Military Plåga part II.
Jamen vad tänkte jag? Allvarligt talat?
HUR tänkte jag när jag skrev slutklämmen sist: "Uppställning måndag 6:15. Jag längtar"
Jag måste ha haft nåt tillfälligt hjärnsläpp. Längtar är i alla fall inte hur jag skulle beskriva min känsla i morse, när klockan ringde före fem.
Tillbaka i gyttjan. Nordic Military Training med andra ord. Vid samma okristliga tidpunkt på dygnet: 6:15 am.
Så här i efterhand fattar jag inte vad jag med blossande hatkärlek drömt om hela sommaren. Det känns helt ofattbart att jag ägnat så mycket tid åt att prata om och ladda inför denna dag, detta pass.
För det finns ju faktiskt inte ett enda moment på hela träningspasset som jag uppskattar, utom möjligen då Brutale Bruno till sist tillkännager att de 75 plågsamma minuterna är över.
Visserligen log jag ite nöjt under uppvärmingsjoggen, som gick i rasande tempo över stock och sten. Nöjd med att jag faktiskt var där, kom i tid, orkade.
För min motivation har sannerligen sviktat det senaste dygnen och mina kollegor har hoppat av en efter en. Tur då att jag skrutit så om min nya träningsmetod. Det gick ju liksom inte att backa ur nu.
Men Jeeeeeesus (ser ni, kanske blev jag lite mer religiös efter den där konfirmationen i söndags i alla fall?). Det märks att man mest har fikat i sommar.
Och mysjoggat, så där som det brukar bli när jag är ute själv: "Åh nu har jag väl minst sprungit en par tre kilometer, nu är det allt liiiite jobbigt, kanske ska sakta ner lite, typ smålufsa fram, eller, pust, kanske ta en paus faktiskt, kan ju typ stretcha för det är ju braaa för kroppen, eller vadå, stretcha? Jag kanske ska sitta lite rent utav? Meditera? DET är ju jätteinne och bra. Mindfulness. Så att jag hittar fokus, och kan fortsätta jogga sen liksom. Med nya krafter."
Mina myspass har inte gett några vidare resultat. Rent träningsmässigt alltså, trots att de varit ganska tidskrävande (med tanke på de inlagda "mediationsmomenten").
Annat är det med dagens pass.
Det var ett standard kräl- och kräkpass med Brutale Bruno. Just the way I like it.
Dagens blötaste: Att ett oräknerligt antal gånger krypa och kräla och hasa sig kors och tvärs över en totalblöt gräsäng, med näsan i leran. Nytt för mig var "masken" (mitt eget namn på detta krälmoment) där jag skulle dra mig framåt enbart på armarna. Har möjligen sett nåt liknande i nån gammal krigsfilm, typ sådär i en lerig risåker i Vietnamn. För att hålla ångan och motivationen uppe försökte jag se det som en förberedelse inför World War 3. Med stor beslutsam het hasade jag på, för kung och fosterland.
Halvvägs sviktade ändå min motivation. Det kändes liksom inte helt trovärdigt att min nyvunna kunskap i hur man snabbast möjligast hasar sig över ett gräsfält kommer att komma till någon direkt användning i nästa världskrig. Skyttegravar är ju lite passé minst sagt, när man numer bombar och förintar hela landskap som ingenting.
För säkerhets skull tränade jag ändå barnen i det hela (mina kunskaper om krig är ju ganska torftiga, så better safe than sorry). Vi körde några varv runt i köket ikväll, masken all the way baby. Så nu är vi redo, familjen Z. "Barn! Kärvapenkriget är i full gång, skynda och lägg er ner i "masken" och hasa er ut på tomten, platt på marken utan att någon ser er! Ut i friggeboden nu, hasa på!"
Dagens farligaste?: Att toksprinta fram och tillbaka över en stor äng, och BARA ANDAS MED NÄSAN. Jaja, skratta ni. Det gjorde jag med där jag segervisst skenade på de första vändorna. Men man andas ju faktiskt typ aldrig med bara näsan. SÄrskilt inte som snorig pollen- och gräsallergiker.
Detta av den simpla anledningen att man inte får någon luft, och syrebrist är som bekant ingen hit. Särskilt inte i kombination med stenhård löpning, skulle jag vilja poängtera.
Dagens sjukaste: Vi uppmanas att två och två stå och slå på varandra. I magen. Hårt.
Jag är av princip emot våld. Jag bar hela min ungdom "rör inte min kompis"-knappar och jag uppfostrar mina barn, med varierande framgång visserligen, till att lösa konflikter utan våld.
Och här uppmanas jag alltså till att boxa min träningskompis, om och om igen. Det strider mot allt jag tror på, men indoktrinerad av Brutale Brunos kommandon slår jag. Jag slår och slår och slår.
Fast den där sköna Sly-känslan, typ Jag är Rocky!, infinner sig inte riktigt. Jag känner mig snarare som en utmattad version av Mickey Rourke i The Wrestler. Och ungefär lika fräsch.
Dagens tyngsta: Möjligen att hänga under ett staket och göra pull-ups. Armar är inte min starka sida. Inte mage heller. Så möjligen var det att ligga ner och sparka upp benen mot en partner som genast knuffade ner dem igen. Eller möjligen var det ..svårt att välja här faktiskt. Bruno hann ju rassla fram så många kandidater som slåss om den här nomineringen. Ofattbart många på 75 minuter faktiskt.
Dagens hatmoment: Race uppför lerig backe toppad med brännässlor, hopp över ett staket (där man förväntades att med stark och klar röst tillkännage hur många gånger man hunnit utföra detta hatmoment) och jogg runt ner till början av lerbranten igen. Och igen. Och igen. Vi snackar inte ett race. Utan tio. De sista fem kryddades dessutom med höga grodhopp, att jogga vore ju alltför simpelt. Det mest positiva jag kan säga om övningen är att man fick upp flåset. Rejält.
Dagens hopp: Det var ett jäkla hoppande hit och dit så även här är det svårt att välja en klockren favorit. Höga hopp är tydligen inne. Och jag levde hela passet på hoppet: Jag hoppades att jag skulle överleva och även orka hasa mig tillbaka till omklädningsrummet.
Nuvarande bubblare till nomineringen är helt klart hoppet om att jag ska orka mig dit för uppställning även på onsdag
.
Dagens final: (lägg på maffig amerikansk voice over med djup basstämma:) --and just when you thought the nightmare was over, ....då uppmanas vi att kräla ner för en brant trapp på läktaren till Östermalms IP. Galet? Ja. Jobbigt? Absolut. Nyttigt? Tveksamt. Möjligen kan man ta nåt slags rekord i Guiness rekordbok i udda hobby, störtdyka nerför trappor på mage (jag skojar inte när jag säger att Militär-Jens liksom bara kastade sig handlöst utför och fullkomligen forsade fram längs trappstegen).
Men ifrågasatte vi momentet? Tvekade vi? Nej. FÖr du ifrågasätter inte på Military Training. Du gör. Sen gör du igen. Sen gör du lite till.
Med huvudet före, på mage, med hyfsat stor risk att bara liksom kana iväg på trötta armar, lät jag min slutkörda leriga lekamen liksom dunsa trött mot trappstegen. Because Bruno said so.
Och dagens grande finale då?
You guessed it. 20 höga hopp. You know you love it.
Bruno Baby hit me one more time!
Onsdag 6:15 närmare bestämt.
HUR tänkte jag när jag skrev slutklämmen sist: "Uppställning måndag 6:15. Jag längtar"
Jag måste ha haft nåt tillfälligt hjärnsläpp. Längtar är i alla fall inte hur jag skulle beskriva min känsla i morse, när klockan ringde före fem.
Tillbaka i gyttjan. Nordic Military Training med andra ord. Vid samma okristliga tidpunkt på dygnet: 6:15 am.
Så här i efterhand fattar jag inte vad jag med blossande hatkärlek drömt om hela sommaren. Det känns helt ofattbart att jag ägnat så mycket tid åt att prata om och ladda inför denna dag, detta pass.
För det finns ju faktiskt inte ett enda moment på hela träningspasset som jag uppskattar, utom möjligen då Brutale Bruno till sist tillkännager att de 75 plågsamma minuterna är över.
Visserligen log jag ite nöjt under uppvärmingsjoggen, som gick i rasande tempo över stock och sten. Nöjd med att jag faktiskt var där, kom i tid, orkade.
För min motivation har sannerligen sviktat det senaste dygnen och mina kollegor har hoppat av en efter en. Tur då att jag skrutit så om min nya träningsmetod. Det gick ju liksom inte att backa ur nu.
Men Jeeeeeesus (ser ni, kanske blev jag lite mer religiös efter den där konfirmationen i söndags i alla fall?). Det märks att man mest har fikat i sommar.
Och mysjoggat, så där som det brukar bli när jag är ute själv: "Åh nu har jag väl minst sprungit en par tre kilometer, nu är det allt liiiite jobbigt, kanske ska sakta ner lite, typ smålufsa fram, eller, pust, kanske ta en paus faktiskt, kan ju typ stretcha för det är ju braaa för kroppen, eller vadå, stretcha? Jag kanske ska sitta lite rent utav? Meditera? DET är ju jätteinne och bra. Mindfulness. Så att jag hittar fokus, och kan fortsätta jogga sen liksom. Med nya krafter."
Mina myspass har inte gett några vidare resultat. Rent träningsmässigt alltså, trots att de varit ganska tidskrävande (med tanke på de inlagda "mediationsmomenten").
Annat är det med dagens pass.
Det var ett standard kräl- och kräkpass med Brutale Bruno. Just the way I like it.
Dagens blötaste: Att ett oräknerligt antal gånger krypa och kräla och hasa sig kors och tvärs över en totalblöt gräsäng, med näsan i leran. Nytt för mig var "masken" (mitt eget namn på detta krälmoment) där jag skulle dra mig framåt enbart på armarna. Har möjligen sett nåt liknande i nån gammal krigsfilm, typ sådär i en lerig risåker i Vietnamn. För att hålla ångan och motivationen uppe försökte jag se det som en förberedelse inför World War 3. Med stor beslutsam het hasade jag på, för kung och fosterland.
Halvvägs sviktade ändå min motivation. Det kändes liksom inte helt trovärdigt att min nyvunna kunskap i hur man snabbast möjligast hasar sig över ett gräsfält kommer att komma till någon direkt användning i nästa världskrig. Skyttegravar är ju lite passé minst sagt, när man numer bombar och förintar hela landskap som ingenting.
För säkerhets skull tränade jag ändå barnen i det hela (mina kunskaper om krig är ju ganska torftiga, så better safe than sorry). Vi körde några varv runt i köket ikväll, masken all the way baby. Så nu är vi redo, familjen Z. "Barn! Kärvapenkriget är i full gång, skynda och lägg er ner i "masken" och hasa er ut på tomten, platt på marken utan att någon ser er! Ut i friggeboden nu, hasa på!"
Dagens farligaste?: Att toksprinta fram och tillbaka över en stor äng, och BARA ANDAS MED NÄSAN. Jaja, skratta ni. Det gjorde jag med där jag segervisst skenade på de första vändorna. Men man andas ju faktiskt typ aldrig med bara näsan. SÄrskilt inte som snorig pollen- och gräsallergiker.
Detta av den simpla anledningen att man inte får någon luft, och syrebrist är som bekant ingen hit. Särskilt inte i kombination med stenhård löpning, skulle jag vilja poängtera.
Dagens sjukaste: Vi uppmanas att två och två stå och slå på varandra. I magen. Hårt.
Jag är av princip emot våld. Jag bar hela min ungdom "rör inte min kompis"-knappar och jag uppfostrar mina barn, med varierande framgång visserligen, till att lösa konflikter utan våld.
Och här uppmanas jag alltså till att boxa min träningskompis, om och om igen. Det strider mot allt jag tror på, men indoktrinerad av Brutale Brunos kommandon slår jag. Jag slår och slår och slår.
Fast den där sköna Sly-känslan, typ Jag är Rocky!, infinner sig inte riktigt. Jag känner mig snarare som en utmattad version av Mickey Rourke i The Wrestler. Och ungefär lika fräsch.
Dagens tyngsta: Möjligen att hänga under ett staket och göra pull-ups. Armar är inte min starka sida. Inte mage heller. Så möjligen var det att ligga ner och sparka upp benen mot en partner som genast knuffade ner dem igen. Eller möjligen var det ..svårt att välja här faktiskt. Bruno hann ju rassla fram så många kandidater som slåss om den här nomineringen. Ofattbart många på 75 minuter faktiskt.
Dagens hatmoment: Race uppför lerig backe toppad med brännässlor, hopp över ett staket (där man förväntades att med stark och klar röst tillkännage hur många gånger man hunnit utföra detta hatmoment) och jogg runt ner till början av lerbranten igen. Och igen. Och igen. Vi snackar inte ett race. Utan tio. De sista fem kryddades dessutom med höga grodhopp, att jogga vore ju alltför simpelt. Det mest positiva jag kan säga om övningen är att man fick upp flåset. Rejält.
Dagens hopp: Det var ett jäkla hoppande hit och dit så även här är det svårt att välja en klockren favorit. Höga hopp är tydligen inne. Och jag levde hela passet på hoppet: Jag hoppades att jag skulle överleva och även orka hasa mig tillbaka till omklädningsrummet.
Nuvarande bubblare till nomineringen är helt klart hoppet om att jag ska orka mig dit för uppställning även på onsdag
.
Dagens final: (lägg på maffig amerikansk voice over med djup basstämma:) --and just when you thought the nightmare was over, ....då uppmanas vi att kräla ner för en brant trapp på läktaren till Östermalms IP. Galet? Ja. Jobbigt? Absolut. Nyttigt? Tveksamt. Möjligen kan man ta nåt slags rekord i Guiness rekordbok i udda hobby, störtdyka nerför trappor på mage (jag skojar inte när jag säger att Militär-Jens liksom bara kastade sig handlöst utför och fullkomligen forsade fram längs trappstegen).
Men ifrågasatte vi momentet? Tvekade vi? Nej. FÖr du ifrågasätter inte på Military Training. Du gör. Sen gör du igen. Sen gör du lite till.
Med huvudet före, på mage, med hyfsat stor risk att bara liksom kana iväg på trötta armar, lät jag min slutkörda leriga lekamen liksom dunsa trött mot trappstegen. Because Bruno said so.
Och dagens grande finale då?
You guessed it. 20 höga hopp. You know you love it.
Bruno Baby hit me one more time!
Onsdag 6:15 närmare bestämt.
En religiös söndag
Vi har varit kyrkliga i söndags, mina ytterst icke-religiösa familj och jag. Eller, mannen har ju åtminstone en sträng katolsk uppfostran. Men det är också allt.
Jag och barnen är lite mindre pålästa. Det visade sig även i söndags när min (tillika icke-religiösa) kusin konfirmerade sig, ett val som antyder viss dubbelmoral ("nä alltså jag tror ju inte på Gud eller så för jag är ju inte religiööös, men man hade ju hört att det är så himla kul på konfalägret, X sa att det typ e det roligaste hon gjort i sitt liv alltså).
10:37 Sist av alla flåsar vi in i en proppfull kyrka och klämmer oss ner på våra platser. Med tanke på antalet människor som kommit till gudstjänsten denna söndag skulle man kunna tro att Madonna utlovat ett gästspel.
10:47 Väntan. Lång väntan. Särskilt om man är typ 2, 5, eller 6 och har massa överskottsenergi.
10:52 - "Åh det här är min tråkigaste dag i hela livet!" tjuter 6-åringen redan INNAN själva gudstjänsten dragit loss. Alltså två timmar innan slutet. Tiden från denna kommentar till själva "utloggningen" ur kyrkan (ja du hör ju, jag känner inte ens till teminologin) var lång som evigheten själv.
11:02. Framlidne King of Pops mästerverk Thriller dånar i högtalarna. Konfirmanderna, som om jag får säga det faktiskt är aningen slampigt klädda för en konfirmation (även för en tokliberal ateist comme moi), kommer in som monster a la thrillervideon. Skräckblandat jubel i publiken. Värst är prästen som kommer sist i rosa kavaj. Det märks att hon har tränat massor på att likna Jackson himself. Detta liknar redan mer Carola och Runas sekt-bröllop än en traditionell konfirmation.
11.15 Barnens fascination har dämpats något. De krälar nu på golvet.
11.17 Killarna klättrar på dopfonten. Tralalalala, R och jag låtsas som ingenting.
11:21 Killarna PLASKAR i dopfonten. VI tvingas ta vårt ansvar som föräldrar och säga till på skarpen. För första av femtielva gånger den här mässan. Tekniken med "Fem gånger kärlek" funkar inte riktigt i nuläget.
11:36 Kort respit. Alla barn ritar. Försöker inte låtsas om att tvååringen ritar turkosa cirklar på kyrkans stengolv, tralalalala
11: 57 Ritpaus över. Barnen ålar nu under stolarna i beundransvärd hög fart..
11:59 Det ena galna dramat efter det andra avlöser varandra längst framme. Konfirmandernas egenhändigt skapade teaterscener spelas upp. Tjejerna (som alla ser identiska ut med långt ljust hår, spelar coola killar och killarna piper som tjejer med rossliga målbrottsstämmor. Kopplingen till själva konfirmationen är i det närmsta obefintlig när de hejdlöst leverar one-liners typ "Tja, shit, fett hot röv Milla har asså" och "Ånej, Bettan har glömt servetterna! Gruppkraaaaam". Publiken fattar noll men stämningen är god. Och just när det känns som vi riktigt tappat fokus blir det en psalm igen. Totalt 12 stycken räknar jag till. Det är fler psalmer än jag sjungit i hela mitt liv.
12:03 Inspirerade av konfirmandernas streetdance vid altaret försöker femåringen dansa breakdance i mittgången.
12:15 Nu börjar det bli riktigt svettigt. Storbråk non-stop. Vi försöker tysta, alternativt inte låtsas som om det är våra barn som bråkar (vilket ingen går på längre, alla har haft ögonen på oss en längre tid redan)
12:19 Familjen Zetterman-Roudet bjuder på mer show än själva konfirmanderna.
12:20 börjar starkt överväga att gå ut med barnen för att bespara alla - mig själv, barnen och den samlade kyrkoförsamlingen, vidare drama.
12:30 "Det enda jag kan tänka på är MAT" klagar sexåringen högljutt. (Halleluja, I hear you son)
"Jag är tusen gånger hungrigare än barnen i Afrika" (mycket subjektiv tolkning). "Lugn, snart blir det bröd och vin", hör jag mig själv säga. Hjärnsläpp. Barnen jublar. Nu tror de att kyrkan är en slags mellis-servering. "BRÖD OCH VIN!" hurrar de. Jag tänker ta minst TRE BRÖD med ost och skinka, deklararerar en nu märkbart upplivad sexåring. Femåringen verkar oroväckande nog mer intresserad av vinet. Får VI vin, mamma? Är det SANT?
Hm. Har fullt upp med att tona ner det hela. Alltså det är inte SÅÅÅÅNA mackor utan mer, tja, Jesu kropp ni vet. Lite torrt sådär, som kex.
Vad svamlar jag om - odöpt och okonfirmerad som jag är . Vad vet jag om nattvarden? Men har man sagt A måste man säga B. Nu måste jag löpa hela linan ut för barnen har, hjärntvättade av dagis, redan sprungit och ställt sig i kön fram till altaret, med högt ställda förhoppningar om kommande kyrkomellis. Jag vacklar efter.
12:32. Det är rena rama väckelsestämningen. ALLA vill ta nattvarden. Hur mycket vin bjuds man på egentligen? Alla vill uppenbarligen ha sig en slurk.
12:33 Shit. Snart framme vid prällen. Syns det på mig att jag är en bluff? Att jag inte tror på Gud? Att jag inte ens vet hur man gör? Jag knuffar barnen framför mig och hoppas att det hela ska lösa sig.
12:36 PUH. Vi är nattvardade och klara. Vi betedde oss nästan normalt, bortsett från att sexåringen försökte roffa åt sig fler oblater än vad prästen tänkt sig.
Läge att gå ut. Särskilt som 6-åringen har bråkat med 2-åringen i kön och under ett i övrigt andligt tyst "kyrko-moment" högt och ljudligt skrikit: "Åh jag HATAR Alma. Hon ska få stryk. Hon ska brännas! Jag ska döda henne!"
Vi försöker svettiga släta över med högljudda kommentarer i stil med "Nämen älskling, i vår familj använder vi ju inget våld, det veeet du ju"
Jag släpar ut barnen så diskret som möjligt. Hela församlingen andas ut, lättade.
12:36-13:15 Vi pustar ut på Vällingbys minimala lekplats mitt i V-centrum. PUUUST.
MIssförstå mig rätt. Men vi lär inte synas på söndagsgudstjänsten den närmsta tiden framöver.
Jag och barnen är lite mindre pålästa. Det visade sig även i söndags när min (tillika icke-religiösa) kusin konfirmerade sig, ett val som antyder viss dubbelmoral ("nä alltså jag tror ju inte på Gud eller så för jag är ju inte religiööös, men man hade ju hört att det är så himla kul på konfalägret, X sa att det typ e det roligaste hon gjort i sitt liv alltså).
10:37 Sist av alla flåsar vi in i en proppfull kyrka och klämmer oss ner på våra platser. Med tanke på antalet människor som kommit till gudstjänsten denna söndag skulle man kunna tro att Madonna utlovat ett gästspel.
10:47 Väntan. Lång väntan. Särskilt om man är typ 2, 5, eller 6 och har massa överskottsenergi.
10:52 - "Åh det här är min tråkigaste dag i hela livet!" tjuter 6-åringen redan INNAN själva gudstjänsten dragit loss. Alltså två timmar innan slutet. Tiden från denna kommentar till själva "utloggningen" ur kyrkan (ja du hör ju, jag känner inte ens till teminologin) var lång som evigheten själv.
11:02. Framlidne King of Pops mästerverk Thriller dånar i högtalarna. Konfirmanderna, som om jag får säga det faktiskt är aningen slampigt klädda för en konfirmation (även för en tokliberal ateist comme moi), kommer in som monster a la thrillervideon. Skräckblandat jubel i publiken. Värst är prästen som kommer sist i rosa kavaj. Det märks att hon har tränat massor på att likna Jackson himself. Detta liknar redan mer Carola och Runas sekt-bröllop än en traditionell konfirmation.
11.15 Barnens fascination har dämpats något. De krälar nu på golvet.
11.17 Killarna klättrar på dopfonten. Tralalalala, R och jag låtsas som ingenting.
11:21 Killarna PLASKAR i dopfonten. VI tvingas ta vårt ansvar som föräldrar och säga till på skarpen. För första av femtielva gånger den här mässan. Tekniken med "Fem gånger kärlek" funkar inte riktigt i nuläget.
11:36 Kort respit. Alla barn ritar. Försöker inte låtsas om att tvååringen ritar turkosa cirklar på kyrkans stengolv, tralalalala
11: 57 Ritpaus över. Barnen ålar nu under stolarna i beundransvärd hög fart..
11:59 Det ena galna dramat efter det andra avlöser varandra längst framme. Konfirmandernas egenhändigt skapade teaterscener spelas upp. Tjejerna (som alla ser identiska ut med långt ljust hår, spelar coola killar och killarna piper som tjejer med rossliga målbrottsstämmor. Kopplingen till själva konfirmationen är i det närmsta obefintlig när de hejdlöst leverar one-liners typ "Tja, shit, fett hot röv Milla har asså" och "Ånej, Bettan har glömt servetterna! Gruppkraaaaam". Publiken fattar noll men stämningen är god. Och just när det känns som vi riktigt tappat fokus blir det en psalm igen. Totalt 12 stycken räknar jag till. Det är fler psalmer än jag sjungit i hela mitt liv.
12:03 Inspirerade av konfirmandernas streetdance vid altaret försöker femåringen dansa breakdance i mittgången.
12:15 Nu börjar det bli riktigt svettigt. Storbråk non-stop. Vi försöker tysta, alternativt inte låtsas som om det är våra barn som bråkar (vilket ingen går på längre, alla har haft ögonen på oss en längre tid redan)
12:19 Familjen Zetterman-Roudet bjuder på mer show än själva konfirmanderna.
12:20 börjar starkt överväga att gå ut med barnen för att bespara alla - mig själv, barnen och den samlade kyrkoförsamlingen, vidare drama.
12:30 "Det enda jag kan tänka på är MAT" klagar sexåringen högljutt. (Halleluja, I hear you son)
"Jag är tusen gånger hungrigare än barnen i Afrika" (mycket subjektiv tolkning). "Lugn, snart blir det bröd och vin", hör jag mig själv säga. Hjärnsläpp. Barnen jublar. Nu tror de att kyrkan är en slags mellis-servering. "BRÖD OCH VIN!" hurrar de. Jag tänker ta minst TRE BRÖD med ost och skinka, deklararerar en nu märkbart upplivad sexåring. Femåringen verkar oroväckande nog mer intresserad av vinet. Får VI vin, mamma? Är det SANT?
Hm. Har fullt upp med att tona ner det hela. Alltså det är inte SÅÅÅÅNA mackor utan mer, tja, Jesu kropp ni vet. Lite torrt sådär, som kex.
Vad svamlar jag om - odöpt och okonfirmerad som jag är . Vad vet jag om nattvarden? Men har man sagt A måste man säga B. Nu måste jag löpa hela linan ut för barnen har, hjärntvättade av dagis, redan sprungit och ställt sig i kön fram till altaret, med högt ställda förhoppningar om kommande kyrkomellis. Jag vacklar efter.
12:32. Det är rena rama väckelsestämningen. ALLA vill ta nattvarden. Hur mycket vin bjuds man på egentligen? Alla vill uppenbarligen ha sig en slurk.
12:33 Shit. Snart framme vid prällen. Syns det på mig att jag är en bluff? Att jag inte tror på Gud? Att jag inte ens vet hur man gör? Jag knuffar barnen framför mig och hoppas att det hela ska lösa sig.
12:36 PUH. Vi är nattvardade och klara. Vi betedde oss nästan normalt, bortsett från att sexåringen försökte roffa åt sig fler oblater än vad prästen tänkt sig.
Läge att gå ut. Särskilt som 6-åringen har bråkat med 2-åringen i kön och under ett i övrigt andligt tyst "kyrko-moment" högt och ljudligt skrikit: "Åh jag HATAR Alma. Hon ska få stryk. Hon ska brännas! Jag ska döda henne!"
Vi försöker svettiga släta över med högljudda kommentarer i stil med "Nämen älskling, i vår familj använder vi ju inget våld, det veeet du ju"
Jag släpar ut barnen så diskret som möjligt. Hela församlingen andas ut, lättade.
12:36-13:15 Vi pustar ut på Vällingbys minimala lekplats mitt i V-centrum. PUUUST.
MIssförstå mig rätt. Men vi lär inte synas på söndagsgudstjänsten den närmsta tiden framöver.
En 6-årig tonåring
Han är en tonåring.
Han rör sig som en tonåring (okontrollerat snubblar han fram med lätt för stora fötter och välter ner ett och annat på vägen).
Han pratar som en tonåring (börjar varje mening med Jamen ÅÅÅÅÅH - underförstått är du helt jävla pantad morsan– DU FATTAR JU INGENTING JU)
Han uppför sig som en tonåring (dvs uppför sig inte alls utan ägnar all tid åt att trakassera sina syskon och hänge sig åt diverse omotiverade utbrott under vilka han talar om för resten av familjen hur hopplösa vi är och hur tråkigt allt är och att vi ju AAAAALDRIG hittar på nåt KUUUUL, oavsett om vi varit på Grönan eller bjudit på bad och glasskalas.)
..och han är bara 6 år.
Vi står handfallna. Vi trodde vi hade tio års tidsfrist innan vi skulle behöva hantera såna här situationer. Tio år på vilka vi skulle hinna öva upp oss än mer på att vara närvarande, kärleksfulla, empatiska, lyhörda och gränssättande föräldrar. Men uppenbarligen är tonårstiden redan här.
Den som säger "jamen det där är ju bara lilla puberteten" kan förvänta sig en bionicle i huvudet (nej tar tillbaka det där med omedelbar verkan, annars kan ni ju tro att det är VI som lär ut våld som kommunikationsmedel till våra våldsbenägna barn).
Men det här känns faktiskt som STORA puberteten (med undantaget att han ännu inte röker och knarkar).
Jovisst, vi "säger till på skarpen" med vår mest respektingivande röst.
Vi försöker köra på "fem gånger kärlek"-pedagogiken och kramar honom med Doktor Glas ord i färskt minne: Älska mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det bäst.
Vi tjatar och förmanar, pussar och kör time-out om vartannat.
Vi bläddrar till och med desperat i Anna Wahlgrens tegelsten på kvällarna.
Han ignorerar eller hånar våra insatser. Avfärdar våra förmaningar och skakar av sig vårt tjat.
Då tänker man shit. Jag har tappat greppet. Småbarnstiden är över och jag har kanske inte etablerat det där nära bandet till min son, det som ska verka som ett kitt mellan oss genom allt som komma skall. Skoltid. Frigörelse. Uppbrott.
Sen på natten, vid tresnåret, då kommer han tassande. Mitt lilla, plötsligt så stora, troll.
Kryper in under mitt täcke, trevar efter min hand och somnar nära, nära.
Jag känner hans värme och snusar på hans lockar. Och jag är så tacksam för att varje minut jag får ligga så, nära honom, att jag svämmar över av moderskärlek.
Jag vet att jag bara har honom till låns. Att min tid rinner ut.
Men just då är han bara min.
Min son - en "winster"
Min sexåring kommer hem från sin första "skoldag" och har redan lärt sig ett nytt ord. På engelska dessutom.: LOOSER.
Den som är en solklar looser i hans ögon är förstås hans ett år yngre bror. Bara losers går på dagis, nämligen. Att han själv räknades som dagisbarn för i runda slängar en vecka sen, hör inte till diskussionen.
Själv är han nämligen en given "WINSTER", som han säger. Och i princip vuxen.
I hans skolklass är det bara winsters.
Hårt mot hårt tänker jag. Jag måste sätta hårt mot hårt direkt. Vara tydlig. Säga ifrån.
- Anton jag accepterar inte att du kallar din bror, eller någon annan heller för den delen, för looser. Det gör man inte, det är INTE OK.
Jag använder min allra mest respektingivande säga-till-på-skarpen röst. Man måste sätta gränser, inge respekt, vara en role model.
- Jahadu, säger en fullständigt oberörd sexåring, och går sedan själv upp en oktav i röstläge när han kontrar:
- Och jag accepterar absolut inte att du tjatar så här mycket på mig, det accepterar jag INTE, säger han med eftertryck.
Jag blir mållös.
Byter taktik. Försöker bonda. Det är ju viktigt att stå sitt barn nära så här i förändringens tid. Skolstart är en mycket big deal. Även för Winsters.
- Vad var bäst med skolan då? försöker jag med mild mammaröst. Berätta!
- Vet inte.
- Jomen nåt vet du väl, lirkar jag. Tålamod är en moders bästa egenskap.
- Kommer inte ihåg.
Han tittar inte ens på mig när han svarar utan pillar som besatt med närmsta bionicle. Eller transformer. Eller vad det nu ska föreställa.
- Jomen nåt minns du väl? Vad tyckte du bäst om? försöker jag igen och förbannar mig själv för att jag inte ens läst en endaste av Malin Alvéns handböcker för föräldrar. Eller åtminstone nåt kapitel i min tegelsten från Wahlgren. Det finns förmodligen nån sorts pedagogik som skulle lämpa sig i just såna här situationer.
Tyvärr får jag gå på min egen föräldrateknik, det enda jag kan. Och som min son så redan så klarsynt har påpekat så bygger min taktik på att tjata.
- Var det nåt som var bättre än dagis? tjatar jag således vidare.
ÄNTLIGEN gensvar från min skol-Winster.
- Ja, mellis är MYCKET BÄTTRE än på dagis för på dagis fick man bara ta en skiva mjukt bröd, men i skolan, där får man ta HUR MÅNGA MAN VILL!
Jamensåbradå! Toppen! Min son, skolbarnet, har uppenbarligen rätt fokus i skolan. Det enda han minns överhuvudtaget är MELLIS!
Harvard - here comes my son, THE WINSTER!
Se bara till att ha rejält med skogaholmslimpa i skolmatsalen.
Den som är en solklar looser i hans ögon är förstås hans ett år yngre bror. Bara losers går på dagis, nämligen. Att han själv räknades som dagisbarn för i runda slängar en vecka sen, hör inte till diskussionen.
Själv är han nämligen en given "WINSTER", som han säger. Och i princip vuxen.
I hans skolklass är det bara winsters.
Hårt mot hårt tänker jag. Jag måste sätta hårt mot hårt direkt. Vara tydlig. Säga ifrån.
- Anton jag accepterar inte att du kallar din bror, eller någon annan heller för den delen, för looser. Det gör man inte, det är INTE OK.
Jag använder min allra mest respektingivande säga-till-på-skarpen röst. Man måste sätta gränser, inge respekt, vara en role model.
- Jahadu, säger en fullständigt oberörd sexåring, och går sedan själv upp en oktav i röstläge när han kontrar:
- Och jag accepterar absolut inte att du tjatar så här mycket på mig, det accepterar jag INTE, säger han med eftertryck.
Jag blir mållös.
Byter taktik. Försöker bonda. Det är ju viktigt att stå sitt barn nära så här i förändringens tid. Skolstart är en mycket big deal. Även för Winsters.
- Vad var bäst med skolan då? försöker jag med mild mammaröst. Berätta!
- Vet inte.
- Jomen nåt vet du väl, lirkar jag. Tålamod är en moders bästa egenskap.
- Kommer inte ihåg.
Han tittar inte ens på mig när han svarar utan pillar som besatt med närmsta bionicle. Eller transformer. Eller vad det nu ska föreställa.
- Jomen nåt minns du väl? Vad tyckte du bäst om? försöker jag igen och förbannar mig själv för att jag inte ens läst en endaste av Malin Alvéns handböcker för föräldrar. Eller åtminstone nåt kapitel i min tegelsten från Wahlgren. Det finns förmodligen nån sorts pedagogik som skulle lämpa sig i just såna här situationer.
Tyvärr får jag gå på min egen föräldrateknik, det enda jag kan. Och som min son så redan så klarsynt har påpekat så bygger min taktik på att tjata.
- Var det nåt som var bättre än dagis? tjatar jag således vidare.
ÄNTLIGEN gensvar från min skol-Winster.
- Ja, mellis är MYCKET BÄTTRE än på dagis för på dagis fick man bara ta en skiva mjukt bröd, men i skolan, där får man ta HUR MÅNGA MAN VILL!
Jamensåbradå! Toppen! Min son, skolbarnet, har uppenbarligen rätt fokus i skolan. Det enda han minns överhuvudtaget är MELLIS!
Harvard - here comes my son, THE WINSTER!
Se bara till att ha rejält med skogaholmslimpa i skolmatsalen.
Totalslut
Slut. Jag. Är. Helt. Slut. (nej, tyvärr inte det amerikanska "slut", det var länge sen my golden days, utan bara skitslut)
Så slut, de fakto, att jag morse, eller snarare vid lunchtid, när jag gjorde ännu ett försök att ta mig ur sängen, ville ge mig själv diagnosen utbränd. Jag skojar inte.
Och det var ju inte direkt så jag trodde jag skulle känna mig efter åtta veckors långsemester. Jag hade snarare tänkt mig nåt i stil med utvilad, harmonisk, brunbränd och härligt vältränad, redo att möta höstens utmaningar. För detta skulle ju bli hösten då JAG GICK LOSS. TOG TAG I ALLA SURDEGAR. VAR STARK OCH VÄLTRÄNAD OCH PÅ OCH HADE FULL KONTROLL PÅ LÄGET. Hösten då jag inte ens blev stressad, för jag skulle vara så härligt harmonisk och samlad och she´s -got-her-shit-together-cool. Hela semestern har jag sett fram emot detta mitt Nya Jag som skulle uppenbara sig i mitten på augusti.
Nu är jag här och läget är lite annorlunda..
Fakta är: Jag är blek, slapp, slut. Trött trött trött. Med fler nya fika-kilon än jag planerat. Det hela är så trist att jag måste trösta mig med flera kvällsmackor. Med honung och marmelad (ja, GI tiden är över). Men ledighet med familjen är verkligen något som kan ta kål på en.
Dödsstöten blev dock K-Ö-K-E-T. I stugan alltså. Det nya, fina, vita lantköket. Det med pärlspont och konsollhyllor med fina glasburkar. Gulliga prickiga och blommiga koppar. Köket som vi har ägnat hela semestern åt att amatörbygga. Jag ska spara er frustrerationsskapande detaljer (trust me, det har varit många frustrerande utmaningar på vägen) men i korthet har bygget gått till så här:
- Mannen har byggt från tidig morgon till sen kväll. Med skiftande resultat.
- Jag har agerat bitchig 50-talsfru (fast i osexig mysbyxa istället för stärkt och nymanglat förkläde) dagtid
- Jag har agerat amatörmålare nattetid
- Jag har 24-7 tagit hand om tre barn (give or take) och lagat mat till dem non-stop. Utan kök. Med allt som tidigare fanns i vårt kök i en röra på golvet i vår pyttelilla stugas enda stora rum. Med tre vildingar som jagat varandra med köksredskapen i högsta hugg på minimal yta har jag försökt hålla ställningarna. Humöret uppe och allas fötter nere. ..
(harmoniska mysmamman:)
... Jaha, snaaart är maten klar, tra-la-la, ja jag vet att vi åt korv igår också men det är väl mysigt med korv, sitt ner nu, jaha en gaffel saknas... Vänta lite, jag ska bara klättra över de här lådorna och åla in bland dammråttorna bakom soffan och lyfta på de första fyra staplade kökslådorna där för att se om det inte ligger en liten gaffel där...hoppla nu trampade jag rakt i den fina gamla skålen som pulveriserades under min nya 3-kilo-extra-tyngd, hej hopp vad det går, å DÄR ligger ju fjärrkontrollen till TV:n också, ja är det inte HÄRLIGT barn att det regnar så vi får vara inne och se på barnkanalen och den där gamla Dinosaurie-VHS-filmen idag IGEN? Nej INTE hugga varandra med gafflarna, nej för du ÄR INTE Luke Skywalker PÅ RIKTIGT, och ta för Guds skull ner ettåringen från mikron, nej inte stå på mikron och NEJ Inga barn hoppar i soffan för nuuuu, alldeles snaaaaart, här det maaaaat, jamen VISST ÄR DET MYYYSIGT MED SEMESTER BARN?
Utbränd sa jag. Jag visste förvisso vad jag gav mig in på. Jag har byggt ett kök tidigare. Eller två, om man ska vara exakt.
Det var inte helt smärtfritt förra gången heller. Men då hade jag åtminstone en skön proffssnickare på plats. Trygg, snygg, snabb och säker. Det hände grejer i köket. Och det var närmast lite trivsamt att ha honom här, han gled runt här hemma med den blå byggarbyxan nedhasad så man skymtade den sexiga Calvin-kallingen.
Med amatörsnickare är det lite annorlunda. Till att börja med hade min egen nedhasade skrotshorts med en grön Hulken-kalling som stack fram. Hur man än vänder och vrider på det hela så spelar Hulken-kallingar inte ens i samma liga som Calvin. Sorry Mannen.
Amatörsnickare är också av förklarliga skäl inte lika snabba och säkra som proffs. De kan såga och snickra och spika och svära en hel dag utan att man alls ens ser vad de gjort hela dagen när man tittar på köket på kvällen.
Och om man då till exempel fäller en inte-helt-genomtänkt-kommentar om byggets framskridande, som låter aningens negativ, ja då blir de lätt stötta. Och då blir man osams. Och det värsta är att när stämningen blir så där oskön som den gärna blir när man är osams, ja då går de ju inte hem, amatörsnickarna.
Min egen äger ju liksom stugan, och gick ingenstans, hur osams vi än var. Och då blir ju semestern, som redan var mer i klass med ett arbetsläger än en sommarsemester värd namnet, ännu omysigare.
Fast till min amatörsnickares försvar måste jag tillägga att min amatörsnickare hade ju faktiskt aldrig byggt nåt kök nångång tidigare. Och han fick jobba på sjukt obekväma arbetstider, helt utan OB- eller semestertillägg. Han fick ju faktiskt inte ens betalt, utan gratisslavade hela sin semester med detta vårt köksprojekt (initierat av, you guessed it, Moi). Arbetsförhållandena var inte heller helt optimala, med tre galna barn (höga på sockermutor) och en fet bitch till fru (med antingen PMS, ägglossningpsykbryt eller menspsykos, vi hann gå igenom hela cykeln) som invaderade hela hans work-space.
MIn amatörsnickare är, sett i detta ljus, egentligen värsta hjälten! Och köket blir helt galet snyggt!
Något jag delvis tillskriver mig själv, som var uppe till halv tre på nätterna och målade. Målade köket. Målade taket. Målade till sist typ hela jäkla stugan, för har man väl börjat kladda med färgen är det liksom lika bra att gå vidare. Måla mera. Måla väggen också. Måla fönstret. Måla lite på soffan också, fast det var av misstag. Fläckarna på golvet var inte heller planerade, men jag tror ju inte på det så kallade "underarbetet" med målartvätt, täckpapp och målartejp. Jag jobbar lite mer spontant och flexibelt, vilket i realiteten innebär att jag släpar runt ett gammalt lakan som jag kastade över de saker jag helst av allt ville täcka. Som tv och stereo. På golvet brukar jag hasa runt en DN-bilaga. Men golvet ska ju faktiskt målas det med, fast det får nog bli nästa semester.
För nu är 50-talshemmafrun/supermorsan/nattmålaren är helt slut. Slut slut slut.
Skönt att jobbet drar igång på måndag.
Så slut, de fakto, att jag morse, eller snarare vid lunchtid, när jag gjorde ännu ett försök att ta mig ur sängen, ville ge mig själv diagnosen utbränd. Jag skojar inte.
Och det var ju inte direkt så jag trodde jag skulle känna mig efter åtta veckors långsemester. Jag hade snarare tänkt mig nåt i stil med utvilad, harmonisk, brunbränd och härligt vältränad, redo att möta höstens utmaningar. För detta skulle ju bli hösten då JAG GICK LOSS. TOG TAG I ALLA SURDEGAR. VAR STARK OCH VÄLTRÄNAD OCH PÅ OCH HADE FULL KONTROLL PÅ LÄGET. Hösten då jag inte ens blev stressad, för jag skulle vara så härligt harmonisk och samlad och she´s -got-her-shit-together-cool. Hela semestern har jag sett fram emot detta mitt Nya Jag som skulle uppenbara sig i mitten på augusti.
Nu är jag här och läget är lite annorlunda..
Fakta är: Jag är blek, slapp, slut. Trött trött trött. Med fler nya fika-kilon än jag planerat. Det hela är så trist att jag måste trösta mig med flera kvällsmackor. Med honung och marmelad (ja, GI tiden är över). Men ledighet med familjen är verkligen något som kan ta kål på en.
Dödsstöten blev dock K-Ö-K-E-T. I stugan alltså. Det nya, fina, vita lantköket. Det med pärlspont och konsollhyllor med fina glasburkar. Gulliga prickiga och blommiga koppar. Köket som vi har ägnat hela semestern åt att amatörbygga. Jag ska spara er frustrerationsskapande detaljer (trust me, det har varit många frustrerande utmaningar på vägen) men i korthet har bygget gått till så här:
- Mannen har byggt från tidig morgon till sen kväll. Med skiftande resultat.
- Jag har agerat bitchig 50-talsfru (fast i osexig mysbyxa istället för stärkt och nymanglat förkläde) dagtid
- Jag har agerat amatörmålare nattetid
- Jag har 24-7 tagit hand om tre barn (give or take) och lagat mat till dem non-stop. Utan kök. Med allt som tidigare fanns i vårt kök i en röra på golvet i vår pyttelilla stugas enda stora rum. Med tre vildingar som jagat varandra med köksredskapen i högsta hugg på minimal yta har jag försökt hålla ställningarna. Humöret uppe och allas fötter nere. ..
(harmoniska mysmamman:)
... Jaha, snaaart är maten klar, tra-la-la, ja jag vet att vi åt korv igår också men det är väl mysigt med korv, sitt ner nu, jaha en gaffel saknas... Vänta lite, jag ska bara klättra över de här lådorna och åla in bland dammråttorna bakom soffan och lyfta på de första fyra staplade kökslådorna där för att se om det inte ligger en liten gaffel där...hoppla nu trampade jag rakt i den fina gamla skålen som pulveriserades under min nya 3-kilo-extra-tyngd, hej hopp vad det går, å DÄR ligger ju fjärrkontrollen till TV:n också, ja är det inte HÄRLIGT barn att det regnar så vi får vara inne och se på barnkanalen och den där gamla Dinosaurie-VHS-filmen idag IGEN? Nej INTE hugga varandra med gafflarna, nej för du ÄR INTE Luke Skywalker PÅ RIKTIGT, och ta för Guds skull ner ettåringen från mikron, nej inte stå på mikron och NEJ Inga barn hoppar i soffan för nuuuu, alldeles snaaaaart, här det maaaaat, jamen VISST ÄR DET MYYYSIGT MED SEMESTER BARN?
Utbränd sa jag. Jag visste förvisso vad jag gav mig in på. Jag har byggt ett kök tidigare. Eller två, om man ska vara exakt.
Det var inte helt smärtfritt förra gången heller. Men då hade jag åtminstone en skön proffssnickare på plats. Trygg, snygg, snabb och säker. Det hände grejer i köket. Och det var närmast lite trivsamt att ha honom här, han gled runt här hemma med den blå byggarbyxan nedhasad så man skymtade den sexiga Calvin-kallingen.
Med amatörsnickare är det lite annorlunda. Till att börja med hade min egen nedhasade skrotshorts med en grön Hulken-kalling som stack fram. Hur man än vänder och vrider på det hela så spelar Hulken-kallingar inte ens i samma liga som Calvin. Sorry Mannen.
Amatörsnickare är också av förklarliga skäl inte lika snabba och säkra som proffs. De kan såga och snickra och spika och svära en hel dag utan att man alls ens ser vad de gjort hela dagen när man tittar på köket på kvällen.
Och om man då till exempel fäller en inte-helt-genomtänkt-kommentar om byggets framskridande, som låter aningens negativ, ja då blir de lätt stötta. Och då blir man osams. Och det värsta är att när stämningen blir så där oskön som den gärna blir när man är osams, ja då går de ju inte hem, amatörsnickarna.
Min egen äger ju liksom stugan, och gick ingenstans, hur osams vi än var. Och då blir ju semestern, som redan var mer i klass med ett arbetsläger än en sommarsemester värd namnet, ännu omysigare.
Fast till min amatörsnickares försvar måste jag tillägga att min amatörsnickare hade ju faktiskt aldrig byggt nåt kök nångång tidigare. Och han fick jobba på sjukt obekväma arbetstider, helt utan OB- eller semestertillägg. Han fick ju faktiskt inte ens betalt, utan gratisslavade hela sin semester med detta vårt köksprojekt (initierat av, you guessed it, Moi). Arbetsförhållandena var inte heller helt optimala, med tre galna barn (höga på sockermutor) och en fet bitch till fru (med antingen PMS, ägglossningpsykbryt eller menspsykos, vi hann gå igenom hela cykeln) som invaderade hela hans work-space.
MIn amatörsnickare är, sett i detta ljus, egentligen värsta hjälten! Och köket blir helt galet snyggt!
Något jag delvis tillskriver mig själv, som var uppe till halv tre på nätterna och målade. Målade köket. Målade taket. Målade till sist typ hela jäkla stugan, för har man väl börjat kladda med färgen är det liksom lika bra att gå vidare. Måla mera. Måla väggen också. Måla fönstret. Måla lite på soffan också, fast det var av misstag. Fläckarna på golvet var inte heller planerade, men jag tror ju inte på det så kallade "underarbetet" med målartvätt, täckpapp och målartejp. Jag jobbar lite mer spontant och flexibelt, vilket i realiteten innebär att jag släpar runt ett gammalt lakan som jag kastade över de saker jag helst av allt ville täcka. Som tv och stereo. På golvet brukar jag hasa runt en DN-bilaga. Men golvet ska ju faktiskt målas det med, fast det får nog bli nästa semester.
För nu är 50-talshemmafrun/supermorsan/nattmålaren är helt slut. Slut slut slut.
Skönt att jobbet drar igång på måndag.
Årets amatörsnickare...
Hela semestern har Mannen toksnickrat och byggt vårt nya kök på landet. Och det har blivit helt fantastiskt! Själva bygget är förstås en story i sig, som ni ska få höra en annan gång.
Hur som helst - Mannen är en riktig hjälte, för han har ju faktiskt aldrig byggt ett kök innan. Och ändå blev det hur bra som helst (till sist).
Men hur uppmuntrad blir man när man vid ännu ett felspik hör den femårige sonen säga:
- Du lyckas i alla fall med att göra misstag hela tiden, pappa!
Tack för den min son.
Raggarfestival
Har nu tillbringat två veckor i Raggarlandet Rivervalley. Stegivs har vi anpassat oss till livet här uppe. Vi har dragit ner på hygienen till ett absolut minimum (snabbdopp i sjön en gång per vecka) och har även slutat byta kläder dagligdags. Vår meny har alltmer betsått av flottig hämtmat ackompanjerad av burköl (drick direkt ur burken) med viss tyngpunkt på pizza och pommes frites.
Och i helgen smällde det: Årets överlägset största fest gick av stapeln: Älvdalens Musik- och Motorfestival.
Vi snackar tunga grejer. Typ 30 000 raggare ansluter från hela landet. De traditionella uppfällbara campingstolarna står på rad längs Dalgatan (enda gatan). Dunkarna töms i hejdundrande tempo, Svenne Rubins ekar i bilstereoapparaterna och över byn sänker sig en tung dimma av svettblandad doftgransdoft. Till och med vid barnens godisregn kastades det ut DOFTGRANAR bland karamellerna!
På motorfestivaler är det cruising som gäller. Och här cruisas det med allt som går eller rullar, var så säker. HÄSTCRUISING inledde det hela (ja alltså riktiga hästar), tätt följt av TRAKTORCRUISING: Sen luftades mopeder, motorcyklar och till sist givetvis de nyputsade glänsande raggarbilarna. 600 stycken var de till antalet. Och de krypkörde flera varv inte bara genom byn utan runt varenda närliggande by. Här snackar vi riktigigt CRUISING: Och folk går man ur huse för att agera packad publik.
På kvällarna är det förstås förfest på ICA-parkeringen - innan alla vinglar mot FOLKPARKEN. NÄR man ska dra sig mot parken är en fin balansgång. Det gäller att inte vara först, givetvis. Och det gäller att vara riktigt bra full så man inte får tråkigt. Men det gäller även att komma in innan man är FÖR FULL så man inte blir insläppt, eller rentutav innan man däckar i nån buske (alternativt nåt baksäte). Allt handlar om timing, med andra ord.
Själv fick jag något slags nostalgiryck och gav upp den ursprungliga planen att försiktigt läppja lite på rödvinet, (jag hade ju ägnat hela dagen åt tungt tablettmissbruk sen dragkampstraumat). Istället började jag vräka i mig allt drickbart som erbjöds, och det blev en salig blandning med smirnoff som den röda tråden. Inte bra.
Det enda som skiljde den här kvällen från liknande kvällar under typ örra årtusendet, var att jag nu blivit vuxen nog att betala inträdet (hutlösa 220 pix), istället för att planka in över vallgrav och taggtrådsstängsel bakom bajamajorna.
På "parken" spelade under helgen idel tunga namn som ortens egen stolthet Lars-Kristerz, samt konkurrenten Scotts och självaste Svenne Rubins. De var typ de enda på programmet som jag ens hade hört talas om. Min egen utekväll blev en pinsam repris från tidigt 90-tal. Aspackad dansade jag på borden och förstod inte alls varför de som faktiskt verkade vilja SITTA vid borden med sina vinglas såg så otroligt sura ut när jag och min syster glatt HOPPADE mitt bland glasen. Det kändes som en otroligt bra idé just då.
Tur att man bara går ut typ en gång om året. Då är det ju lika bra att göra det rejält. Särskilt om man vill ha roligt på en Folkpark, då gäller fortfarande den gamla goda devisen "Fullt ös - medvetslös". Vi hade en sån där underbar omdömeslös kväll då man plötsligt pratar med allt och alla (som man inte ens ville prata med på den tiden man faktiskt gick i skolan ihop) och är tjenis och kramis med allt som rör sig.
Enda missen var väl att syrrans och mina försök att bli Scotts-groupies gick sådär, trots att vi lobbade för att Lars-Kristerz-Stefan skulle ta oss till logen. Något som också kändes som en otroligt bra idé just då, men så här i efterhand framstår som kvällens kanske sämsta idé. Särskilt med tanke på Kvällens Utmaning: "Försten att ligga med Scotts vinner. Som tur var blev det ingen vinnare. Ingen av oss två i alla fall (men jag har hört att dottern till hon i kassan på Domus fick till det).
För mig och syrran gick det inte lika bra. Vi hängde framför scenen i två minuter och kände oss snart lika uttråkade som de själva såg ut att vara där uppe. Sen fick syrran den sluga planen att vi skulle vänta på dem BAKOM SCENEN: Briljant plan. Det var bara det att vi, av så här i efterhand oförklarlig anledning, ställde oss framför fel scen. Och de enda som kom ut där var Svenne Rubins - och då var det ju läge att fly fältet!
När jag nu analyserar hela scenariot med något nyktrare blick känner jag en våg av tacksamhet över att vi hamnade bakom fel scen. Annars hade det ju kunnat sluta riktigt illa, för vi var hyfsta påstridiga den där kvällen, min syster och jag.
Baksmällan är på väg att släppa nu, två dagar senare.
Snart kanske man blir som folk igen. Sen hinner man glömma eländet till nästa års partaj.
Kolla in www.alvdaling.se om du vill haka på nästa år!
Och kom ihåg: En gång raggare - alltid raggare.
Bildbevisen ligger redan ute på Fejan.
Debut som Dragkampskvinna
Nu har man fått nåt nytt att lägga in på sitt CV. DRAGKAMPSKVINNA. Sug på den!
Eller dragkampare kanske det heter? (är ganska ny inom denna idrottsgren)(och ganska säker på att jag blir kortvarig).
Dragkamp är ju ett givet inslag på årets stora festival här i Raggar-landet Älvdalen. Eller, det är mer än bara en programpunkt,. Det är typ Nationalsporten.
Och herregud vad de kan dra här uppe. Jag skojar inte. De är världsmästare.
Halva befolkningen bar "SM i dragkamp"-tröjor och är licensierade (heter det så?) inom sporten. Själv trodde jag inte ens det VAR en sport. Men utbudet av fritidsaktiviteter är ju något begränsat här i obygden så det här primitiva med att stå och dra i varsin ände av ett rep verkar ha fått ett rejält genombrott.
Och det var just av den anledningen som jag å det bestämdaste avrådde såväl sambon som farbror Tomas från att luras in i kampen. Backa! Hoppa av! Man skadar bara ryggen! Resten av semestern förstörd! Du kommer inte kunna gå på veckor!
Med ett förflutet inom marknadsföring sålde jag övertygande in farorna med sporten och Mannen ställde in bara en timme innan kampstart.
Sen hände nåt konstigt. En kvart innan den stora Dragkampen mellan byalagen skulle gå av stapeln blev JAG övertalad att vara med. Team Stockholm behövde desperat ännu en tjej för att klara minimikravet på två brudar vid repet.
Och jag måste medge att min syster är något vassare på sälj än undertecknad. "Snälla, utan dig får vi inte vara med! Du som är så vältränad nu för tiden också!"
Smicker går ju alltid hem. Och vi vet ju hur bra jag är på att säga det där lilla ordet...NEJ.
Sen kan jag inte sticka under stol med att den nyväckta boot camp kvinnan i mig inte kunde motstå utmaningen.
Innan jag visste ordet av hade jag på mig mina värsta timberlandkängor och sprang med minstingen i barnvagnen genom folkmassorna för att ta mig fram till laget Som redan stod redo vid repet, för givetvis var vi först ut av 13 lag. Det var bara att lämna ettåringen vind för våg i folkmassan, springandes krypa i en t-shirt och ...tja. DRAAAA. UTAV HELVETE:
Mitt sköna lag bestod av ett tung gäng med lite Hells Angel-känsla. Piercing och tatueringar dominerade hårt.
Vi var inte starkast. Vi hade inte bäst teknik. Vi var definitift inte mest rutinerade. MEN VI VAR FANIMIG SNYGGAST!
Första matchen gick mot "drängarna" i passande dräng-outfit. De verkar inte göra annat än dra rep på fritiden.
Andra matchen drog vi hem! Och det var väl ungefär då som jag fick nån typ av dragkampshybris och låg bakåt och bara slet för kung och fosterland. Så när motståndarna triumfade med värsta otippade rycket...ja då pajade ryggen. Precis som jag förutspått.
Det värsta var att då hade jag fyra (!) matcher kvar. Inget att snacka om. Det var bara att dra på det.
Och inte gick det bättre när hela ryggen var sned och diskarna hoppat lite kors och tvärs. Två matcher drog vi hem, i fyra fick vi stryk. Sista förlusten var surast.
Mot TALLABACKEN - ett lag bestående av vårdpersonal inom äldreomsorgen. Jamen COME ON! Hur kunde ett gäng cool muskulösa 08:or i bästa form (nåja) dras omkull av ett gäng vårdbiträden i ljusblå handtextade t-shirts? Men det var bokstavligen vad som hände. När jag vände mig om låg lagkamraterna huller om buller som döda på marken.
Visserligen snackar vi hyfsat bastanta vårdbiträden.
Och jag kände mig något bättre till mods när jag fått höra att hälften av dem typ var proffs på dragkamp.
Tja, det var kul så länge vi drog. Mindre kul dagen efter när jag skrikande insåg att jag inte kunde ta mig ur sängen. Mannen fick tokköra till Apoteket och köpa upp allt tillgängligt receptfritt knark byn kunde erbjuda. Sen linkade jag runt som en ostbåge och hängav mig åt tungt tablettmissbruk, med en gnagande känsla av att ha blivit överkörd av en traktor. Två gånger.
Vilket i ju för sig inte är ett orimligt antagande med tanke på att det var stor Traktorcruising på byn på kvällen och inte en nykter förare så långt ögat kunde nå.
Idag blev det svindyr akuttid hos naprapaten i grannkommunen Mora (det närmsta en kiropraktor som vildmarken kunde erbjuda var en lesbisk häxa som förvisso sägs kunna sina saker, men i det här läget jag tog ändå det säkra före det osäkra och ringde en mer traditionell ryggmottagning)..
Mitt intresse för dragkamp har redan svalnat.
Jag - en prokrastinatör
Tidningsknarkare som jag är har jag hittat en ny drog - den fantastiska tidningen PS! Personlig utveckling & psykologi.
Det känns ganska skönt att bredda min tidningskonskumtion lite (förvisso täcker jag redan in den kompletta inredning & trädgårdstidningsmarknaden, samt alla Amelia-tidningar från Amelia till Tara och M (jag vet, jag är inte 50, eller ens 40 än, men det gäller ju att ligga i framkant och förbereda sig inför det som komma skall) och därtill Hälsa och Leva och så alla präktiga Mama-föräldratidningar som börjat stå mig upp i halsen. Ja och så mannens träningstidningar, vanliga morgontidningar, branschtidningar, lokalblaskor, skvaller och kvällspress så klart.
Men personlig utveckling ligger ju så rätt i tiden. Vem vill inte utvecklas?
Fast ju mer jag läser i den desto mer börjar jag fundera på om personlig AVVECKLING inte vore en mer passande titel. För varje nummer inser jag med fasa att jag har en ny uppsättning problem och diagnoser jag tidigare endast varit vagt medveten om. Och med så många problem - allt från beslutsångest till konfliktsångest till relationsångest till kass självkänsla-ångest und so weiter - är det ju faktiskt enklare att bara avveckla. Utveckla känns minst sagt som att trampa i motvind.
Nu senast insåg jag att jag lider av en grav prokrastineringsstörning. Jag är en kronisk uppskjutare helt enkelt. Manana manana. Varför göra idag det jag kan skjuta upp till i morgon? Eller övermorgon? Det jobbiga samtalet får vänta, räkningarna tar jag i morgon, beach 2009 får bli beach 2029, och alla de där jobbiga besluten jag måste ta kanske löser sig av sig själva om jag bara väntar en dag till.
Jag förhalar medvetet allt på min digra "att göra lista" och får gång på gång skriva om listan på en ny dag, på en ny post-it-lapp, utan att jag bockat av ens hälften. (Detta kan förstås också ha något att göra med min grava prestationsångest och hopplösa tidsoptimism -listan är kanske något i längsta laget. Men ändå.)
Jag är en prokrastinatör av rang. Och nu har stressforskaren Dan Hassan fått mig att inse att detta inte alls är stressreducerande och motiverande som jag intalat mig, utan snarare rent hälsofarligt. Det kan dessutom fördärva allt fråna relationer till karriär och privatekonomi, så min framtidsprognos känns något dyster i nuläget.
Särskilt som jag såklart inte kunde nöja mig med att bara vara en simpel vanlig prokrastinatör. Nejdå, jag är så klart inget mindre än en värsting - en så kallad RUSH PROCRASTINATOR. Med andra ord går jag igång på att fixa allt i sista minuten, mot alla odds. Och hur många gånger har jag inte snackat mig ombord på ett plan långt efter att incheckningen har stängt och som siste man kastat mig ner på min plats, mitt under flygvärdinnornas demonstrationen av nödutgångarna? Eller hög på endorfiner skrivit klart femitelva uppskjutna artiklar precis innan deadline? (Jag är emellertid något mindre hög när jag konstant kommer försent till alla avtalade kompisdejter på grund av min tidsoptimism...)
Min rush procrastination har generellt fem faser:
FAS 1. Förnekelse och förträngning av allt jag måste göra. Tralalalala! Vadå deadline?
FAS 2. Fortsatt förträngning. Fast nu med diffust magont, ångest och hjärtklappning. Borde jag kanske..?
FAS 3. Viss insikt men utan emotionell förankring. Eller någon som helst verklighetsförankring överhuvudtaget. Typ som om det vore på låtsas. Typ som om min deadline och de 11 artiklarna som jag måste få ur mig, plus arrangemanget av jobbfesten och dagisfikat och den där texten jag lovade översätta åt min syrra och femårskalaset och deklarationen och räkningarna och renoveringstraumat inte alls existerade. Utan bara var på skoj. I denna fas lägger jag istället allt krut på att berätta för omvärlden hur FRUKTANSVÄRT mycket jag har att göra, ojojoj, hundra bollar i luften minsann, jag är SÅ STRESSAD, jag kommer aldrig att hinna allt. Offerkoftan på. Detta dock utan att jag gör några som helst ansatser att ta tag i min Att -göra lista.
FAS 4. PANIK! Blir förlamad av ångest och hetströstäter choklad och är helt hög på socker och crazy av allt koffein jag sveper. Får tunnelseende, hjärtklappning, minnesproblem och förlorad känsel i vissa kroppsdelar. Får absolut INGET GJORT för nu har jag med full kraft slagits av att allt jag neurotiskt babblade om med allt och alla i fas 3 de fakto är saker jag måste göra/lösa/ta tag i. Nu. Igår.
FAS 5. NU JÄVLAR I HELVETE BRINNER DET I KNUTARNA! Outhärdlig för omgivningen och galen av stresspåslaget ringer/skriver/fixar jag i trehundratjugo och magiskt nog löser jag allt. Igen. Före lunch.
Tja, så här kan man ju faktiskt inte leva. Inte om man vill leva länge i alla fall. Den här typen av stressbeteende förkortar tydligen livet med en sisådär åtta år i runda slängar. Och värre blir det:
"Tidsoptimisten är sällan arrogant med flit, men det handlar faktiskt om att de inte bryr sig tillräckligt mycket" säger Dan Hassan. Och det träffar rakt i hjärtat. För arrogant är det sista jag ser mig som, det sista jag vill vara. Jag är en sån som bryr mig. Massor. Om många..
Aldrig någonsin har jag tänkt på min kroniska försening som ett uttryck för att jag inte bryr mig.
Nu ska det bli bot och bättring, sanna mina ord! Som tur är erbjuder tidningen PS! "9sätt att få det gjort", och även "4 snabba tips att nå dina drömmar" och en hel flersidig överlevnadsguide till hur man lär sig "Gilla läget" när livet inte blir som man tänkt sig. Så det hela löser sig nog. Annars har de även en sida med en snabbutbildning i "Acceptans".
Dessutom står det på plocksidan att om man har goda vänner lever man 4-8 år längre än andra.
Jag har massor med goda vänne så då borde ju åtminstone min av stress förkortade livslängd liksom jämna ut sig på grund av det? Eller?
Jag ska hur som helst bli en bättre människa.
I morgon.
