SOFIA STORIES

OLD STORY. När jag känner mig lite deppig finns det tre saker som hjälper:
1. Att shoppa.
2. Att tröstäta allt som innehåller choklad.
3. Och att gå till frisören (och så att prata med kompisarna så klart men det gör man ju samtidigt på mobilen hela tiden man utför nyss nämnda aktiviteter). Är man snygg i håret känns livet hur som helst alltid lite bättre. Efter min senaste depp-krasch bokade jag resolut in ett besök på lyxsalongen. Jag såg framför mig hur jag skulle komma ut igen, efter tre timmars egentid med latte och skamlösa skvallertidningar som jag aldrig skulle köpa men älskar att läsa när tillfälle ges, och känna mig som en ny människa. Se ut som en ny människa - snyggare, lyckligare, mer harmonisk.

Men saker och ting har förändrats sen man fick barn, även på frisörfronten (åtminstone om man tvingas ta med sig barnet till frisören)(gör ALDRIG det).

Då: Frisören brukade vara symonymt med egen tid. Med harmoni i soffan där man väntade, förväntansfullt bläddrade i lite hårböcker och skummade skvallertidningar för att få inspiration. Sippandes på en latte. Egen tid. Njutning. Att bara bli omhändertagen och få hårbottenmassage av min snygge frisör Nino.

Nu: Jag sitter totalstressad med en gallskrikande bebis i knät. Fan fan fan varför sover han inte. Han brukar ju alltid somna i vagnen. Han brukar ju alltid sova den här tiden. Han brukar ju alltid vara nöjd med sina leksaker.

Inte idag inte. Nej nej, istället vrålar han sig lila och frisören kämpar vilt med att klippa mig och samtidigt vifta med en skallra i ett dödsdömt försök att roa honom.

Tvåan skriker tills han tappar andan och sen tar han raskt nya tag igen. Han ger sig inte.

Det gör inte jag heller. Det får vara slut med sunk-mammalivet nu. Jag ska bli klippt och slingad och stylad till varje pris. Jag ska bli en ny, fräschare version av mig själv. Utan bananmosfläckar. Sommarfräsch med solkyssta slingor.

Då kommer jag bli en gladare mamma också. Snygg och glad och slingad. Bara Tvåan kunde lugna sig något.

Första tjugo minuterna kör jag ignoreringstekniken. Jag hör inget, ser inget och säger inget. Jag skiter i om hela frisörsalongen glor och tycker jag är Värsta Sämsta Mamman. Jag vägrar bara släppa taget om min skvallertidning, klamrar mig envist fast vid visionen om Egen-tid-hos-frissan. Jag betalar ju faktiskt en mindre förmögenhet för dessa timmar!

Tillslut blir jag dock tvungen att förbarma mig över mitt skrikande barn eftersom frisören verkar helt slut och har uttömt hela sitt förråd av "så får man en arg bebis att skratta"-knep utan framgång och alla övriga kunder verkar märkbart irriterade.

Fan hur irriterad tror de inte att JAG känner mig? Som jag drömt om detta ögonblick! I månader! (därtill månader med slitna toppar och utvuxna råttfärgade rötter). Att äntligen få sjunka ner i fåtöljen och bara bli ompysslad. Tänka på mig själv, eller helst inte tänka alls. Bara blunda medan någon annan (läs: snygg-Nino) tvättar mitt hår och masserar hårbotten så där ljuvligt.

Snart sitter jag och hetsammar min arga bebis under den satans frisörkappan. Både min bebis och jag är helt svettiga, och allt avklippt hår klibbar sig fast överallt på oss båda. Tvåan kippar efter luft där under skynket och jag försöker se ut som allt är normalt, att det är HELT NORMALT att ha en hysterisk bebis under skynket medan frisören klipper för brinnande livet för att bli av med oss fort som fan.

Jag har på känn att vi uppfattas som ett mycket störande moment för hela frisörsalongen.Jag har även på känn att jag inte heller denna gången kommer att kliva ut och se ut som Izabella Scorupco bara för att jag klippt bort de värsta kluvna topparna.

Som tur är däckar Tvåan till sist, antagligen för att han är fullständigt nerknarkad av de starka kemikalierna som pyr under min slinghätta. Eller för att det uppstod total syrebrist där under frisörskynket.

Oavsett vilket så är både frisören och jag lika lättade. Och jag betalar glatt två månaders barnbidrag för att få de sista fem minuterna i frisörstolen precis sådär som jag tänkt mig dem: Dålig radiomusik i bakgrunden, vidrig stank av slingmedel som sticker i ögonen, blaskigt kallt kaffe att dricka och en bunt tre år gamla, totalt söndertummade Hänt i Veckan i knät.

Äntligen egen tid!

Det tråkiga var bara att när jag skulle betala fanns det inte pengar på kortet. Eller, jo det fanns pengar på kortet, men inte tillräckligt med pengar. Inte ens med Snygg-Ninos rabatt.

Jag var tvungen att ringa ett förnedringssamtal för att blidka min man att föra över pengar pronto. Det är både fördelen och nackdelen med gemensam ekonomi. Tills dess att det problemet var löst fick jag hållas gisslan på frisörsalongen, med den inte längre så samarbetsvillige Tvåan.

Fjäsksamtal till R:

"Heeeeej älskling, hur mår du?" Jag öppnar mjukt. Kanske något insmickrande.

"Var är du nånstans?" väser han. Underliggande anklagelse i tonfallet. Inte bra.

"Jamen jag är ju hos frisören!" Lite för defensivt.
"Jamen du kan väl inte vara hos frisören fortfarande? Det har ju gått flera timmar" Underförstått: Vafan håller du hus, har du glömt vår deal om att du skulle lägga barnen medan jag springer?

"Jamen herregud, bara för att inte alla går till första bästa barberare och kapar rubb och stubb på femton minuter! inleder jag (nej nej nej alldeles för aggressiv framtoning, tagga ner nu). Lugnar mig:
"Jag har ju färgat håret ju. I olika toner. Det blev skitsnyggt faktiskt."

"Jaha." Helt ointresserad av mina hårtoner.

"Du, det var en sak...." Mjuk röst nu.

"Ja?". Jag hör på det frånvarande tonfallet att han sitter vid datorn.

"Du vet det där om nöd och lust? Att älska varandra i nöd och lust?" säger jag och känner mig själv väldigt nöjd med upplägget.

"Vi är inte gifta" svarar han bara kort och jag hör att han inte alls lyssnar. "Du tror ju inte på äktenskapet".

"Jomen alltså.."

"Kom till saken Sofia." Djup suck.

"Skulle du kanske kunna föra över lite pengar till vårt konto?" piper jag.

"Det finns pengar på kontot".

"Jaaa, men jag måste nämligen betala frisören här och...det är något strul med kortet." Håller andan.

"Jag kollar direkt".

Typiskt. Han sitter uppkopplad så klart. Vår son är väl placerad framför tv:n som vanligt. Biter mig i tungan just innan frasen "Har han fått mat?" slinker ur mig. Det är verkligen inte läge för den diskussionen i nuläget. För övrigt är det ju R som kan laga mat i familjen och inte jag. Tangentknatter i luren.

"Det finns 1400 spänn på kontot så det är lugnt".

Fan fan fan. Det är ju bara det att frisörbesöket går på närmare 1800. Fast få får man förstås en gratis latte, och lite massage också. Det måste man ju räkna in.

"Jo..fast det fattas liksom ändå lite.. " får jag till sist ur mig.

"Fattas? Hur kan det fattas?"

"Jomen alltså, det kostar typ lite mer här". Jag harklar mig. Den sura översminkade receptionisten på hårsalongen blänger irriterat på mig. Jag blockerar deras telefonlinje. Mobilen hade naturligtvis laddad ur i väskan.

"Vadå lite mer? Mer än 1400? För en klippning? Det kostar 275 kronor där jag klipper mig, hur kan det kosta mer än 1400 spänn? Har du köpt frisörstolen eller?"

"Jamen alltså jag sa ju att det var en väldigt avancerat slingning också, och sen har jag köpt lite braiga produkter också."

"Hur mycket mer?

"Tvåhundra" ljuger jag och hoppas att han då ska runda av det uppåt med nån tusing.

"Jag för över" svarar han bara kort och ska just slänga på luren då jag piper:

"Eller kanske lite mer, för över lite extra pengar, vi måste ju ändå ha till mat och så".

Klick.

Puh. Det där gick ju ganska bra. Eller?

Hatar att be om pengar. Men mammapenningen täcker verkligen inga klippningar, den täcker inte ens min latte-budget så i nuläget är det bara att vara tacksam för att R drar in storkovan jämfört med mig.

Och det är faktiskt värt varenda öre att få känna sig lite fin. Det får ju han också glädje av. Och barnen, för då blir jag ju en bättre mamma som mår bättre. Man kan nästan se det hela som en familjeinvestering, tänker jag nu nästan upphetsad över min egen snillerika klarsynthet. Vad är 1800 spänn att bråka om om det får hela familjen att må bra? Ingenting"

Ska lansera teorin så fort jag kommer hem. Han kommer att älska den.