SOFIA STORIES

Hela julledigheten befann jag mig i koma. Vaknade aldrig. Ville inte. Orkade inte. Orkade bara vila. Såsa runt i sunkig mysbyxa och dricka varm choklad med grädde. Hetsäta honungsmackor – helst på vitt bröd med högsta möjliga GI. Grönsaker och frukt var det inte tal om - nej pizzor och köpta köttbullar avlöste varandra. Men trots att jag inte ens lagade mat orkade jag min sin höjd se på en barnfilm och frossa i godis. Hur jag än vilade blev jag aldrig pigg. Som tur var kunde jag åtminstone stundtals skylla allt mitt innesittande på kylan.

 

Därför hade jag goda skäl att vara orolig inför årets första Nordic Military Training-pass. Att gå upp fem, eller ens tio för den delen, hade inte funnits på kartan på nästan en månad. Ändå – och det är här miraklet infinner sig – vaknade jag långt innan klockan ringde idag. Och jag var inte ens trött när jag körde in mot Östermalms IP, hade ingen längtan att sova vidare. Trots att det var minus 11 i Täbban.

 

NMT-uppslutningen var sämre än väntat (hade inte fler dåligt samvete efter helgernas frossande?). Det positiva med detta var att vi som var där för uppställning 6:15 sharp (nåja) kände oss ÄNNU DUKTIGARE! Vi var ju helt grymma som stod där igen trots mörker och kyla! Grymma eller galna, meningarna går isär.

Och var jag orolig för att frysa i mina två tunna tröjor så glömde jag det redan under Jörgens uppvärmningsjogg. Han hade, till skillnad mot mig, inte tappat ett uns av kondition under ledigheten.

 

Huvuddelen av passet bestod av en bana. Men det var inte vilken typ av bana som helst. Det var en Brutale Bruno-bana. Fast mer skruvad än vanligt. Typ Brutale Bruno på crack. För den var verkligen som ett skämt. Den var så lång att vi var helt slut redan efter själva ”visningsrundan”. Var inte passet slut snart?

– Du vet att jag måste hämta på dagis vid fyra va? försökte jag flika in, medan Jörgen pekade med hela handen mot nya mål.

 

Brutal-banan bestod av följande:

Först hoppa i bildäck, sen hopp över stock (straff för oss inkontinenta), sen kuta baklänges (favorit i repris) upp i branta backen, sen ner igen för att kuta rakt ut i mörka skogen. Där det var som mörkast skulle vi köra mördargrodhopp och utfallssteg, innan det var dags för nästa löpsträcka. Allt framför en tedde sig som en jämngrå massa och varje steg var en chansning. Is? Djupsnö? Fotvrickning?

 

Sen kom en av tre höjdpunkter: Kutande uppför slalombacken i djupsnö. Jogg nedför. Höjdpunkt två: Kutande uppför brantaste hoppbacken. Eller, kanske mer klättrande. Eller, krälande. Höjdpunkt tre: Armhävningar i mörk tunnel. En sån där tunnel där man vet att det finns antingen:

1. Nån jävla drake som överlevt sen dinosauriernas kretaera (den teori mina barn skulle gå på)

2.  Hemlösa som går på crack (och tipsar Brutale Bruno om NMT-banupplägg)

3. Styckmördare med förkärlek till våldtäkter av svettiga kvinnor i tights  (journalistens favorit).

 

Två varv blev det i banan för min del, med hjälp av Maraton-Mias pepping varje gång jag ville lägga mig ner i snön och låta styckmördaren ta över. Det är ofattbart hur mycket kondis man tappar på tre veckor och tremiljonerfyrahundratusentjugotvå chokladkinapuffar.

Vilan i plankan var värst. Innan jul klarade jag flera minuter. Nu kollapsade jag direkt. Jag är det levande beviset för Totalt Fysiskt Förfall på kortast möjliga tid. Tre veckor. Deppigt kan tyckas. För att dämpa ångesten tog jag ett bildäck på varje axel när vi joggade tillbaka.

30 upphopp senare, när solen bröt igenom på klarblå himmel, och vi avslutade med gruppkram i ringen, då infann sig euforin åter. NMT-MAGIC! Nordic Military Training works, även 2010.

 

Bara 48 timmar till nästa uppställning!

Vi ses väl där?

 

 

 

 

 

 

 

 

Sex på morgonen, minus åtta grader ute och jag pulsar fram i snön som något slags Rudolf-substitut – iklädd tomteluva – dragandes på tomtens pulka. Inga konstigheter alltså.
Bara en helt vanlig fredag.
Åtminstone om man frågar övriga 28 tomtenissar som kämpar på med redan nämnda pulka. Våra andedräkter ryker i kylan.

Det konstiga med detta indeed konstiga scenario är att det INTE är konstigt.
Att det snarare känns konstigt att jag inte gjort detta tidigare, typ varje vecka varje jul.
För så här roligt har jag sällan haft. Och tomten själv är i synnerligen god form denna morgon.

Det är en magisk, stjärnklar morgon och snön glittrar i gläntan i Lill-Jansskogen där vi joggar fram i samlad trupp. Det enda som hörs är våra flämtande andetag i mörkret, knarrandet av våra skor i snön. Vi tränar Nordic Military Training. Vi tänker inte. Vi gör.

Tomten kommenderar. Vi gör.
Vi gör snöänglar. Vi gör tokhopp hit och dit över bäcken. Vi gör armhävningar och vi gör intervallspurter i mördarbacken. Vi sjunger till och med julsånger medan vi flåsar runt i gläntan och gör grodhopp.

Somliga gör bättre än andra. Mina och Magnus "pansarvagnar"-kullerbyttor i djupsnö lämnar mycket kvar att önska. För att inte tala om mina situps hängandes som en lussebullsstinn potatissäck på stackars Staffans rygg. Inte heller slog jag något personbästa när det gäller jogg i mördarbacken, trots att Staffan släpade mig upp i armkrok under idoga peppande. Men jag var där! Jag var med! Och roligt hade jag!

Och inte var Tomten snål inte, nejdå. Han bjöd frikostigt på både glögg och lussebullar i lusthuset som tillfälligt fick agera partytält, upplyst av marshaller. Våra andedräkter agerade rökmaskiner och bidrog snabbt till partystämningen, påhejade av bilradions hits.

Aldrig hade jag väl ens i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att jag, en morgontrött, icke-sportintresserad, avdankad partybabe som turned into lattemama, skulle finna mig själv skenandes runt i skogen i tomtemössa sex på morgonen, toklycklig.

TACK TOMTEN och alla hans glöggkokande partynissar för en grym fredagmorgon!
Önskar Eder Alla en Fröjdefull Jul!!!

(och påpekar återigen att det är på TOOOOOOK för långt juluppehåll, vi snackar totalt fysiskt förfall kommande tre veckor. Inga lördagspass i världen väger ju upp all julmat och julfika och julgodis och julsprit och Nej, jag har dessvärre ingen disciplin alls på den fronten)

 

Trogna NMT-läsare kanske har noterat att jag inte kommenterat måndagens mördarpass i gyttjan. Det beror på att det tog sin tid att sanera mig från all lera och spotta ut den sista lerklumpen ur munnen. Gyttjan som liksom fastnat i porerna på knäna verkar dessvärre i det närmsta permanent (känns jättesexigt givetvis).

När jag väl sanerat mig själv från gyttja återstod kläderna. Skorna. Sen badrummet. Bara att få bort allt grus ur tvättmaskinstrumman tog sin lilla tid. Och då har jag ändå inte gått in på all sand jag fick skyffla ur badkaret. Att blogga hann jag bara inte med. Men jag var självklart extra peppad inför onsdagens intensivpass.

 

Jag väntade mig det värsta. InHuman Håkan. Sex på morgonen. Intensivpass. En i sig avskräckande kombo. Då hade jag ännu inte tagit del av Håkans eget peppande på facebook "det blir jobbigt..stanna hemma...". I så fall hade jag möjlighen vänt på mig där i sängen och unnat mig en sovmorgon.

Nu stod jag på plats, till skillnad från många andra IP-stammisar som uppenbarligen röstat för sängen denna morgon. Heder däremot åt praoeleverna från Zinken som denna morgon fick mer gyttjekräl än de önskat sig (än en gång bekräftas att det ÄR mer hard core på IP)

 

Håkan visade ändå en slags mänsklig sida vilket ledde till uppgraderingen till Half Human Håkan (HHH). Vilket ändå innebar ett Håkan-pass, don't get me wrong here. Uppställning och uppvärmning – 50 jumping jacks följt av en vild serie med armhävningar. Sen en liten lätt jogg med zombiearmarna utsträckta. Redan när vi korsade vägen började jag ifrågasätta min grundkondition. Eller snarare hur min grundkondition påverkats av de senaste veckornas hetsätande av lussebullar.  Effekten var inte helt positiv, det var tydligt.

 

Vi skenade på i mörkret och boxades framför oss…diverse olika slagtekniker, vad de hette minns jag inte längre, men jag minns att jag  började ifrågasätta detta med HHHs roll som polislärare i ”skydd”, för det hela kändes mer offensivt än defensivt. Allt detta boxandet uppåt och framåt och i krok kändes definitift mer som anfall än försvar.

Kutandet slutade – inte helt otippat – i mördarbacken. Ni vet vilken jag pratar om. Där fick vi friheten att välja valfri metod för självplågeri: hoppa grodhopp eller göra utfall. Med 10 armhävningar vid varje lyktstolpe. Och backen är lång. Det blir många lyktstolpar. Vilket i ju för sig var tur för armhävningarna blev ju värsta vilan för de helt skakiga låren. Vet ni hur långsamt det går att hoppa grodhopp uppför och nerför en oändlig backe?

 

Efter denna tortyr blev det lite härlig teambuilding med gemensam jogg med armarna på varandras axlar. I takt givetvis. Det var inte långt ifrån att man tog ton och började sjunga den gamla godingen: I don't know but I've been told, military training is mighty bold/there's something waiting for us, down that dirty road/you never slow down, you never grow old (man får ju improvisera fortsättningen har jag hört)

 

Vid ”vårt” lusthus på fältet i skogen hade HHH förberett mysigt med små marshaller som lyste upp vintermorgonen. Lite magiskt måste medges. Fast efter xx antal minuter av 20 sekunders toklöpande, 10 sekunders styrkeövning i leran, 10 sekunders jogg, 20 sekunders toklöpande, 10 sekunders styrka..ja you get the picture…ja då kändes det mer som en slags koncentrationslägerverksamhet än ett magiskt morgonpass på frivillig basis.

Och när man var helt slut och hade slirat in i flertalet marshaller och enbart med ren tur undvikit att bli en mänsklig fackla i sina funktionstights av syntet, ja då var det dags för det riktiga intensivpasset att börja. FOKUS BEN, för omväxlings skull. 10 utfall, 10 utfall med hopp, 10 djupa knäböj, 10 höga hopp. Om och om och om igen.

Jag brukar trösta mig med att mina stora lår åtminstone är starka. Ett statement jag fick alla skäl att ifrågasätta idag. De verkar dessvärre bara vara stora. Punkt. Och de vägrade till stor del att samarbeta och betedde sig minst sagt skakigt.

Men det förstås, InHuman Håkan har ju blivit Half Human, så vi fick vila emellan. I plankan.

 

Jag tror jag kan tala för en enad grupp när jag säger att vi var lättade över att få jogga hem mot IP. Även om det blev jägaremarsch hela vägen.

MEN – så lätt kan man inte räkna ut HHH. Han hade ännu ett litet triumfkort dolt i militärtröjärmen. Gissa vilken muskelgrupp som skulle plågas nu? JO MERA BEN så klart! I den sköna kombon studsa som en liten anka och boxa samtidigt – en härlig sammansmältning av två hatövningar till En. Övning. Man. Verkligen. Verkligen. Hatar.

 

Men – och det är ju det som är NMT-sektens hemliga vapen – det där hatet och den där übervidriga mjölksyran i benen och den där kräkframkallande fy-fan-vad-sjukt-det-är-att-jag-gör-detta-känslan övergick efter 20 höga upphopp i ring till sedvanlig KÄRLEK och EUFORI!

Hög på endorfiner tultade jag mot jobbet på mina möra ben med samma grace som en teletubby på speed. Och tackade än en gång gudarna för att jag börjat träna med Nordic Military Training.

 

 

 

 

 

 

 

INTERVJU MED ANTON ROUDET, DELTAGARE I DAGENS BARNPASS MED NORDIC MILITARY TRAINING

 

120 minuters hård fysisk fostran med Magstarke Magnus. Ren och pur njutning för 31 andfådda adepter. Även om det kanske inte kändes så just då, när vi kutade där med bildäck och bårar som dårar.

120 minuters fysisk fostran med Magstarke Magnus går inte att fånga i ord. Det är något som måste upplevas på plats. Man måste höra Magstarke Magnus rytande för att komma i den rätta stämningen. Vad den nu är.. Förväntan? Skräckblandad förtjusning? Ren och skär ångest? eller rädd-så-jag-skiter-på-mig?

Ni beordras härmed att sätta er i lämplig stämning genom att läsa följande högt för er själva, med en liksom rytande, auktoritär, baryton militärstämma:

 

LÖRDAGMORGON.

FYRA GRADER I LUFTEN, NORDOSTLIG VIND, LÄTT REGN.

31 MAN PÅ PLATS.

FÖR 120 MINUTERS

HÅRD FYSISK FOSTRAN

I SANN NMT-ANDA

UPPSTÄLLNING

TVÅ RAKA KOLONNER

INGET PRAT

DET ÄR INGEN JÄVLA MULLESKOLA DET HÄR

LÖJTNANT M  HAR GASMASK I RYGGSÄCKEN

FÖR DE SOM SNACKAR SAFT OCH BULLE

UPPVÄRMNINGSJOGG

SOM KOMPLICERAS AV HJÄRNGYMNASTIK

I FORM

AV FULLSTÄNDIGT

OBEGRIPLIGA MATEMATISKA UTRÄKNINGAR

INGA KONSTIGHETER

FRÅGOR PÅ DET?

NÄHÄ. INGEN FATTAR NÅT

MEN INGEN VÅGAR FRÅGA

DESSVÄRRE VISAR DET SIG SNART

ATT VI ÄR FULLSTÄNDIGT VÄRDELÖSA PÅ MATTE

(FÖRLÅT LÖTJTNANT)

VILKET OMEDELBART LEDER

TILL LÄMPLIG

KOLLEKTIV BESTRAFFNING

I FRAMÅTSTUPA STÄLL

UPPSTÄLLNING!

VI SPRINGER VIDARE

MOT NYA UTMANINGAR

SOM INTE HELT OTIPPAT

OMFATTAR BILDÄCK OCH BÅRAR

INGA KONSTIGHETER

BARA ATT BITA IHOP

ÖKA TEMPOT

KÖRA PÅ

RESTERANDE EVIGHET

TILLS 31 UTPUMPADE ADEPTER

ÅTERVÄNDER TILL IP

(VISSA HEMSLÄPADE AV ÖVRIGA KRIGARE)

FÖR AVSLUTANDE KRIGSROP

FÖLJT AV 30 HÖGA HOPP

Å QUICK STRETCH

SEN FINNS BARA EN SAK ATT TILLÄGGA

 

TACK LÖJTNANT!

Onsdag på NMT. Intensiv pass med Baklänges-Bruno.

Måndag. Regn. Toktrött. Vad kan då vara bättre än att börja dagen med att hoppa över ett stort staket, klafsa genom gyttjan, kräla under samma staket och klafsa i mera gyttja. Femton gånger (15).

Nej. Jag har inte fått lördagsligga. Jag har inte ens fått lördagsgodis.

6:15 på Östermalms IP. Beckmörkt och regn. Tillbaka på NMT efter 10 dagars (ofrivillig) frånvaro.
Som tur är har inget förändrats. Samma sköna gäng är på plats (minus några chickens som bangade på grund av regnet får man förmoda) och Snygg-Jonas är laddad med rygga och rep och ett välkoreograferat pass fyllt av överraskningar. Underbart!

Och där står jag åter, denna galna tidpunkt på dygnet, med bara fyra timmars oavbrutet avbruten sömn i kroppen, i detta deprimerande pissiga väder, iklädd dessa föga smickrande tights – och LER medan jag drar på mig de redan innan passet vidrigt stinkande liksom dyindränkta handskarna. FÅNIGT LYCKLIG.
För nu j-ar ska det bli åka av!

Ingen blir besviken. Det är vild jogg parvis med diverse intressanta inslag som alla kräver ett visst mått av koordination. Some guys have it, some guys don't. Vi springer fot mot fot, hand mot knä, huvud mot huvud, rygg mot rygg, huvud i armhåla, you name it. Det är bara att hålla i varann och kuta på i mörkret och liksom hoppas på det bästa. Det vill säga att man inte krockar med ett träd och att Snygg-Jonas (som ju passande nog är naprapat) åtminstone rätar ut ostbågeryggen på en efter att man kutat backe upp och backe ner med huvudet instucken i armhålan på en 137 cm lång träningskompis.

Vad vi egentligen sysslade med sen minns jag knappt. Men jag vet att vi hängde fyra och fyra i små repöglor och hoppandes och krypandes och galopperandes genom 2 dm djup gyttja och enorma vattensamlingar rörde oss runt i terrängen. Såg nåt gjorde jag inte heller efter som Bruno Bus (i min hemby finns faktiskt en Bosse Bus, så namnet är inte helt taget ur luften) ägnade en stor del av passet åt att kasta gyttja på övriga troopers som kämpade sig fram i oländlig terräng, mörker, regn och lervälling.

Vid en viss tidpunkt tappade jag greppet. Ja, även bokstavligen efter som jag fick släppa repet då jag fick en komocka av gyttja rakt i fejan. Som fastnade på kontaktlinserna. Halvblind med svidande ögon lufsade jag på framåt och när hela gruppen (bestående av ungtuppen Alex och fyra pinglor inklusive moi) väl åter intagit våra positioner vid repet började vi, ledda av Anneli, göra djupa hopp runt i cirkel ylandes "Här är karusellen som ska gå till kvällen".

Det är väl då man vet att man tappat greppet. När man dränkt i gyttja hoppar runt och gör djupa hopp kring ett jäkla rep halv sju på morgonen och sjunger barnvisor. Nånstans långt ute i skogen. Och känner sig sjukt lycklig.

Finalen var storartad: Lagtävling som inkluderade röret, givetvis. Snygg-Jonas lanserade själv nån terori som antagligen syftade att vara "peppande" om hur vi liksom skulle forsa fram på vattnet i röret. Jag forsade inte. Utan snarade fastnade. Det vill säga när jag väl övervunnit det där lilla mentala hindret - överlevnadsinstinkt tror jag det kallas - och krälat in i det vattenfyllda avloppshålet. Kallvattnet märktes inte ens eftersom jag vevade på som en propeller där i röret för att komma ut. Och vårt lag kom, sågs och segrade! Med komplett vattenfyllda skor (Gortex vattentätt? Not!).

Återvände till IP. Blöt, lerig och andfådd på gränsen till astmaattack, med gyttja insmetad i halva håret och hela ansiktet, och MYCKET MYCKET LYCKLIG!

Min kollega ville knappt släppa in mig på kontoret, där jag stod med ett fånigt leende i dygnsura kläder med gyttja över hela ansiktet. Och reprokillen som sitter på platsen närmast kontorsduschen noterade att det krävdes rejäl sanering i duschen idag. Övriga kollegor noterade bara åter att jag är komplett galen som frivilligt ägnar mig åt detta. Själv tänkte jag bara: YES! I morgon är det dags igen!

Vi ses på IP klockan 10!

Onsdag morgon. Uppställning 6:15. NMT INTENSIV pass med en för dagen skoningslös Johan.

– MAN BLIR BARA BLÖT EN GÅNG! var Brutale Brunos kommentar till dagens första vattenhinder, ett brett dike.

Dagen inleddes otippat med ett rejält raveparty. Mitt första på flera decennier (om jag ens någonsin varit på ett, allt känns så diffust och oklart de där partyåren förra årtusendet)

Raven leddes av Håkan som i vanlig NMT-ordning överraskade på flertalet sett, varav det mest överraskande var att visa en ny och mänsklig framtoning. Detta helt i enlighet med Nordic Military Trainings nya softa hemsida, där instruktörerna numer profilerar sig med mysiga mänskliga livsstilsbilder. Förmodligen för att inte skrämma bort någon (även om Sebastian fortfarande ser regelrätt livsfarlig ut där han stirrar in i kameran med vild och stridslysten blick)

Back to the 6 o'clock NMT RAVE
Här har vi dagens TOPP 7 SKÄL TILL ATT DAGENS PASS KAN KALLAS RAVE PARTY:

1. Det var mörkt. Jag menar riktigt mörkt.

2. Det vimlade av massa sköna, men inte helt identifierbara människor

3. Det fanns neonfärgad partybelysning strategiskt utplacerad.

4. Vi dansade den välkända ZOMBIEDANSEN med rakt utsträckta armar en övervägande del av partyt.

5. Folk däckade i tur och ordning och föll under pust och stön till marken.

6. Vi fick vid ett flertal tillfällen bära runt på till synes avsvimmade människor.

7. När raven närmade sig slutet så urartade det hela i ett tumulttartat boxningsslagsmål.

Vaknade till vid morgonens uppställning av ett välbekant - och numer närapå trivsamt - RYTANDE. För bara åtta veckor sen skulle det ha skrämt skiten ur mig. Idag log jag förväntansfullt. För reportern i mig bara dyrkar dessa spontana speeches från en man som talar i idel one-liners. Idag utgjorde inget undantag:
– TYVÄRR HAR JAG GLÖMT MIN EMPATI HEMMA IDAG! NI VAD DET BETYDER – NI SKA FÅ JOBBA ÄNNU HÅRDARE..

You guessed it. Magstarke Magnus i högform en onsdag morgon på Östermalms IP.
Och om du gissade rätt så kan du säkert också gissa fortsättningen:
Kuta hit och dit. Tävla uthållighet i plankan. Bära bildäck. Jogga runt med varann på bårar kors och tvärs. Tävla sittande med benen i 90 graders vinkel.

– IDAG SKA VI SKILJA AGNARNA FRÅN VETET! vrålade Magnus vidare.
Agnarna måste ha varit Team Staffan. För Team Leif - mitt lag, det VINNANDE laget, borde ju rimligen vara vetet. Fast helt säker är jag inte för jag har aldrig förstått mig på det där med sädesslagens framtagningsprocesser trots att jag är från landet. Men det gick ganska dåligt för Team Staffan. Efter vareviga tävlingsmoment beordrades de hämta den gröna ryggan som förlorarlaget fick släpa runt på som straff.

Och jag måste säga att jag är oerhört lättad att vi slapp ryggan. Jag fattar inte att jag sprang en mil i lördags för jag var totalt slut redan efter ett par vändor på Prisextras parkering denna morgon. Kan ju bero på att varje jogg från plats till plats går i 4-minuterstempo med Magnus. Det är inget jävla såsande det är fråga om, utan det gäller att lubba för livet. Irriterande nog så finns han alltid där på vänsterflanken, med tunga kängor och gigantisk ryggsäck springer han oberörd förbi oss alla med lätta steg, medan jag flåsade på och önskade att någon skulle förbarma sig och putta mig i ryggen framåt. 

Trots att det för första gången på länge var en överraskande fin och regnfri morgon blev jag blöt. Detta efter att vi fått den briljanta idén att tömma bildäcken på regnvatten där vi stod, ett übersmart drag trodde vi i Team Leif. Fast det var innan vi insåg att vi skulle lägga oss ner exakt där pölarna befann sig. Scheisse.

I övrigt var det en fin morgon. Och vid hemgång var jag till och med sugen på att köra lite spontana armhävningar som komplement till passet. Det måste väl ändå vara ett gott tecken?

Måhända närmar jag mig formtopp nu fyra dagar EFTER Tjur Ruset? (Scheisse nummer zwei)

Smärta. Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg enbart om smärta idag. Då tänker jag i synnerhet på smärtan i mina smalben, som uppstod under morgonens pass lett av Brutale Bruno.
Men, som käre Bruno brukar påpeka; smärta är bara svaghet som lämnar kroppen.

Därför ska jag inte fördjupa mig ytterligare i min självömkan över mina buckliga, uppskrapade, lilablå ben. Det är ju som tur var ett tag tills man måste visa sig barbent igen. Har jag tur hinner mina skador precis läka ihop tills dess.
Dagens pass var i korthet inget annat än Tjur Ruset part II.
Med vissa marginella, men ändock tongivande, skillnader:

1. Man blev blöt och nedkyld redan den femte minuten, istället för den femte kilometern, tack vare gyttjekräl och "ta skydd" i vattenpölar. Detta för att säkerställa att man fick vara nerkyld och geggig i hela 75 minuter, istället för bara en futtig halvtimme.


2. Det fanns inga vätskekontroller. Detta trots att passet pågick längre än Tjur Ruset part I i Västerhaninge.


3. Man lurades. Då alla vi som sprungit Tjur Ruset duperats att tro att vi skulle slippa röret, tvingades vi som var "lite tuffare" istället krypa röret mot det forsande vattnet.


4. Man straffades. Att jag aldrig kan hålla käft. Min lättade kommentar om att vi slapp kräla nerför trappen till IP vid passet slut ledde omedelbart till att undertecknad fick kräla tre varv nerför trappen. Första varvet gick lysande. Andra något sämre. Tredje varvet skrapade jag bort flera lager skinn på de där satans stålkanterna på trappstegen.


5. Man fick ingen medalj. Trots att vi förnedrade oss i gyttjan, hetsades genom det vattenfyllda röret, krälade bland brännässlor i mörkret.


6. Man fick ingen påse med banan efteråt. Även på följande kaffe och bulle lyste med sin frånvaro. Inte heller stod det någon sambo där med fleecefilt och tétermos och hyllningstal för väl genomfört pass.

Nu längtar jag redan till onsdag 6:15.
Tjur Ruset part III anyone? Magnus? Jonas? Kom igen nu rå! Johan då?

See you there.

http://www.marathon.se/bilder/bilder10.cfm

I morgon är det dags. Min sena debut. Har jag en liten Evy Palm-löpare inom mig så är det dags att hon visar framfötterna i morgon. Det är då jag ska springa Tjurruset, ett tufft terränglopp på 10 km. Genom träsk och vattendrag, över hinder och stockar och stenar, uppför backar och genom vattendrag. Jag bävar.

Det var drag under militärgaloscherna i dag. Brutale Bruno var inte bara brutal, utan dubbelbrutal.

Tänk, när man talar om trollen...