SOFIA STORIES

Han rör sig som en tonåring (okontrollerat snubblar han fram med lätt för stora fötter och välter ner ett och annat på vägen). 

Han pratar som en tonåring (börjar varje mening med Jamen ÅÅÅÅÅH - underförstått är du helt jävla pantad morsan– DU FATTAR JU INGENTING JU)

Han uppför sig som en tonåring (dvs uppför sig inte alls utan ägnar all tid åt att trakassera sina syskon och hänge sig åt diverse omotiverade utbrott under vilka han talar om för resten av familjen hur hopplösa vi är och hur tråkigt allt är och att vi ju AAAAALDRIG hittar på nåt KUUUUL, oavsett om vi varit på Grönan eller bjudit på bad och glasskalas.)

..och han är bara 6 år. 

Vi står handfallna.  Vi trodde vi hade tio års tidsfrist innan vi skulle behöva hantera såna här situationer. Tio år på vilka vi skulle hinna öva upp oss än mer på att vara närvarande, kärleksfulla, empatiska, lyhörda och gränssättande föräldrar. Men uppenbarligen är tonårstiden redan här.

Den som säger "jamen det där är ju bara lilla puberteten" kan förvänta sig en bionicle i huvudet (nej tar tillbaka det där med omedelbar verkan, annars kan ni ju tro att det är VI som lär ut våld som kommunikationsmedel till våra våldsbenägna barn).

 Men det här känns faktiskt som STORA puberteten (med undantaget att han ännu inte röker och knarkar).  

Jovisst, vi "säger till på skarpen" med vår mest respektingivande röst. 

Vi försöker köra på "fem gånger kärlek"-pedagogiken och kramar honom med Doktor Glas ord i färskt minne: Älska mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det bäst.

Vi tjatar och förmanar, pussar och kör time-out om vartannat. 

Vi bläddrar till och med desperat i Anna Wahlgrens tegelsten på kvällarna. 

Han ignorerar eller hånar våra insatser. Avfärdar våra förmaningar och skakar av sig vårt tjat.

Då tänker man shit. Jag har tappat greppet. Småbarnstiden är över och jag har kanske inte etablerat det där nära bandet till min son, det som ska verka som ett kitt mellan oss genom allt som komma skall. Skoltid. Frigörelse. Uppbrott.

Sen på natten, vid tresnåret, då kommer han tassande. Mitt lilla, plötsligt så stora, troll. 

Kryper in under mitt täcke,  trevar efter min hand och somnar nära, nära. 

Jag känner hans värme och snusar på hans lockar. Och jag är så tacksam för att varje minut jag får ligga så, nära honom, att jag svämmar över av moderskärlek.

Jag vet att jag bara har honom till låns. Att min tid rinner ut.

Men just då är han bara min.