Blekt blondin-ångest
Men som tjatig nejsägande småbarnsmorsa är det ju oundvikligt. Nej till att strypa lillebror med trädgårdsslangen. Nej till att ha bindgalen ettåring på matbordet. Nej till att slåss med lasersvärd på studsmattan och NEJ till att vräka O'boypulver på mellismackan (osund fransk idé). NEJ NEJ NEJ.
Därför tänkte jag annorlunda häromdagen hos frisören. Jag var där för en liten sedvanlig men välbehövlig uppfräschning, för att bli av med värsta mörka rötterna och gå från sliten tjackhora till fräsch sommarpingla.
Då föreslår en uttråkad Snygg-Nino nåt lite radikalare som enligt hans egen expertutsago skulle bli "skiiitsnyggt".
Och man vill ju inte vara tråktanten som bromsar.
Så innan det där väl invanda lilla ordet "nej" kom över mina läppar hejdade jag mig. Ärligt talat kände jag mig för ögonblicket lite semestercrazy och drog till med "gör vad du vill", sådär som jag hela mitt liv har haft lust att säga till en klåfingrig frisör.
Fast i mitt dröm-gör-vad-du-vill-scenario skulle det hela förstås få en Happy Ending där jag skulle sväva ut på små moln, med ett himmelskt hårsvall som Julia Robets eller Claudia Schiffer. Eventuellt skulle jag även ha fått vissa sexuella tjänster utförda av den kreative frisörguden (som var straight, eller åtminstone bi, hör och häpna!). Men verkligheten är alltid långt från drömmen...
Tre timmar senare - efter att ha dragit Eritreas årsbudget från mitt kreditkort (jaa det kort jag svor att jag skulle sluta använda) - kommer jag ut. Eller om det är Babsan. Eller är det en korthårigare Malena Ernman? Lili eller Sussi i bästa 80-talsform? Eller rentutav MORMOR INGRID?
Om det är platinablont eller gråvitt är nämligen lite svårt att avgöra. Men frisör-Nino (ja, nu nedgraderad från Snygg-Nino till Frisör-Nino) hävdar bestämt att det är "skiiiitsnyggt" och blont.
Och nog är det blont alltid. Typ albinovarning. Typ HELT GALET.
Jag vet, jag kände mig visserligen "lite crazy" där jag helt spontant gick med på att göra nåt nytt med mina av naturen råttfärgade testar. Men det är ju skillnad på "lite crazy" och "HELT GALET". När vi ses förstår ni vad jag menar. Och ni kommer att se mig, var så lugn för jag är typ självlysande i håret.
Inte har jag fått ligga heller (trots den chockerande höga prislappen). Det närmsta sexuella tjänster jag kom var att få mystisk "shiatsumassage" av den masserande stolen vid hårtvätten. Typ som att nån slog med en hammare på vänster sida om ryggmärgen. Typ Inte bra. Inte alls som i min gör-vad-du-vill-fantasi.
Nästa frisörbesök vet ni vad som gäller: Det blir the return of the Tråktant. Lagom vardagstrist och frisörfeg.
För vad är det egentligen för fel med "Ta bara lite i topparna"??.
IN FÖR LANDNING...
FLYING FIA!
Titta jag FLYGER!
Så i år stod jag åter där, på alptoppen i Les Hautes-Alpes, Frankrike. Och denna gången var jag redo för att flyga PARAPENTE - skärmflyg (?). Nästan i alla fall.
Resan dit var ju nämnvärd förstås. För min del började den redan natten innan då jag inte kunde sova. Systematiskt gick jag igenom dödsscenario efter dödsscenario. Scenen då min co-pilot (eller snarare, THE pilot) blev träffad av blixten i ett fruktansvärt oväder och jag ensam skulle landa fallskärmen, mitt i stormens öga, var en av de färgstarkare.
För att säkerställa min säkerhet hade jag självklart ställt vissa kriterier inför flygturen. En snygg, solbränd, muskulös, erfaren och trygg man som skulle ta mig med upp i luften - och sedan landa mjukt - var mitt absoluta minimikrav. Som tur var hade vi lite kontakter i branschen och franske morbror Bernard, vars hela familj är besatt av att flyga parapente, hade utlovat exakt en sådan man. Laurent hette denne väderbitne godbit.
Om han nu verkligen var väderbiten, eller ens en godbit, fick jag dessvärre aldrig reda på.. För när jag halvt kissnödig, halvt gråtfärdig, stod på plats för att möta mannen som skulle rädda mitt liv där uppe i luften, fanns där ingen jäkla Laurent.
Utan bara nån tanig mes vars namn jag aldrig ens förstod. Iklädd svart synthskjorta. FEFELFELFEL ville jag skrika. Var är solbrände muskelmannen? Med förtroendeingivande outdoorkläder á la Naturkompaniet?
Jag kan tyvärr inte riskera mitt liv och hoppa från en alptopp med en tanig synthare (jamen Hallåååååå, synthen är DÖD, åttiotalet förbi!).
Jag kände direkt att detta var ett TECKEN. Ett TECKEN på att jag inte borde sätta mig i den där bilen. Spänna fast mig i den där selen. Hoppa från den där alptoppen.
Dessutom var solen som bortblåst och himlen plötsligt hotfullt grå med tjocka moln = TECKEN NUMMER TVÅ! (ett tydligt tecken på att mitt dödsscenario med blixten skulle inträffa).
Men sen gick allt så märkligt fort, jag kastades in längst bak i en sjusätes jeep tillsammans med ett gäng kufar, varav den mest normale såg ut att ha gjort ett könsbyte. Jag var bara osäker på åt vilket håll, och vilket kön slutresultatet skulle föreställa. Och jag hade svårt att hitta ett lättsamt samtalsämne (PÅ FRANSKA) för lite small talk i bilen för att minska min nervositet.
Bilföraren var även han en parapente dude, och det var lite väl tydligt han själv såg sig som både cool och snygg. Sådär lite åt Iceman i Top Gun typ, med nån slags respektingivande flygoverall, solbränna och solglajjor. Väl vid ratten blev han helt bindgalen i sin iver att verka cool och världsvan, och drog iväg i hundra knyck upp på värsta serpentinvägarna.
Jag blundade och bad för mitt liv. Jag var även den enda som använde säkerhetsbältet och klamrade mig fast i allt som gick att hålla i.
Iceman pratade lättsamt i mobiltelefon, väl medveten om att det råder mobilförbud för bilförare i Frankrike (förmodligen exakt av den anledningen att man ska kränga runt på livsfarliga serpentinvägar som inte är breda nog för möten, och där det stupar ner två kilometer på ena sidan). I en kurva låg vi i innerspår, med andra ord i fel körfält, och mötte tre bilar för frontalkrock. Genom ett kast ut mot stupet lyckades Iceman rädda läget, men de andra bilarna tutade hysteriskt av ilska. Själv kunde jag inte ens andas och var övertygad om att jag sett mina barn för sista gången.
Tror de idioterna att jag ska lägga mitt liv och öde i deras händer hängandes i en fjuttig liten skärm, när jag inte ens tror mig överleva bilturen upp med dem? Är de helt från vettet?
Jag bestämde mig ögonblickligen för att, om jag nu mot alla odds överlevde bilresan, ALDRIG NÅGONSIN FLYGA med varken Iceman eller mesige syntharen.
Där bilvägen tog slut brände de helt sonika rakt ut i skidbacken och skumpade över stenar, diken, bäckar...inte helt olikt en bilresa mot världens högsta skidbacke i La Paz, Bolivia, tio år tidigare. Även då grät jag i fosterställning bak i bilen.
Att sitta bak var ju för övrigt värsta missen för jag skulle ju bli den förste att krossas när vi backade över stupets kant. (kör på, du har fyra centimeter till godo!) tipsade Ufot som gjort könsbyte när vi backade hit och dit för att ta oss runt en sväng där det inte ens fanns utrymme att svänga. Jag ville göra en KungFu-spark rakt i skrevet på nämnda Ufo.
Jag överlevde. Och när jag stod där, högst uppe, på 2700 meters höjd, bröt solen igenom den grå himlen och ögonblick senare var allt klarblått, badandes i solsken. Och jag insåg att jag kunde ju bara inte fega ur. Jag måste flyga.
Starkaste anledningen till detta var att jag inte för allt i världen kunde tänka mig att åka med Iceman i bilen NER för berget, när jag nu genom ett ödets lyckokast överlevt resan upp.
Det gällde att vara positiv. En fördel med mesen var ju att han vägde typ 44 kilo, och eftersom han och jag skulle hänga i samma fallskärm var ju detta ändå ett ytterst tungt vägande fakta. Nu vaknade reportern inom mig och jag inledde ett korsförhör på ytterst knagglig C-franska. Hur många olyckor sker per år? Hur länga har du gjort detta? Har du varit med om någon olycka? Hur stor är risken? Vad händer om det börjar regna? Åska? Kan man störta rakt ner om det inte blåser? De där snörena ser klena ut, håller de verkligen?
- Är du stressad? frågade mesen bara lugnt och garvade åt mig som kissnödig hoppade runt och granskade utrustningen med kritisk men okunnig blick.
- TRÉS TRÉS TRÉS STRESSÉ!!! erkände jag utan omsvep.
- Hm. Jag fick nästan den känslan, flinade mesen och medan jag filade på frasen "Je te donne ma vie..öh, lägger mitt liv i dina händer..."-typ så fann jag mig plötslgit intrasslad i en sele, med störtkruka på skallen och mesen vrålade UN DEUX TROIS SPRING SOFIA SPRING!!!
Och jag sprang, rakt mot stupet, eller vad som såg ut att vara stupet, för nu gällde det att få skiten att lyfta. FORT! VITE VITE VITE!
Och plötsligt lyfter jag, dras uppåt, och mina ben vevar hysteriskt i luften, och jag blundar och piper Ca va? Cést normal, toute normal? J'ai peur, jag är rädd!!!!". Det hisnade i magen. Och jag inser att med tanke på det lätt hutlösa priset måste jag tvinga mig att öppna ögonen och få valuta för pengarna.
Och jag måste lirka upp mobilen och föreviga det hela. Mesen ser nästan snygg ut på bilderna och just då älskar jag honom. JAG FLYGER!!! JAG FLYGER FAKTISKT! Jag som är höjdrädd så att jag inte ens vågar åka Pariserhjulet för barn på Grönan. Nu flyger jag högt högt högt över små slitna stenhus med rödrosa hängpelargoner och grönskande alpsluttningar med slingriga serpentinvägar och framför mig är bara snöklädda alptoppar och himlen.
Inte ett åskmoln i sikte. Jag njuter.
- Pas mal! säger jag godkännande och känner med ens att jag äger. Mesen äger. Detta är mitt nya liv - jag ska bli parapente babe! Så måste det bli!
Vi landar alltför snart. Mjukt som en fjäder sätter Mesen ner oss på marken på exakt utsatt ställe, och jag är helt hög. Vill helst inte ens ta av mig störtkrukan, utan bara suga på känslan att jag är en sån där cool Parapente-babe. Mesen, Iceman och jag. Nästa år måste jag lära mig att flyga själv - Flying Fia.
You´ll see.
Min dotter - en våldsbenägen biltokig Batgirl
Jag erkänner att jag längtade, hoppades, drömde. Drömde om söta pippilotter och rosa fluffiga klänningar (såna jag själv aldrig fick, de passade sig inte bland kollektivets hemsydda, växtfärgade plagg med potatistryck).
Drömde om den lugna lilla flickan som nöjt skulle pyssla, rita och sjunga lite sött. Som ömt skulle leka med dockor, inreda sitt eget Lundbyhus, klä på sina Barbiedockor (jag erkänner att i den här drömska fasen kom mina universitetspoäng i feministisk teori och mitt förakt för de könsuppdelade kläd- och leksaksbutiker lite i skymundan).
Jag drömde om framtida tjejsnack, tjejmys, shopping och spabesök.
Och i huvudet hade jag redan inrett det romantiska flickrummet, det skulle vara så där härligt lantligt, med liten pinnsoffa med kuddar, en romantisk sänghimmel och en liten kökshörna med urgulligt loppisporslin. En liten docksäng med hemsydda små påslakan (som matchade hennes egna) och ett litet charmigt nött skrivbord.
Som pricken över i skulle Dockvagnen stå där - en sån där härligt gungande Emmaljunga, sån jag aldrig fick. Rosa, självklart. Min egen fula var blå (fel fel fel) och min kusin satte sig i den så att botten knäcktes ganska omgående. Vi lagade den så gott det gick med ett gigantiskt StenaLine-klistermärke, men den blev aldrig densamma.
Men min dotter ska minsann få marknadens bästa dockvagn. Har sneglat lite på 10-gruppens designvagnar, men Emmaljungan har klart bäst gung. Där ska hon få leka, iklädd en liten ljusrosa tyllkjol och såna där glitterprydda änglavingar, tänkte jag.
Hjärnsläpp, jag vet. Men alla dessa lasersvärd, bilbanor, spindelmänrobotar, bionicles, pokémon, starwarslegogubbar, riddarborgar, vattenpistoler, riddarsvärd, gormitisar...de stod mig faktiskt upp i halsen. Därav denna perversa längtan efter det rosa flickrummet. För Herregud, kan inte ens barn leka med NÅT ANNAT ÄN VAPEN?
En dotter skulle ändra på det, det var jag övertygad om (eftersom vi trots heroiska insatser totalt misslyckats med att uppfostra våra söner i fredlig anda). Kanske skulle hon även väcka lite ömsinta vårdande sidor hos mina söner?
Så kom hon, min ljuvliga lilla Alma.Och inget blev som jag tänkt.
Hennes favoritleksaker är riddarsvärdet och laserpistolen.
Hennes första ord när hon vaknar och sista innan hon somnar är "ÅKA BIL! ALMA ÅKA BIL!"
Och större delen av tiden springer hon runt i huset med Alfreds batman-mask på sig och vrålar hotfullt, med svärdet draget. Brorsorna är skiträdda. Hon backar inte för nåt. Hon slåss. Och hon går oftast triumfierande ur striden som segrare.
"Mamma Alma har slagit oss igen!" klagar de flera år äldre bröderna. VI står handfallna.
Hm. Ja. Vad hände med vår lilla prinsessa? Hur blev det så här? Hon är ett år gammal och styr hela huset.
EN BINDGALEN BILTOKIG BATGIRL som skriker "NEJ NEJ INTE NÄNNING MAMMA; BYSSA; ALMA BYSSA! INTE NÄNNING". Jaha. Hon ratar rosa klänningar. Vill ha byxa. Hon vägrar läsa bebisböcker. Hon vägrar gulliga böcker. Hon vägrar alla böcker utom TOTTE BYGGER. Den läser vi femtio gånger om dagen. Totte spikar och sågar och borrar. Alma jublar.
Vad detta intensiva vapen-våld-verktyg-fordonintresse kommer ifrån är oklart. Att hennes bröder influerat är dock ställt bortom tvivel. Men ändå. Jag trodde att det liksom låg lite i generna, det där kvinnligt vårdande, liksom.
Fast jag är förstås glad att jag fått en tuff tjej. Hon kommer klara sig bra. Redan som ettåring slår hon fem år äldre killar på käften utan en sekunds tvekan. Så fort hon stövlar in (bokstavligen, hon har alltid sina gula gummistövlar) och gastar sitt AKTA, ALMA SITTA; AKTA! och fäktar med armarna så backar bröderna. Innan hon lappar till.
Jag säger bara lycka till åt alla som försöker sätta sig på henne. Vi är chanslösa hemma.
Självklart sätter vi gränser. Säger till på skarpen. Försöker medla mellan henne och syskonen.
"TUTA MAMMA, säger hon bara irriterat då med värsta trötta tonårsrösten och ger mig onda ögat. TUTA (sluta). Och hon kan verkligen det här med att ge folk onda ögat, det är en konst hon behärskat till fullo från dag ett. Hon ser helt grym ut, med hopdragna ögonbryn. Sen, en hundradelssekund senare spricker ansiktet upp i ett stort hoppfullt leende:
ÅKA BIL? ALMA ÅKA BIL?
Trasigt husliv
Jag vet. Slit- och-slängsamhället är ute. Passé. Gone.
Miljötänk, återbruk och "den-som-spar-han-har" är the new shit. Alla vill framstå som så miljövänliga det bara går i det här avseendet. Så även jag.
Det är bara det att hos oss är jag helt motarbetad av övriga familjen. Hos oss går nämligen allt sönder. Hela tiden. Kidsen sliter i grejerna, vi slänger grejerna. Slit- och slängsamhället personifierat av familjen Zetterman-Roudet.
Det är ju svårt att spara på grejer som är helt paj. Och hur lagar man en plasttraktor? En gameboy eller en radiostyrd helikopter? Inte funkar det med Karlsons Klister i alla fall.
Dessutom ska väl medges att man snarast blir lättad när den radiostyrda halvmeterhöga Spiderman till sist kastar in handduken, eftersom han i månader närapå haft ett eget liv och på eget bevåg kommit med alla möjliga verbala hot och till och med beskjutit övriga familjemedlemmar titt som tätt.
Men visst är det trist när saker går sönder. Särskilt när det är stora dyra saker. Typ vårt hus.
Det går sönder hela tiden. Vi hinner inte ens börja lappa i ena änden förrän det knäcks i andra änden känns det som. Redan när vi köpte det pajade det. Vid första duschen på övervåningen, i det nyrenoverade badrummet som den trevliga förre ägaren fixat (han verkar för övrigt ha en skrämmande övertro på sin egen förmåga som handy man, det har vi konstaterat ett flertal gånger under de senaste åren), då BÖRJADE DET VRÄKA NER VATTEN GENOM HALLTAKET på nedre plan. Not good. Inte bra alls.
Inte nog med att det gav obehagliga "Drömkåken"-vibbar (B-film med Björn Skifs, se den inte). Det täcktes inte heller av försäkringen, även om man skulle kunna tro att när man duschar i badrummet uppe och vattnet rinner ner i nedre hallen verkar det ju som ett givet fall av "dolt fel". Men icke. Det tog månader att fixa halltaket och bråka med säljare, mäklare, försäkringsbolag och besiktningsmän hit och dit och slutade med att vi bara la ner hela projektet.
Så småningom lagades halltaket. Men inte badrummet. Än.
Sen dess har vi haft fullt upp med pajade vattenberedare, dysfunktionella luft-vatten-system, trasiga disk- och tvättmaskiner, död köksfläkt... Man kan ju börja längta efter en hyrestvåa i Skärholmen för mindre.
Häromveckan aktualiserades defekt-badrum-vattenkaos-i-hall-problemet igen - vid hemkomsten efter en regnig dag upptäckte vi att det REGNADE IN I HALLEN. Härligt härligt! Det var bara att bryta upp halltaket igen. Och vi som precis börjat samla ihop oss (och våra bolån) för att till sist ta itu med tidigare nämnda badrum, eftersom avloppsstanken från det sönderrostade vattenlåset förpestar vår tillvaro, måste nu istället försöka lappa ihop vårt tak. Vet ni hur mycket det kostar att fixa taket? Och hur tråkigt det är? Och hur mycket roligare man kunde ha för de pengarna (förutsatt att man överhuvudtaget HADE de pengarna, vill säga)
Nämnde jag förresten att försäkringsbolaget även denna gång lyckades hitta en finstilt liten klausul som friskriver dem från allt ansvar?
Dagens tips: Bor du i hyreslägenhet? STAY THERE.
Går nåt sönder ringer du bara ett samtal. Och du slipper dessutom ha ångest över din misskötta trädgård hela sommarsäsongen, och kan istället njuta av picknick i parken och drink på uteservering och sol- och bad och allt det där andra jag också ska njuta av - när jag hunnit laga allt som gått sönder hemma vill säga.
Frisörfiasko del 1.
OLD STORY. När jag känner mig lite deppig finns det tre saker som hjälper:
1. Att shoppa.
2. Att tröstäta allt som innehåller choklad.
3. Och att gå till frisören (och så att prata med kompisarna så klart men det gör man ju samtidigt på mobilen hela tiden man utför nyss nämnda aktiviteter). Är man snygg i håret känns livet hur som helst alltid lite bättre. Efter min senaste depp-krasch bokade jag resolut in ett besök på lyxsalongen. Jag såg framför mig hur jag skulle komma ut igen, efter tre timmars egentid med latte och skamlösa skvallertidningar som jag aldrig skulle köpa men älskar att läsa när tillfälle ges, och känna mig som en ny människa. Se ut som en ny människa - snyggare, lyckligare, mer harmonisk.
Men saker och ting har förändrats sen man fick barn, även på frisörfronten (åtminstone om man tvingas ta med sig barnet till frisören)(gör ALDRIG det).
Då: Frisören brukade vara symonymt med egen tid. Med harmoni i soffan där man väntade, förväntansfullt bläddrade i lite hårböcker och skummade skvallertidningar för att få inspiration. Sippandes på en latte. Egen tid. Njutning. Att bara bli omhändertagen och få hårbottenmassage av min snygge frisör Nino.
Nu: Jag sitter totalstressad med en gallskrikande bebis i knät. Fan fan fan varför sover han inte. Han brukar ju alltid somna i vagnen. Han brukar ju alltid sova den här tiden. Han brukar ju alltid vara nöjd med sina leksaker.
Inte idag inte. Nej nej, istället vrålar han sig lila och frisören kämpar vilt med att klippa mig och samtidigt vifta med en skallra i ett dödsdömt försök att roa honom.
Tvåan skriker tills han tappar andan och sen tar han raskt nya tag igen. Han ger sig inte.
Det gör inte jag heller. Det får vara slut med sunk-mammalivet nu. Jag ska bli klippt och slingad och stylad till varje pris. Jag ska bli en ny, fräschare version av mig själv. Utan bananmosfläckar. Sommarfräsch med solkyssta slingor.
Då kommer jag bli en gladare mamma också. Snygg och glad och slingad. Bara Tvåan kunde lugna sig något.
Första tjugo minuterna kör jag ignoreringstekniken. Jag hör inget, ser inget och säger inget. Jag skiter i om hela frisörsalongen glor och tycker jag är Värsta Sämsta Mamman. Jag vägrar bara släppa taget om min skvallertidning, klamrar mig envist fast vid visionen om Egen-tid-hos-frissan. Jag betalar ju faktiskt en mindre förmögenhet för dessa timmar!
Tillslut blir jag dock tvungen att förbarma mig över mitt skrikande barn eftersom frisören verkar helt slut och har uttömt hela sitt förråd av "så får man en arg bebis att skratta"-knep utan framgång och alla övriga kunder verkar märkbart irriterade.
Fan hur irriterad tror de inte att JAG känner mig? Som jag drömt om detta ögonblick! I månader! (därtill månader med slitna toppar och utvuxna råttfärgade rötter). Att äntligen få sjunka ner i fåtöljen och bara bli ompysslad. Tänka på mig själv, eller helst inte tänka alls. Bara blunda medan någon annan (läs: snygg-Nino) tvättar mitt hår och masserar hårbotten så där ljuvligt.
Snart sitter jag och hetsammar min arga bebis under den satans frisörkappan. Både min bebis och jag är helt svettiga, och allt avklippt hår klibbar sig fast överallt på oss båda. Tvåan kippar efter luft där under skynket och jag försöker se ut som allt är normalt, att det är HELT NORMALT att ha en hysterisk bebis under skynket medan frisören klipper för brinnande livet för att bli av med oss fort som fan.
Jag har på känn att vi uppfattas som ett mycket störande moment för hela frisörsalongen.Jag har även på känn att jag inte heller denna gången kommer att kliva ut och se ut som Izabella Scorupco bara för att jag klippt bort de värsta kluvna topparna.
Som tur är däckar Tvåan till sist, antagligen för att han är fullständigt nerknarkad av de starka kemikalierna som pyr under min slinghätta. Eller för att det uppstod total syrebrist där under frisörskynket.
Oavsett vilket så är både frisören och jag lika lättade. Och jag betalar glatt två månaders barnbidrag för att få de sista fem minuterna i frisörstolen precis sådär som jag tänkt mig dem: Dålig radiomusik i bakgrunden, vidrig stank av slingmedel som sticker i ögonen, blaskigt kallt kaffe att dricka och en bunt tre år gamla, totalt söndertummade Hänt i Veckan i knät.
Äntligen egen tid!
Det tråkiga var bara att när jag skulle betala fanns det inte pengar på kortet. Eller, jo det fanns pengar på kortet, men inte tillräckligt med pengar. Inte ens med Snygg-Ninos rabatt.
Jag var tvungen att ringa ett förnedringssamtal för att blidka min man att föra över pengar pronto. Det är både fördelen och nackdelen med gemensam ekonomi. Tills dess att det problemet var löst fick jag hållas gisslan på frisörsalongen, med den inte längre så samarbetsvillige Tvåan.
Fjäsksamtal till R:
"Heeeeej älskling, hur mår du?" Jag öppnar mjukt. Kanske något insmickrande.
"Var är du nånstans?" väser han. Underliggande anklagelse i tonfallet. Inte bra.
"Jamen jag är ju hos frisören!" Lite för defensivt.
"Jamen du kan väl inte vara hos frisören fortfarande? Det har ju gått flera timmar" Underförstått: Vafan håller du hus, har du glömt vår deal om att du skulle lägga barnen medan jag springer?
"Jamen herregud, bara för att inte alla går till första bästa barberare och kapar rubb och stubb på femton minuter! inleder jag (nej nej nej alldeles för aggressiv framtoning, tagga ner nu). Lugnar mig:
"Jag har ju färgat håret ju. I olika toner. Det blev skitsnyggt faktiskt."
"Jaha." Helt ointresserad av mina hårtoner.
"Du, det var en sak...." Mjuk röst nu.
"Ja?". Jag hör på det frånvarande tonfallet att han sitter vid datorn.
"Du vet det där om nöd och lust? Att älska varandra i nöd och lust?" säger jag och känner mig själv väldigt nöjd med upplägget.
"Vi är inte gifta" svarar han bara kort och jag hör att han inte alls lyssnar. "Du tror ju inte på äktenskapet".
"Jomen alltså.."
"Kom till saken Sofia." Djup suck.
"Skulle du kanske kunna föra över lite pengar till vårt konto?" piper jag.
"Det finns pengar på kontot".
"Jaaa, men jag måste nämligen betala frisören här och...det är något strul med kortet." Håller andan.
"Jag kollar direkt".
Typiskt. Han sitter uppkopplad så klart. Vår son är väl placerad framför tv:n som vanligt. Biter mig i tungan just innan frasen "Har han fått mat?" slinker ur mig. Det är verkligen inte läge för den diskussionen i nuläget. För övrigt är det ju R som kan laga mat i familjen och inte jag. Tangentknatter i luren.
"Det finns 1400 spänn på kontot så det är lugnt".
Fan fan fan. Det är ju bara det att frisörbesöket går på närmare 1800. Fast få får man förstås en gratis latte, och lite massage också. Det måste man ju räkna in.
"Jo..fast det fattas liksom ändå lite.. " får jag till sist ur mig.
"Fattas? Hur kan det fattas?"
"Jomen alltså, det kostar typ lite mer här". Jag harklar mig. Den sura översminkade receptionisten på hårsalongen blänger irriterat på mig. Jag blockerar deras telefonlinje. Mobilen hade naturligtvis laddad ur i väskan.
"Vadå lite mer? Mer än 1400? För en klippning? Det kostar 275 kronor där jag klipper mig, hur kan det kosta mer än 1400 spänn? Har du köpt frisörstolen eller?"
"Jamen alltså jag sa ju att det var en väldigt avancerat slingning också, och sen har jag köpt lite braiga produkter också."
"Hur mycket mer?
"Tvåhundra" ljuger jag och hoppas att han då ska runda av det uppåt med nån tusing.
"Jag för över" svarar han bara kort och ska just slänga på luren då jag piper:
"Eller kanske lite mer, för över lite extra pengar, vi måste ju ändå ha till mat och så".
Klick.
Puh. Det där gick ju ganska bra. Eller?
Hatar att be om pengar. Men mammapenningen täcker verkligen inga klippningar, den täcker inte ens min latte-budget så i nuläget är det bara att vara tacksam för att R drar in storkovan jämfört med mig.
Och det är faktiskt värt varenda öre att få känna sig lite fin. Det får ju han också glädje av. Och barnen, för då blir jag ju en bättre mamma som mår bättre. Man kan nästan se det hela som en familjeinvestering, tänker jag nu nästan upphetsad över min egen snillerika klarsynthet. Vad är 1800 spänn att bråka om om det får hela familjen att må bra? Ingenting"
Ska lansera teorin så fort jag kommer hem. Han kommer att älska den.
TV-tillvaron
OLD STORY: Du är ju helt störd, säger jag när R för hundraartonde gången försöker pussa mig. Nu är det inte så att jag tröttnat på min mans pussar (snarare tvärtom faktiskt), men jag känner till hans dunkla intentioner.
Mycket riktigt. Han har sina kontaktlinser i munnen och försöker klistra fast dem på mig.
Häromnatten hittade jag vid ett blöjbyte en helt uttorkad fokuslins med 1,75 i styrka fastklistrad på vår dotters rygg. Där gick min gräns!
Det här patologiska slafsandet med engångslinserna måste faktiskt få ett slut. Kan han inte bara kasta dem i toan eller nåt? Istället för att försöka limma fast dem på andra familjemedlemmar?
Och om det busigaste man kan komma på är att försöka limma sina gamla endagslinser på övriga familjemedlemmar är gränsen faktiskt nådd. Och överskriden:
Man behöver en hobby. En riktig hobby.
Även jag behöver en hobby. Vi är båda i desperat behov av en hobby. Vi kan inte bara ägna varje ledig stund åt barnen, tvätt, städning, storhandling, sophantering, trädgårdsavfall, renovering och extra smygjobb vid varsin laptop.
Vi behöver fylla vår tillvaro med mening. Kanske börja motionera mera. Eller åtminstone försöka initiera någon form av socialt umgänge. Om inte med andra (det kanske blir överkurs så här i början av själva hobby-projektet) så åtminstone med varandra.
Vi borde verkligen försöka ta oss mer tid för varandra. Våra samtal består i nuläget mest av lösryckta fraser typ "kan du hämta på onsdag?" eller "det har kört ihop sig, kan du ta lämningen nästa vecka?" eller "det är faktiskt DIN TUR att"..(lägga, hämta, byta blöja, bada barn, handla, laga mat, hänga tvätt...).
Det känns något begränsat. Jag har ju ändå en universitetsexamen i just kommunikation. Det känns som om man skulle kunna höja ribban något.
Hitta något att göra ihop kanske? Som man sen kunde prata om?
Det slutar med att vi köper en tv. En fet widesceen-tv i jätteformat.
Det är inte det att jag på något sätt emotsätter mig tv-köpet, snarare har jag tjatat som en galning om tv:n i över ett år.
"Vi kan inte ha det så hääär!" har jag ylat ett oräknerligt antal gånger med hänvisning till att vi suttit och kisat på den flimrigatv:n vi fick när min mormor tröttnade på den för ett antal år sedan (till saken hör att min mormor har en grav kombination av både grå och grön starr och räknas som blind, och HON ratade tjock-tv:n).
Och jag är ju för tusan i mediabranschen (nåja, om nu uppdragsjournalistik kan räknas dit) och behöver en tv för att kunna hålla mig up-to-date med tillvaron. Dessutom har vi ju en närmast pervers fascination med de allra sämsta dokusåporna.
Nu är det möjligen så att en tv kanske inte är rätt investering för två slutkörda småbarnsföräldrar som redan tillbringar alltför mycket tid framför dumburken. Nu sporras vi ju bara ytterligare i att följa med i varenda fånig serie som lanseras.
Situationen förvärras av att Mannen fattar beslutet att vi måste skaffa fler kanaler eftersom vi nu har en sån bra tv. Med andra ord breddas vårt utbud plötsligt radikalt och jag med min ohejdbara missbrukarpersonlighet blir omedelbart fast i tv-träsket.
Jag börjar lusläsa tv-tablåerna, ni vet även de där finstilta tablåerna vid sidan av de stora kanalerna, de som är tryckta i typ sex punkter och måste läsas med förstoringsglas. Sen börjar jag stryka över de program jag vill se med en överstrykningspenna, och snart vaknar den gamla nördiga studenten inom mig till liv. Jag etablerar ett färgkodat system där rosa överstrykning betyder att jag MÅSTE SE HELA PROGRAMMET, orange står för att det är INTRESSANT, gult att HELA FAMILJEN KAN TITTA och grönt att OM DET FINNS TID ska du kolla.
Och plötsligt finns det tid. Plötsligt finns det massor med tv-tid. Vi måste ju ändå få valuta för tv-investeringen! Vi börjar, i likhet med mormor Ingrid, få fullt sjå att hinna med vår tv-vardag och jag börjar så smått fundera över om vi inte skulle göra som mormor och koppla upp en gammal hederlig videoapparat mot tv:n så att vi kan spela in de program vi missar. Och de som går på en annan kanal vid samma tidpunkt som nåt vi redan tittar på. Många såpor ligger faktiskt samtidigt i tablån!
Tv-hobbyn börjar bli kämpig. Den leder inte heller till att vårt sociala liv får det lyft jag tänkt mig. Snarare tvärt om. Jag börjar faktiskt snart att sakna den tid då vi hade "hyra film" som hobby. Det kändes åtminstone lite mer aktivt, vi åkte till en videobutik och disktuerade länge och väl valet av film och sen såg vi den ihop. Sen var vi tvungna att gå och lämna tillbaka filmen också, vilket ju innebar ytterligare vardagsmotion. Med tv:n är det värre. Vi behöver inte röra på oss alls. Vi behöver inte heller prata med varandra och diskutera vilket program vi ska se, för nu har vi ju två tv-apparater. En av oss kan alltid sitta på övervåningen och kolla på den gamla tv:n.
Vår hobby, den som skulle skapa närhet och gemenskap och ge oss en hälsosammare, mer social tillvaro, har lett till att vi spenderar större delen av vår tid på skilda våningsplan. Fortfarande med varsin laptop i knät, för vi surfar och smygjobbar under reklampauserna.
Det värsta är att vi trivs ganska bra med tillvaron. Vi ser visserligen knappt varandra över huvud taget, men vi har börjat skicka instant messages till varandra, där vi sitter vid varsin tv med varsin dator. Ibland ringer R upp till övervåningen också, med våra telefoner som tydligen har något slags internt system jag inte behärskar. Och jag ropar då och då små hälsningar, typ, "Kan du sätta på mera tévatten älskling?".
Sen har ju detta med att vi ser på olika tv-program lett till att vi liksom får olika input från omvärlden, olika erfarenheter vi sen kan berätta om och dela med varandra under våra bilresor till landet. Och säger inte alla familjerådgivare och terapeuter att det är bra att vara ifrån varandra lite, så man får nya intryck och har något att tillföra i relationen?
Så, kanske var detta med tv-hobbyn inte så dumt ändå?
