lunchpass.

Det var bara det att just när jag skulle gå kom min kollega och frågade om jag inte ville hänga på på lunch. Och det ville jag ju. Jag menar man vill ju inte framstå som värsta asociala kufen som bara prioriterar sin träning jämt. Efter två års mammaledighet måste jag ju lägga krut på att bonda med mina nya kollegor. Jag tackar ja till lunchen.
Ibland måste man göra uppoffringar för andra.

Dag två. Träningsväskan står som en trofé vid mitt skrivbord på kontoret och alla ställer intresserade frågor om huruvida jag kör bodypump, step eller core.

Jag är lite osäker på vad de menar men säger att jag tycker det är roligast med aerobics, jag "gillar utmaningen med koreografin" hävdar jag självsäkert och ber till gud att ingen av dem tränar på samma gym vid samma tidpunkt som mitt första aerobicspass.

När nu det ska bli.

Jag ägnar arbetsdag två åt att trycka ut gymmets samtliga tärningsscheman, på alla olika faciliteter (även i Kista och Upplandsväsby, förorter som jag aldrig ens satt fot i) som jag sedan kopierar och tejpar upp vid min plats. Bara för att komma igång liksom. Få lite struktur.

Jag är garderad. Jag har femton aerobicspass att välja på, på fem olika gym nära jobbet. Varje dag.

Alla som kommer förbi ser hur aktiv jag är med min träning.

Respekt.

Jag känner mig genast som en mycket intressantare person och firar genom att gå ut och köpa semlor till mina kollegor. Tyvärr hann jag inte med något pass den här dagen heller.

Dag tre. Herregud. Mitt nya träningsliv tar verkligen mycket tid. Jag har inte hunnit jobba på hela veckan. Måste ägna mig åt att jobba i kapp dag tre. Hinner tyvärr inte träna då heller.

Dag fyra. Har glömt bort att jag har träningsväskan under skrivbordet trots att den är så stor att jag måste sitta i en ganska konstig och säkerligen icke ergonomisk benvinkel för att få plats framför datorn.

Sen går hela veckan på nåt mystiskt vis. Och sen fyra veckor till.

Ingen frågar längre om min träning.

De tror säkert att jag är på banan nu. För säkerhetsskull brukar jag ta långlunch och springa lite i affärer så att jag ser lite lagom rödmosig och svettig ut när jag kommer tillbaka till kontoret.

Min ångest växer ikapp med min fetma. Bikinisäsongen närmar sig med stormsteg och jag är fortfarande en dallrande degversion av mig själv. En version man helst vill deleta direkt.

Jag tänker oavbrutet på hur mycket pengar jag betalar till gymmet. UTAN ATT GÅ DIT. Det är såna som mig de lever på, de satans blodsugarna. De borde jaga mig på alla telefoner, skicka hotmejl, eller kanske låta nån av deras muskulösa personliga tränare komma upp till kontoret och släpa mig till gympasset.

Med tanke på vad jag betalar dem är det faktiskt det minsta man kan begära. Att de avsätter ett par timmar dagligen på att få mig till gymmet. Den servicen borde ju ingå i själva medlemskapet.

Det ska den minsann göra när jag startar mitt eget gym i framtiden, då när jag blivit så besatt av träning att den helt har tagit över mitt liv och jag inser att jag inte kan leva om jag inte får spendera all min vakna tid på gymmet, där jag måste installera ett barnrum så att jag hinner träffa mina barn också. Jag tänker mig i övrigt ett stilrent lyxgym med massa dyra krämer och parfymer man får låna helt gratis i omklädningsrymmet och gigantiska korgar med färskfrukt överallt och gratis soldusch och en live-dj i gymdelen. Och tröstchoklad vid utgången.

Släng dig i väggen Daniel Westling! Stureplansfolket kommer att köa för att få medlemsskap i mitt lyxgym. Går runt en stund och känner mig skitsmart och entreprenöraktig, ja nästan rik.

Ända tills jag räknar lite på vad jag hittills lagt ut på SATS.

HERREGUD varför gick jag inte och gjorde en fettsugning direkt? Det hade ju gått så mycket snabbare? Och till ungefär samma pris!

Nu måste jag bara ta mig samman.

Ett år har gått. Idag ska det ske. Body pump heter passet. Det låter bra. Jag behöver sannerligen pumpa upp både det ena och det andra som sladdrar och hänger.

Jag sätter mobilalarmet på ringning för att inte glömma tiden, för att inte kunna smita undan.

Det ringer vilt vid elvatiden och irriterar hela kontoret. Jag berättar med något för hög röst att jag minsann ska och köra ett pump-pass. Ingen verkar särskilt impad. Motvilligt hasar jag mig iväg, lite för långsamt i förhoppningen att jag inte kommer att hinna. Tar hissen ner för att spara kraft på väg dit.

Det är skitkallt ute och jag fattar inte ens hur jag ska orka ta mig till själva gymmet.

Jag går i snigelfart över Hötorget, med små små steg. Om man är sen får man säkert inte komma in.

Det vore ju hemskt synd. Då kunde jag ta en latte och tonfiskchiabatta och sen kolla lite på H&M istället.

Tyvärr hinner jag. Jag tar god tid på mig i omklädningsrummet. Dels för att jag inte har för avsikt att blotta alla mina defekter inför stans mest slimmade och brunbrända brudar. Dels för att jag känner mig så bortkommen där jag försöker åla mig i min alldeles för trånga träningstopp och den mystiska tyska plyschbyxan.

Direkt när jag kommer in i salen känner jag vilket enormt misstag det hela är. Alla andra har redan monterat upp värsta privata anläggningarna med stepbrädor och vikter av alla de sorter. Nu glor 80 pers asirriterat på mig där jag försenat seglar in med Lidl-byxan fladdrande kring vaderna (det där med att dra ner den och visa magen kändes inte helt rätt så där vid närmare eftertanke).

Jag försöker se helt cool ut och sneglar vilt på de andra för att se vad jag behöver för utrustning. Tränger mig in i ett av de bakre hörnen mellan två sura biffiga typer (det verkar som om alla redan toktränat i åratal för de är imponerande upppumpade allihopa redan så här innan passet.

Så diskret som möjligt försöker jag ila som en liten iller hit och dit för att hämta alla vikter (de lättaste jag kan hitta) utan att störa alla andra som nu har börjat med någon slags hysterisk form av uppvärmning. Jag koncentrerar mig på hur man får på vikterna på stången (som i sig är så tung att den skulle räcka gott och väl för mig) och försöker förhala tiden för uppvärmningen verkar asjobbig och instruktören tycks gå på speed eller liknande uppåttjack där hon hoppar runt med headset och coola träningskläder på scenen. Hennes kläder kommer inte från Lidl.

Till sist måste jag ändå börja träna. Jag kan ju liksom inte stå hur länge som helst och  bara montera grejerna.

Följande 38 minuter blir de tuffaste hittills i mitt liv. Jag räds inte paralellen till en förlossning, nackdelen här är bara att det inte bjuds på lustgas. Givetvis styrs jag ändå av mitt inre duktig-flicka-komplex och tar i så jag nästan svimmar under övningarna.

Veckorna (ja, veckor!) som följer är inte roliga. Jag kan i det närmsta inte gå. Jag kan inte heller sitta. Och jag kan inte ta mig ur sängen utan hjälp. Faktum är att jag inte ens kan höja armarna och shampoonera håret på över vecka.

Och givetvis är ännu ett pass inte att tänka på. Jag är ju i ett sjukdomsskick som i det närmsta borde berättigas tillstånd för handikappparkering.

Projekt Träningsnarkoman 2006 läggs ner under inte helt okomplicerade former. Jag tvingas fejka graviditet för att få ens få tillstånd att frysa träningskortet. Då slipper jag  åtminstone ha ångest över alla pengar jag förlorar varje månad. Jag vill inte avsluta medlemsskapet helt. Än. Så länge jag i alla fall är medlem (om än under vilande former) så har jag åtminstone "halva inne". Då är steget inte långt till mitt nya träningsliv, den dag jag nu kommer på de tankarna igen.

Stillsamma hemmakvällar i familjens sköte framför tv:n är faktiskt inte att förakta. Och känns det inte väääldigt 2005 att svettas på ett gym för att bli snygg och smal? Det är ju faktiskt INSIDAN som räknas!