SOFIA STORIES

Nu är det jul igen ja nu är det jul igen och granen står så grön och grann i stugan och midnatt råder och nu tändas tusen juleljus och julen är kommen hopp tralalalalaaaaaa...

Man har ju väntat så länge. Längtat så mycket. Eller? Personligen känns det som om nedräkningen gick lite väl fort i år. Igen.. Men vi räknade dagarna - barnen med förväntan, jag med nåt som mest liknade rå ångest.

Alla drömmer ju om den där Ultimata Julen. Fanny- och Alexanderjulen. Kvalitetstid med familjen. Vita gnistrande landskap, glöggdoftande tillställningar med nybakta lussebullar, tända ljus, spännande paket under den mysiga granen och barnens tindrande ögon...aaaahhhh....välsignade jul!

Fast först ska jag bara....ja alla de där ska bara grejerna tar ju liksom aldrig slut. Släng dig i väggen Alfrons Åberg!  Inom loppet av 24 timmar ska jag - och merparten andra småbarnsmorsor med mig - nu återigen prestera det mänskligt omöjliga.

JAG SKA BARA:

• röja bort alla spiderman och bakugan och transformers och bionicles och turtles och gormitisar och pokemons och allt vad de nu heter så man kommer åt att städa huset som finns under alla leksaker...


• ...sen ska jag bara baka lussebullar...och kanelbullar...och vaniljbullar..och chokladrutor...och pepparkakor... för alla har givetvis olika favoriter...och det är ju juuuuul..


• ...sen ska jag bara bygga det där satans pepparkakshuset som alltid pajar och måste limmas med massa kokande socker som ger tredje gradens brännskador och sen får man gömma alla defekter med överdrivet mycket nonstop som man hetsäter upp redan under dekorationsfasen så det i alla fall syns JÄTTETYDLIGT vilket värdelöst pepparkakshus man presterat trots att man köpte Annas färdiga byggsats i år igen...


• ...sen ska jag bara handla tre sorters sillar som alltid ruttnar i kylen i slutändan eftersom ingen i familjen egentligen äter sill men det bara MÅSTE ju finnas sill på julbordet eftersom mormor kommer....


• ...sen ska jag bara griljera skinkan (med värsta råångesten över den lilla grisens tragiska barndomsmisär på sunkbondgården där han tvingades äta sin bror för att ens överleva till jul)...


• ...sen ska jag bara julpynta huset med alla de oidentifierbara mystiska dekorationsobjekt (i huvudsak tillverkade av toapappersrullar) som barnens dagisfröknar även i år tillverkat så att vi alla kan låtsas att det är tvååringen som har fixat julpyntet


• ...sen ska jag bara klä granen (och försöka gömma redan nämnda julpynt längst ner bakom soffan, som den stilpolis jag nu är)


• ...och sen ska jag bara hetsåka och köpa ny julgransbelysning för den jävla ljusslingan håller ju knappt tre veckor om året innan den måste bytas ut..


• ...sen ska jag bara hetsjaga julklappar i elfte timmen trots att vi som vanligt sagt att "i år köper vi inte så många klappar"...


• å förmodligen ska jag sen ta sms-lån för att finanseria nämnda klappar med tanke på att jag har tre barn som alla vill ha Nintendo DSi


• ...sen ska jag bara ägna halva natten åt att slå in klapparna för inte ens den servicen kan man ju vänta sig numer, så som vanligt tar väl presentpappret slut och jag får köra min gamla sedvanliga nödlösning med julklappar inslagna i DN och röda band på ("jag jobbar ju med tidningar, höhö" alternativt "det är ju inne med miljövänliga lösningar, hö hö hö)


• ...sen ska jag bara skriva fina handgjorda julkort, eller nähä det hinns visst inte med men åtminstone nåt printat töntkort med barnen på i tomtedräkter, eller visst ja, vi har ju inte framkallat några kort på barnen sen 3:an var på BB, men vi kanske kan köpa några julkort och posta i alla fall? eller...ja visst ja det är ju fet chans att de kommer fram i tid men vi kanske kan mejla nåt i alla fall?? Eller...tja, vi kanske kan satsa på Nyårskort i år igen? Eller spara oss till folks födelsedagar? Det är väl ändå personligare?

Eller ska jag kanske ta steget fullt ut i år?
Och VÅGA VÄGRA JUL?

Häng på trenden!
Den har redan fått ett starkt genombrott i Täbytrakten.

Sex på morgonen, minus åtta grader ute och jag pulsar fram i snön som något slags Rudolf-substitut – iklädd tomteluva – dragandes på tomtens pulka. Inga konstigheter alltså.
Bara en helt vanlig fredag.
Åtminstone om man frågar övriga 28 tomtenissar som kämpar på med redan nämnda pulka. Våra andedräkter ryker i kylan.

Det konstiga med detta indeed konstiga scenario är att det INTE är konstigt.
Att det snarare känns konstigt att jag inte gjort detta tidigare, typ varje vecka varje jul.
För så här roligt har jag sällan haft. Och tomten själv är i synnerligen god form denna morgon.

Det är en magisk, stjärnklar morgon och snön glittrar i gläntan i Lill-Jansskogen där vi joggar fram i samlad trupp. Det enda som hörs är våra flämtande andetag i mörkret, knarrandet av våra skor i snön. Vi tränar Nordic Military Training. Vi tänker inte. Vi gör.

Tomten kommenderar. Vi gör.
Vi gör snöänglar. Vi gör tokhopp hit och dit över bäcken. Vi gör armhävningar och vi gör intervallspurter i mördarbacken. Vi sjunger till och med julsånger medan vi flåsar runt i gläntan och gör grodhopp.

Somliga gör bättre än andra. Mina och Magnus "pansarvagnar"-kullerbyttor i djupsnö lämnar mycket kvar att önska. För att inte tala om mina situps hängandes som en lussebullsstinn potatissäck på stackars Staffans rygg. Inte heller slog jag något personbästa när det gäller jogg i mördarbacken, trots att Staffan släpade mig upp i armkrok under idoga peppande. Men jag var där! Jag var med! Och roligt hade jag!

Och inte var Tomten snål inte, nejdå. Han bjöd frikostigt på både glögg och lussebullar i lusthuset som tillfälligt fick agera partytält, upplyst av marshaller. Våra andedräkter agerade rökmaskiner och bidrog snabbt till partystämningen, påhejade av bilradions hits.

Aldrig hade jag väl ens i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att jag, en morgontrött, icke-sportintresserad, avdankad partybabe som turned into lattemama, skulle finna mig själv skenandes runt i skogen i tomtemössa sex på morgonen, toklycklig.

TACK TOMTEN och alla hans glöggkokande partynissar för en grym fredagmorgon!
Önskar Eder Alla en Fröjdefull Jul!!!

(och påpekar återigen att det är på TOOOOOOK för långt juluppehåll, vi snackar totalt fysiskt förfall kommande tre veckor. Inga lördagspass i världen väger ju upp all julmat och julfika och julgodis och julsprit och Nej, jag har dessvärre ingen disciplin alls på den fronten)

 

Var på julfest igår. Om nu någon mot förmodan har missat det. Jag brukar vara ganska tydlig med att annonsera att jag ska på fest numer. Det är för att det bara händer två gånger om året.

Som utmattad trebarnsmorsa i förorten tänker jag mer på fläckborttagningsmedel än champagne och har – i likhet med mormor Ingrid 87 – större intresse av tv-tablån än drinklistan.

Jag säger som alla gamlingar-som-tappat-greppet: Det var bättre förr. Det var åtminstone mer fart på tiden när jag hög på – bland annat – nån slags narcissistisk hybris abonnerade en hel restaurang på Manhattan för att fira att jag fyllde tjugotre (23). Nu fick jag i ju för sig jobba gratis i veckor på redan nämna restaurang för att betala av den galet stora spritnotan som de överförfriskade gästerna lämnade mig med, och min relation till ägaren blev liksom aldrig mer densamma efter att en av gästerna kissat i restaurangköket. Men det var helt klart mer fest då.

 

Numer går jag på OTW:s Sommarfest. Och OTW:s Julfest. Och så här idag är jag ganska tacksam för att det inte är oftare än så jag måste genomlida en sån här dag. En Dagen-Efter-dag.

De har liksom blivit otrevligare med åren de där Dagen-Efter-dagarna. Väldigt mycket otrevligare. Och de håller inte bara i sig en dag längre, som namnet antyder, utan kan ju liksom hänga kvar och plåga en i uppåt tre dagar.

Ni vet vad jag pratar om. Darrningar. Svettningar. Hammare i huvudet och mögelost på tungan.

 

Man tänker mycket en sån här dag. Mycket, fast liksom samma sak. Hela tiden.

Det är inte särskilt konstruktivt. Man knäcker inga nya rocket science teorier. Allt tuggar liksom bara runt runt i huvudet.

 

I huvudsak är det tre tankespår jag ägnar mig åt.

1. Satsade jag kanske lite väl hårt på nakenvinet igår? Minns vagt att jag faktiskt gick och letade slattar i vinflaskor på andras bord – och det var ju inte ens gott?


2. Varför är det alltid så att när alla rediga människor känner sin gräns, övergår till vatten och går hem, så har jag kommit till punkten då jag inte tror mig har några gränser alls? (har för mig att jag hört nån diagnos på det där..alko..alkis..ja nåt sånt)


3. Varför hann jag inte prata med fler trevliga människor? Går detta också möjligen att skylla på nakenvinet?

 

Nakenvinet, som tydligt framstår som roten till allt ont här, är för övrigt det vita bordsvinet med härliga nakna människor i olika orgiesituationer på etiketten. Om nu någon missade den pikanta lilla detaljen.

 

Dagens skarpaste tanke hittills var mitt ifrågasättande av den där gigantiska four-o’clock-kebaben i taxin hem. Var den bra? Nödvändig? Nyttig?

Nu spillde jag i ju för sig merparten av den på bilsätet, och även om jag själv kände en oerhörd glädje och tacksamhet över att jag spillde och inte spydde den över sätet, så verkade inte Alibaba som körde känna riktigt likadant.

Jag fick jobba ganska hårt på att vända honom efter det. Som tur är tog det ju evigheter ut till Täby, via Sollentuna. Jag hann till och med dra upp gamla triumfkort som att initierat prata om att vi minsann har producerat Taxi Stockholms personaltidning. Det brukar alltid funka på sura taxichaffisar. Man blir liksom en i gänget direkt. Snackar lite empatiskt om deras hårda skiftarbete, de orättvisa arbetsvillkoren, säkerhetslarm och slöa växeltelefonister.

Synd bara att jag inte insåg att jag satt i en Taxi Kurir-bil. Men är det inte taxichaffisen som ska vända sura kunden, inte tvärtom?

 

Som självutnämnd festreporter måste jag erkänna att jag gjorde jag ett ganska dåligt jobb, vilket även det kan ha en koppling till nakenvinet. Mitt enda span är att festen tycktes ta slut alldeles för fort. Underbart är kort.

 

Tack alla härliga OTW:are för en skön kväll!

Vi ses på Sommarfesten (alternativt i köket, om nu någon mot förmodan skulle hinna luncha före jul)

 

PS. Och NEJ; jag stod inte givakt på Östermalms IP iklädd löpartights klockan sex i morse. För vid sexsnåret ägnande jag mig fortfarande åt kombinationen paljettklänning, fläckborttagningsmedel och four-o’clock-kebab, under stark påverkan av ni vet vad. Nakenvinet.

 

 

 

Trogna NMT-läsare kanske har noterat att jag inte kommenterat måndagens mördarpass i gyttjan. Det beror på att det tog sin tid att sanera mig från all lera och spotta ut den sista lerklumpen ur munnen. Gyttjan som liksom fastnat i porerna på knäna verkar dessvärre i det närmsta permanent (känns jättesexigt givetvis).

När jag väl sanerat mig själv från gyttja återstod kläderna. Skorna. Sen badrummet. Bara att få bort allt grus ur tvättmaskinstrumman tog sin lilla tid. Och då har jag ändå inte gått in på all sand jag fick skyffla ur badkaret. Att blogga hann jag bara inte med. Men jag var självklart extra peppad inför onsdagens intensivpass.

 

Jag väntade mig det värsta. InHuman Håkan. Sex på morgonen. Intensivpass. En i sig avskräckande kombo. Då hade jag ännu inte tagit del av Håkans eget peppande på facebook "det blir jobbigt..stanna hemma...". I så fall hade jag möjlighen vänt på mig där i sängen och unnat mig en sovmorgon.

Nu stod jag på plats, till skillnad från många andra IP-stammisar som uppenbarligen röstat för sängen denna morgon. Heder däremot åt praoeleverna från Zinken som denna morgon fick mer gyttjekräl än de önskat sig (än en gång bekräftas att det ÄR mer hard core på IP)

 

Håkan visade ändå en slags mänsklig sida vilket ledde till uppgraderingen till Half Human Håkan (HHH). Vilket ändå innebar ett Håkan-pass, don't get me wrong here. Uppställning och uppvärmning – 50 jumping jacks följt av en vild serie med armhävningar. Sen en liten lätt jogg med zombiearmarna utsträckta. Redan när vi korsade vägen började jag ifrågasätta min grundkondition. Eller snarare hur min grundkondition påverkats av de senaste veckornas hetsätande av lussebullar.  Effekten var inte helt positiv, det var tydligt.

 

Vi skenade på i mörkret och boxades framför oss…diverse olika slagtekniker, vad de hette minns jag inte längre, men jag minns att jag  började ifrågasätta detta med HHHs roll som polislärare i ”skydd”, för det hela kändes mer offensivt än defensivt. Allt detta boxandet uppåt och framåt och i krok kändes definitift mer som anfall än försvar.

Kutandet slutade – inte helt otippat – i mördarbacken. Ni vet vilken jag pratar om. Där fick vi friheten att välja valfri metod för självplågeri: hoppa grodhopp eller göra utfall. Med 10 armhävningar vid varje lyktstolpe. Och backen är lång. Det blir många lyktstolpar. Vilket i ju för sig var tur för armhävningarna blev ju värsta vilan för de helt skakiga låren. Vet ni hur långsamt det går att hoppa grodhopp uppför och nerför en oändlig backe?

 

Efter denna tortyr blev det lite härlig teambuilding med gemensam jogg med armarna på varandras axlar. I takt givetvis. Det var inte långt ifrån att man tog ton och började sjunga den gamla godingen: I don't know but I've been told, military training is mighty bold/there's something waiting for us, down that dirty road/you never slow down, you never grow old (man får ju improvisera fortsättningen har jag hört)

 

Vid ”vårt” lusthus på fältet i skogen hade HHH förberett mysigt med små marshaller som lyste upp vintermorgonen. Lite magiskt måste medges. Fast efter xx antal minuter av 20 sekunders toklöpande, 10 sekunders styrkeövning i leran, 10 sekunders jogg, 20 sekunders toklöpande, 10 sekunders styrka..ja you get the picture…ja då kändes det mer som en slags koncentrationslägerverksamhet än ett magiskt morgonpass på frivillig basis.

Och när man var helt slut och hade slirat in i flertalet marshaller och enbart med ren tur undvikit att bli en mänsklig fackla i sina funktionstights av syntet, ja då var det dags för det riktiga intensivpasset att börja. FOKUS BEN, för omväxlings skull. 10 utfall, 10 utfall med hopp, 10 djupa knäböj, 10 höga hopp. Om och om och om igen.

Jag brukar trösta mig med att mina stora lår åtminstone är starka. Ett statement jag fick alla skäl att ifrågasätta idag. De verkar dessvärre bara vara stora. Punkt. Och de vägrade till stor del att samarbeta och betedde sig minst sagt skakigt.

Men det förstås, InHuman Håkan har ju blivit Half Human, så vi fick vila emellan. I plankan.

 

Jag tror jag kan tala för en enad grupp när jag säger att vi var lättade över att få jogga hem mot IP. Även om det blev jägaremarsch hela vägen.

MEN – så lätt kan man inte räkna ut HHH. Han hade ännu ett litet triumfkort dolt i militärtröjärmen. Gissa vilken muskelgrupp som skulle plågas nu? JO MERA BEN så klart! I den sköna kombon studsa som en liten anka och boxa samtidigt – en härlig sammansmältning av två hatövningar till En. Övning. Man. Verkligen. Verkligen. Hatar.

 

Men – och det är ju det som är NMT-sektens hemliga vapen – det där hatet och den där übervidriga mjölksyran i benen och den där kräkframkallande fy-fan-vad-sjukt-det-är-att-jag-gör-detta-känslan övergick efter 20 höga upphopp i ring till sedvanlig KÄRLEK och EUFORI!

Hög på endorfiner tultade jag mot jobbet på mina möra ben med samma grace som en teletubby på speed. Och tackade än en gång gudarna för att jag börjat träna med Nordic Military Training.

 

 

 

 

 

 

 

Allvarlig talat. VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MÄN? Ja, nu låter jag lite som en rabiat nazi-feminist som går på crack och vilt kastar anklagelser till höger och vänster men VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ VISSA MÄN?
I synnerhet de som lever med missuppfattningen att det är manligt med våld. Med tortyr och övergrepp.

Det är naturligtvis de här yxtokiga Zuluerna i Sydafrika som gjort mig upprörd. De som befäster sin (patetiskt pyttelilla slaka, får man förmoda) så kallade "manlighet" genom att tortera en oskyldig tjur på följande sätt (känsliga läsare varnas):

1. slita loss tjurens tunga
2. sticka ut dess ögon
3. bita (!) av testiklarna (fan Zulu-guys det finns ju vassa slaktredskap för sånt här? men tänderna?)
4. slå knut på tjurens penis
5. gå samman 20-40 man och för att långsamt vrida nacken av tjuren

Denna manliga lilla tortyrprocedur tar närmare en timme – och försvaras i traditionens namn. Bara det är "tradition" får man ju tydligen göra vad som helst i vissa kulturer. Skära bort könsdelar på små flickor och tortera djur till döds. Just tjurar är ju utsatta även i mer civiliserade trakter som Spanien.

Och detta ska då alltså kallas för MANDOMSPROV. Personligen tycker jag det är manligare med en man som törs prata om känslor och är en jäkel på att byta blöjor blixtsnabbt än en man som kan slå knut på en tjurpenis. För den kunskapen kommer ju liksom så sällan till sin rätt. Användningsområdet känns begränsat. Och omotiverat.

Jag vågar påstå att det saknas kvinnligt motstycke till denna tortyrprocedur, även om man letar i Sydafrika. Vi kvinnor behöver inte bevisa vår kvinnlighet genom något patetiskt prov. Och vi föder barn - tuffare uppgift kan ni ju leta efter. Men massa jävla tokiga karlar måste förstås gå samman ett helt fegt gäng och plåga en stackars tjur på detta ustuderat perversa vis. SJUKT är vad det är!

Det spelar ingen roll om våldsövergreppen sker på en annan människa eller på ett oskyldigt djur.
Manligt blir det aldrig i mina ögon.

INTERVJU MED ANTON ROUDET, DELTAGARE I DAGENS BARNPASS MED NORDIC MILITARY TRAINING

 

Jag är hungrig. Ni känner kanske igen det där fika suget som slår till på kvällskvisten. Fastän jag åt frukost i morse, rejäl lunch, sen fika-för-att-pigga-upp-mig och självklart middag. Ändå är jag hungrig. Men det finns många som är hungrigare än mig. Mycket hungrigare.

Hela 854 miljoner människor i världen lider av kronisk hunger. Ofattbara 25 000 människor dör varje dag av svält eller svältrelaterade sjukdomar.

Varje år ökar antalet hungriga. Barn som aldrig fått äta sig mätta. Mammor som aldrig har mat till sina barn. Varje år blir de 4 miljoner fler. De är en grupp som inte syns, inte hörs, inte blir ihågkommen av någon. De inte har kraft eller kunskap eller resurser för att göra sig hörda eller förändra sin livssituation. De kan inte ens nå ut med sin bön om hjälp. För svältande barn med uppsvullna magar och flugor i ögonen är inte nyheter längre. De toppar inga nyhetssändningar, får inga dragarbilder på kvällstidningarnas förstasidor. Och har man inte mat för dagen startar man ingen krisgrupp på facebook, man bloggar inte om hur hungrig man är.

Var sjätte sekund dör ett barn av svält eller svältrelaterade sjukdomar. Innan jag ens har hunnit skriva klart det här inlägget har uppåt hundra barn dött. HUNDRA BARN. Barn som kunde räddas om vi som har tak över huvudet, som kan äta oss mätta varje dag, gav lite mer till de som inget har.

Vi lever i ett överflöd och nu när det lackar mot jul är konsumtionshysterin på väg mot ännu en kulmen.Men behöver vi ännu fler prylar att hålla reda på? Ännu fler pipande och blinkande plastleksaker till våra barn? Samtidigt som 14 000 barn per dag dör av svält?

Ge din julklappspeng till någon som verkligen behöver den. Och du kan rädda liv. Tänk på det nästa gång du är hungrig. Hunger dödar fler människor varje år än vad aids, malaria och tuberkulos gör tillsammans. Men du kan rädda liv bara genom att skänka lite av det du har till någon som behöver det bättre. Varje barn borde få äta sig mätt, varje dag.

Bli fadder åt ett barn och ge det barnet en möjlighet att skapa sig ett värdigt liv.

Vänd inte bort huvudet. Skaka inte av dig mina ord. Glöm inte de här barnen.

Idag dog 14 000 barn – hur många av dem hade vi kunnat rädda?

 

HJÄLP MIG ATT HJÄLPA!

www.sos-barnbyar.se

www.raddabarnen.se

www.redcross.se