SOFIA STORIES

Jag är gräsänka. Efter en utdragen kamp där jag (tror) jag tog hem segern så sover alla kidsen.

Klockan är fem. Det är beckmörkt ute. Det ösregnar.

Jag hade tänkt blogga om träningen redan igår.Jag kände mig lite kaxig igår, nämligen.

Tid. Det är hårdvaluta när man är småbarnsförälder.
För man har ständigt för lite av just tid. Den räcker inte till, den blir aldrig över. Det finns ständigt saker på listan man inte hann med på hela veckan, som inte bockades av den här helgen heller. Det är ångestskapande.

Mest dyrbar av alla sorters tid är Egen Tid.
Egen tid är det man fantiserar och drömmer om, det man helst av allt önskar sig i present. Det är det man lovar att ge sig själv mer av som nyårslöfte, det är det man försöker köpa sig med inhyrda barnvakter och böner och tjat hos upptagna far- och morföräldrar.

Man behöver den, den Egna Tiden. Annars orkar man inte. Det är bara helt obegripligt hur man ska få tag på den där tiden. Vart ska man hitta den? Mellan smutstvätten och middagsdisken och barnbadet och läggningen och den sena storhandlingen?
Jag minns vagt hur det var när man hade oceaner av den idag så åtråvärda Egna Tiden, och bara liksom slösade med den. Segade på för sig själv under kvällar och helger, utan att någonsin riktigt njuta av den där tiden. För då längtade man ju efter tvåsamheten, familjelivet.

Nu sitter man här och suktar efter egna minuter och timmar. Kanske få dricka en kaffe utan att behöva springa och torka en barnrumpa mitt i, eller åtminstone få gå och kissa själv utan att bli störd.

I morgon ska jag sno mig två timmar egen tid. Och ja, jag ska vara en "dålig mamma" och inte ens hämta tidigt på dagis fast det är fredag och allt. Istället ska jag träffa en kompis och bara vara. Få äta ostört. Dricka flera latte. Tala till punkt. Det ska bli fullständigt, fullständigt ljuvligt.

Och skulle ni hitta nån tid som blivit över så ge den gärna till mig.

Bruno har tveklöst återerövrat titeln som Brutale Bruno (trots shorts!). Vi tvingades plåga oss upp för värsta längsta mördarbacken, den typ av backe som normala människor åker SLALOM nedför och LIFT uppför. Och vi snackar inte bara en utan TIO GÅNGER.

Siffror har aldrig varit min grej. Jovisst, jag hankade mig fram på mattelektionerna med schyst betyg. Även om jag mest satt och skickade lappar. Utvecklade mig även till något av en mästare på en karikatyr av feta matteläraren Bogghed. Han som man inte ville be om hjälp, för man blev så illamående av hans rakvatten, för att inte säga av åsynen av hans korviga håriga finger när han pekade på pappret framför en. Hemskt men sant.

Just another Manic Monday. Så kändes det, när jag med alldeles för få timmars sömn bakom mig motvilligt segade mig ur sängen, när jag i nattsvart mörker skenade runt i huset och jagade försvunna strumpor och tights, när jag stående - med blicken på den tickande klockan - försökte svepa i mig lite sliskig yogurt för att tanka igång kroppen inför dagens pass, och när jag galopperade från parkeringen till IP med allt från bh-ar till bananer fladdrandes ur min gigantiska träningsbag. Manic manic manic.

Just another Manic Monday. Så kändes det när jag efter en osedvanligt lång och hård uppvärmningsjogg låg i en evighetslång armhävning som aldrig tog slut, RAKT I EN HÄSTBAJA. Jag menar, vem vill börja veckan med att ligga med fejan i en hästbaja? Manic Monday, jag säger ju det.

Just another Manic Monday. För något mer galet och maniskt än att göra 5 burpies föjt av 10 rejäla situps följt av 15 djupa knäböj följt av 5 burpies följt av 10 rejäla situps följt av 15 djupa knäböj5 burpies följt av 10 rejäla situps följt av 15 djupa knäböj 5 burpies följt av 10 rejäla situps följt av 15 djupa knäböj5 burpies följt av 10 rejäla situps följt av 15 djupa knäböj 5 burpies följt av 10 rejäla situps följt av 15 djupa knäböj5 burpies följt av 10 rejäla situps följt av 15 djupa knäböj 5 burpies följt av 10 rejäla situps följt av 15 djupa knäböj, 5 burpies följt av 10 rejäla situps följt av 15 djupa knäböj, 5 burpies följt av 10 rejäla situps följt av 15 djupa knäböj...I TJUGO (20!) MINUTER NON STOP. Här kan vi snacka Manic Monday.
"Kräkningar utföres till vänster om vägen! Den som inte kräks har inte tagit ut sig tillräckligt!" gastade dagens militärklädde plågoande. Manic.

Just another Manic Monday tänkte jag när passet så klart inte tog slut ens efter kräkövningen. För sen var det dags för ett tokspurtande fram och tillbaka i skogen mellan två bildäck. 70 evighetslånga sekunders spurt (misstänker starkt ett kraftigt manipulerande av tiden där) och 20 ynka sekunders vila (gående, hur nu det kan klassificeras som vila, man hann hur som helst aldrig någonsin återfå andan mellan spurterna). 70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20-70-20...I EVIGHETERS EVIGHET.
Manic Monday rakt igenom alltså.

Ser nu med skräckblandad förtjusning fram emot Wild Wednesday.
6:15 på Östermalms IP. Du kommer väl?

Stark, starkare, starkast...blir man av träning med det här gänget. Jag pratar förstås om Sekten, NMT. Det är ju för övrigt allt jag pratar om nu för tiden. Säger som kollegan Gulle-Rille: Man MÅSTE ju dra sig till träningen bara så att man kan "fortsätta babbla om den här skiten".

Föräldrafika på dagis. I vanlig ordning bjöds det på blaskigt kaffe i plastmugg och barnens bakade äppelkaka (och jag vill inte ens spekulerar i vems snorkråkor och baciller som hamnat i den). So far so good.

– DET ÄR HÖST! NU FÅR DET VARA SLUT MED DET HÄR JÄVLA ROSÉDRICKANDET PÅ BALKONGEN!! NI SKA HÄRDAS, BLI STARKARE, KÄRVARE!

Magstarke Magnus morgonvrål vid uppställningen 6:15 på Östermalms IP fick åtminstone alla att vakna till. Med en mössa som gav honom något av en Gökboet-touch, stod han framför oss rak och grym. Mössan skulle kanske för många andra tagit udden av det han sade, men i detta fall förstärktes bara intrycket av galenskap.

Idag blir det ingen lek, det gick fram tydligt.

– Alla skador ska anmälas direkt till mig, jag har sjukvårdsutrustning med mig, kungjordes, mest för att skrämma den stackars reportern från Ica-Kuriren som var där på uppdrag för tidningen. Det lyckades. På tonfallet lät det ungefär som om det hör till normaliteterna att minst ett par stycken deltagare bryter benet eller stryker med helt.

I rask jogg drog vi iväg och den stackars reportern från Ica-Kuriren fick det tufft från start. Jag kände stort medlidande, i våras var jag i hennes skor. Otränad reporter på en Mission Impossible. Ut i skogen bar det, där väntade, utöver tjugo armhävningar, även fem bårar. Hiskeliga tunga, illgula saker av stål, inte alls den där lättburna sköna sorten som frontats i M.A.S.H (som sammanfattar min totala erfarenhet från militärsjukvård).

Fyra och fyra fick vi sen kuta runt i större delen av Liljanskogen med en kamrat på båren. Det var tungt, jag lovar. Snart räckte inte ens det för Magstarke Magnus. Nej då skulle vi släpa inte bara båren och kamraten utan även BILDÄCK. Jag har en avoga relation till bildäck i nuläget. Bilen gick nämligen inte igenom besiktningen (trots att jag hade min kortaste kjol och log bimborart) eftersom däcken måste bytas. Sisådär tio papp går det väl på, utöver att fixa AC:n för 13 000. Det vill säga samma kostnad som en vecka på stranden i nåt skönt, soligt och vinproducerade land.

Och nu skulle jag alltså behöva bära runt på massa jäkla däck sex på morgonen. Tur i oturen är att jag hajat att de har olika storlekar, så jag norpade en hanterbar size, till skillnad från Gulle-Rille som plötsligt fann sig själv släpandes på värsta traktordäcket.

Det ska inte förnekas att jag stundtals hoppades att Magstarke Magnus skulle tappa fart under passet. Så skedde icke. Han gick ut starkt för att sedan ÖKA, alltmedan han kryddade vår tillvaro med käcka utrop i stil med ”NMT är bara härligt, för den svage är det förfärligt”. Jag hoppas Ica-Kuriren hade bandare på sig, för att få med alla de klockrena citat han sprutade ur sig under passets gång.

Bårbärandet gick fasligt dåligt. Till att börja med blev man böjd som en ostbåge i sidan, vilket min ländrygg inte alls uppskattade. Sen visade det sig snabbt att det var snortungt att bära med en hand. Jag var därför snabbt frivillig att lägga mig på båren, där jag skumpade fram med vy över himmel och trädkronor. Härliga boot camp!

Fast skumpandet började faktiskt ge symptom på hjärnskador.

– Ni skulle inte kunna samordna stegen lite, tipsade jag hjälpsamt, varpå jag ganska omgående blev satt att bära igen.

Bära bår var inte vår grej. Det gick inte alls sådär smidigt som i M.A.S.H. Inte ens själva lyften gick särskilt bra, trots att jag försökte köra enligt Cityakutens ”one two three LIFT!”. Kanske var det för att Dr Carter inte var med, eller för att George Clooney helt utgått. Hade George Clooney varit på plats hade det definitivt känts mer motiverande.

Istället hade vi en speedad Nicholson från Gökboet som inte var helt nöjd med vårt tempo. Vårt lag blev givetvis sist, till såväl Magnus som övrigas missnöje, då de väntat i plankan på vår ankomst.

- SIST! Röt Magnus med den där grymma rynkan mellan ögonen. Den som tyder på att han är upprörd. Den som hintar om att han precis när som helst kan slita fram nåt otrevligt ur den där stora ryggan han släpar på. Typ gasmasken han hotade med i tid och otid.

– VAD GÖR MAN NÄR MAN ÄR SIST??

Vad gör man när man är sist? Vad gör man när man är sist? Jag tänkte febrilt där jag låg, kissnödig med magkramp i plankan, med blåsor i händerna efter bår och armhävningar. Vilar? Bjuds på lyxfrukost med extra kolhydrater? Får massage efteråt?

- MAN ÖKAR! Kom svaret som ett piskrapp och inte förän vi klarat 20 armhävningar fick vi resa oss. Sen skulle vi hetsa vidare. Men givetvis inte helt tomhänta. Nej Magnus tog fram sitt sedvanliga triumfkort – STOCKARNA.

Denna obegripliga förkärlek till grova stockar förblir ofattbar. SJälv hade jag inte fått nån stock sen senast så det var ju bara att hugga i. Men jag blir liksom aldrig bättre på det här med att bära stock. Jag hänger alltid lite som en vante i mitten, och når inte upp till stocken, fastnar med örat i nån sån där otäck liten kvist som sticker ut, får blåmärken på axeln i mina försök att överhuvudtaget bidra i bärandet.

Nu var det ju inte så att Magnus nöjde sig med att bara bära stock hit och dit på plan mark. Nej hans master plan var givetvis att vi skulle spurta upp för branta slalompisten med den där satans stocken i släptåg. Värst var det för min kära kollega Rille ska ärligt sägas, han fick i princip bära en hel Redwood själv på axeln. Vår kollega från Ica-Kuriren hade det inte heller lätt. Bruno lämnade henne inte för en sekund utan joggade bredvid och ylade ”Kom igen Kuriren!” varje gång hon kräkfärdig började sacka efter.

På väg mot IP bars hon i princip av övriga i gänget och jag flåsade på och var tacksam för att jag åtminstone fått upp flåset så pass att jag kunde springa för egen maskin. Jag vann sista spurtutmaningen och fick därför göra 10 istället för 20 armhävningar i mål. Men här, när solen bröt igenom och sken på oss där på IP, infann sig åter det där märkliga ruset som träningen ger. Så jag gjorde 10 till av bara farten, följt av härliga höga hopp.

Och på väg mot bilen rannsakade jag åter mig själv (nu kaxigare eftersom jag återfått andan) och undrade om jag inte kunnat pressa mig själv LITE HÅRDARE där i skogen.

Och det är den känslan jag måste frammana när klockan ringer vid femsnåret och det är beckmörkt ute, den känslan jag ska ta med mig till nästa pass.

Fredag 6:15. HÄNG MED!

Så har hon då fyllt två, vår Alma Julia Elisabeth. Jag kan inte fatta att det har gått så fort.

Jamen ALLVARLIGT TALAT. Vad är det frågan om?

Barnvakt är det man drömmer om som sliten småbarnsförälder. Eller, egentligen är det man drömmer om mer tid, egen tid. Ni kanske trodde att tid är det enda som inte kan köpas för pengar, men ni har fel fel fel. Det är här barnvakten kommer in i bilden. Barnvakt är det samma som att köpa tid.

Uppladdningen inför dagens pass började egentligen redan i onsdags, med fem ynka timmars sömn. Jag fortsatte hårt under gårdagen, med att flyga till Holland sex på morgonen, köra 20 mil till anda änden av landet, göra två jobb (inredningsreportage hos lesbiskt par med en stark förkärlek till djur, i synnerhet grodor, och JA det var ett skumt knäck), köra 20 mil tillbaka, landa hemma vid midnatt, sova fem timmar och SEN, SEN var det äntligen dags:

- HÅÅÅKAN? Hette han Håkan Bråkan? undrar min sexårige son, med uppriktigt intresse. Mina söner är sjukligt intresserade av (och stolta över) deras mors militärträning. Varje pass måste beskrivas in i detalj, övningarna utförs sedan i två kolonner runt kök och vardagsrum innan läggning.

Så fort jag såg Brunos kläder visste jag. Den vanliga, tynga militärbyxan i grovt tyg var utbytt mot en lättare variant. Collgetröjan avskalad. Det kunde bara innebära en enda sak: Domedagen, den dag jag fruktat sen jag först hittade till Nordic Military Trainings hemsida var här: Vi skulle bada. I en gyttjig sjö. Med typ 7 grader i vattnet. OCH JAG VILL INTE. Det spelar ingen roll att jag har guldmagistern och milmärket och ett förflutet som badvakt. JAG KAN INTE BADA KALLT. KAN. INTE.