VECKANS 7 VÄRSTA:
1. UPPBROTT. This is it. Nu separerar vi. På riktigt. Nobody said it was going to be easy. And it's not.
2. PACKNING. Nej, den är inte avklarad. Det är ofattbart hur mycket skit jag samlat på mig på fem år i huset...Och mitt Feng-Shuirensande går oroväckande dåligt. Orka.
3. RYGGSKADA. Pajade ryggen på träningen. Snacka om dålig timing två dagar innan flytt! Här ska ju rollas och tapetseras och bäras i dagarna sju!
4. RYGGONT. Måste nämna ryggen en gång till. För jag kan varken sitta/stå/sitta/ligga/klä på mig och har tokont trots överdos av alla marknadens tillgängliga läkemedel (och lite snodda receptbelagda tabletter)
5. DEADLINES. Tidningar ska skrivas. Tidningar ska korras. Tidningar ska layoutas. Tidningar ska till tryck. Allt precis just nu när jag är invalido och mitt i en skiljsmässa och mitt i en flytt.
6. TRÖSTGODIS. Det är faktiskt lite småäckligt hur snabbt man faller in i gamla välbekanta missbruksbeteenden. Och mängden choklad jag hetsat i mig denna värsting-vecka är rent uttalat äcklig.
7. BANKSTRUL. 18 timmar innan tillträdet ringer banken och säger att de mystiskt nog har "tappat bort" hela mitt låneärende. Inga underskrivna papper finns. Inget lån är klart.. (och själv ligger jag invalido i Täbban och kan inte transportera mig till Nordea med ett stort behov av två miljoner pronto). Får banker strula bort saker och ting? Börjar inte folk jobba på just bank för att de är så där trååkigt noggranna och ordningssamma?
Nya friska (?) tag!
..eller.. till att börja med nya sjuka tag då jag är helt golvad av ryggont. Men vilka tag som helst som ger mig något slags grepp om tillvaron känns bra i nuläget.
Det har varit en svart lång vinter fylld av beslutsångest, stress och sömnlöshet.
Nu börjar jag om. Ensam.
Eller ensam och ensam, jag har ju tre fantastiska barn halva tiden. Men själv i alla fall.
Det är tanken på barnen som är det svåraste mitt i allt detta kaos. Det svåraste blir ju just att inte få bädda ner dem varje kväll, vara där krama dem när de vaknar, finnas där för att blåsa när de skrubbat knät och trösta när de är ledsna. Att inte få höra deras sockerdricksskratt när man pussar dem på magen eller busar och att inte få ligga nära, nära och dra in deras doft - och tacka högre makter för att de finns- innan man somnar. All denna kärlek man vill ge!
Ändå tror jag att allt blir bättre nu (ja..min rygg inkluderad..) Det kan egentligen bara bli bättre. För vinterns stories har inte ens varit värdiga att skriva om. Så det har varit väldigt tyst här på bloggen.
Att sitta och deala om allt från köksstolar till dagar med barnen är en vidrig och ovärdig sysselsättning.
Att packa ner inte bara ett helt hus, utan ett helt liv, sak för sak, minne för minne, är fullständigt verklighetsfrämmande.
För att inte tala om att försöka föreställa sig, verkligen förstå, konsekvenserna av det beslut vi fattat. Konsekvenserna det får för de tre små människor vi älskar mest i hela världen. Konsekvenserna det får i vardagen, i stort och smått för oss alla. Ensam om att ta varje strid, steka varje pannkaka. Ensamma födelsedagar och jular. Skräckscenarion där de så småningom väljer att bara bo hos en av oss (företrädesvis den som har stort hus med egna rum till alla barn och jättestor studsmatta i trädgården)(alltså inte ghetto mama i lgh). Mycket ångest och mycket gråt.
Men nu börjar jag om. Nya överlevnadsstrategier behövs. Strategier för hur jag ska ta mig igenom såväl dagar själv med tre barn som ska lämnas och hämtas och skjutsas och uppfostras och matas och nattas – som hur tusan jag ska överleva dagar utan dem.
Och hur jag då ska hinna jobba ikapp, träna så jag blir en toksnygg och stark singelmama, tvätta, städa, handla, förbereda den fantastiska kvalitetsmat jag nu ämnar servera mina barn och träffa vännerna som håller mig över ytan och skriva klart de där böckerna jag vill skriva och lära mig att spela gitarr och och och...förmodligen måste jag väl även klämma in nån slags basic matlagningskurs om jag ska leva upp till min idealiserade och orealistiska idé om att jag nu ska bli bästa mamman även på matfronten.
Men allt är möjligt! Jag är på gång! Jag får min nya nyckel i morgon!
Things can only get better!
Det har varit en svart lång vinter fylld av beslutsångest, stress och sömnlöshet.
Nu börjar jag om. Ensam.
Eller ensam och ensam, jag har ju tre fantastiska barn halva tiden. Men själv i alla fall.
Det är tanken på barnen som är det svåraste mitt i allt detta kaos. Det svåraste blir ju just att inte få bädda ner dem varje kväll, vara där krama dem när de vaknar, finnas där för att blåsa när de skrubbat knät och trösta när de är ledsna. Att inte få höra deras sockerdricksskratt när man pussar dem på magen eller busar och att inte få ligga nära, nära och dra in deras doft - och tacka högre makter för att de finns- innan man somnar. All denna kärlek man vill ge!
Ändå tror jag att allt blir bättre nu (ja..min rygg inkluderad..) Det kan egentligen bara bli bättre. För vinterns stories har inte ens varit värdiga att skriva om. Så det har varit väldigt tyst här på bloggen.
Att sitta och deala om allt från köksstolar till dagar med barnen är en vidrig och ovärdig sysselsättning.
Att packa ner inte bara ett helt hus, utan ett helt liv, sak för sak, minne för minne, är fullständigt verklighetsfrämmande.
För att inte tala om att försöka föreställa sig, verkligen förstå, konsekvenserna av det beslut vi fattat. Konsekvenserna det får för de tre små människor vi älskar mest i hela världen. Konsekvenserna det får i vardagen, i stort och smått för oss alla. Ensam om att ta varje strid, steka varje pannkaka. Ensamma födelsedagar och jular. Skräckscenarion där de så småningom väljer att bara bo hos en av oss (företrädesvis den som har stort hus med egna rum till alla barn och jättestor studsmatta i trädgården)(alltså inte ghetto mama i lgh). Mycket ångest och mycket gråt.
Men nu börjar jag om. Nya överlevnadsstrategier behövs. Strategier för hur jag ska ta mig igenom såväl dagar själv med tre barn som ska lämnas och hämtas och skjutsas och uppfostras och matas och nattas – som hur tusan jag ska överleva dagar utan dem.
Och hur jag då ska hinna jobba ikapp, träna så jag blir en toksnygg och stark singelmama, tvätta, städa, handla, förbereda den fantastiska kvalitetsmat jag nu ämnar servera mina barn och träffa vännerna som håller mig över ytan och skriva klart de där böckerna jag vill skriva och lära mig att spela gitarr och och och...förmodligen måste jag väl även klämma in nån slags basic matlagningskurs om jag ska leva upp till min idealiserade och orealistiska idé om att jag nu ska bli bästa mamman även på matfronten.
Men allt är möjligt! Jag är på gång! Jag får min nya nyckel i morgon!
Things can only get better!
