SOFIA STORIES

Min sexåring kommer hem från sin första "skoldag" och har redan lärt sig ett nytt ord. På engelska dessutom.: LOOSER.
Den som är en solklar looser i hans ögon är förstås hans ett år yngre bror. Bara losers går på dagis, nämligen. Att han själv räknades som dagisbarn för i runda slängar en vecka sen, hör inte till diskussionen. 
Själv är han nämligen en given "WINSTER", som han säger. Och i princip vuxen.
I hans skolklass är det bara winsters.

Hårt mot hårt tänker jag. Jag måste sätta hårt mot hårt direkt. Vara tydlig. Säga ifrån.
- Anton jag accepterar inte att du kallar din bror, eller någon annan heller för den delen, för looser. Det gör man inte, det är INTE OK.
Jag använder min allra mest respektingivande säga-till-på-skarpen röst. Man måste sätta gränser, inge respekt, vara en role model.
- Jahadu, säger en fullständigt oberörd sexåring, och går sedan själv upp en oktav i röstläge när han kontrar:
- Och jag accepterar absolut inte att du tjatar så här mycket på mig, det accepterar jag INTE, säger han med eftertryck.
Jag blir mållös.

Byter taktik. Försöker bonda. Det är ju viktigt att stå sitt barn nära så här i förändringens tid. Skolstart är en mycket big deal. Även för Winsters.
- Vad var bäst med skolan då? försöker jag med mild mammaröst. Berätta!
- Vet inte.
- Jomen nåt vet du väl, lirkar jag. Tålamod är en moders bästa egenskap.
- Kommer inte ihåg.
Han tittar inte ens på mig när han svarar utan pillar som besatt med närmsta bionicle. Eller transformer. Eller vad det nu ska föreställa.
- Jomen nåt minns du väl? Vad tyckte du bäst om? försöker jag igen och förbannar mig själv för att jag inte ens läst en endaste av Malin Alvéns handböcker för föräldrar. Eller åtminstone nåt kapitel i min tegelsten från Wahlgren. Det finns förmodligen nån sorts pedagogik som skulle lämpa sig i just såna här situationer.
Tyvärr får jag gå på min egen föräldrateknik, det enda jag kan. Och som min son så redan så klarsynt har påpekat så bygger min taktik på att tjata.
- Var det nåt som var bättre än dagis? tjatar jag således vidare.
ÄNTLIGEN gensvar från min skol-Winster.
- Ja, mellis är MYCKET BÄTTRE än på dagis för på dagis fick man bara ta en skiva mjukt bröd, men i skolan, där får man ta HUR MÅNGA MAN VILL!

Jamensåbradå! Toppen! Min son, skolbarnet, har uppenbarligen rätt fokus i skolan. Det enda han minns överhuvudtaget är MELLIS!

Harvard - here comes my son, THE WINSTER!
Se bara till att ha rejält med skogaholmslimpa i skolmatsalen.