Att lägga en Kabel (eller ligga med Kabel)
OLD STORY. Jag vet. Det är stekhet sommar och vinterns skidåkning är långt borta. Ändå har jag inte riktigt lyckats släppa detta.
Pavel. Han heter Pavel. Fast barnen tror att han heter Kabel.
Och bajskorv är just vad jag kallar honom i smyg, barnens unga brunbrända skidlärare. Han är en sån där typiskt kaxig typ som tror han är snyggare än han egentligen är. Fast mest störande är förstås att han borde engagera sig något mer i mina söners carvingsvängar med tanke på vad kalaset kostar. Till priset av ett barnbidrag - vardera - får barnen lära sig "Glasstruten". Glasstruten!
Ett helt barnbidrag för en timme med Kabel. Jag skulle själv inte ha nåt emot en timme med Kabel. Fast gärna utan att träna på just Glasstruten.
Kanske är det det som irriterar mig mest. Att jag fortfarande, som trebarnsmor på väg mot 40-årskrisen med raska carvingsvängar, söker bekräftelse. Och detta hos något så patetiskt som en 15 år yngre skidlärare som just fått pubeshår (tror jag, om detta vet jag dock inget) och som ger mig en föraktfull blick där jag står, i min 15 år gamla orange-lila skidutstyrsel, och håller förhör om mina söners framsteg i pisten. Är det nåt vi kanske kan träna extra på?
Hysteriska, prestationsstressade och 40-årskrisiga morsor i pinsamma utstyrslar från tidigt 90-tal har Kabel inte mycket till övers för, det märks tydligt.
Coola Kabel skulle bara veta att jag själv gjorde grymma slalomsvängar (på dalskidan, på den tid det begav sig) i svarta pister redan innan han kunde gå.
Jag brukade faktiskt själv vara en sån där cool skibum som Kabel tror sig vara, en som liksom hörde hemma på skidor. Som blev erbjuden jobb som skidlärare i Alperna (Ha! Jämför fucking Grönklitts tre pister med Alperna Kabel!). Jag var en sån som brunbrända skidlärare gärna tog med på After Ski och turistfria fester (tänk Dirty Dancings personalpartaj) och utmanade på Jägermeister-race och dansade på borden med (eller låg med under borden)(eller var det bara i min fantasi?).
Jäkla bajskorv. Han kunde i alla fall låtsas vara intresserad av vårt samtal. För att framstå som en seriös skidinstruktör, som är intresserad av sina skidelevers framsteg.
Eller han kunde åtminstone le när mina bedårande söner kommer springande mot honom - så gott det nu går i blytunga otympliga pjäxor (en har för stora, en har för små) - och gastar "Kabel! Kabel" med beundran i rösten.
Barnen har uppenbarligen aldrig bekantat sig med uttrycket "att lägga en kabel".
Själv är jag mer intresserad av att bekanta mig med uttrycket " att ligga med Kabel". Inte för att jag egentligen går igång på pubeskillar med attitydproblem (längre), utan mitt intresse ligger mer på ett platoniskt plan. Eller på ett sånt där sjukt pervosätt.
Man undrar ju. Liksom. Om han skulle carva loss helt mellan lakanen och tjuta sitt "HÄR KOMMER GLASSTRUTEN!". Man undrar lite på samma sätt som man undrar om Silvia kallar Kungen för "Kungen" även in bed. Eller bara Mein Prinskorven.
Dessvärre får vi aldrig reda på sanningen om Kabels förmågor utanför pisten. Vi har nämligen inte råd att lägga ett endaste barnbidrag till på att de ska finslipa glasstruten.
Och jag kan banne mig lära dem att åka skidor precis lika bra helt själv. Nästa säsong ska ni få se!
Följ efter mamma nu, ja det är hon i den där galna orangelila outfiten från förra årtusendet.
- Tyngd på dalskidan nu killar, så kör vi så det ryker!
Bloggsemester
1. Jag har varit upp i Norra Dalarnas vildmark där inte ens den fasta telefonin går att lita på. Och där Telenors täckning i princip är obefintligt, oavsett vad deras kundtjänst påstår. Enda stället jag har bra mottagning är på ICA-parkeringen "på byn". Sen kan man få en liten plupp på skalan om man står på tå på en pall i köksfönstret. Men oftast står det Endast Nödsamtal på displayen. Jag tvivlar på att ens dessa skulle gå fram.
2. Jag vägrar, ja, v-ä-g-r-a-r att falla ner i det där kletiga bloggträsket där man måste rapportera ALLT. Allt. Personligt. Hela. Tiden. Typ "Nu ska jag sova", "idag tittade jag på ett skärp på H&M", "nu ska jag gå och bajsa". JAG VÄGRAR. Det har knappast något allmänintresse och är fullständigt under min värdighet.
Så - därför blir det lite segt här emellanåt. Men jag ska vässa pennan i sommar. Jag lovar.
Men först blir det ännu segare. Om en vecka drar vi till franska Alperna, till en by med typ två hus (och i det ena bor svärföräldrarna). Brödbilen kommer en gång i veckan. Äggen köper man hos grannfrun. Internet har de inte ens hört talas om.
Fast det förstås, det är inte förrän om en liten vecka. Tills dess ska jag rocka på!
Dum, dummare...drake?
"Du är dum!"
Orden är min 5-årige sons. Och de är riktade mot mig.
Vad jag gjort mig skyldig till för brott denna gången är lite oklart, men att jag är skyldig och dömd råder det tydligen inga tvivel om. Ursinnig och fullständigt bindgalen rusar Alfred runt i vardagsrummet och sparkar och slår vilt ikring sig.
"Du är dummast i hela världen, dummast dummast dummast! DU ÄR DUMMARE ÄN DRAKAR!"
Hm. Detta nya stycke information sätter saker och ting i ett nytt ljus. Eller väcker åtminstone en hel del frågetecken.
Vilka drakar? Hur många är dom? Och exakt hur dumma är de här drakarna?
Det enda jag vet med säkerhet är att de måste vara urdåliga på att laga mat.
Det är nämligen min usla kokkonst som återigen upprört mina avkommor. Till och med ettåringen har börjat gasta ÄCKLIGT och dramatiskt kasta sig av Triptrapstolen och springa ut ur rummet.
Vad jag lagar? Tja. Inget upphetsande, det måste medges. Jag tillhör de där typ 74% av befolkningen som sparar urrivna recept ur tidningen Buffé men aldrig kommer till skott. Som aldrig provar något nytt. Och som bara vill att det ska gå tokfort.
Dessutom har jag en besvärlig tendens att överskatta min simultankapacitet, vilket leder till att jag tror mig kunna svinga ihop en schyst middag samtidigt som jag surfar, klipper syrenhäcken, byter blöja, tömmer diskmaskinen, avbryter slagsmål och pratar i mobilen. Detta leder ganska ofta till brända halvfabrikat hemma hos oss. Jag beklagar, men så här fallet.
Det är kanske det som irriterar mig mest. Att just den här dagen hade jag ansträngt mig lite extra. Fixat grillspett. Sommarmys. Kyckling och fläskfilé. Somrig potatisssallad. Till och med gjort små busiga barnspett med...just det...populära halvfabrikat som korv och köttbullar. Och vad får jag för det? Är det någon som är tacksam? Äter barnen upp allt på tallriken och tindrar med ögonen när de ber om ännu en fet portion?
NOT! .
Istället står man här. Dum som en drake!
Nu ska drak-mamman hetsäta en sjukt stor chokladkaka (70-procentig, naturligtvis) (smakar apa men är vääääldigt GI)som tröst och börja nedräkningen.
Det är ju bara en sisådär, få se nu...SJU veckor kvar till dagisstarten igen. Och det blir ju bara...typ 49 luncher och 49 härliga sommarmiddagar till. 100 meals to go alltså - kvalitetstid, tillsammans, hela härliga familjen.
Drakmamman längtar!
(...ja efter dagis alltså)
Typ så här...
http://www.youtube.com/watch?v=2zk0m6-ot-k
(sök på: strange kid dancing)
Massaj 2009
Sen dess har jag klämt ut tre barn och min "vardagsmotion" har bestått av att byta blöjor och jaga ettåringar med ADHD-varning.
Tills nu.
Massaj 2009 är mitt nya projekt. Kort sammanfattat innebär det att jag springer. Överallt. Från A till B. Och från B till A igen.
Jag vet, det ser helt stört ut. Men vem bryr sig? Särskilt som det innebär att jag höjer pulsen och bränner härliga kalorier och dessutom har en chans att komma i tid dit jag ska (något som alltid inneburit något av en utmaning för mig)
Massaj är vardagsmotion i dess mest enkla och kanske även bästa form. Tänk en slank och stark negress i trakterna mellan Kenya och Tanzania. Tänk fylliga läppar, fasta bröst och ännu fastare lår. Tänk att hon springer fem mil för att hämta vatten utan att ens bli andfådd (det är så jag ser mig själv i december typ, när jag kört det här ett tag).
Jag massajar till t-banan. Jag massajar upp för alla rulltrappor i rasande tempo. Jag massajar till intervjuer trots höga klackar och dator och väskor i släptåg. Jag massajar till dagis och jag massajar till kiropraktorn (det senare har dock visat sig något opraktiskt, eftersom halva kiropraktortiden går åt till att hon måste torka min svettfräscha rygg med toapapper innan hon ens kan knäcka till den).
Annars rekommenderar jag er att haka på. Vi kan ju bli en gigantiskt rörelse - Massaj 2009. Typ som den där evangelist-dansfilmen på Youtube. En nörd börjar med något helt galet. Och tveksamt joinar de andra in. Snart är alla helt med i sekten och gör vad som helst bara alla andra också gör det.
Typ som när man kör Nordic Military Training (jag vet, jag är helt hjärntvättad och kan inte ens blogga utan att nämna NMT varje gång nu, men jag saknar den där sköna "tänk inte- gör" sektstämningen.)
Ser ni någon kuta fram på Kungsgatan i hejdundrande tempo med mobil vid örat och vild blick då är det Moi. Som kör Massaj 2009.
Väj gärna undan.
Men haka ännu hellre på!
SURPRISE ME
Fast det måste vara RÄTT sorts överraskningar.
Inte för att jag vill vara martyrig och dra på mig offerkoftan, men jag får faktiskt väldigt ofta fel sort överraskningar.
För när man tänker på överraskningar så tänker man ju gärna på frukost på sängen med exakt rätt sorts pålägg på exakt rätt sorts bröd, med exakt rätt sorts té /(med exakt rätt mängd honung) och gärna en exakt matchande servett.
(Jag inser att jag inte är så jäkla lätt att överraska. På rätt sätt alltså.)
Man tänker kanske också på den där fantastiska blombuketten som dyker upp när man minst förväntar sig det. På jobbet en pissig tisdag. Eller efter en vidrig eftermiddag med för stunden galna barn - bara för att (...jag är så under bar). På ett klädesplagg som lyfter hela min garderob och omformar min kropp och som - surprise! - är i RÄTT storlek.
Man tänker på rätt sorts present vid rätt tillfälle. Eller kanske bara rätt sorts kram i rätt ögonblick . Kanske bara ett sms mitt i den grå vardagen.
Den behöver inte vara påkostat och värsting, bara vackert i all sin enkelhet. Rätt Sorts Överraskning. VId rätt tidpunkt.
Att som idag komma hem efter en bortamatch (ja inte en sååån alltså, utan mer en familjevariant) och upptäcka att det regnar in genom halltaket är typexemplet på FEL sorts överraskning. Att komma hem från jobbet och upptäcka att fyra miljoner små enträgna myror har invaderat och tagit över vårt kök är också FEL sorts överraskning. Att barnen ropar in mig i badrummet med entusiastiska och löftesingivande utrop som "Mamma kom och titta!" och man kommer in bara för att överraskas av att minstingen lagt världens kabel i badkaret är också helt helt FEL typ av överraskning.
Så ge mig en nu då. Snälla?
En riktigt bra en. En av den rätta sorten.
Surprise me.
"NMT-metoden" by Brutale Bruno
OCH VAR VAR DU I MORSE DÅ???
Hmmm..jo...ehh...typ fortfarande bakis och helt slutkörd efter helgens kalas och oförmögen att lämna duntäckets värme. Räcker det som ursäkt kanske? Nähä jag skulle inte tro det va...
Har nu förstått vad metoden går ut på. Nordic Military Trainings metod alltså.
They track you down, they find you, and then they kill you.
(Death by 1000 armhävningar.)
Brutale Bruno har även skickat ut en liten lätt "utmaning" så här när semestern närmar sig. För att liksom komma igång ordentligt med träningen innan semesterns oundvikliga fettpåslag. Learn it - love it- live it! För du bangar väl inte???
2 veckors Utmaning 8 juni - 21 juni 2009
1 1000 armhävningar (minst 100 st ska vara på fötterna och inte på knä)*
2 Statisk situp 150 min* (på rygg, lyft huvudet från marken, händerna på bröstet, fötterna ska lyftas ca 10 cm från marken och benen hållas raka).
3 Varje dag ska du gå eller springa 1 km*
4 Hitta på en egen utmaning och maila den till mig inom två veckor. Den bästa utmaningen kommer med nästa gång.
Med vänliga, men bestämda, hälsningar från Commander Bruno
(kommentarer överflödiga. Ligger för övrigt ner i statisk situp med laptop på magen och skriver)
FYS TEST CHOCK
rivilligt, denna gång!
Och jag har även lyckats släpa dit 3 andra partners in crime, som också är ute efter att bli starkare, snabbare och snyggare!
Dagens surprise: FYSTEST!
Herrejesus. Börja måndagen med ett TEST: Och detta vid denna okristliga tidpunkt. Och därtill ett test i kondition och styrka! Galet.
Det har jag aldrig ens gjort förut. Mycket har jag testats i, allt från Matte, Kommunikationsteorier och psykologi till HIV.
Men aldrig just min...eventuella kondition.
Nåväl - jag är nöjd. Sprang kilometern med värsta mjölksyran i backarna på 5:08 (lite surt att rekordetär 3:20 - FÖR ATT SPRINGA BAKLÄNGES, jag sprang alltså på nästan dubbla tiden framlänges, traditionellt, lite haltande)
Armhävningarna måste jag dock skryta med: 40! ja, förtio! jag som bara klarat typ 8 innan på gymmet. Men då hade jag förstås inte Brunos militärboots framför näsan och vilda hejarop. Ok..jag doppade inte direkt näsan i gräset men ändå, till och med 40 halvtaskiga armhävningar är bra jobbat!
Magen var lite värre. Men det var väl väntat efter 3 graviditeter på 4 år. The only way is up, baby!
Things can only get better!
Maratonmannen
Det har varit pastahysteri och evighetslånga träningspass i ur och skur, följt av timmar vid datorn för att följa nördiga diagram över puls, tempo, steglängd, milantal...för att sen kolla löprundan på Google Earth, diskutera intervalltider, testa träningsprylar, nåla fast nummerlappar...man blir ju trött bara av att se på.
Själv har jag varit maraton-support, en nog så betungande uppgift. I år blev jag, som ju redan var lätt utmattad efter en veckas Boot Camp, helt SLUT av en heldag på stan med tre galna barn och 35 grader i solen och på tok för få vätskekontroller som serverade latte till den ivrigt hejande, törstiga publiken.
För övrigt måste jag bara som parentes kommentera hur störd jag är över alla mesiga svenskar som INTE hejar. Som bara står och zoombieglor på alla dessa HJÄLTAR, och typ kommenterar deras form, och skick. Som om det vore någon slags freakshow man passivt betraktar, och inte ett idrottsevent där man ska stöta och jubla och heja på!
Nåväl. Nästa år tror jag att jag springer själv.
Det kan knappast vara tuffare än att jonglera tre barn en dag på stan, hetsa genom folkmassor kors och tvärs genom huvudstaden för att hinna heja på båda varven - utan att tappa bort 2 av 3 - och däremellan trixa med blöjbyten, muta med korvar, kleta med bananer, rädda glasstrutar som ramlar i marken...
Hur det slutade?
Självklart fick vi ta en brandutryckning och kissa i buskarna vid Humlegården exakt i det ögonblick då Maratonmannen sprang förbi upp mot målgång...men vi får väl en ny chans att heja på nästa år...
