Barnen-borta-blues
Varannan fredag slår den till. Hårt. Obevekligt. Som en klocka. Barnen-borta-bluesen.
Jag vänjer mig aldrig. De är där, så nära, de fyller mina rum och mitt hjärta med skratt och bus och tjat och bråk. Det är underbart. En vecka är det underbart. Jobbigt, javisst, tålamodsprövande absolut! Men likafullt underbart. Jag är mamma, mamma på riktigt. IRL. Allt är som det ska vara.
Sen är de plötsligt borta. Lägenheten ekar tyst och tom. Jag går i cirklar i deras rum och luktar på deras ihopknölade pyjamasar jag hittar på golvet. Jag plockar leksaker och gråter och kan inte ens glädjas åt att jag slipper snubbla över legobitar, slipper lyssna på tv-spelets blippande eller att soffkuddarna ligger kvar sådär snyggt på sin plats eftersom ingen hoppar i soffan.
Jag skulle gärna gå barfota på legobitar dagarna i ända bara de vore här. Hemma. Hos mig.
Sju dagar är lång tid. Det är 168 timmar. Tiotusenåttio minuter. Utan mina barn. Det är tiotusen minuters längtan. Tiotusen minuters ångest. Jag har ju själv valt detta. Och nu får vi alla, både jag och mina barn, betala priset. Och det är högt.
Nedräkningen börjar tidigt. Separationsångesten kommer smygande. Vi kör fredagsmys redan på torsdagen. Fredagsfrukosten blir en orgie i onyttigheter. Gröt och yogurt är utbytt mot honungsmackor och varm choklad. Allt är tillåtet, bara de är glada. Jag pussar deras mjuka kinder och snusar i deras rufsiga kalufser och kramar dem så ofta att de slingar sig undan. Treåringen får till och med sitta i mitt knä vid frukost.
Jag överkompenserar. Jag curlar. Jag gör allt som står i min makt för att det ska bli mysigt. Supermysigt. Så mysigt att de minns hela långa veckan hos pappa hur mysigt det är hos mamma. Hur mysig mamma är. Hur mycket jag älskar dem. Hur otroligt galet mycket jag älskar dem.
Jag sitter på huk och tar mig tid att lyssna på varje klurig fundering, jag pussar varje blåmärke, jag anstränger mig för att använda min lenaste mammaröst fast jag har missat bussen och är toksen till jobbet och jobbmobilen ringer i fickan. Det får inte bli fel på fredag morgon. Det får inte bli stressigt och skrikigt och tjatigt och gråtigt.
Det måste kännas bra när jag lämnar dem på fredag. För om jag går till jobbet med ont i magen, om jag lämnat lessna små knytt på dagis och skola, då har jag inte bara ont i magen tills jag hämtar dem på eftermiddagen. Nej då har jag ont i magen i sju dagar. Det är lång tid. Lämningen måste gå bra.
Det var inte så här det skulle bli, mitt mammaliv. Det var inte så här jag såg det. Jag skulle ju vara där. Varje dag, natta dem varje kväll, pussa dem varje morgon, lyssna till varje historia. En mamma ska ju vara där. Jag som burit dem under mitt hjärta, ammat dem dygnet runt, lyssnat till varje andetag, sovit med dem varje natt. Jag som varit där och sett det första leendet, hört det första ordet, hjälpt dem ta det första steget, känt på den första tanden.
Nu missar jag hälften. Halva mina barns liv. Nej, det var inte så här jag såg mitt mammaliv.
Och det är så svårt att njuta av det där icke-mammalivet. Av egentiden jag tidigare bara drömt om, egna kvällar då jag kan träffa vänner, gå på bio, ligga ostörd i badet. Vem bryr sig? Vem fan vill bada och dricka drinkar och gå på bio när man bara längtar efter den där gosiga barnkramen, de där orden ”jag älskar dig mamma”, de där sockerdricksporlande skratten i den nybyggda kojan i min säng på morgonen.
Om sju dagar är de här igen. 168 timmar. Tiotusen tunga minuter. Jag längtar.
Fejksjuk sjuåring
Han är sjuk ofta, min son. Eller. Sjuk? Snarare fejksjuk. En fejksjuk sjuåring. Eller. Han är ju inte en sju. Inte förän om två veckor (vilket borde innebära gott om tid för mig att styra upp kalas och presenter).
Men fejksjuk är han. Ofta. Jag kallas in till skolan - och redan på väg ut, när vi går hand i hand över skolgården, piggnar han till avsevärt. Så pass att han inte längre kan gå vid min sida utan bara måste studsa iväg och klättra över alla snöhögar och upp över muren och ner och upp och ner igen. Jag blir alldeles matt.
Han har inte ens börjat första klass. Men han skolkar redan.
För det är ju så myyysigt att vara hemma.
Och här kommer vi till curlande morsans misstag nummer ett: Jag har gjort det för myyysigt att vara sjuk. För jag har ju tänkt på hur jag själv skulle vilja ha det om JAG var sjuk (och de fakto fick leva ut min sjukdom ett par dagar, vilket ju aldrig hänt sen man fick barn).
JAG skulle vilja ha specialfrukost och varm choklad och kanelbulle på eftermiddagen och mysa i soffan med massa täcken och kuddar och se på en ny film och kanske få en glass för att bota det halsonda. Ja, ni fattar.
Nu vill ungen bara vara sjuk.
Hämtade honom igår i skolan. Igen. Fröken hade tydligen ringt på fel nummer hela dagen påstod hon, mycket märkligt eftersom rätt nummer står i alla deras klasslistor och pärmar (gör ju att man ifrågasätter frökens kompetens sådär en aaaaning bara). Han var dålig, min lille plutt, informerades jag till sist om.
Orolig skenar jag till skolan, torterad av dåligt samvete över att de fått tag på mig först på eftermiddagen. Han väntar i kapprummet, lite blek och tyst.
Hand i hand går vi över skolgården och jag frågar oroligt med min lenaste mammaröst: Men hur mår du då älskling?
"jo..." inleder sexåringe med tunn röst. "när jag gör SÅ HÄR!" -varpå han vigoröst demonstrerar en serie mystiska hopp som avslutas i någon slags huvudstående position - så gör det ont i huvudet! klagar han, märkbart uppiggad av sin gymnastiska uppvisning.
"Men mamma kan vi inte äta glass och se på film hemma?" fortsätter han sedan ivrigt.
JAMEN? VA FAN!? Där står man. Blåst igen. För vem skulle INTE känna av huvudet av en sådan övning. I övrigt verkar han märkligt pigg och uppåt. Möjligen lite raspig i halsen, vilket då skulle motivera glassen.
Det är bara att gilla läget. Och trösta sig själv med en skön eftermiddag i soffan, framför Bee Movie för hundrade gången, med en bulimisk portion glass.
Tur att han inte är sjuk oftare.
Och tur att fejksjuka inte smittar syskonen...
"Allt är orättvist"
Skolan var stängd idag. Första dagen efter jullovet, de har verklig känsla för hur de ska lägga de där studiedagarna varje år. En av årets sex semesterveckor går lätt åt till alla dessa studiedagar på dagis och skola. Med andra ord hade jag en spelmissbrukande sexåring med mig på jobbet idag och ägnade en avsevärd andel tid åt att försöka ge feedback på ett Nintendo DS Mario-spel jag aldrig i mitt liv kollat på, samt att hämta varm choklad i köket. Sexåringen tycker urkskiljningslöst att jag har världens bästa jobb.
"Tänk att du har en apparat där man bara trycker så kommer det VARM CHOKLAD mamma, HELT GRATIS!"
Vid lunch började i synnerhet Nintendo-tugget gå mig på nerverna - särskilt som han lånat mina hörlurar och skrek på högsta decibellnivå så fort han ville säga nåt - så för att skona kollegorna drog jag iväg honom till frisören för hans årliga klippning.
Medan jag själv fördjupade mig i Tiger Woods-krisen och den upprörande nyheten om Posh värkande fotknölar, hörde jag honom styra och ställa med halva frisörstyrkan, där han satt och roterade i frisörstolen och nöjt betraktade sin nya gigantiska tandglugg i spegeln. Likheten med Sven Melanders gamla "Rulle" var slående.
Givetvis lyckades han tvinga frisören att gå emot alla mina direktiv och behålla längden på sin galna kalufs för att, som han själv uttryckte det, skaffa en "hockeyfrisyr". Jag är osäker på om han vet vad "hockeyfrisyr" står för, men frisörbesöket slutade med att jag fick punga ut med hutlösa 250 kronor för att han nöjd skulle kliva ut med samma galna "misskött-barn-som-aldrig-tvättar-håret"-frilla, nu dessutom färgad i rött och grönt. Fiaskot kröntes av en godisklubba i belöning (på frisörens initiativ, vill jag tillägga).
Föga anade jag då att denna artificellt färgade gratisklubba skulle bli symbolen för alla livets orättvisor denna dag. Åtminstone enligt sexåringens lillebror. Som givetvis genast fick nys om denna godis-på-en-torsdag-hemlis som jag och sexåringen heligt tummat på att hålla för oss själva.
Och klubban, denna till synes obetydliga detalj bland andra viktigare detaljer under dagens lopp, har nu förstört livet för femåringen.
"Hej älskling hur har du haft det idag?" frågar jag honom där han sitter på soffa uppslukad av sitt nya spelmissbruk.
"DÅLIGT" ryter han, utan att ta ögonen från Mario på skärmen, och fortsätter korthugget: "Anton. KLUBBA!"
Anklagelsen hänger där i luften. Liksom hans längtan efter att få vara den utvalda, den som får följa med mamma till jobbet och äta Mc Donald-lunch och få galet röd-grönt hår och godisklubba.
Klubban blir genast symbolen för allt ont som drabbat just honom denna dag. Han är otröstlig. ALLT ÄR ORÄTTVIST. DET ÄR VÄRSTA DÅLIGASTE DAGEN I HANS LIV. Inget hjälper, inte ens löften om att han ska få klippa sig i helgen och få både färgat hår och klubba. Till slut ger jag upp och lunkar uppgiven in i köket och drar igång med middagen. Onyttiga mutvåfflor för att lätta upp stämningen.
Tvååringen bär genast en gigantiskt stol fram till köksbänken. Ska det kladdas i köket vill hon vara med.
"Alma åsså laga mat".
Härligt tänker jag! Äntligen nån i familjen som visar lite intresse i köket. Fast våffeljärnet får du inte röra säger jag, det är varmt. Matglädjen vänder ögonblickligen i ett ursinnigt utbrott:
"Orättvist. Det är ORÄTTVIST mamma." Hon blänger på mig med onda ögat.
Orättvist? Jag gapar. Tvååringen har nu tagit sitt argumenterandet till en ny nivå. Jag blir helt matt.
"Men det är för varmt, du kan bränna dig..." försöker jag ånyo med min pedagogiskaste mammaröst.
Med ett liksom slafsande ljud dunkar vispen i golvet och våffelsmeten sprids över köket (det är dagar som denna man ångrar det där med högblanka vita luckor). Tvååringen har återigen bevisat att hon har extremt kort mellan ord och handling.
"ORÄTTVIIIIIIIIST" ryter hon igen.
Det värsta är att allt är orättvist. Alltid. För både henne och hennes två bröder. De är otroligt drabbade, enligt egen utsago.
ALLT. ÄR. ORÄTTVIST och varje dag är "VÄRSTA. DÅLIGASTE. DAGEN. I. MITT. LIV" om man får tro dem.De har ju visserligen lite att brås på i min släkt när det gäller martyrskap. Matriarken mormor Ingrid har jobbat på att fullända sitt martyrskap under de senaste 87 åren. Jag vill gärna undvika att mina barn ägnar de närmsta 80 åren åt detsamma.
Nu undrar jag bara: Finns det någon nedre åldersgräns på såna där optimistiska coachande föredrag med typ Kaj "Att välja glädje" Pollack?
Eller har någon några andra "bli mer positiv och tacksam"- tips att bjussa på?
Bajsnödig anyone?
Femårigen sonen frågar allvarsamt vid matbordet:
"Mamma, hur många känner du som är bajsnödiga just nu?"
"ja.....öööööh..."
Jaha. Än en gång står man svarslös som förälder.
(tack och lov i det fallet, I don't want to know)
Fyra dagar
Fjärde december. Fyra dagar in i adventskalendern alltså.
Fyra futtiga dagar – så lång tid tog det innan tvååriga dottern plundrade sin chokladkalender.
Jag vill inte ens tänka på hur hon med hjälp av pall, sen stol och sen stående på köksbordet nådde upp till hyllan där de förvarandes.
Jag vill inte heller tänka på vad detta innebär för husfriden.
Utöver tidigare våldstendenser (som på sistone särskilt varit riktade mot tidigare omnämnda dockan Pappa Paul) och kontinuerligt utövande av diverse former av familjeförtryck har hon nu alltså slagit in på den kriminella banan.
För hennes bägge bröder är rörande överens om att hon har begått ett brott som kräver minst ett par år i isoleringscell på Hinseberg.
Att förklara varför bröderna – och inte hon – fick choklad efter frukost i morse var inte helt enkelt.
Och vi har nitton dagar to go. Nitton (19).
Härliga juletid!
Askungens styvmor!
Jag fattar inte. Jag har varit själv med barnen i 5 dagar och satsat ALLES på att vara SuperMysMamma. Mutorna har flödat, reglerna kring tv-spelande har helt åsidosatts, menyn har bestått av pizza och popcorn. Nej, det är inget jag är stolt över. Vi snackar slapphänt föräldracurling på högsta nivå. Men jag trodde i min enfald att det åtminstone skulle ge mig några plus i kanten hos kidsen. Icke. Har precis fått hela trion i säng och ingen var nöjd med nåt, kan man väl sammanfatta det hela.
Tvååringen gallskrek trots att hon till sist på nåder fick lägga sig i min säng, med arton gosedjur och jag sprang som en väldresserad undersåte med välling och vatten och kaninen och Nalle Puh och snuttefiltar. Och så fort hon höll på att däcka kom de arga brorsorna in och skrek om hur förfördelade de var och hur orättvist det var att jag bara ägnade mig åt den dumma lillasystern...
Näste på tur var femåringen som har 40 graders feber och frossa. Även han behövde lite extra attention ikväll och det var tre täcken och varma vattenflaskor i sängen och kallvatten bredvid sängen och you name it. I fixed it. Och vad fick man för det? Skäll och gnäll för att man bara tog hand om den dumma lillasystern.
Dödsstöten levererades i vanlig ordning från sexåringen. Han har redan nu utvecklat en fingertoppskänsla för när och hur han ska lägga in sista ordet. Medan jag marscherade i rask takt mot Det Stora Sammabrottet - påskyndad av faktumet att jag fått tre timmars sömn per natt denna vecka och dessutom inte hunnit med middagen än – vrålade han ut sitt missnöje med att syskonen, däribland den dödssjuke lillebrodern, prioriterades före honom under läggning.
"DU ÄR PRECIS SOM ASKUNGENS STYVMOR! Hon var också dum och skrek och tog bara hand om de dumma idiotiska syskonen hela tiden!
Aj. Ont. Mammaskuld. ...och detta gör dig, min son, till Askungen?
Fredagsmysfiasko
Bästa mamman här. Ni vet, Mysmamman. Hon som aldrig är stressad, aldrig tappar tålamodet, aldrig svarar frånvarande på frågor medan hon smygkollar mejlen.
Utan som bara är närvarande och härlig, bakar och läser sagor och målar med vattenfärger och bygger pärlplattor (ok, det där med pärlplattor var verkligen att ta i, det får faktiskt dagisfröknarna sköta).
Bästa mamman hade planerat bästa fredagsmyset eftersom maratonpappan är i Nice för att springa.
Kvällens vinnar-komponenter var:
- Baka hemgjord pizza (alla får välja topping!) (ok kanske inte riktigt hemgjord, men nästan, så nära man kan komma om man köper ett halvfabrikat-pizzakit på Lidl som man bara behöver rulla ut på plåten)
- Se på film
- Äta godis
- Poppa popcorn
- Spela tv-spel
- Vara uppe extra länge.
Ni hör ju själva - bäddat för succé. Trodde jag. Så här bra gick det:
Sexåringen kom inte ens hem från skolan. Han hade raggat upp nån annan förälder som tog med honom hem för, som han sa, det är så trååååkigt hemma hos oss
Femåringen hade diverse bryt och vägrade äta nämnda pizza trots att jag mutade med present efter maten.
Tvååringen vägrade också och petade över alla sina halvt idisslade bitar på min tallrik. Hon slafsade även ner sig med cocktailtomater på tröjan i omgångar och sprang och bytte kläder mellan varje ny tomat för att tröjorna var "Äckliga och blöta". Fyra tröjor hann hon med under middagen. I övrigt skrek hon mest.
Nåväl, kanske blev middagen ingen hit men vad kan gå fel med godis och familjemys i tv-soffan?
Inget, trodde jag naivt. Tills det visade sig att ingen ville se på Idol trots att jag försökte skapa hype kring det hela (besvikelse för mamman). Ingen ville heller spela yatzy, Uno eller nåt annat av de skojiga sällskapsspel från sent 70-tal som föreslogs av Bästa mysmamman. Och ingen ville se på barnfilm heller.
Men alla ville däremot spela asociala, våldsfokuserade tv-spel med högsta ljudvolym, efter som de såg sin chans att deala till sig mer speltid än de 60 minuters spelande som vi har kontrakt på per helgdag.
Så fredagsmysa fick mamman göra helt själv. Med laptopen och latten som vanligt.
Man undrar ju ibland varför man ens anstränger sig så?
O R K A vara bästa mamman
Man älskar gränslöst. Man skrattar mycket. Man kramar, pussar, gosar, busar, skäller och tjatar non-stop.
Och man nästan-hatar stundtals. Man blir ofta galen. Man drivs inte sällan mot Sammanbrottet.
Men ändå – vad som än händer – så älskar man dem förbehållningslöst och skulle tveklöst gå genom eld och vatten för dem.
Jag pratar förstås om barnen.
Att vara förälder är det största, det häftigaste och det svåraste uppdraget man står inför i livet. Trots alla dagliga bråk, trots tvätthögar som växer med leriga galonisar och nerkissade byxor, trotsiga barn som vrålar efter ömsom mer tv-spelstid ömsom kärlek, trots makaronitallrikar som flyger genom köket och nätter med sex extra sparkande ben i min säng, så är barnen det allra största, mest fantastiska som någonsin hänt mig.
Barn är kärlek. Bara kärlek. Varje ålder har sin charm så det gäller att hinna njuta av varje barn varje dag. Ibland är det bara lite svårt att se det charmiga just då och där, mitt i vardagen. Särskilt då man en regnig tisdag i oktober, dödstrött efter jobbet, står och bränner fiskpinnar med galna barn kring benen som slåss med lasersvärd och skriker ääääckligt så fort de ser sina tallrikar och välter ut mjölkglaset femtielva gånger och vägrar borsta tänderna.
Då måste jag påminna mig själv om att njuta. Att vara tacksam för hela härligheten. För det var ju alldeles nyss som höll jag de där små nyfödda liven i famnen och snusade på deras tufsiga bebishår. Och vips så börjar de skolan. Och alltför snart, innan jag hinner fatta vad som händer, så drar de väl till Hultsfred eller språkkurs i Hastings eller jorden-runt.
Sexåringen är plötsligt tonåring. Han vinner redan alltför många diskussioner. Och det är bara en tidsfråga innan han är 190 lång och brottar ner mig med vänsterhanden. Med slängiga långa armar och ben som vuxit ur alla plagg i garderoben, med ett nytt och varken rumsrent eller önskvärt vokabulär (hämtat från coola Adam i trean), med uppenbara attitydproblem och nonchanlant arrogans slänger han sig framför tv:n när vi kommer hem.
O R K A (suckar både han och jag) Vart tog min lilla bebis vägen?
Femåringen vill flytta. Igen. Han har tidigare vid ett flertal tillfällen nämnt att vi nedgraderats och inte är hans familj längre och att vi är "världens tråkigaste" och att han ska "dra och växa upp i ett annat hus". Idag blev han mer handgriplig. Idag skulle han gå till Älvdalen i norra Dalarna och var de fakto utanför dörren innan vi hann släpa in honom.
Gråtande deklarerar han då att han ska gå till Italien istället, trots att vi bedyrar att vi inte kan leva utan honom och älskar honom över allt annat och att han är världens finaste Alfred och aldrig någonsin får lämna oss. Men Italien it is, och det pronto. På med skorna igen.
"Men vad ska vi göra med dina julkappar då?" klämmer jag till med som sista desperata försök att hejda hans långt framskridna flyttplaner (han har öronmärkt ett 50-tal produkter i senaste leksakskatalogen redan).
"Skicka dem till Italien!" hälsar femåringen och kliver återigen ut genom dörren.
O R K A.
Tvååringen tror fortfarande, efter två år i vår familj, att hon bor på förskolans småbarnsavdelning. Det känns lite oroväckande. Snart kopplar väl fröknarna in socialen för nån slags utvärdering av vårt föräldraskap. Hela helgen tjade hon:
"GÅ HEEEEM! ALMA VILL GÅ HEM! Till Maggan och Marianne! Gå hem NU!"
"Men du är ju hemma, du bor ju här med oss Alma!"
"Nähä! Inte hemma hääär" nekar hon och för att liksom poängtera hur tokigt mitt påstående är lägger hon till ett litet sarkastiskt skratt.
"Jo du bor ju här, vi är hemma nu älskling" försöker den nu lätt förtvivlade milda modern, som har svårt att hantera ratandet av vårt familjehem.
"ALMA GÅ HEM NU" ryter tvååringen bara obstinat. O R K A.
Ibland orkar man inte.
Ibland räcker man inte riktigt till.
Men man älskar alltid!
Och man nästan-hatar stundtals. Man blir ofta galen. Man drivs inte sällan mot Sammanbrottet.
Men ändå – vad som än händer – så älskar man dem förbehållningslöst och skulle tveklöst gå genom eld och vatten för dem.
Jag pratar förstås om barnen.
Att vara förälder är det största, det häftigaste och det svåraste uppdraget man står inför i livet. Trots alla dagliga bråk, trots tvätthögar som växer med leriga galonisar och nerkissade byxor, trotsiga barn som vrålar efter ömsom mer tv-spelstid ömsom kärlek, trots makaronitallrikar som flyger genom köket och nätter med sex extra sparkande ben i min säng, så är barnen det allra största, mest fantastiska som någonsin hänt mig.
Barn är kärlek. Bara kärlek. Varje ålder har sin charm så det gäller att hinna njuta av varje barn varje dag. Ibland är det bara lite svårt att se det charmiga just då och där, mitt i vardagen. Särskilt då man en regnig tisdag i oktober, dödstrött efter jobbet, står och bränner fiskpinnar med galna barn kring benen som slåss med lasersvärd och skriker ääääckligt så fort de ser sina tallrikar och välter ut mjölkglaset femtielva gånger och vägrar borsta tänderna.
Då måste jag påminna mig själv om att njuta. Att vara tacksam för hela härligheten. För det var ju alldeles nyss som höll jag de där små nyfödda liven i famnen och snusade på deras tufsiga bebishår. Och vips så börjar de skolan. Och alltför snart, innan jag hinner fatta vad som händer, så drar de väl till Hultsfred eller språkkurs i Hastings eller jorden-runt.
Sexåringen är plötsligt tonåring. Han vinner redan alltför många diskussioner. Och det är bara en tidsfråga innan han är 190 lång och brottar ner mig med vänsterhanden. Med slängiga långa armar och ben som vuxit ur alla plagg i garderoben, med ett nytt och varken rumsrent eller önskvärt vokabulär (hämtat från coola Adam i trean), med uppenbara attitydproblem och nonchanlant arrogans slänger han sig framför tv:n när vi kommer hem.
O R K A (suckar både han och jag) Vart tog min lilla bebis vägen?
Femåringen vill flytta. Igen. Han har tidigare vid ett flertal tillfällen nämnt att vi nedgraderats och inte är hans familj längre och att vi är "världens tråkigaste" och att han ska "dra och växa upp i ett annat hus". Idag blev han mer handgriplig. Idag skulle han gå till Älvdalen i norra Dalarna och var de fakto utanför dörren innan vi hann släpa in honom.
Gråtande deklarerar han då att han ska gå till Italien istället, trots att vi bedyrar att vi inte kan leva utan honom och älskar honom över allt annat och att han är världens finaste Alfred och aldrig någonsin får lämna oss. Men Italien it is, och det pronto. På med skorna igen.
"Men vad ska vi göra med dina julkappar då?" klämmer jag till med som sista desperata försök att hejda hans långt framskridna flyttplaner (han har öronmärkt ett 50-tal produkter i senaste leksakskatalogen redan).
"Skicka dem till Italien!" hälsar femåringen och kliver återigen ut genom dörren.
O R K A.
Tvååringen tror fortfarande, efter två år i vår familj, att hon bor på förskolans småbarnsavdelning. Det känns lite oroväckande. Snart kopplar väl fröknarna in socialen för nån slags utvärdering av vårt föräldraskap. Hela helgen tjade hon:
"GÅ HEEEEM! ALMA VILL GÅ HEM! Till Maggan och Marianne! Gå hem NU!"
"Men du är ju hemma, du bor ju här med oss Alma!"
"Nähä! Inte hemma hääär" nekar hon och för att liksom poängtera hur tokigt mitt påstående är lägger hon till ett litet sarkastiskt skratt.
"Jo du bor ju här, vi är hemma nu älskling" försöker den nu lätt förtvivlade milda modern, som har svårt att hantera ratandet av vårt familjehem.
"ALMA GÅ HEM NU" ryter tvååringen bara obstinat. O R K A.
Ibland orkar man inte.
Ibland räcker man inte riktigt till.
Men man älskar alltid!
Bältros och Teletubbies
Bältros. Min tvååring har bältros. Jag menar – vad är oddsen?
Har någon någonsin tidigare drabbats av bältros i dagisåldern? Det är ju en pansionärssjuka!
Hon sänker förmodligen medelåldern i patientgruppen med cirka 70 år.
Sjukdomen har dessutom visat sig vara seg och utdragen. Vi är nu inne på vecka två och situationen börjar bli ohållbar av flera anledningar:
1. Bältrospatienten själv är adhd-überpigg.
2. Min jobbstress börjar bli påtaglig. För där har jag ju knappt hunnit visa mig den senaste tiden. Och det är svårt att jobba strukturerat och effektivt hemma när man samtidigt tvingas höra på Teletubbies PÅ DANSKA (fel på dvd:n så det går inte att byta språk). Trodde ni att Lala och TinkieWinkie var outhärdliga på svenska eller engelska, måste ni köra filmen några varv på danska. Det toppar allt man trodde var möjligt.
3. Dagarna blir lätt lite sega när man tvingas hänga i ett rörigt hus och Teletubbies representerar kontakten med omvärlden.
4. För att höja stressnivån ytterligare en tio snäpp har jag inte kunnat träna den här veckan. Blir tokig om jag inte får plågas under tortyrliknande former i Liljansskogen snarast av hårda män i kamouflagebyxor.
Jag älskar min dotter. Och visst är det mysigt att vara hemma och gosa med sin gullunge och läsa Totte Bygger och Viggoboken 3457 gånger dagligen. Men inte i två veckor – när man har massa deadlines på jobbet.
Inte ens tvååringen själv är nöjd med situationen längre. I morse stod hon iklädd pyjamas och gula gummistövlar och vrålade i farstun:
– VILL GÅ HEEEEEM! ALMA GÅ HEM TILL "DADIS"! HEM TILL MAGGAN OCH MARIANNE!
Det är högst oroande att hon, efter två år i vår familj, tror sig BO på på dagis sunkiga småbarnsavdelning. Och att hon tycks tro att även förskolefröknarna bor där (de vill ju knappt vara där sina 40-timmar i veckan..).
Jag måste ta ett allvarligt samtal med dottern och reda ut begreppen. Förklara skillnaden mellan en KÄRLEKSFULL FAMILJ och SLAPPA KOMMUNALA DAGISFRÖKNAR.
Men först ska vi se på Saltkråkan. På finska. Jag skämtar inte. Och det kan inte hjälpas, Tjorven och farbror Melker låter liksom inte som sig själva på finska. Som tur är så har dvd:n pajat och hakat upp sig, så vi ser bara de första sju minuterna av filmen, om och om och om igen. Börjar bli riktigt bra på vissa av replikerna.
– Kiitos, Tjorvalainen!
Bankbyte, anyone?
Dagens tema verkar som sagt vara pengar. Hämtade barnen på dagis/skola.
Setting: I bilen.
Scenario:
Klämkäcka mamman vill konversera och vara en god mor:
- Så killar, berätta hur det var idag då?
Sexåringen med problemtyngd stämma:
– Hörde att bankerna har problem.
Mamman gapar:
– ???
Sonen fortsätter med dov och allvarsam stämma:
– Alltså, många folk vill byta bank just nu.
(Mamman fortfarande stum)
Femåringen nickar instämmande och frågar med stort allvar:
– Anton, tänker du byta bank?
Sexåringen begrundar detta en lång stund.
– Nej. Nej det tänker jag inte.
Ridå.
Jamen alltså vad PRATAR DE OM på dagissamlingen nu för tiden???
Pengagalen tvååring
Pengar. Allt handlar alltid om pengar. Börsen störtar, konjunkturen viker, sjukpenningar dras in och bank-chefer cashar in feta och omotiverade bonusar.
Och själv tänker man ju också ganska mycket på pengar. Särskilt om man inga har. Och särskilt när man vill renovera ett badrum som läckt vatten i fyra år, eller bygga ut en 90 kvadratcentimeter stor hall som ska rymma fem personer med geggiga galonisar (ok, jag och R kanske inte direkt brukar ha på galonisar VARJE DAG men ändå).
Mina söner har fått varsin spindelmannen plånbok och har fått börja jobba för pengarna. Det går sådär. Förra sommaren plockade de typ tusen ruttna äpplen i trädgården och skulle belönas med 18 kronor vardera (priset på en Dajmglass). Dessvärre hann Dajmglassen gå upp i pris innan de ens fick ut sin lön. Kanske är det därför de varit extremt omotiverade på jobbfronten på sistone.
Och det är förvisso bra om de lär sig jobba för stålarna, men de kan ju knappast få betalt för allt de gör hemma. Sen systemet infördes har sexåringen inte lyft ett handtag. Han vill ha minst femtio spänn för att duka fyra tallrikar. Det hela har spårat ur.
Oroande är även att tvååringen har börjat visa ett extremt intresse för pengar i så unga år. Visserligen är hon mogen för sin ålder (hon har bältros som typ bara drabbar 80-åringar, visar tydliga pubertala tendenser och väljer kläder i över en timme varje morgon), men ändå.
Plånbok har hon visserligen ingen, men hon har snott en gammal sminkväska som nu får agera plånbok. Problemet är bara, ur tvååringens perspektiv vill säga, att hon inte har några pengar i den.
- Alma åsså pengar! säger hon uppmanande och visar argt sin tomma sminkväska. Anton pengar, Alfred pengar, Alma ÅSSÅ PENGAR!
(Dream on baby, tänkte jag och trodde att det hela liksom skulle ebba ut, rinna ut i sanden)
Icke. För tvååringen är en mycket påstridig och envis ung dam. För att komma till rätta med det här ekonomiska dilemmat har hon börjat stjäla från sina mer bemedlade bröder. Plötsligt var sminkväskan smälltjock med mynt och två länsade spindelmannenplånböcker gick att finna i ett hörn av vardagsrummet.
Brottslingen ställdes till svar och gav tillbaka åtminstone en del av sitt byte (hon hade dessvärre hunnit förskingra ett och annat mynt redan). Och lade sig sedan åter i position på golvet (tänk framstupasidoläge) och galltjöt sitt mantra:
- ALMA ÅSSÅ PENGAR! ALMA ÅSSÅ PENGAR! ALMA ÅSSÅ PENGAR!
Ja du min dotter, det är dags att lära sig att livet är orättvist. Att pengar inte bara kommer till en så där utan vidare. Att man inte får vad man vill ha bara för att man tjatar och gormar och kutar runt med en sunkig sminkväska.
För i så fall vore jag ju redan rik.
Och själv tänker man ju också ganska mycket på pengar. Särskilt om man inga har. Och särskilt när man vill renovera ett badrum som läckt vatten i fyra år, eller bygga ut en 90 kvadratcentimeter stor hall som ska rymma fem personer med geggiga galonisar (ok, jag och R kanske inte direkt brukar ha på galonisar VARJE DAG men ändå).
Mina söner har fått varsin spindelmannen plånbok och har fått börja jobba för pengarna. Det går sådär. Förra sommaren plockade de typ tusen ruttna äpplen i trädgården och skulle belönas med 18 kronor vardera (priset på en Dajmglass). Dessvärre hann Dajmglassen gå upp i pris innan de ens fick ut sin lön. Kanske är det därför de varit extremt omotiverade på jobbfronten på sistone.
Och det är förvisso bra om de lär sig jobba för stålarna, men de kan ju knappast få betalt för allt de gör hemma. Sen systemet infördes har sexåringen inte lyft ett handtag. Han vill ha minst femtio spänn för att duka fyra tallrikar. Det hela har spårat ur.
Oroande är även att tvååringen har börjat visa ett extremt intresse för pengar i så unga år. Visserligen är hon mogen för sin ålder (hon har bältros som typ bara drabbar 80-åringar, visar tydliga pubertala tendenser och väljer kläder i över en timme varje morgon), men ändå.
Plånbok har hon visserligen ingen, men hon har snott en gammal sminkväska som nu får agera plånbok. Problemet är bara, ur tvååringens perspektiv vill säga, att hon inte har några pengar i den.
- Alma åsså pengar! säger hon uppmanande och visar argt sin tomma sminkväska. Anton pengar, Alfred pengar, Alma ÅSSÅ PENGAR!
(Dream on baby, tänkte jag och trodde att det hela liksom skulle ebba ut, rinna ut i sanden)
Icke. För tvååringen är en mycket påstridig och envis ung dam. För att komma till rätta med det här ekonomiska dilemmat har hon börjat stjäla från sina mer bemedlade bröder. Plötsligt var sminkväskan smälltjock med mynt och två länsade spindelmannenplånböcker gick att finna i ett hörn av vardagsrummet.
Brottslingen ställdes till svar och gav tillbaka åtminstone en del av sitt byte (hon hade dessvärre hunnit förskingra ett och annat mynt redan). Och lade sig sedan åter i position på golvet (tänk framstupasidoläge) och galltjöt sitt mantra:
- ALMA ÅSSÅ PENGAR! ALMA ÅSSÅ PENGAR! ALMA ÅSSÅ PENGAR!
Ja du min dotter, det är dags att lära sig att livet är orättvist. Att pengar inte bara kommer till en så där utan vidare. Att man inte får vad man vill ha bara för att man tjatar och gormar och kutar runt med en sunkig sminkväska.
För i så fall vore jag ju redan rik.
Mamma utan hjärna
Föräldrafika på dagis. I vanlig ordning bjöds det på blaskigt kaffe i plastmugg och barnens bakade äppelkaka (och jag vill inte ens spekulerar i vems snorkråkor och baciller som hamnat i den). So far so good.
Sen skulle sonen förevisa hans senaste alster på avdelningens vernissage. Där hängde det. Familjeporträttet. Fem rödfärgade figurer med grymt överdimensionerade huvuden och små söta streckben.
Störst var pappa. Ok. Han är ju de fakto störst i familjen. 193 cm närmare bestämt. Men SÅ STOR jämfört med oss andra? Hans huvud upptog en fjärdedel av pappret. Det fick sin förklaring när vi läste sonens tankar kring familjeporträttet, som fröken pedagogiskt präntat ner:
"PAPPA. Hans hjärna är jättestor och han har mycket mörkt hår också".
Ok. SÅ stor hjärna har han väl ändå inte.
Näst störst var Moi. Mamma. Ivrig böjde jag mig fram för att läsa vad det stod om mig. Mamman brukar ju faktiskt vara nummer ett, särskilt för sönerna. Det är ju jag som burit dem i nio månader, ammat dem lika länge, varit hemma med dem de första åren. Men otack är världens lön. Föjande gick att läsa:
"MAMMA. Hon har små ögon, ingen hjärna och en mun med rött läppstift."
Små ögon? INGEN HJÄRNA? Rött läppstift?
Det är alltså så min femåring ser mig. Små ögon. Ingen hjärna. Läppstift.
Tja...vad säger man i det läget?
Och behöver jag ens nämna att pappa vill rama in familjeporträttet?
Älskade tvååring
Så har hon då fyllt två, vår Alma Julia Elisabeth. Jag kan inte fatta att det har gått så fort.
Det var ju alldeles nyss jag fick henne i min famn, nyfödd och ljuvlig låg hon vid mitt bröst.
Det var alldeles nyss hon såg på mig för allra första gången med allvarsam, granskande blick.
Som om hon redan visste vem jag var, som om hon visste allt.
Hon doftade bebis och jag kunde aldrig få nog av att pussa hennes kind, sluta min hand om hennes lilla fot eller snusa på hennes tufsiga hår.
Att få barn är den ultimata lyckan. Det toppar allt. Med ett varmt litet knyte i famnen är man så fullständigt närvarande i nuet.
Och fast jag var där, varje minut av varje dag, och bar henne intill mig nära nära dag som natt, så undrar jag var alla dessa dagar har tagit vägen. Alla dessa stunder av lycka har bara flugit förbi. Över 700 dagar tillsammans med henne. De har gått ofattbart fort.
Igår fyllde hon två. Och dessvärre hade vi inte riktigt lyckats organisera oss i familjen för att förbereda firandet. Å andra sidan är det ju sista året vi kan glida lite med det hela, för hon har ju faktiskt ingen koll på NÄR hon fyller år eller vad man kan förvänta sig av en födelsedag.
Så vi hoppade firandet i lördags och höll kalas idag. Tyvärr hade vi inte heller idag hunnit styra upp det hela med presenter och annat som tillhör ett födelsedagsfirande av rang (jag ska bespara er våra patetiska ursäkter).
I ren desperation slog in lite kläder jag köpt, för att hon åtminstone skulle få öppna några paket. Klänningar så klart, för jag jobbar ju på att hon ska komma i kontakt med sin feminina sida. Det går sådär.
Hur som helst skulle hon få coola klänningar med tights och knästrumpor (inte helt olika de lila hippieoutfits jag själv led av hela min barndom).
Hon tog varje paket, sken upp som en sol och sa med förväntan i rösten: "EN BIL!?"
Så slet hon upp det, och konstaterade djupt besviken: "Nänning, Alma tycke inte ooooom", varpå hon kastade klänningen genom rummet. På nästa paket.
"En BIL?"
"Nänning? Tycke inte ooooooom!"
Fiasko kan väl sammanfatta det hela. Inte ens mitt triumfkort - ljusrosa balettdräkt med tyllkjol (min egen barndomsdröm)- gjorde succé. Hon kastade en föraktfull blick på tylleländet och kastade det genast i golvet. BIL?
Det blev ingen bil. Och att få på henne klänningarna går knappt ens om man är två vuxna personer som kämpar med rent våld.
Idag har hon iklädd en stålmannentröja röjt runt med spikbrädan, riddarsvärdet och den där läskiga masken som gör att hon liknar Anthony Hopkins i Lammen Tystnar.
Jag börjar så smått inse att jag måste lägga om strategi. Och att jag antagligen ska vänta med att köpa den rosa dockvagnen jag suktar efter, eftersom hennes fokus just nu på fordonsfronten är traktorer. Hon kommer bli en lysande raggarbrud om en sisådär tolv år, hon har ju redan varit på sin första raggarcruising i somras och är hooked på att "titta bilar".
Kanske kommer hon aldrig vilja ha fluffiga rosa prinsessklänningar, eller vilja leka med patetiska plastdockor som går av på mitten på grund av gravt felaktiga proportioner. Förmodligen kommer hon klara sig bättre i livet just därför.
Och om hon om en tolv, tretton år fortfarande drar på sig stålmannentröjan och orädd ryter ifrån och sätter fem år äldre killar på plats, då kommer jag kunna sova lugnt om natten.
Tema barnvakt
Barnvakt är det man drömmer om som sliten småbarnsförälder. Eller, egentligen är det man drömmer om mer tid, egen tid. Ni kanske trodde att tid är det enda som inte kan köpas för pengar, men ni har fel fel fel. Det är här barnvakten kommer in i bilden. Barnvakt är det samma som att köpa tid.
Vi har haft många barnvakter. De flesta passerar i revy, och just när barnen (och därmed vi!) börjat gilla dem så försvinner de. Till nån ny skola, eller nån ny pojkvän i USA, eller nån ny familj med färre och mindre påfestande barn (förmodar vi).
Tidigare hade vi en lätt nördig orienterartjej som barnvakt. Jobbigt var att hon inte verkade ha några vänner och därför aldrig gick hem när vi ville bli av med henne. Hon liksom bara följde efter mig och pratade och pratade och pratade. Hon kunde hålla en gisslan i farstun i ett 55 minuter utdraget farväl, trots att man redan tryckt sedlarna i handen och hurtigt viftat mot dörren med ett "TACK, och oj vad vi är trötta nu är det läggdags, men vi ringer snart igen!" Det hela blev för tidskrävande.
Sen hittade vi till vår totala glädje äntligen en barnvakt som barnen äääälskade. Hon hette Kristina. Vi älskade henne för att hon var så bra på att såväl sätta gränser som bonda med barnen. Barnen älskade henne för att hon hade en häftig piercing i tungan. Men..you guessed it. Ny pojkvän i USA.
Sen kom Sussie, som jag i sanningens namn kanske inte direkt älskade. Och inte R heller hoppas jag. Hon hade nämligen aningens för vulgo klädsel för att vara barnvakt. För att inte säga en direkt slampig approach. Inget som supernanny hade godkänt direkt.
Men den unge treårige kvinnotjusaren Alfred gillade henne, av just denna anledning. Han var särskilt förtjust i hennes djupa svulstiga urringningar och motiverade sin kärlek med att "hon har så stora bröst".
OKEJ MIN SON.
Vi bytte genast. Till en snäll, pålitlig och därtill fullt påklädd variant som heter Märta.
Killarna gillar Märta, för Märta låter dem äta kvällsmacka med varm mjölk. Och vi låter gärna Märta bjuda på kvällsmacka med varm mjölk. I ärlighetens namn skulle Märta få bjuda våra barn på i princip vad som helst utom hasch och tyngre droger, bara hon och barnen var nöjda med arrangemanget.
Som tur är har hon hittills, vad vi vet, bara erbjudit varm mjölk. Och detta med ett käckt "ska bli!" som svar på barnens vädjan om kvällsfika. Vi gillar Märta.
Efter ett plågsamt långt sommaruppehåll var hon tillbaka igår.
Dessvärre var minstingen Alma inte helt nöjd med upplägget. Mamma var på härlig familjeflykt (ja alltså inte familjeUTflykt utan FLYKT FRÅN familjen) till Holland och pappa kallades till föräldramöte. Så kom Märta.
Och Alma var inte sen med att uttrycka sitt missnöje.
–Märta hem. MÄRTA HEM! MÄRTA HEEEEM!
Budskapet var inte direkt svårtolkat. Dessvärre var ju stackars Märta beordrad att stanna, oavsett Almas åsikt, med skrik och tandagnissel som följd.
Nu hoppas vi bara att Märta vill komma tillbaka.
Även om Alma var direkt otrevlig senast.
Vi hoppas att Märta förstår att tvååringar mest snackar en massa skit. Att hon har överseende med att Alma inte vet sitt eget bästa än (det vill säga att hennes föräldrar nån gång om året får nån timme för sig själva för att försöka hålla ihop familjeföretaget) Att hon fortsätter att för en överkomlig penning ge oss det vi mest av allt behöver just nu: TID!Veckans råd till er: VAR RÄDD OM ERA BARNVAKTER!
En 6-årig tonåring
Han är en tonåring.
Han rör sig som en tonåring (okontrollerat snubblar han fram med lätt för stora fötter och välter ner ett och annat på vägen).
Han pratar som en tonåring (börjar varje mening med Jamen ÅÅÅÅÅH - underförstått är du helt jävla pantad morsan– DU FATTAR JU INGENTING JU)
Han uppför sig som en tonåring (dvs uppför sig inte alls utan ägnar all tid åt att trakassera sina syskon och hänge sig åt diverse omotiverade utbrott under vilka han talar om för resten av familjen hur hopplösa vi är och hur tråkigt allt är och att vi ju AAAAALDRIG hittar på nåt KUUUUL, oavsett om vi varit på Grönan eller bjudit på bad och glasskalas.)
..och han är bara 6 år.
Vi står handfallna. Vi trodde vi hade tio års tidsfrist innan vi skulle behöva hantera såna här situationer. Tio år på vilka vi skulle hinna öva upp oss än mer på att vara närvarande, kärleksfulla, empatiska, lyhörda och gränssättande föräldrar. Men uppenbarligen är tonårstiden redan här.
Den som säger "jamen det där är ju bara lilla puberteten" kan förvänta sig en bionicle i huvudet (nej tar tillbaka det där med omedelbar verkan, annars kan ni ju tro att det är VI som lär ut våld som kommunikationsmedel till våra våldsbenägna barn).
Men det här känns faktiskt som STORA puberteten (med undantaget att han ännu inte röker och knarkar).
Jovisst, vi "säger till på skarpen" med vår mest respektingivande röst.
Vi försöker köra på "fem gånger kärlek"-pedagogiken och kramar honom med Doktor Glas ord i färskt minne: Älska mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det bäst.
Vi tjatar och förmanar, pussar och kör time-out om vartannat.
Vi bläddrar till och med desperat i Anna Wahlgrens tegelsten på kvällarna.
Han ignorerar eller hånar våra insatser. Avfärdar våra förmaningar och skakar av sig vårt tjat.
Då tänker man shit. Jag har tappat greppet. Småbarnstiden är över och jag har kanske inte etablerat det där nära bandet till min son, det som ska verka som ett kitt mellan oss genom allt som komma skall. Skoltid. Frigörelse. Uppbrott.
Sen på natten, vid tresnåret, då kommer han tassande. Mitt lilla, plötsligt så stora, troll.
Kryper in under mitt täcke, trevar efter min hand och somnar nära, nära.
Jag känner hans värme och snusar på hans lockar. Och jag är så tacksam för att varje minut jag får ligga så, nära honom, att jag svämmar över av moderskärlek.
Jag vet att jag bara har honom till låns. Att min tid rinner ut.
Men just då är han bara min.
Min son - en "winster"
Min sexåring kommer hem från sin första "skoldag" och har redan lärt sig ett nytt ord. På engelska dessutom.: LOOSER.
Den som är en solklar looser i hans ögon är förstås hans ett år yngre bror. Bara losers går på dagis, nämligen. Att han själv räknades som dagisbarn för i runda slängar en vecka sen, hör inte till diskussionen.
Själv är han nämligen en given "WINSTER", som han säger. Och i princip vuxen.
I hans skolklass är det bara winsters.
Hårt mot hårt tänker jag. Jag måste sätta hårt mot hårt direkt. Vara tydlig. Säga ifrån.
- Anton jag accepterar inte att du kallar din bror, eller någon annan heller för den delen, för looser. Det gör man inte, det är INTE OK.
Jag använder min allra mest respektingivande säga-till-på-skarpen röst. Man måste sätta gränser, inge respekt, vara en role model.
- Jahadu, säger en fullständigt oberörd sexåring, och går sedan själv upp en oktav i röstläge när han kontrar:
- Och jag accepterar absolut inte att du tjatar så här mycket på mig, det accepterar jag INTE, säger han med eftertryck.
Jag blir mållös.
Byter taktik. Försöker bonda. Det är ju viktigt att stå sitt barn nära så här i förändringens tid. Skolstart är en mycket big deal. Även för Winsters.
- Vad var bäst med skolan då? försöker jag med mild mammaröst. Berätta!
- Vet inte.
- Jomen nåt vet du väl, lirkar jag. Tålamod är en moders bästa egenskap.
- Kommer inte ihåg.
Han tittar inte ens på mig när han svarar utan pillar som besatt med närmsta bionicle. Eller transformer. Eller vad det nu ska föreställa.
- Jomen nåt minns du väl? Vad tyckte du bäst om? försöker jag igen och förbannar mig själv för att jag inte ens läst en endaste av Malin Alvéns handböcker för föräldrar. Eller åtminstone nåt kapitel i min tegelsten från Wahlgren. Det finns förmodligen nån sorts pedagogik som skulle lämpa sig i just såna här situationer.
Tyvärr får jag gå på min egen föräldrateknik, det enda jag kan. Och som min son så redan så klarsynt har påpekat så bygger min taktik på att tjata.
- Var det nåt som var bättre än dagis? tjatar jag således vidare.
ÄNTLIGEN gensvar från min skol-Winster.
- Ja, mellis är MYCKET BÄTTRE än på dagis för på dagis fick man bara ta en skiva mjukt bröd, men i skolan, där får man ta HUR MÅNGA MAN VILL!
Jamensåbradå! Toppen! Min son, skolbarnet, har uppenbarligen rätt fokus i skolan. Det enda han minns överhuvudtaget är MELLIS!
Harvard - here comes my son, THE WINSTER!
Se bara till att ha rejält med skogaholmslimpa i skolmatsalen.
Den som är en solklar looser i hans ögon är förstås hans ett år yngre bror. Bara losers går på dagis, nämligen. Att han själv räknades som dagisbarn för i runda slängar en vecka sen, hör inte till diskussionen.
Själv är han nämligen en given "WINSTER", som han säger. Och i princip vuxen.
I hans skolklass är det bara winsters.
Hårt mot hårt tänker jag. Jag måste sätta hårt mot hårt direkt. Vara tydlig. Säga ifrån.
- Anton jag accepterar inte att du kallar din bror, eller någon annan heller för den delen, för looser. Det gör man inte, det är INTE OK.
Jag använder min allra mest respektingivande säga-till-på-skarpen röst. Man måste sätta gränser, inge respekt, vara en role model.
- Jahadu, säger en fullständigt oberörd sexåring, och går sedan själv upp en oktav i röstläge när han kontrar:
- Och jag accepterar absolut inte att du tjatar så här mycket på mig, det accepterar jag INTE, säger han med eftertryck.
Jag blir mållös.
Byter taktik. Försöker bonda. Det är ju viktigt att stå sitt barn nära så här i förändringens tid. Skolstart är en mycket big deal. Även för Winsters.
- Vad var bäst med skolan då? försöker jag med mild mammaröst. Berätta!
- Vet inte.
- Jomen nåt vet du väl, lirkar jag. Tålamod är en moders bästa egenskap.
- Kommer inte ihåg.
Han tittar inte ens på mig när han svarar utan pillar som besatt med närmsta bionicle. Eller transformer. Eller vad det nu ska föreställa.
- Jomen nåt minns du väl? Vad tyckte du bäst om? försöker jag igen och förbannar mig själv för att jag inte ens läst en endaste av Malin Alvéns handböcker för föräldrar. Eller åtminstone nåt kapitel i min tegelsten från Wahlgren. Det finns förmodligen nån sorts pedagogik som skulle lämpa sig i just såna här situationer.
Tyvärr får jag gå på min egen föräldrateknik, det enda jag kan. Och som min son så redan så klarsynt har påpekat så bygger min taktik på att tjata.
- Var det nåt som var bättre än dagis? tjatar jag således vidare.
ÄNTLIGEN gensvar från min skol-Winster.
- Ja, mellis är MYCKET BÄTTRE än på dagis för på dagis fick man bara ta en skiva mjukt bröd, men i skolan, där får man ta HUR MÅNGA MAN VILL!
Jamensåbradå! Toppen! Min son, skolbarnet, har uppenbarligen rätt fokus i skolan. Det enda han minns överhuvudtaget är MELLIS!
Harvard - here comes my son, THE WINSTER!
Se bara till att ha rejält med skogaholmslimpa i skolmatsalen.
Dum, dummare...drake?
"Du är dum!"
Orden är min 5-årige sons. Och de är riktade mot mig.
Vad jag gjort mig skyldig till för brott denna gången är lite oklart, men att jag är skyldig och dömd råder det tydligen inga tvivel om. Ursinnig och fullständigt bindgalen rusar Alfred runt i vardagsrummet och sparkar och slår vilt ikring sig.
"Du är dummast i hela världen, dummast dummast dummast! DU ÄR DUMMARE ÄN DRAKAR!"
Hm. Detta nya stycke information sätter saker och ting i ett nytt ljus. Eller väcker åtminstone en hel del frågetecken.
Vilka drakar? Hur många är dom? Och exakt hur dumma är de här drakarna?
Det enda jag vet med säkerhet är att de måste vara urdåliga på att laga mat.
Det är nämligen min usla kokkonst som återigen upprört mina avkommor. Till och med ettåringen har börjat gasta ÄCKLIGT och dramatiskt kasta sig av Triptrapstolen och springa ut ur rummet.
Vad jag lagar? Tja. Inget upphetsande, det måste medges. Jag tillhör de där typ 74% av befolkningen som sparar urrivna recept ur tidningen Buffé men aldrig kommer till skott. Som aldrig provar något nytt. Och som bara vill att det ska gå tokfort.
Dessutom har jag en besvärlig tendens att överskatta min simultankapacitet, vilket leder till att jag tror mig kunna svinga ihop en schyst middag samtidigt som jag surfar, klipper syrenhäcken, byter blöja, tömmer diskmaskinen, avbryter slagsmål och pratar i mobilen. Detta leder ganska ofta till brända halvfabrikat hemma hos oss. Jag beklagar, men så här fallet.
Det är kanske det som irriterar mig mest. Att just den här dagen hade jag ansträngt mig lite extra. Fixat grillspett. Sommarmys. Kyckling och fläskfilé. Somrig potatisssallad. Till och med gjort små busiga barnspett med...just det...populära halvfabrikat som korv och köttbullar. Och vad får jag för det? Är det någon som är tacksam? Äter barnen upp allt på tallriken och tindrar med ögonen när de ber om ännu en fet portion?
NOT! .
Istället står man här. Dum som en drake!
Nu ska drak-mamman hetsäta en sjukt stor chokladkaka (70-procentig, naturligtvis) (smakar apa men är vääääldigt GI)som tröst och börja nedräkningen.
Det är ju bara en sisådär, få se nu...SJU veckor kvar till dagisstarten igen. Och det blir ju bara...typ 49 luncher och 49 härliga sommarmiddagar till. 100 meals to go alltså - kvalitetstid, tillsammans, hela härliga familjen.
Drakmamman längtar!
(...ja efter dagis alltså)
Morgonens stresspsykos.
Härliga morgon!
Vilken working class hero man är varje morgon. Som överhuvudtaget tar sig ur sängen, efter typ fem timmars oavbrutet avbruten sömn, för att jaga runt som värsta galna Gunde på fortet och hetsa avkommorna till stressbryt på hallgolvet med mitt "Skynda skynda, tiden går, snart kommer de läskiga dvärgarna och låser in er i spindelhålan".
Det har faktiskt hänt att jag spårat ur helt. Flera gånger. Börjat hota och gorma om att "om mamma blir sen blir de arga på jobbet och blir mamma av med jobbet kan vi inte betala huset und so weiter."
Helt hemskt, jag vet. Vad vet en fyraåring om amorteringar och huslån? Tack och lov ingenting.
Knappt jag själv heller för den delen.
Dessutom innehåller mina hemska hot flertalet uppenbara faktafel.
1. De blir inte arga. Vilka "de" förresten?? Mina sömniga kollegor?
2. Förlora jobbet pga dagishämtning tror jag inte heller är aktuellt, tack och lov!
3. Mammas lön betalar dessvärre inte några huslån. Mammas lön räcker inte ens till mammas lunch-latte-budget.
4. Nej, raringar, förlåt förlåt förlåt att jag gör så här, men vi kommer INTE bli hemlösa och bo på en bänk på Odenplan som den där hemlösa ni ständigt refererar till. Inte i år i alla fall. Och när jag ändå är i gasen kan jag lika gärna lova att sluta dra den där om barnen i Afrika också, promise, den har liksom inte landat rätt den heller. Det förstod jag då min femåring sa att "jag tror i alla fall inte att de som bor i plåtskjul i Afrika behöver äta upp sina grönsaker". Ööh, nä, det förstås. Troligen inte.
Flåsade sjukt försenat till dagis släpande på tre barn, fyra väskor, stor cykel och barnvagn. Hade varit uppe till midnatt och förberett en liten dragning om diverse konkurrenttidningar. Tidningar som låg i en stor fin påse i min cykelkorg.
Tidningar som låg kvar i den fina påsen i min cykelkorg även när jag genom en heroisk spurt kastat mig på ett rullande tåg mot stan. Att hinna hoppa av, åka tillbaka, hämta påsen, invänta nytt tåg och hinna till morgonmöte halv nio var liksom uteslutet. Helt uteslutet.
Sjukt stressig start på dagen med andra ord.
Ändå är det den här tiden man hela livet kommer att referera till som "bästa tiden i livet, då barnen var små och tomtebolyckan var som störst".
Men det är ju en dag i morgon också...
Vilken working class hero man är varje morgon. Som överhuvudtaget tar sig ur sängen, efter typ fem timmars oavbrutet avbruten sömn, för att jaga runt som värsta galna Gunde på fortet och hetsa avkommorna till stressbryt på hallgolvet med mitt "Skynda skynda, tiden går, snart kommer de läskiga dvärgarna och låser in er i spindelhålan".
Det har faktiskt hänt att jag spårat ur helt. Flera gånger. Börjat hota och gorma om att "om mamma blir sen blir de arga på jobbet och blir mamma av med jobbet kan vi inte betala huset und so weiter."
Helt hemskt, jag vet. Vad vet en fyraåring om amorteringar och huslån? Tack och lov ingenting.
Knappt jag själv heller för den delen.
Dessutom innehåller mina hemska hot flertalet uppenbara faktafel.
1. De blir inte arga. Vilka "de" förresten?? Mina sömniga kollegor?
2. Förlora jobbet pga dagishämtning tror jag inte heller är aktuellt, tack och lov!
3. Mammas lön betalar dessvärre inte några huslån. Mammas lön räcker inte ens till mammas lunch-latte-budget.
4. Nej, raringar, förlåt förlåt förlåt att jag gör så här, men vi kommer INTE bli hemlösa och bo på en bänk på Odenplan som den där hemlösa ni ständigt refererar till. Inte i år i alla fall. Och när jag ändå är i gasen kan jag lika gärna lova att sluta dra den där om barnen i Afrika också, promise, den har liksom inte landat rätt den heller. Det förstod jag då min femåring sa att "jag tror i alla fall inte att de som bor i plåtskjul i Afrika behöver äta upp sina grönsaker". Ööh, nä, det förstås. Troligen inte.
Flåsade sjukt försenat till dagis släpande på tre barn, fyra väskor, stor cykel och barnvagn. Hade varit uppe till midnatt och förberett en liten dragning om diverse konkurrenttidningar. Tidningar som låg i en stor fin påse i min cykelkorg.
Tidningar som låg kvar i den fina påsen i min cykelkorg även när jag genom en heroisk spurt kastat mig på ett rullande tåg mot stan. Att hinna hoppa av, åka tillbaka, hämta påsen, invänta nytt tåg och hinna till morgonmöte halv nio var liksom uteslutet. Helt uteslutet.
Sjukt stressig start på dagen med andra ord.
Ändå är det den här tiden man hela livet kommer att referera till som "bästa tiden i livet, då barnen var små och tomtebolyckan var som störst".
Men det är ju en dag i morgon också...
Tom i huvudet
OLD MAMA STORY, 2007. Jag stod vid kylskåpet och då kom den som en blixt från klar himmel. Min superbriljanta idé till en krönika. Den var så jädrans fyndig och rolig att jag faktiskt tyckte att den överträffade min annars ganska ok idé om att bre en massa bregott på ytterligare en hög med smörgåsrån. Toppa med prästost.
Inspirerad släppte jag allt och sprang in till datorn (varför ligger den alltid och dammar i gästrummet, är inte hela vitsen med att ha en bärbar att man ska HA MED SIG DATORN där man är, för att liksom kunna skriva direkt när idéerna flödar?)
Hur som helst, här är jag - bänkad vid datorn - och iden är som bortblåst. Förmodligen är min enda chans att få tillbaka den att återgå till köket och smörgåsrånen.
Så här är det hela tiden.
Jag kan inte behålla en enda tanke i huvudet, än mindre föra en normal konversation. Jag tappar tråden, svamlar och stammar och slutar någon helt annan stans än jag tänkt mig.
Jag har stagnerat. Regredierat. Jag som ansåg mig vara socialt kompetent, rent utav charmig och rolig. Jag som kunde lysa upp en middag med fyndiga anekdoter kan numer inte ens klara av att avsluta något jag börjar berätta utan att komma in på nåt sidospår och sen komma av mig helt.
Det är socialt hämmande, det är var det är. Det får mig att önska att jag hade en flink textredigerare som kunde redigera allt som liksom bara kastar sig ut ur min mun, aningen för oövertänkt.
Huruvida detta är ett ålderstecken tål att penetreras över ett par glas gott rött. Jag har upplevt detta tidigare. Mycket tidigare. Då kunde jag åtminstone skylla på någon form av amningsdimma. Så här lät det då, typ 2004:
Jag är tom i huvudet. Eller om det kallas hål i huvudet. Det beror kanske på vem jag pratar med. Dessvärre kan jag av naturliga skäl endast umgås med likasinnade, ammande flummisar. Så där sitter vi och tar plats (på tok för mycket plats) på stans caféer. Vi blockerar ingången med våra vagnar och dricker latte (obs! Svag) som galningar, medan vi förtvivlat försöker föra samtalen framåt med skiftande framgång. Det är lite afasi över det hela. Oftast snackar vi bara runt i cirklar. Vi börjar och slutar på ungefär samma punkt. Det var väl nåt om treårstrots och konstig bebisbajs, eller?
Alla tappar tråden lika ofta. Som tur är gör det inget, för ingen annan märker nåt. Alla är så upptagna av att
1. amma för hundraelfte gången den här lunchen
2. byta bajsblöja på soffan utan att cafépersonalen märker nåt
3. försöka peta i sig lite macka-med-kletig-fettröra medan man samtidigt håller en överaktiv bebis och sju leksaker i famnen
4. försöka komma ihåg vad de själva ville säga.
När man träffar vanliga människor blir det extra tydligt hur amningsdimmig man är. Jag märker att jag framstår som en konstig kuf när de stirrar så där skumt, och liksom väntar på att jag ska säga något smart och roligt, eller åtminstone avsluta meningen jag påbörjat. Men jag har ingen aning alls om vad jag ens pratade om, och bara ler dumt och försöker göra en avledande manöver, typ: "OJ nu kräktes visst lille skruttisen här igen, hoppla hoppla, bäst att jag går och byter tröja på honom, jamen treeeevligt att seees i alla fall!"
Fast det var det ju inte. Inte för någon av oss.
Sen går de tillbaka till kontoret och ger varann menande blickar typ "Hon har helt tappat greppet". I allra värsta fall var de dessutom gamla kollegor, och då vill man ju åtminstone göra ett lite halv-smart intryck och gärna lägga in nåt ambitiöst om hur man längtar efter att få hugga i på jobbet igen (vilket jobb?? Minns knappt vad det var jag sysslade med innan jag började jobba heltid som mjölkkossa).
Och så får jag värsta ångesten och måste sitta uppe halva natten och försöka skriva ett någorlunda intelligent mejl till jobbet där jag tydliggör att jag verkligen längtar efter att komma tillbaka.
Ibland får man ljuga lite..Särskilt när man är helt förvirrad av amning och sömnbrist. Då är det helt ok.
END OF STORY.Eftertext: Idag ammar jag inte längre. Och jag har ingen aning vad jag ska skylla allt på. Möjligen stress. Kan man inte skylla allt på stress nu för tiden? Stress kan påverka minnet. Säkerligen även talförmågan. Vi säger väl stress då eller?
Morgontraumat
Jaha. Nu blev det sådär som det aldrig mer skulle bli. Igen.
En helt vidrigt hysterisk morgon fylld av stresspsykoser och utbrott. En sån morgon som kan förvandla den mest godhjärtade och pedagogiska, härliga och kärleksfulla mamma till en galen gapande tjatmorsa.
Barnen vaknade fem. Eller kvart i sex. Eller var det kvart över fyra? Vem vet. Jag vet bara att de vaknade ett antal gånger mellan min läggtid - ett - och deras gå-(eller snarare hoppa!)-upp-ur-sängen-tid vid femsnåret. Och att jag därtill är helt snurrig eftersom bara somliga av husets klockor har ställts om till sommartid.
I korthet förlöpte vår morgon nåt i stil med: Alla barn går upp.
Koma-mamman ligger kvar. Koma-mamman ber sexåringen slå på barn-tv. (Koma-mamman har redan här sjunkit lägre än hon någonsin föreställt sig när hon fantiserat om sitt framtida föräldraskap)
Ettåringen släpar in ett antal böcker som koma-mamman ska läsa. Koma-mamman försöker säga något med sin fejkpiggaste röst typ "Titta! Totte spikar! Bang bang" medan hon intensivt hoppas att ettåringen ska tröttna och att hon ska få sova vidare. Bara lite till. Snälla!
Men icke. Spänningen trappas upp. Intrigen tätnar. Den här morgonen är en hard-core action-rulle.
Allt är med andra ord som vanligt.
Fyraåring hoppar på spindelmannen tält från skrivobord. Ettåring försöker härma fyraåring och tar sig upp på samma skrivbord. Sexåring attackerar fyraåring med plastsvärd. Fyraåring kastar bil på sexåring. Ettåring drämmer träkloss på fyraåring som får blåtira. Ettåring biter även sexåring som nu "hatar syskon". Sexåring försöker strypa fyraåring med batmancape.
Koma-mamman, som först försöker med lite svaga "Sluta bråka nu barn" från duntäcket (medan hon hoppas att ingen tipsar "Supernanny" om denna morgon), får göra ett spindelmannenhopp ur sängen och rädda situationen.
Nästa kris blir vid frukostbordet. Ettåringen sitter högst fem minuter i sträck. Sen tar hon av sig hakklapp. Och strumpor. Så kladdar hon med all mat som redan hamnat under bordet. Sen iklär hon sig komamammans silverpumps. Byter till storebrors fotbollsskor. Lera i hela vardagsrummet. Sen klättrar hon i soffan och smetar ut sylt på icke-tvättbart överdrag.
Även fyraåringen försvunnen från bordet. Har brytit ihop för att sexåring fick en mikromillimeter mer mjölk i sitt glas och hela världen är orättvis och förresten vill han inte längre bo i vårt hus för vi är världens tråkigaste föräldrar (tack för den, vi är ganska sugna på att flytta ut vi med, vill koma-mamman svara men hon lägger i nästa växel och lirkar och lockar med sin lenaste röst och blir curlingmamman hon aldrig skulle bli).
Sexåringen tar tillfället i akt och vill gosa bara för att spela ut fyraåringen, just då ettåringen faller för hundrade gången från pall i badrummet, där hon med stor entusiasm slaskat runt med hela familjens uppsättning tandborstar. Vill inte ens veta var de varit. Hon har även hunnit måla lite på en vägg med tuschpennorna som hon med radar kan hitta var de än göms i huset.
Tiden går. Cirkusen eskalerar. Frukostmyset är icke-hållbart.
Ut i hallen! ryter mamman. Hon är inte i koma längre. Hon är dödstrött och tokarg och har bara ätit en mikroskopisk tugga på sin smörgås och har blodsockerfall och minns inte var hon ställde tékoppen och hon jagar tre galna barn med lika galna blinkande tandborstar och försöker samtidigt borsta sina egna tänder, byta till en något renare tröja då förstahandsvalet redan är helt nergeggat, samtidigt som hon bär ut blöjpåsen, bär in morgontidningen (som ingen hinner läsa) och bär ut alla kassar med leriga extrakläder till dagis och bär in ettåringen som nu är ute i trädgården med sin brors gummistövlar och en spindelmannenmössa...
Alla barn skriker och ligger som maskar som bara korvar runt på hallgovlet (en hinner åla in i vardagsrummet mot bolibompa-tv) och mamman skriker i ren förtvivlan "Jamen SLUTA SKRIK VI HAR BRÅÅÅÅÅTTOM! Klä på er nuråförhundrafemitelvtegångeninnanjagblirheltgalenochvimissardagisutflyktåsamlingå.blir sen till jobbet...."
"Mamme det är faktiskt du som skriker mest. och du är ju inte ens påklädd!" säger den nyktra sexåringen anklagande.
Han har rätt. Igen.
Hysterin har nåt sin kulmen denna morgon. Mamman säger förlåt och blir med ens snäll och skojig och trixig och tokig och trollar på allas kläder igen. Även sina egna.
Cirka en timme försenare lastar hon på väskor, matsäcksrygga till utflyktsbarn, tunga dataryggan, drar barnvagn och cykel och fyraåring och sexåring mot dagis. Småbusar på vägen för att släta över tidigare elakheter.
Hör dem skratta det där pärlande sockerdricksskrattet och tänker på hur mycket hon älskar dem och att de är världens mest underbara ungar.
Och lovar sig själv att hon ska vara världens mest underbara mamma.
I morgon bitti.
En helt vidrigt hysterisk morgon fylld av stresspsykoser och utbrott. En sån morgon som kan förvandla den mest godhjärtade och pedagogiska, härliga och kärleksfulla mamma till en galen gapande tjatmorsa.
Barnen vaknade fem. Eller kvart i sex. Eller var det kvart över fyra? Vem vet. Jag vet bara att de vaknade ett antal gånger mellan min läggtid - ett - och deras gå-(eller snarare hoppa!)-upp-ur-sängen-tid vid femsnåret. Och att jag därtill är helt snurrig eftersom bara somliga av husets klockor har ställts om till sommartid.
I korthet förlöpte vår morgon nåt i stil med: Alla barn går upp.
Koma-mamman ligger kvar. Koma-mamman ber sexåringen slå på barn-tv. (Koma-mamman har redan här sjunkit lägre än hon någonsin föreställt sig när hon fantiserat om sitt framtida föräldraskap)
Ettåringen släpar in ett antal böcker som koma-mamman ska läsa. Koma-mamman försöker säga något med sin fejkpiggaste röst typ "Titta! Totte spikar! Bang bang" medan hon intensivt hoppas att ettåringen ska tröttna och att hon ska få sova vidare. Bara lite till. Snälla!
Men icke. Spänningen trappas upp. Intrigen tätnar. Den här morgonen är en hard-core action-rulle.
Allt är med andra ord som vanligt.
Fyraåring hoppar på spindelmannen tält från skrivobord. Ettåring försöker härma fyraåring och tar sig upp på samma skrivbord. Sexåring attackerar fyraåring med plastsvärd. Fyraåring kastar bil på sexåring. Ettåring drämmer träkloss på fyraåring som får blåtira. Ettåring biter även sexåring som nu "hatar syskon". Sexåring försöker strypa fyraåring med batmancape.
Koma-mamman, som först försöker med lite svaga "Sluta bråka nu barn" från duntäcket (medan hon hoppas att ingen tipsar "Supernanny" om denna morgon), får göra ett spindelmannenhopp ur sängen och rädda situationen.
Nästa kris blir vid frukostbordet. Ettåringen sitter högst fem minuter i sträck. Sen tar hon av sig hakklapp. Och strumpor. Så kladdar hon med all mat som redan hamnat under bordet. Sen iklär hon sig komamammans silverpumps. Byter till storebrors fotbollsskor. Lera i hela vardagsrummet. Sen klättrar hon i soffan och smetar ut sylt på icke-tvättbart överdrag.
Även fyraåringen försvunnen från bordet. Har brytit ihop för att sexåring fick en mikromillimeter mer mjölk i sitt glas och hela världen är orättvis och förresten vill han inte längre bo i vårt hus för vi är världens tråkigaste föräldrar (tack för den, vi är ganska sugna på att flytta ut vi med, vill koma-mamman svara men hon lägger i nästa växel och lirkar och lockar med sin lenaste röst och blir curlingmamman hon aldrig skulle bli).
Sexåringen tar tillfället i akt och vill gosa bara för att spela ut fyraåringen, just då ettåringen faller för hundrade gången från pall i badrummet, där hon med stor entusiasm slaskat runt med hela familjens uppsättning tandborstar. Vill inte ens veta var de varit. Hon har även hunnit måla lite på en vägg med tuschpennorna som hon med radar kan hitta var de än göms i huset.
Tiden går. Cirkusen eskalerar. Frukostmyset är icke-hållbart.
Ut i hallen! ryter mamman. Hon är inte i koma längre. Hon är dödstrött och tokarg och har bara ätit en mikroskopisk tugga på sin smörgås och har blodsockerfall och minns inte var hon ställde tékoppen och hon jagar tre galna barn med lika galna blinkande tandborstar och försöker samtidigt borsta sina egna tänder, byta till en något renare tröja då förstahandsvalet redan är helt nergeggat, samtidigt som hon bär ut blöjpåsen, bär in morgontidningen (som ingen hinner läsa) och bär ut alla kassar med leriga extrakläder till dagis och bär in ettåringen som nu är ute i trädgården med sin brors gummistövlar och en spindelmannenmössa...
Alla barn skriker och ligger som maskar som bara korvar runt på hallgovlet (en hinner åla in i vardagsrummet mot bolibompa-tv) och mamman skriker i ren förtvivlan "Jamen SLUTA SKRIK VI HAR BRÅÅÅÅÅTTOM! Klä på er nuråförhundrafemitelvtegångeninnanjagblirheltgalenochvimissardagisutflyktåsamlingå.blir sen till jobbet...."
"Mamme det är faktiskt du som skriker mest. och du är ju inte ens påklädd!" säger den nyktra sexåringen anklagande.
Han har rätt. Igen.
Hysterin har nåt sin kulmen denna morgon. Mamman säger förlåt och blir med ens snäll och skojig och trixig och tokig och trollar på allas kläder igen. Även sina egna.
Cirka en timme försenare lastar hon på väskor, matsäcksrygga till utflyktsbarn, tunga dataryggan, drar barnvagn och cykel och fyraåring och sexåring mot dagis. Småbusar på vägen för att släta över tidigare elakheter.
Hör dem skratta det där pärlande sockerdricksskrattet och tänker på hur mycket hon älskar dem och att de är världens mest underbara ungar.
Och lovar sig själv att hon ska vara världens mest underbara mamma.
I morgon bitti.
