MITT MÅL 2014: Mer Zumbaporr!
Klockan 12:07 i dag förstod jag äntligen vad som har saknats i mitt liv. Och nej, det är inte nya soffkuddar, nya fondtapeter, nya bröst eller ens den där nya, uppgraderade versionen av Man 2.0.
Det är Zumba. Eller snarare Zumba-porr.
Det är förstås Zumbaguden till instruktör som är själva objektet för min nyväckta Zumbaporr-addiction. Det är hur han rör sin muskulösa kropp med fullständig kontroll över varje muskel. Det är hur svetten glänser på hans mörkbruna bröst och muskulösa armar och hur det allt våtare linnet limmar mot hans väldefinierade torso. Det är hur han med sug i blicken möter våra skamlöst beundrande blickar medan hans fasta välformade rumpa juckar i ett ursinnigt tempo. Och det är hur han gapskrattar med kritvita tänder och extasvrålandes ”wohoooo tjejer!!!” gör piruetter så att rastaflätorna fladdrar.
60 minuters Zumbaporr och jag är totalt genomsvettig av lycka.
60 minuters Zumbaporr och jag känner omedelbart att jag fått ”value-for-money” när jag pröjsar 6 000 om året för ett gym jag mycket sällan besöker.
60 minuters Zumbaporr och min onda rygg och mitt sneda bäcken mår bättre än de någonsin gjort efter ett naprapatbesök.
60 minuters Zumbaporr och jag vill aldrig göra något annat än just detta: Dansa Zumba.
Fast i ärlighetens namn handlar det egentligen mest om att jucka. Det är juckandet vi ägnar större delen av våra 60 lyckominuter åt. Att jucka framåt och bakåt. Att jucka åt ena sidan och att jucka åt andra sidan. Att jucka runt runt åt höger och att jucka runt runt åt vänster. Och aldrig någonsin har väl 30 dopaminsstinna medelålderskvinnor iklädda färgstarka träningstoppar (för att se pigga ut) och svarta tights (för att se smala ut) juckat på något så vansinnigt. Det är inte klokt hur vi juckar! Eller hur roligt vi har!
Vi gör för all del en del hopp också emellanåt. Fast det måste sägas att det är lite olika nivå på de där hoppen, Zumbagudens och våra. Han gör sitt spänstiga, sexiga, höga, Leroy-i-Fame-hopp och tittar sedan förväntansfullt på oss.
"Hoppa!" skriker han euforiskt.
Vi gör några tafatta små skutt där fötterna knappt lyfter från golvet. Det är i ärlighetens namn inga vidare hopp. Zumbaguden är inte nöjd.
"HOPPA HÖGA!" gastar Guden och gör ännu ett inspirerande Leroy-hopp med kick och snurr. Uppenbarligen vet han inget om barnafödande och ihopsydda underliv, fusk med knipövningar och inkontinens. Men när Zumbaguden säger ”hoppa”, då hoppar vi. För ska man kissa ner sig – ja då ska man göra det på Zumbagudens pass.
Sen skakar vi förstås också. Skakar rumpa.
"MERA ROOMPAAAA!" vrålar Zumbaguden och pekar övertydligt på sin rumpa. Som om. Som om han behöver peka på den för att 30 hungriga ögonpar ska tokstirra på hans välformade bakdel. Detta är konsumtion av Zumbaporr i dess mest primitiva form. Vi glor hejdlöst och ohämmat.
Och så skakar vi våra egna rumpor så att cellulitrarna gungar bortom kontroll.
Det är oväntat svårt att skaka och jucka och samtidigt hålla blicken fäst på Zumbagudens rumpa. Men jag tror det är just detta som är själva utmaningen med Zumbaporr.
Zumbamannens svenska är lite knackig, den består faktiskt mest av ”hoppa” och ”rumpa”. Det gör den språkliga kommunikationen aningen begränsad. Som om vi bryr oss. Vi förstår varandra utmärkt ändå. Som när hans gest gör det mer än tydligt att nu ska vi även SKAKA TUTTAR.
Och som vi skakar! Stay-in-place-försäljningen lär öka lavinartat efter detta. Det är mer krävande än man först skulle kunna tänka att skaka tuttar. Och samtidigt inte tappa fokus på Zumbaporrobjektet där framme på scenen.
Jucka, hoppa, skaka rumpa, skaka tuttar. Det är ingen hejd på alla förnedrande moves han uppmanar oss att göra – OCH SOM VI GÖR! – utan att ens tveka, eller ifrågasätta. Men i Zumbasalen gäller inte vanliga lagar och regler. Här fungerar inte de vanliga sociala koderna. Zumbaporren är ett unikt undantag, ett lyckligt auktoritärt patriarkat. Han säger, vi gör. Och vi gör med glädje.
Han får oss att göra saker vi inte skulle göra någon annan stans. Han säger saker som ingen annan man skulle kunna säga till oss utan att få en fet örfil och en stol i huvudet. Zumbamannen får inte ens onda ögat, utan bara beundrande blickar och stora leenden.
Min analys är att hemligheten är en tvåstegsraket:
1. Vi gör vad han än säger, eftersom vi samtidigt ohämmat får titta på hans Adonislekamen och jucka (dvs konsumera Zumbaporr).
2. När vi utför de fåniga förnedrande juck- och skakningarna, så ser han samtidigt uppskattande på oss som om vi vore de sexigaste kvinnorna på jorden, de enda kvinnorna på jorden, och som om det är hans högsta önskan och våtaste dröm att just vi, 30 lätt överviktiga tanter med lite valkar här och lite celluliter där, iklädda våra korviga men färgglada toppar, ska jucka som besatta framför honom.
Därför juckar vi. Non-stop. I 60 minuter.
Att jucka i en hel timme kan tyckas enahanda. Men endast för de läsare som inte har juckat med Zumbaguden. För saken är den, att när man befinner sig i samma rum som den här Zumbaguden, då är just detta det enda man vill här i livet: Jucka. Och svettas.
Låt 2014 bli Zumbaporrens år!
PS. Ni kan öva hemma till den här. Föreställ er Zumbaguden in action så löser sig resten!
