En sak i taget. Ja EN (1).
Jag är för tillfället ineffektiviteten personifierad. Jag gör allt och ingenting, samtidigt. Resultatet blir dessvärre mer "ingenting" än "allt". Jag hattar runt, kollar mejlen varannan minut, plockar bland alla viktiga papper på skrivbordet, de där som ska sorteras in i alla mina fiffiga förvaringssystem, när jag har tid vill säga.
Inte just nu. Just nu har jag alldeles för mycket viktiga saker på gång. Fullt upp liksom. Busy, du vet.
Kan inte svara på mobilen, jag har så mycket nu. Fast är det V svarar jag förstås, måste ju höra hur det var på semestern. Eller C, måste ju höra hur det gick med barnen... Annars vill jag inte bli störd. Om det inte är lilla farmor då, man vill ju höra om hon lever eller har ramlat igen och behöver hjälp. Men annars hinner jag verkligen inte. Kan inte sitta och kallchatta när jag har så här mycket.
Tur att jag organiserat ett system för mina mappar. Tryckt på snygga etiketter med snygg handstil. Synd bara att jag inte hinner organisera mina papper i det där välorganiserade systemet.
Jag hinner inte för det är så mycket nu. Jag trodde jag hade kommit över det där jag är en Very Important Person för jag är sååååå busy. Men nu har jag liksom gått ner mig i träsket igen. Tappat kollen. Har ingen överblick. Hinner inte ens uppdatera mina att-göra-listor som bara växer.
Så med plågad min vimsar jag runt och presterar...nada. Skriver lite på en artikel här, bläddrar lite i en tidning där (jobbrelaterat, självklart), svarar på alla mejl inom loppet av tre sekunder eftersom det ger mig känslan att jag åtminstone gör något nyttigt, hämtar mera vatten. Dricker man ordentligt är det lättare att tänka har jag hört.
FÖr mig verkar det dessvärre bara leda till att jag måste avbryta det jag gör, just PRECIS när jag börjar komma in i det, för att springa och kissa för hundraelfte gången.
Hemma ser det inte bättre ut. Jag pratar i mobilen, surfar, bränner fiskpinnar, jagar ettåring, byter blöjor, hackar grönsaker, slänger i mer tvätt i tvättmaskinen, sliter ludd ur torktumlaren, tvättar snoriga barn och passar på att riva av det grisiga handfatet samtidigt...det tar aldrig slut. Jag duttar här och där, hinner inte avsluta något. Kvantitet men aldrig kvalitet.
Ändå jar jag gått en kurs i personlig effektivitet. Den känns väldigt lång borta i nuläget. Men företaget som höll kursen heter TIme FInder (www.timefinder.se) , och som ni hör på namnet var det hela ju som skräddarsytt för ´Moi. Jag behöver bli mer effektiv. Och jag behöver verkligen hitta tid. Massa tid!
Hittills har jag inte lyckats implementera något av det jag lärde mig på kursen. Som till exempel att bara kolla mejlen två gånger per dag. Eller att endast göra en sak i taget. En (1). Det är sant! Kursledaren menade att det finns folk som bara gör en (1) sak samtidigt! Helt otroligt.
Helt otroligt ineffektivt skulle jag ha tyckt (innan kursen alltså). Nu vet jag bättre.
Nu har jag bokat in mig på en heldag med lite skön Mindfulness/hitta-balans/kropp och själ är en enhet (EN) (1) inspiration. Jag ska lära mig att vara närvarande. Att andas. Att fokusera helt och fullt på en enda sak. En (1).
Återkommer med rapport om huruvida jag får lära mig något som jag de fakto lyckas implementera i min vardag.
Med förhoppning att jag den gången inte bloggar med toan i knät medan jag simultant
1. dricker te
2. hetsäter mörk choklad
3. försöker hänga med i House
4. halvhjärtat försöker föra ett samtal med Mannen om nåt på dagis, eller var det nåt om tvätten, eller nåt möte eller hur var det nu?
5. gör knipövningar (jaaa såna)
6. funderar över huruvida vi borde möblera om...
7....eller kanske rentutav flytta? TIll nåt med spröjs.
Nästa gång ska jag bara göra en (1) sak.
Jag lovar.
Inte just nu. Just nu har jag alldeles för mycket viktiga saker på gång. Fullt upp liksom. Busy, du vet.
Kan inte svara på mobilen, jag har så mycket nu. Fast är det V svarar jag förstås, måste ju höra hur det var på semestern. Eller C, måste ju höra hur det gick med barnen... Annars vill jag inte bli störd. Om det inte är lilla farmor då, man vill ju höra om hon lever eller har ramlat igen och behöver hjälp. Men annars hinner jag verkligen inte. Kan inte sitta och kallchatta när jag har så här mycket.
Tur att jag organiserat ett system för mina mappar. Tryckt på snygga etiketter med snygg handstil. Synd bara att jag inte hinner organisera mina papper i det där välorganiserade systemet.
Jag hinner inte för det är så mycket nu. Jag trodde jag hade kommit över det där jag är en Very Important Person för jag är sååååå busy. Men nu har jag liksom gått ner mig i träsket igen. Tappat kollen. Har ingen överblick. Hinner inte ens uppdatera mina att-göra-listor som bara växer.
Så med plågad min vimsar jag runt och presterar...nada. Skriver lite på en artikel här, bläddrar lite i en tidning där (jobbrelaterat, självklart), svarar på alla mejl inom loppet av tre sekunder eftersom det ger mig känslan att jag åtminstone gör något nyttigt, hämtar mera vatten. Dricker man ordentligt är det lättare att tänka har jag hört.
FÖr mig verkar det dessvärre bara leda till att jag måste avbryta det jag gör, just PRECIS när jag börjar komma in i det, för att springa och kissa för hundraelfte gången.
Hemma ser det inte bättre ut. Jag pratar i mobilen, surfar, bränner fiskpinnar, jagar ettåring, byter blöjor, hackar grönsaker, slänger i mer tvätt i tvättmaskinen, sliter ludd ur torktumlaren, tvättar snoriga barn och passar på att riva av det grisiga handfatet samtidigt...det tar aldrig slut. Jag duttar här och där, hinner inte avsluta något. Kvantitet men aldrig kvalitet.
Ändå jar jag gått en kurs i personlig effektivitet. Den känns väldigt lång borta i nuläget. Men företaget som höll kursen heter TIme FInder (www.timefinder.se) , och som ni hör på namnet var det hela ju som skräddarsytt för ´Moi. Jag behöver bli mer effektiv. Och jag behöver verkligen hitta tid. Massa tid!
Hittills har jag inte lyckats implementera något av det jag lärde mig på kursen. Som till exempel att bara kolla mejlen två gånger per dag. Eller att endast göra en sak i taget. En (1). Det är sant! Kursledaren menade att det finns folk som bara gör en (1) sak samtidigt! Helt otroligt.
Helt otroligt ineffektivt skulle jag ha tyckt (innan kursen alltså). Nu vet jag bättre.
Nu har jag bokat in mig på en heldag med lite skön Mindfulness/hitta-balans/kropp och själ är en enhet (EN) (1) inspiration. Jag ska lära mig att vara närvarande. Att andas. Att fokusera helt och fullt på en enda sak. En (1).
Återkommer med rapport om huruvida jag får lära mig något som jag de fakto lyckas implementera i min vardag.
Med förhoppning att jag den gången inte bloggar med toan i knät medan jag simultant
1. dricker te
2. hetsäter mörk choklad
3. försöker hänga med i House
4. halvhjärtat försöker föra ett samtal med Mannen om nåt på dagis, eller var det nåt om tvätten, eller nåt möte eller hur var det nu?
5. gör knipövningar (jaaa såna)
6. funderar över huruvida vi borde möblera om...
7....eller kanske rentutav flytta? TIll nåt med spröjs.
Nästa gång ska jag bara göra en (1) sak.
Jag lovar.
Tom i huvudet
OLD MAMA STORY, 2007. Jag stod vid kylskåpet och då kom den som en blixt från klar himmel. Min superbriljanta idé till en krönika. Den var så jädrans fyndig och rolig att jag faktiskt tyckte att den överträffade min annars ganska ok idé om att bre en massa bregott på ytterligare en hög med smörgåsrån. Toppa med prästost.
Inspirerad släppte jag allt och sprang in till datorn (varför ligger den alltid och dammar i gästrummet, är inte hela vitsen med att ha en bärbar att man ska HA MED SIG DATORN där man är, för att liksom kunna skriva direkt när idéerna flödar?)
Hur som helst, här är jag - bänkad vid datorn - och iden är som bortblåst. Förmodligen är min enda chans att få tillbaka den att återgå till köket och smörgåsrånen.
Så här är det hela tiden.
Jag kan inte behålla en enda tanke i huvudet, än mindre föra en normal konversation. Jag tappar tråden, svamlar och stammar och slutar någon helt annan stans än jag tänkt mig.
Jag har stagnerat. Regredierat. Jag som ansåg mig vara socialt kompetent, rent utav charmig och rolig. Jag som kunde lysa upp en middag med fyndiga anekdoter kan numer inte ens klara av att avsluta något jag börjar berätta utan att komma in på nåt sidospår och sen komma av mig helt.
Det är socialt hämmande, det är var det är. Det får mig att önska att jag hade en flink textredigerare som kunde redigera allt som liksom bara kastar sig ut ur min mun, aningen för oövertänkt.
Huruvida detta är ett ålderstecken tål att penetreras över ett par glas gott rött. Jag har upplevt detta tidigare. Mycket tidigare. Då kunde jag åtminstone skylla på någon form av amningsdimma. Så här lät det då, typ 2004:
Jag är tom i huvudet. Eller om det kallas hål i huvudet. Det beror kanske på vem jag pratar med. Dessvärre kan jag av naturliga skäl endast umgås med likasinnade, ammande flummisar. Så där sitter vi och tar plats (på tok för mycket plats) på stans caféer. Vi blockerar ingången med våra vagnar och dricker latte (obs! Svag) som galningar, medan vi förtvivlat försöker föra samtalen framåt med skiftande framgång. Det är lite afasi över det hela. Oftast snackar vi bara runt i cirklar. Vi börjar och slutar på ungefär samma punkt. Det var väl nåt om treårstrots och konstig bebisbajs, eller?
Alla tappar tråden lika ofta. Som tur är gör det inget, för ingen annan märker nåt. Alla är så upptagna av att
1. amma för hundraelfte gången den här lunchen
2. byta bajsblöja på soffan utan att cafépersonalen märker nåt
3. försöka peta i sig lite macka-med-kletig-fettröra medan man samtidigt håller en överaktiv bebis och sju leksaker i famnen
4. försöka komma ihåg vad de själva ville säga.
När man träffar vanliga människor blir det extra tydligt hur amningsdimmig man är. Jag märker att jag framstår som en konstig kuf när de stirrar så där skumt, och liksom väntar på att jag ska säga något smart och roligt, eller åtminstone avsluta meningen jag påbörjat. Men jag har ingen aning alls om vad jag ens pratade om, och bara ler dumt och försöker göra en avledande manöver, typ: "OJ nu kräktes visst lille skruttisen här igen, hoppla hoppla, bäst att jag går och byter tröja på honom, jamen treeeevligt att seees i alla fall!"
Fast det var det ju inte. Inte för någon av oss.
Sen går de tillbaka till kontoret och ger varann menande blickar typ "Hon har helt tappat greppet". I allra värsta fall var de dessutom gamla kollegor, och då vill man ju åtminstone göra ett lite halv-smart intryck och gärna lägga in nåt ambitiöst om hur man längtar efter att få hugga i på jobbet igen (vilket jobb?? Minns knappt vad det var jag sysslade med innan jag började jobba heltid som mjölkkossa).
Och så får jag värsta ångesten och måste sitta uppe halva natten och försöka skriva ett någorlunda intelligent mejl till jobbet där jag tydliggör att jag verkligen längtar efter att komma tillbaka.
Ibland får man ljuga lite..Särskilt när man är helt förvirrad av amning och sömnbrist. Då är det helt ok.
END OF STORY.Eftertext: Idag ammar jag inte längre. Och jag har ingen aning vad jag ska skylla allt på. Möjligen stress. Kan man inte skylla allt på stress nu för tiden? Stress kan påverka minnet. Säkerligen även talförmågan. Vi säger väl stress då eller?
Äntligen INNE!
Jag är inne. At last.
Det har jag inte varit sen jag på 80-talet var först i Älvdalen med ceriserosa tights (detta djärva modedrag fick jag dessvärre inget cred för - alla trodde jag glömt byxorna och gick i långkalsonger..)
Men nu är jag äntligen inne igen:
1. Jag har drabbats av SUA. Jamen ni veeeet väl att det är det senaste, alltså "Status Update Anxiety" (myntat av amerikanske psykologen Graham Jones) och betyder att man blir stressad och beroende av att konstant uppdatera sin statusrad på Facebook. Vad göra? Jag följer expertrådet att ta en "vit datordag" (mycket populärt har jag hört)
2. jag är flexotarian (osäker på om det ens heter så?), det vill säga jag äter mindre kött och är med andra ord en flexibel vegeterian. Deltids-veggo liksom. I mitt fall beror detta dessvärre inte på något medvetet politiskt ställningstagande utan enbart på att jag är 1, kass på att laga kött och 2. pank
Modemässigt ligger jag dessvärre sämre till än på 80-talet (då jag som sagt gick i bräschen för tightsens genombrott i Norra Dalarnas Vildmark). Alla ger fem plus till H&M:s nya kollektion av Matthew Wiliamson.
Själv har jag aldrig hört talas om Matthew. Och jag ger definitivt inget plus alls till något av det jag sett, vilket bara bekräftar hur hopplöst efter jag är modemässigt (se mitt premiärinlägg om jeans i boots).
Dessutom tycker jag inte H&M-plagg ska kosta uppåt 2000 spänn, då känns det liksom inte så H&M längre. Folk som pröjsar två tusen för ett plagg brukar dessutom föredra andra skrytigare märken, vilka därtill helst står över hela plaget också så att ingen missar hur mycket stålar man lagt ut på detta enda plagg.
Så jag är ute på modefronten. Det ger mig bara två av tre rätt här, trendmässigt sätt.
Hamnar jag då i kategorin "halva inne"? Eller mest ute? Nu tänker jag lite som Claes Blom i senaste ledaren för Sköna Hem, där han talade om sommartrenden med inredning ute - det måste väl heta utredning, eller?
Det har jag inte varit sen jag på 80-talet var först i Älvdalen med ceriserosa tights (detta djärva modedrag fick jag dessvärre inget cred för - alla trodde jag glömt byxorna och gick i långkalsonger..)
Men nu är jag äntligen inne igen:
1. Jag har drabbats av SUA. Jamen ni veeeet väl att det är det senaste, alltså "Status Update Anxiety" (myntat av amerikanske psykologen Graham Jones) och betyder att man blir stressad och beroende av att konstant uppdatera sin statusrad på Facebook. Vad göra? Jag följer expertrådet att ta en "vit datordag" (mycket populärt har jag hört)
2. jag är flexotarian (osäker på om det ens heter så?), det vill säga jag äter mindre kött och är med andra ord en flexibel vegeterian. Deltids-veggo liksom. I mitt fall beror detta dessvärre inte på något medvetet politiskt ställningstagande utan enbart på att jag är 1, kass på att laga kött och 2. pank
Modemässigt ligger jag dessvärre sämre till än på 80-talet (då jag som sagt gick i bräschen för tightsens genombrott i Norra Dalarnas Vildmark). Alla ger fem plus till H&M:s nya kollektion av Matthew Wiliamson.
Själv har jag aldrig hört talas om Matthew. Och jag ger definitivt inget plus alls till något av det jag sett, vilket bara bekräftar hur hopplöst efter jag är modemässigt (se mitt premiärinlägg om jeans i boots).
Dessutom tycker jag inte H&M-plagg ska kosta uppåt 2000 spänn, då känns det liksom inte så H&M längre. Folk som pröjsar två tusen för ett plagg brukar dessutom föredra andra skrytigare märken, vilka därtill helst står över hela plaget också så att ingen missar hur mycket stålar man lagt ut på detta enda plagg.
Så jag är ute på modefronten. Det ger mig bara två av tre rätt här, trendmässigt sätt.
Hamnar jag då i kategorin "halva inne"? Eller mest ute? Nu tänker jag lite som Claes Blom i senaste ledaren för Sköna Hem, där han talade om sommartrenden med inredning ute - det måste väl heta utredning, eller?
Skratta mera!
Jag har varit på Stand Up Comedy. Och jag har inte skrattat så mycket på flera år. Inte sen jag var på Jerry Seinfeld i NYC (sedär, hur smidigt och liksom "som av en händelse" jag fick med att jag faktiskt haft Ett Liv pre-kids, att jag var någon innan jag blev latte-addicted deltids-working småbarnsmother in the förort, någon som levde ett lite mer spännande liv, som läste Vagabond - inte mama och Family Living. Någon som reste hit och dit och bodde i spännande storstäder som NY och Amsterdam, inte bara rörde sig i en Bermuda-triangel mellan kedjehuset-dagiset-kontoret)
Det är viktigt att skratta. Sjukt viktigt. Det håller oss friska, det är jag övertygad om. Jag skrattade så jag grät åt Tomas Järvhedens bajsskämt (det var mest småbarnsföräldrarna i publiken som skrattade) och kände mig tusen gånger mer levande när jag klev ut från Intiman än när jag hasade mig in. Det var värt varenda krona!
Fast jag undrar varför man alltid hamnar bredvid så konstiga typer när man går på bio eller teater. Det slår ju aldrig fel. Finns det ett big-head med Let's Dance-Elisabeth-hårburr i publiken så hittar ni mig precis bakom. Denna gång hamnade vi bakom två lite kraftiga alkisar (de var lite rödmosiga och dimmiga på ögonen, jag ställde diagnos direkt). varav kvinnan stod för burret och mannen hade ett rakat och solbränt - med betoning på bränt - liksom rödlila huvud. Han påminde starkt om en omskuren penis. Därtill en alkoliserad smålullig sådan. Min diagnos bekräftades redan i pausen när de stod med varsin storstark medan vi stod lite på kanten med ett gäng pruttande (ja det är sant!) pensionärer och drack blaskigt kaffe i plastmugg. Alkisarna verkade inte hänga med riktigt i skämten heller. Det skrattade i alla fall inte ens hälften så mycket eller högt som Moi.
Det gjorde å andra sidan inte min fransman heller, vilket kan ha sin naturliga förklaring i att allt uttalades sjukt snabbt på en överdrivet utpräglad dialekt av något slag.
För jag vill ju inte gärna tro att vi inte har samma humor. Eller att han (och alkisarna) inte HAR någon humor!?
De som satt bredvid däremot skrattade non-stop. Inte för att jag i övrigt kände någon bonding-feeling med dem. De var storvuxna gubbs i 60+ åldern som på ett otroligt irriterande sätt kommenterade precis allt som sades i två timmars tid.
"Ha ha ha ja det är sant"!
"Ho ho - det har du rätt i"
"Hö hö hö, exakt, hehe"
Jag vet inte vad de hade för tourettes-variant men de kunde omöjligen hålla tyst utan liksom halvskrek ut sin feedback på allt som sades på scen och kom uppenbarligen direkt från tisdagens after-work.
Fast värst är ändå de som skrattar vid fel tidpunkt. Som min date på nämnda Jerry Seinfelds show. En blind-date. Internetblinddate till råga på allt, och det var på 90-talet innan nätdejtandet riktigt fått fart så det här med foton hade inte helt slagit igenom.
Inte uppdaterade såndana i alla fall. Han var typ 20 år äldre än han påstått och så här i efterhand kan man ju tänka att det borde ju rimligen - av flera anledningar- ha ringt en varningsklocka när han kallade sig "Surfer 1984".
Året var tyvärr inte var det årtal han var född utan förmodligen det decennium då han var i tillräckligt god fysisk form för att ägna sig åt surfing. Om han inte syftade på nätsurfande förstås (vilket väl inte var uppfunnet).
Jag skulle ha vänt direkt jag såg honom om det inte vore för det här oemotståndliga erbjudandet att gå på Jerry Seinfeld. (jag erkänner, det var total sugardaddy-varning på det hela.) Men det hela blev ju inte sämre av att jag lyckades pressa mig in genom entredörren samtidigt som Chris Rock och kände mig som en stjärna på röda mattan i fotoblixtarna. Och jag och Surfer '84 skulle åtminstone inte behöva konversera under showen - och han hade ju ändå skrivit ett par mejl som var riktigt kul. Ja, kanske inte så kul direkt heller men ja. Han hade skrivit i alla fall.
Sen började det hemska. Surfersnubben skrattade, med ett sånt där galet hyenaliknande falsettskratt som liksom skär ända in i märgen och det fick mig att undra om han genomgått ett misslyckat könsbyte då dessa ännu var på försöksstadiet (dvs på hans årtionde, the 80s).
Och värre ändå: han skrattade PÅ PRECIS FEL STÄLLEN.
Typ då jag och resten av publiken hämtade andan efter en orgie av skrattattacker som golvat oss, och allt var knäpptyst i salongen.
DÅ gick han igång.
Fast Jerry inte ens kommit till någon punchline än! Halvvägs in på showen kunde jag knappt koncentrera mig på det roliga för jag var så orolig för när Surfsnubben skulle gå igång igen med sitt falsettgnägg, så att alla irriterat vände sig om och såg på oss med anklagande blickar.
Det blev aldrig jag och Surfer 1984.
Men min historia fick ändå en happy ending (nej, inte en sån som man får på suspekta massageinstitut utan f-skattesedel), nämligen ikväll - när jag återigen fick skratta så jag nästan (bara nästan) kissade på mig (fan varför har man fuskat så med den där bäckenbottenträningen??).
Mitt råd till dig?
SKRATTA MERA!
(Fast gör det vid rätt tidpunkt)
Det är viktigt att skratta. Sjukt viktigt. Det håller oss friska, det är jag övertygad om. Jag skrattade så jag grät åt Tomas Järvhedens bajsskämt (det var mest småbarnsföräldrarna i publiken som skrattade) och kände mig tusen gånger mer levande när jag klev ut från Intiman än när jag hasade mig in. Det var värt varenda krona!
Fast jag undrar varför man alltid hamnar bredvid så konstiga typer när man går på bio eller teater. Det slår ju aldrig fel. Finns det ett big-head med Let's Dance-Elisabeth-hårburr i publiken så hittar ni mig precis bakom. Denna gång hamnade vi bakom två lite kraftiga alkisar (de var lite rödmosiga och dimmiga på ögonen, jag ställde diagnos direkt). varav kvinnan stod för burret och mannen hade ett rakat och solbränt - med betoning på bränt - liksom rödlila huvud. Han påminde starkt om en omskuren penis. Därtill en alkoliserad smålullig sådan. Min diagnos bekräftades redan i pausen när de stod med varsin storstark medan vi stod lite på kanten med ett gäng pruttande (ja det är sant!) pensionärer och drack blaskigt kaffe i plastmugg. Alkisarna verkade inte hänga med riktigt i skämten heller. Det skrattade i alla fall inte ens hälften så mycket eller högt som Moi.
Det gjorde å andra sidan inte min fransman heller, vilket kan ha sin naturliga förklaring i att allt uttalades sjukt snabbt på en överdrivet utpräglad dialekt av något slag.
För jag vill ju inte gärna tro att vi inte har samma humor. Eller att han (och alkisarna) inte HAR någon humor!?
De som satt bredvid däremot skrattade non-stop. Inte för att jag i övrigt kände någon bonding-feeling med dem. De var storvuxna gubbs i 60+ åldern som på ett otroligt irriterande sätt kommenterade precis allt som sades i två timmars tid.
"Ha ha ha ja det är sant"!
"Ho ho - det har du rätt i"
"Hö hö hö, exakt, hehe"
Jag vet inte vad de hade för tourettes-variant men de kunde omöjligen hålla tyst utan liksom halvskrek ut sin feedback på allt som sades på scen och kom uppenbarligen direkt från tisdagens after-work.
Fast värst är ändå de som skrattar vid fel tidpunkt. Som min date på nämnda Jerry Seinfelds show. En blind-date. Internetblinddate till råga på allt, och det var på 90-talet innan nätdejtandet riktigt fått fart så det här med foton hade inte helt slagit igenom.
Inte uppdaterade såndana i alla fall. Han var typ 20 år äldre än han påstått och så här i efterhand kan man ju tänka att det borde ju rimligen - av flera anledningar- ha ringt en varningsklocka när han kallade sig "Surfer 1984".
Året var tyvärr inte var det årtal han var född utan förmodligen det decennium då han var i tillräckligt god fysisk form för att ägna sig åt surfing. Om han inte syftade på nätsurfande förstås (vilket väl inte var uppfunnet).
Jag skulle ha vänt direkt jag såg honom om det inte vore för det här oemotståndliga erbjudandet att gå på Jerry Seinfeld. (jag erkänner, det var total sugardaddy-varning på det hela.) Men det hela blev ju inte sämre av att jag lyckades pressa mig in genom entredörren samtidigt som Chris Rock och kände mig som en stjärna på röda mattan i fotoblixtarna. Och jag och Surfer '84 skulle åtminstone inte behöva konversera under showen - och han hade ju ändå skrivit ett par mejl som var riktigt kul. Ja, kanske inte så kul direkt heller men ja. Han hade skrivit i alla fall.
Sen började det hemska. Surfersnubben skrattade, med ett sånt där galet hyenaliknande falsettskratt som liksom skär ända in i märgen och det fick mig att undra om han genomgått ett misslyckat könsbyte då dessa ännu var på försöksstadiet (dvs på hans årtionde, the 80s).
Och värre ändå: han skrattade PÅ PRECIS FEL STÄLLEN.
Typ då jag och resten av publiken hämtade andan efter en orgie av skrattattacker som golvat oss, och allt var knäpptyst i salongen.
DÅ gick han igång.
Fast Jerry inte ens kommit till någon punchline än! Halvvägs in på showen kunde jag knappt koncentrera mig på det roliga för jag var så orolig för när Surfsnubben skulle gå igång igen med sitt falsettgnägg, så att alla irriterat vände sig om och såg på oss med anklagande blickar.
Det blev aldrig jag och Surfer 1984.
Men min historia fick ändå en happy ending (nej, inte en sån som man får på suspekta massageinstitut utan f-skattesedel), nämligen ikväll - när jag återigen fick skratta så jag nästan (bara nästan) kissade på mig (fan varför har man fuskat så med den där bäckenbottenträningen??).
Mitt råd till dig?
SKRATTA MERA!
(Fast gör det vid rätt tidpunkt)
Jogging Queen
Mitt nya liv har börjat!
Jag har joggat - och inte bara det - JAG HAR JOGGAT 11 KILOMETER! Elva! (11!).
Fattar ni hur stort det är? Hur otippat? Hur jäääää-la lååååååång!?
Jag har inte joggat elva kilometer sen 1987, då jag sprang en kvartsmara mot inga mindre än Ingo Johansson och Floyd Patterson hemma i Älvdalen. Då hasade jag mig med nöd och näppe i mål ett par meter före Ingo.
Och han vägde kanske sju gånger min vikt och var inte direkt i toppform. Till mitt försvar kan jag säga att jag nyss skrivits ut från sjukhuset med lunginflammation och nässelfeber.
Men i ljuset av att Ingo och jag var absolut sist i hela loppet så kanske inte ens det räcker som ursäkt.
Men nu ni, nu är Zetterman on a roll.
Fast jag hade förstås ingen som helst tanke på att jogga elva kilometer. Eller att ens jogga alls.
Jag drog i väg på ren ilska och då jag missat gymmet var det enda sättet att ta mig ut ur huset., bort från blodpudding och galna barn och grisigt köksgolv och kladdiga fönsterrutor täckta av fettfläckar från små barnhänder.
Så jag joggade friskt på mot Mörtsjön, en nätt runda på 2,5 kilometer. Bra att börja med sådär. OM man är nybörjare alltså. Två kilomter, det borde man ju kunna sega sig runt, efter alla step-klasser.
Tyvärr missade jag Mörtsjön något. Med ett par kilometer närmare bestämt.
Jag sprang och jag sprang och jag sprang. När jag äntligen träffade en levande människa (en som inte såg ut som en presumtiv våldtäktsman åtföljd av knarkhund) och frågade efter Ella gård såg de helt frågande ut. Ella vad?
Jag var i SOLLENTUNA. EDSVIKEN.
Inte ens rätt KOMMUN! Där vimsade jag runt i skogen tills jag var tvungen att fråga till och med den presumtiva våldtäktsmannen med knarkhund om vägen, för det var bara vi två som fortfarande vimsade runt där. Hans tips var att följa samma väg tillbaka.
Det gjorde jag.
Jag sprang och jag sprang och jag sprang.
Elva kilometer! Jag klarade det!
Så vad spelar det för roll om jag inte är en Dancing Queen (se tidigare inlägg...)
Jag är JOGGING QUEEN!
Jag har joggat - och inte bara det - JAG HAR JOGGAT 11 KILOMETER! Elva! (11!).
Fattar ni hur stort det är? Hur otippat? Hur jäääää-la lååååååång!?
Jag har inte joggat elva kilometer sen 1987, då jag sprang en kvartsmara mot inga mindre än Ingo Johansson och Floyd Patterson hemma i Älvdalen. Då hasade jag mig med nöd och näppe i mål ett par meter före Ingo.
Och han vägde kanske sju gånger min vikt och var inte direkt i toppform. Till mitt försvar kan jag säga att jag nyss skrivits ut från sjukhuset med lunginflammation och nässelfeber.
Men i ljuset av att Ingo och jag var absolut sist i hela loppet så kanske inte ens det räcker som ursäkt.
Men nu ni, nu är Zetterman on a roll.
Fast jag hade förstås ingen som helst tanke på att jogga elva kilometer. Eller att ens jogga alls.
Jag drog i väg på ren ilska och då jag missat gymmet var det enda sättet att ta mig ut ur huset., bort från blodpudding och galna barn och grisigt köksgolv och kladdiga fönsterrutor täckta av fettfläckar från små barnhänder.
Så jag joggade friskt på mot Mörtsjön, en nätt runda på 2,5 kilometer. Bra att börja med sådär. OM man är nybörjare alltså. Två kilomter, det borde man ju kunna sega sig runt, efter alla step-klasser.
Tyvärr missade jag Mörtsjön något. Med ett par kilometer närmare bestämt.
Jag sprang och jag sprang och jag sprang. När jag äntligen träffade en levande människa (en som inte såg ut som en presumtiv våldtäktsman åtföljd av knarkhund) och frågade efter Ella gård såg de helt frågande ut. Ella vad?
Jag var i SOLLENTUNA. EDSVIKEN.
Inte ens rätt KOMMUN! Där vimsade jag runt i skogen tills jag var tvungen att fråga till och med den presumtiva våldtäktsmannen med knarkhund om vägen, för det var bara vi två som fortfarande vimsade runt där. Hans tips var att följa samma väg tillbaka.
Det gjorde jag.
Jag sprang och jag sprang och jag sprang.
Elva kilometer! Jag klarade det!
Så vad spelar det för roll om jag inte är en Dancing Queen (se tidigare inlägg...)
Jag är JOGGING QUEEN!
De efterlängtade orden...
ÄNTLIGEN.
Äntligen sa han de där efterlängtade orden. De jag trånat efter i åratal. De jag genom olika kvinnliga manipulativa grepp har försökt framtvinga - utan resultat.
Nu kom de helt spontant ur hans mun, när jag minst av allt väntade det:. Orden som kommer att förändra vår tillvaro:
- Älskling, jag tror vi ska köpa en Nespresso.
(Nån som vill köpa en röd fet krånglig Bugatti Diva espressomaskin?)
Äntligen sa han de där efterlängtade orden. De jag trånat efter i åratal. De jag genom olika kvinnliga manipulativa grepp har försökt framtvinga - utan resultat.
Nu kom de helt spontant ur hans mun, när jag minst av allt väntade det:. Orden som kommer att förändra vår tillvaro:
- Älskling, jag tror vi ska köpa en Nespresso.
(Nån som vill köpa en röd fet krånglig Bugatti Diva espressomaskin?)
Hissdrama 1.
Döpte ju tidigare inlägg till Hissdrama 2. Känner mig därför manad att även skriva om Hissdrama 1, som ägde rum för sex år sedan. 2003 närmare bestämt.
Efter ett svettigt artighetsbesök hos min tyska farmor med mina franska svärföräldrar i sällskap, samt min fransos och min då nyfödde Etta, skulle vi återigen pressa in oss i den klaustrofobiska 80-talshissen utan fönster eller syreresurser. Barnvagnen tog upp större delen av utrymmet och jag kände mig tacksam för att min svärmor är en petite fransyska som tar upp mindre än 2 kvadratdecimeters hissyta.
Naturligtvis stannar hissen mellan två våningsplan. Just det jag alltid är rädd för, efter en episod i ett parkeringshus när jag var liten som liksom etsat sig fast.
Panik utbryter i det närmsta omgående på de två hisskvadraten (varav liggvagnen tar upp 1,5 kvm). Efter bara nån minut känns det som om det är 45 grader varmt i det trånga utrymmet. Hur länge räcker syret egentligen? Det börjar redan kännas svårt att andas.
- Mobilerna! skriker jag (shit Sherlock!) och vi sliter upp våra mobiler. Ingen täckning. Ingen täckning alls.
Noll täckning mitt i centrala Stockholm. Det är ju själva fan också. Jag hatar genast alla telefonbolag och alla hissar och alla värdelösa mobiltelefoner och alla kassa hyreshus och allt annat med för den delen. Från och med nu blir det trapporna. Alltid.
MIn man börjar svettas ymnigt och trycker febrilt på alla knappar. Inget händer.
Min svärfar, som har total klaustrofobi, börjar hyperventilera hetsigt och ser alltmer sammanbiten ut.
Min svärmor, som helt saknar social timing, försöker lätta upp stämningen genom att fälla glättiga kommentarer av typen "jag kan faktiskt inte alls förstå folk som får panik i trånga utrymmen" varpå min svärfar nästan svimmar av stress.
Ettan vaknar och gallskriker genast (en helt naturlig reaktion med tanke på stämningen i hissen). så jag har inget annat val än att hala fram maten och står sedan inklämd mellan vagn och vägg och svärfar och hetsammar medan jag massproducerar förfärliga fantasier om hur vi sitter fast i två veckor i hissen och hur vi inte ens har någon skurhink med skurvatten att dricka upp (som den där finska städerskan jag läste om nån gång i barndomen) utan jag kommer bli tvungen att AMMA min man och mina svärföräldrar för att alla ska överleva. Här börjar även jag hyperventilera och halvgråta. Att amma min katolske svärfar är det absolut sista jag är sugen på.
Vi trycker som galningar på larmknappen. DÅ - efter vad som känns som timmar men visar sig vara minuter, till sist - hörs en kontakt från den yttre världen. OTIS hissreparatör har hört oss! Det finns hopp! Freedom is coming!
Jag gråter av glädje när jag med stor möda lyckas tyda det halv-albanska meddelandet om att en reparatör är på väg för att rädda oss från helvetet i hissen.
Tänk att en hissreparatör kan ge så mycket glädje!
Tänk att ordet "hissreparatör" de fakto kan vara synonymt med LYCKA.
Tänk att det finns stunder i livet då man inte önskar sig någonting mer här i livet, inga miljoner, inga lyxkryssningar eller karibiska paradisöar eller ens större bröst eller sänkta låneräntor - utan bara just detta enda: en albansk hissreparatör!
Att han sedan visar sig vara ganska värdelös som just hissreparatör gör inte ens något. Han lyckas nämligen inte ens laga hissen, utan endast med våld få upp hissdörren mellan två våningar. Och vi måste lirka oss ut genom ett litet kryphål men det bekommer mig inte det minsta. Inte heller det faktum att jag ammandes en tvåmånaders baby måste åla ut och liksom handlöst hoppa ner i famnen på den helt neroljade albanske hissreparatören, gör mig något..
För vi är ju RÄDDADE!
Och vi kommer aldrig mera att ta hissen allihopa samtidigt.
RÅD INFÖR FRAMTIDA HISSFÄRDER:
1. Dela upp er i ett Trappteam (med fungerande mobilmottagning) och ett Hissteam. Åk aldrig alla samtidigt!
2. Se till att ha redigt med dryck och proviant imed er (fyll en skötväska även om ni inte har barn, både blöjor och våtservetter kan bli mer behövliga än ni skulle önska).
3. Låt svärfar ta trapporna! (trots höftleden)
Efter ett svettigt artighetsbesök hos min tyska farmor med mina franska svärföräldrar i sällskap, samt min fransos och min då nyfödde Etta, skulle vi återigen pressa in oss i den klaustrofobiska 80-talshissen utan fönster eller syreresurser. Barnvagnen tog upp större delen av utrymmet och jag kände mig tacksam för att min svärmor är en petite fransyska som tar upp mindre än 2 kvadratdecimeters hissyta.
Naturligtvis stannar hissen mellan två våningsplan. Just det jag alltid är rädd för, efter en episod i ett parkeringshus när jag var liten som liksom etsat sig fast.
Panik utbryter i det närmsta omgående på de två hisskvadraten (varav liggvagnen tar upp 1,5 kvm). Efter bara nån minut känns det som om det är 45 grader varmt i det trånga utrymmet. Hur länge räcker syret egentligen? Det börjar redan kännas svårt att andas.
- Mobilerna! skriker jag (shit Sherlock!) och vi sliter upp våra mobiler. Ingen täckning. Ingen täckning alls.
Noll täckning mitt i centrala Stockholm. Det är ju själva fan också. Jag hatar genast alla telefonbolag och alla hissar och alla värdelösa mobiltelefoner och alla kassa hyreshus och allt annat med för den delen. Från och med nu blir det trapporna. Alltid.
MIn man börjar svettas ymnigt och trycker febrilt på alla knappar. Inget händer.
Min svärfar, som har total klaustrofobi, börjar hyperventilera hetsigt och ser alltmer sammanbiten ut.
Min svärmor, som helt saknar social timing, försöker lätta upp stämningen genom att fälla glättiga kommentarer av typen "jag kan faktiskt inte alls förstå folk som får panik i trånga utrymmen" varpå min svärfar nästan svimmar av stress.
Ettan vaknar och gallskriker genast (en helt naturlig reaktion med tanke på stämningen i hissen). så jag har inget annat val än att hala fram maten och står sedan inklämd mellan vagn och vägg och svärfar och hetsammar medan jag massproducerar förfärliga fantasier om hur vi sitter fast i två veckor i hissen och hur vi inte ens har någon skurhink med skurvatten att dricka upp (som den där finska städerskan jag läste om nån gång i barndomen) utan jag kommer bli tvungen att AMMA min man och mina svärföräldrar för att alla ska överleva. Här börjar även jag hyperventilera och halvgråta. Att amma min katolske svärfar är det absolut sista jag är sugen på.
Vi trycker som galningar på larmknappen. DÅ - efter vad som känns som timmar men visar sig vara minuter, till sist - hörs en kontakt från den yttre världen. OTIS hissreparatör har hört oss! Det finns hopp! Freedom is coming!
Jag gråter av glädje när jag med stor möda lyckas tyda det halv-albanska meddelandet om att en reparatör är på väg för att rädda oss från helvetet i hissen.
Tänk att en hissreparatör kan ge så mycket glädje!
Tänk att ordet "hissreparatör" de fakto kan vara synonymt med LYCKA.
Tänk att det finns stunder i livet då man inte önskar sig någonting mer här i livet, inga miljoner, inga lyxkryssningar eller karibiska paradisöar eller ens större bröst eller sänkta låneräntor - utan bara just detta enda: en albansk hissreparatör!
Att han sedan visar sig vara ganska värdelös som just hissreparatör gör inte ens något. Han lyckas nämligen inte ens laga hissen, utan endast med våld få upp hissdörren mellan två våningar. Och vi måste lirka oss ut genom ett litet kryphål men det bekommer mig inte det minsta. Inte heller det faktum att jag ammandes en tvåmånaders baby måste åla ut och liksom handlöst hoppa ner i famnen på den helt neroljade albanske hissreparatören, gör mig något..
För vi är ju RÄDDADE!
Och vi kommer aldrig mera att ta hissen allihopa samtidigt.
RÅD INFÖR FRAMTIDA HISSFÄRDER:
1. Dela upp er i ett Trappteam (med fungerande mobilmottagning) och ett Hissteam. Åk aldrig alla samtidigt!
2. Se till att ha redigt med dryck och proviant imed er (fyll en skötväska även om ni inte har barn, både blöjor och våtservetter kan bli mer behövliga än ni skulle önska).
3. Låt svärfar ta trapporna! (trots höftleden)
Hissdrama nr 2
Ont i ryggen-krämpan eskalerade (vilket i ju för sig kan ha något att göra med att jag jobbade 12 timmar i sträck med att bära prylar till en balkongstyling, snyggt blev det men Trött i Ryggen var ju bara förnamnet). I går blev det akuttid hos tidigare nämnda kiropraktor.
Med barn, bör tilläggas. Valde taktiskt den stora liggvagnen för att Trean skulle sova när jag knäcktes och knådades. När jag skulle in genom porten kändes det hela genast mindre taktiskt. Särksilt som jag endast genom en lyft-vinkling-våldsknuff tog mig in genom ytterporten. Därinne väntade första trappan. Att jag tog mig upp utan att Trean vaknade visade väl att de gamla vagnstakterna sitter i än, trots att förortslivet innebär mindre vagnsrull.
Vid hissen tog det dock tvärstopp. Efter en kvarts lirkande och en hel del svärade - och till sist våld - fick jag in Brion i den charmiga men ack så opraktiska gallerhissen. Ha, piece of cake, tänkte jag övermodigt och åkte upp två trappor. Där tog det stopp. Vagnen kom inte ut. Alls.
En annan nybehandlad patient försökte lirka och dra i den från utsidan medan jag tryckte på inifrån (en aktivitet som knappast kan sägas gynna våra redan onda ryggar). Men fast satt den. Den hjälpsamma tanten tyckte sig ha mycket hög vagnkompetens eftersom hon hade så många barnbarn och gav inte upp i första taget, utan försökte montera av hjul med mera. Ingen framgång. Vagnen satt fast.
Mesiga receptionisten kom ut och kastade en blick på katastrofen och insåg redan då sin oförmåga att lösa situationen (hon är nämligen knappt ens kompetent att boka in patienter i kalendern).
Till sist kom min kiropraktor ut. En tvåbarnsmor med starka nypor. Även hon gick bet.
DÅ! kom Den Långe Kiropraktorn ut. Vänlig och beslutsam och trygg. Precis som en kiropraktor ska vara.
Metodiskt gick han till verket - och ÄNTLIGEN! tog vi oss ur den sabla gallerhissen som redan börjat kännas mer som ett fängelse än en charmig sekelskiftesdetalj. Dessutom bröt D.L.K (Den Långe Kiropraktorn) av två naglar då han försökte montera upp hela dubbeldörren till mottagningen för att vi skulle kunna komma in.
Det är exakt den typ av serviceminded omtanke som vinner kiropraktorkunder det!
Trean sov hela behandlingen, ryggen knäcktes, jag slapp betala - alla var glada och nöjda. Eller rättare sagt, JAG var nöjd och glad! (Hur de kände efter att ha ägnat hela kontorets resurser åt en kund som inte betalar i 40 minuter, förtäljer inte historien.)
Tills jag skulle ut vill säga. Då tryckte jag optimistiskt på vagnen in i hissen för kom den in och ut en gång så går det ju givetvis igen. Det gjorde det inte.
VAGNEN SATT FAST. Vilket givetvis betydde att hela hissen satt fast, på plan 2 närmare bestämt. Och alla andra haltande krumma kiropraktorkunder fick linka upp i trapporna. Min kiropraktor och jag kämpade en stund men jag begärde snarast förstärkning: Hämta Den Långe Kiropraktorn!
D.L.K .kom - fick in vagnen utan att Trean vaknade - och gick sedan trapporna ner för att även hjälpa mig ut. Att ta sig ut på entréplan visade sig vara den svåraste utmaningen hittills, och det gick först sen jag ålat runt och monterat av hjulen (varpå ryggen började kännas redigt sne igen). Sen sprang D.L.K. och bar vagnen nedför sista trappan!
Vilken hjälte! En sann vardagshjälte! Han borde hyllas i vårt program Svenska Hjältar! Det finns alltför få människor som visar någon hjälpsamhet eller, ens vanlig vänlighet över huvud taget, när man kommer dragandes på en fet barnvagn i stan.
Därför uppskattas detta särksilt. Länge leve D.L.K.!
Och jag kan å det varmaste rekommendera Löfgrens Chiropraktorpraktorklinik på Sturegatan 36 A.
Med barn, bör tilläggas. Valde taktiskt den stora liggvagnen för att Trean skulle sova när jag knäcktes och knådades. När jag skulle in genom porten kändes det hela genast mindre taktiskt. Särksilt som jag endast genom en lyft-vinkling-våldsknuff tog mig in genom ytterporten. Därinne väntade första trappan. Att jag tog mig upp utan att Trean vaknade visade väl att de gamla vagnstakterna sitter i än, trots att förortslivet innebär mindre vagnsrull.
Vid hissen tog det dock tvärstopp. Efter en kvarts lirkande och en hel del svärade - och till sist våld - fick jag in Brion i den charmiga men ack så opraktiska gallerhissen. Ha, piece of cake, tänkte jag övermodigt och åkte upp två trappor. Där tog det stopp. Vagnen kom inte ut. Alls.
En annan nybehandlad patient försökte lirka och dra i den från utsidan medan jag tryckte på inifrån (en aktivitet som knappast kan sägas gynna våra redan onda ryggar). Men fast satt den. Den hjälpsamma tanten tyckte sig ha mycket hög vagnkompetens eftersom hon hade så många barnbarn och gav inte upp i första taget, utan försökte montera av hjul med mera. Ingen framgång. Vagnen satt fast.
Mesiga receptionisten kom ut och kastade en blick på katastrofen och insåg redan då sin oförmåga att lösa situationen (hon är nämligen knappt ens kompetent att boka in patienter i kalendern).
Till sist kom min kiropraktor ut. En tvåbarnsmor med starka nypor. Även hon gick bet.
DÅ! kom Den Långe Kiropraktorn ut. Vänlig och beslutsam och trygg. Precis som en kiropraktor ska vara.
Metodiskt gick han till verket - och ÄNTLIGEN! tog vi oss ur den sabla gallerhissen som redan börjat kännas mer som ett fängelse än en charmig sekelskiftesdetalj. Dessutom bröt D.L.K (Den Långe Kiropraktorn) av två naglar då han försökte montera upp hela dubbeldörren till mottagningen för att vi skulle kunna komma in.
Det är exakt den typ av serviceminded omtanke som vinner kiropraktorkunder det!
Trean sov hela behandlingen, ryggen knäcktes, jag slapp betala - alla var glada och nöjda. Eller rättare sagt, JAG var nöjd och glad! (Hur de kände efter att ha ägnat hela kontorets resurser åt en kund som inte betalar i 40 minuter, förtäljer inte historien.)
Tills jag skulle ut vill säga. Då tryckte jag optimistiskt på vagnen in i hissen för kom den in och ut en gång så går det ju givetvis igen. Det gjorde det inte.
VAGNEN SATT FAST. Vilket givetvis betydde att hela hissen satt fast, på plan 2 närmare bestämt. Och alla andra haltande krumma kiropraktorkunder fick linka upp i trapporna. Min kiropraktor och jag kämpade en stund men jag begärde snarast förstärkning: Hämta Den Långe Kiropraktorn!
D.L.K .kom - fick in vagnen utan att Trean vaknade - och gick sedan trapporna ner för att även hjälpa mig ut. Att ta sig ut på entréplan visade sig vara den svåraste utmaningen hittills, och det gick först sen jag ålat runt och monterat av hjulen (varpå ryggen började kännas redigt sne igen). Sen sprang D.L.K. och bar vagnen nedför sista trappan!
Vilken hjälte! En sann vardagshjälte! Han borde hyllas i vårt program Svenska Hjältar! Det finns alltför få människor som visar någon hjälpsamhet eller, ens vanlig vänlighet över huvud taget, när man kommer dragandes på en fet barnvagn i stan.
Därför uppskattas detta särksilt. Länge leve D.L.K.!
Och jag kan å det varmaste rekommendera Löfgrens Chiropraktorpraktorklinik på Sturegatan 36 A.
Ännu ett ålderstecken?
Spik i foten. Eller ont i ryggen var det visst. Tokont.
Krämporna kommer sannerligen krypande i den analkande 40-årskrisens spår. Ont i lederna. Ont i ryggen. Ont i axlar och nacke och jodå, huvudvärk också. Snacka om ålderstecken.
Sen är jag ju så stel. Herregud va stel jag är. Kan knappt ta på strumporna på morgonen. Och nu kan jag inte ens skylla det hela på gravidmage längre.Som tur är har jag drillat barnen att ta på mina strumpor innan jag ens sliter mig från duntäcket. TIll och med ettåringen börjar bli riktigt vass på det hela nu.
Men ont i ryggen pratade jag visst om (se där, ännu ett ålderstecken! Börjar förvirrat byta samtalsämne och glömmer med en hint av senilitet vad jag nyss pratade om).
Var hos kiropraktorn idag. Den nya. Hon som utlovade att jag skulle bli bra på bara fyra gånger. Nu har jag gått typ 44 gånger och det enda jag blivit är fattigare. Mycket mycket fattigare.
Undrar om inte en långsemester i Thailand skulle gjort större nytta för min rygg?
Fast enligt henne är problemet mitt "roterande bäcken".
Om hon bara visste hur sällan man får tillfälle att "rotera sitt bäcken" nu för tiden. Typ aldrig.
Märkligt att man då måste gå till kiropraktorn varje vecka och rotera tillbaka det. För en femhundring.
Sen är det visst nåt med fötterna också. Den vänstra. Den PRUUNEEERAR (typ). Jag trodde den promeneeeerar, men vad vet jag. Här har jag gått hela livet med en pruneeeeerande vänsterfot och inte haft en susning om det hela. Nu behövs det visst en stor grundlig data-gånganalys och specialbeställda fotsulor för sextusen spänn från ett forskningsteam i Kanada. Ser man på! Heja vänsterfoten! (men tyvärr det kan du fetglömma)
Idag hade jag inte ens ont någonstans när jag gick till kiropraktorn. Kände mig stark och fit och ungdomlig där jag försenat joggade Kungsgatan fram i mina vårpumps till hennes mottagning. Det tog henne en knapp halvtimme att knäcka mig. Bokstavligen.
Nu har jag ont överallt! Kan inte böja mig eller ens vrida på nacken. Ännu ett ålderstecken? Att man börjar svara dåligt på behandling? Eller att behandlingen är dålig?
Är detta bra tror ni? Skulle man kanske lägga ner projekt Kiropraktor?
Och hur många medelålderspoäng ger "roterat bäcken" egentligen??
Krämporna kommer sannerligen krypande i den analkande 40-årskrisens spår. Ont i lederna. Ont i ryggen. Ont i axlar och nacke och jodå, huvudvärk också. Snacka om ålderstecken.
Sen är jag ju så stel. Herregud va stel jag är. Kan knappt ta på strumporna på morgonen. Och nu kan jag inte ens skylla det hela på gravidmage längre.Som tur är har jag drillat barnen att ta på mina strumpor innan jag ens sliter mig från duntäcket. TIll och med ettåringen börjar bli riktigt vass på det hela nu.
Men ont i ryggen pratade jag visst om (se där, ännu ett ålderstecken! Börjar förvirrat byta samtalsämne och glömmer med en hint av senilitet vad jag nyss pratade om).
Var hos kiropraktorn idag. Den nya. Hon som utlovade att jag skulle bli bra på bara fyra gånger. Nu har jag gått typ 44 gånger och det enda jag blivit är fattigare. Mycket mycket fattigare.
Undrar om inte en långsemester i Thailand skulle gjort större nytta för min rygg?
Fast enligt henne är problemet mitt "roterande bäcken".
Om hon bara visste hur sällan man får tillfälle att "rotera sitt bäcken" nu för tiden. Typ aldrig.
Märkligt att man då måste gå till kiropraktorn varje vecka och rotera tillbaka det. För en femhundring.
Sen är det visst nåt med fötterna också. Den vänstra. Den PRUUNEEERAR (typ). Jag trodde den promeneeeerar, men vad vet jag. Här har jag gått hela livet med en pruneeeeerande vänsterfot och inte haft en susning om det hela. Nu behövs det visst en stor grundlig data-gånganalys och specialbeställda fotsulor för sextusen spänn från ett forskningsteam i Kanada. Ser man på! Heja vänsterfoten! (men tyvärr det kan du fetglömma)
Idag hade jag inte ens ont någonstans när jag gick till kiropraktorn. Kände mig stark och fit och ungdomlig där jag försenat joggade Kungsgatan fram i mina vårpumps till hennes mottagning. Det tog henne en knapp halvtimme att knäcka mig. Bokstavligen.
Nu har jag ont överallt! Kan inte böja mig eller ens vrida på nacken. Ännu ett ålderstecken? Att man börjar svara dåligt på behandling? Eller att behandlingen är dålig?
Är detta bra tror ni? Skulle man kanske lägga ner projekt Kiropraktor?
Och hur många medelålderspoäng ger "roterat bäcken" egentligen??
Floppad tjejhelg
Tjejhelg! Egentid! Oavbrutna konversationer! Måltider utan kladd! Fika utan blöjbyte!
Längtan var med andra ord stor.
Och den kraschlandade direkt på fredagkväll.
Då bröt nämligen min magsjuka ut (och alla mina högravande idéer om att jag tillhör någon särskilt utvald blodgrupp som aldrig får magsjuka gick en snabb död till mötes). Dagen efter drabbades även sonen.
Den efterlängtade vännen var klok nog att fly fältet. Rädda det som räddas kan! Hoppa från det sjunkande skeppet!
Nu sitter vi här, bleka och svaga (men smala! Vilken känns tursamt för mig, men lite oturligt för den redan sparrissmale sonen). Och vi har det faktiskt ganska mysigt, vi två. Fyraåringen och jag, ensamma för första gången någonsin!
Solen skiner in genom skitiga fönster och snön smälter och droppar från taket.
VI är långt från civilisationen, uppkopplade via en urseg analog anslutning, mobiltäckningen är ytterst sporadisk och pendlar vilt mellan "Endast nödsamtal" och full täckning, inom loppet av nanosekunder.
Nu ska vi se om det kommit några lamm hos vännen på andra sidan sjön.
Sen ska vi gosa ner oss i soffan och ha biokväll och se på Dunderklumpen.
I morgon anländer övriga familjen - men tills dess är det bara vi!
Glad Påsk!
Åldersgräns!
Bolibompamiddag med vännerna. Fyraåringen vill se på Ronja Rövardotter. Sexåringen tycker den är "löjlig" och får ett utbrott (femåringen, som är tokrädd för grådvärgarna, ligger lite lågt).
I ett försök att "hajpa" filmen lite säger jag att den faktiskt har en åldergräns, nämligen SJU ÅR! Så det är ju jättecoolt att han som sexåring får se på en SJUÅRSFILM! (ett argument som är något svårt att sälja in till en sexåring som kan alla StarWarsfilmerna framlänges och baklänges).
Sexåringen ser emellertid genast sin chans att slippa Ronja och "de där fåniga rövarna" , och rusar in för att meddela övriga minderåriga att de absolut inte får se på filmen för de är ju inte sju år. Tyväääääärr!
..Varpå fyraåringen, som de fakto äger filmen, bryter ihop totalt. Vi föräldrar rusar till undsättning för att rädda läget.
Men nu har sexåringen redan hunnit sno till sig en telefon, och jag hör honom tänka högt i köket
"Hm, var det 221 eller 112?" medan han trycker vilt på telefonen. Jag rusar dit "hallå vad håller du på med?"
"RInger polisen så klart. Det är faktiskt förbjudet för dem att se på filmen för den har ju faktsikt en ÅLDERSGRÄNS så nu måste jag ju ringa polisen."
Hoppas i mitt stilla sinne att han kommer visa samma respekt för åldersgränser av olika slag om en sisådär 10 år.
Annars måste vi ju ringa polisen.
I ett försök att "hajpa" filmen lite säger jag att den faktiskt har en åldergräns, nämligen SJU ÅR! Så det är ju jättecoolt att han som sexåring får se på en SJUÅRSFILM! (ett argument som är något svårt att sälja in till en sexåring som kan alla StarWarsfilmerna framlänges och baklänges).
Sexåringen ser emellertid genast sin chans att slippa Ronja och "de där fåniga rövarna" , och rusar in för att meddela övriga minderåriga att de absolut inte får se på filmen för de är ju inte sju år. Tyväääääärr!
..Varpå fyraåringen, som de fakto äger filmen, bryter ihop totalt. Vi föräldrar rusar till undsättning för att rädda läget.
Men nu har sexåringen redan hunnit sno till sig en telefon, och jag hör honom tänka högt i köket
"Hm, var det 221 eller 112?" medan han trycker vilt på telefonen. Jag rusar dit "hallå vad håller du på med?"
"RInger polisen så klart. Det är faktiskt förbjudet för dem att se på filmen för den har ju faktsikt en ÅLDERSGRÄNS så nu måste jag ju ringa polisen."
Hoppas i mitt stilla sinne att han kommer visa samma respekt för åldersgränser av olika slag om en sisådär 10 år.
Annars måste vi ju ringa polisen.
