SOFIA STORIES

Fast ju mer jag läser i den desto mer börjar jag fundera på om personlig AVVECKLING inte vore en mer passande titel. För varje nummer inser jag med fasa att jag har en ny uppsättning problem och diagnoser jag tidigare endast varit vagt medveten om. Och med så många problem - allt från beslutsångest till konfliktsångest till relationsångest till kass självkänsla-ångest und so weiter - är det ju faktiskt enklare att bara avveckla. Utveckla känns minst sagt som att trampa i motvind.

Nu senast insåg jag att jag lider av en grav prokrastineringsstörning. Jag är en kronisk uppskjutare helt enkelt. Manana manana. Varför göra idag det jag kan skjuta upp till i morgon? Eller övermorgon? Det jobbiga samtalet får vänta, räkningarna tar jag i morgon, beach 2009 får bli beach 2029, och alla de där jobbiga besluten jag måste ta kanske löser sig av sig själva om jag bara väntar en dag till. 

Jag förhalar medvetet allt på min digra "att göra lista" och får gång på gång skriva om listan på en ny dag, på en ny post-it-lapp, utan att jag bockat av ens hälften. (Detta kan förstås också ha något att göra med min grava prestationsångest och hopplösa tidsoptimism -listan är kanske något i längsta laget. Men ändå.)

 Jag är en prokrastinatör av rang. Och nu har stressforskaren Dan Hassan fått mig att inse att detta inte alls är stressreducerande och motiverande som jag intalat mig, utan snarare rent hälsofarligt. Det kan dessutom fördärva allt fråna relationer till karriär och privatekonomi, så min framtidsprognos känns något dyster i nuläget. 

Särskilt som jag såklart inte kunde nöja mig med att bara vara en simpel vanlig prokrastinatör. Nejdå, jag är så klart inget mindre än en värsting - en så kallad RUSH PROCRASTINATOR. Med andra ord går jag igång på att fixa allt i sista minuten, mot alla odds. Och hur många gånger har jag inte snackat mig ombord på ett plan långt efter att incheckningen har stängt och som siste man kastat mig ner på min plats, mitt under flygvärdinnornas demonstrationen av nödutgångarna? Eller hög på endorfiner skrivit klart femitelva uppskjutna artiklar precis innan deadline? (Jag är emellertid något mindre hög när jag konstant kommer försent till alla avtalade kompisdejter på grund av min tidsoptimism...)

Min rush procrastination har generellt fem faser:

FAS 1. Förnekelse och förträngning av allt jag måste göra. Tralalalala! Vadå deadline?

FAS 2. Fortsatt förträngning. Fast nu med diffust magont, ångest och hjärtklappning. Borde jag kanske..?

FAS 3. Viss insikt men utan emotionell förankring. Eller någon som helst verklighetsförankring överhuvudtaget. Typ som om det vore på låtsas. Typ som om min deadline och de 11 artiklarna som jag måste få ur mig, plus arrangemanget av jobbfesten och dagisfikat och den där texten jag lovade översätta åt min syrra och femårskalaset och deklarationen och räkningarna och renoveringstraumat inte alls existerade. Utan bara var på skoj. I denna fas lägger jag istället allt krut på att berätta för omvärlden hur FRUKTANSVÄRT mycket jag har att göra, ojojoj, hundra bollar i luften minsann, jag är SÅ STRESSAD, jag kommer aldrig att hinna allt. Offerkoftan på. Detta dock utan att jag gör några som helst ansatser att ta tag i min Att -göra lista.

FAS 4. PANIK! Blir förlamad av ångest och hetströstäter choklad och är helt hög på socker och crazy av allt koffein jag sveper. Får tunnelseende, hjärtklappning, minnesproblem och förlorad känsel i vissa kroppsdelar. Får  absolut INGET GJORT för nu har jag med full kraft slagits av att allt jag neurotiskt babblade om med allt och alla i fas 3 de fakto är saker jag måste göra/lösa/ta tag i. Nu. Igår.

FAS 5. NU JÄVLAR I HELVETE BRINNER DET I KNUTARNA! Outhärdlig för omgivningen och galen av stresspåslaget ringer/skriver/fixar jag i trehundratjugo och magiskt nog löser jag allt. Igen. Före lunch. 

Tja, så här kan man ju faktiskt inte leva. Inte om man vill leva länge i alla fall. Den här typen av stressbeteende förkortar tydligen livet med en sisådär åtta år i runda slängar. Och värre blir det:

"Tidsoptimisten är sällan arrogant med flit, men det handlar faktiskt om att de inte bryr sig tillräckligt mycket" säger Dan Hassan. Och det träffar rakt i hjärtat. För arrogant är det sista jag ser mig som, det sista jag vill vara. Jag är en sån som bryr mig. Massor. Om många.. 

Aldrig någonsin har jag tänkt på min kroniska försening som ett uttryck för att jag inte bryr mig. 

Nu ska det bli bot och bättring, sanna mina ord! Som tur är erbjuder tidningen PS! "9sätt att få det gjort", och även "4 snabba tips att nå dina drömmar" och en hel flersidig överlevnadsguide till hur man lär sig "Gilla läget" när livet inte blir som man tänkt sig. Så det hela löser sig nog. Annars har de även en sida med en snabbutbildning i "Acceptans". 

Dessutom står det på plocksidan att om man har goda vänner lever man 4-8 år längre än andra.

Jag har massor med goda vänne så då borde ju åtminstone min av stress förkortade livslängd liksom jämna ut sig på grund av det? Eller?

Jag ska hur som helst bli en bättre människa.

I morgon.