Day 1. BOOT CAMP! (eller kräl- och kräkträning med Brutale Bruno)

ÖSTERMALMS IP. Nordic Military Training. Boot camp, kort och gott.

Det var svårt att sätta dagens rubrik. Kräl och kräk? Svett och snor? Gympa i gyttjan. Tuff träning - tight rumpa? (nåja, inte än). Idag var det i alla fall dagen med stort D. Och den började tidigt:
Jag vacklar upp före fem, efter några få timmars sömn. Sömnbrist ingår förmodligen i hela tortyrkonceptet. Funderar starkt på att säga att barnen fått magsjuka, krypa ner under duntäcket igen. Att gå upp så här tidigt - dessutom för att MOTIONERA - är faktiskt fullständigt galet.

Före fem tänker man inte helt logiskt. Jag börjar helt oförklarligt måla naglarna för första gången på månader. Tänker att jag måste behålla åtminstone en liten gnutta värdighet genom det som komma skall.

Värdighet var det ja. Efter 75 minuter med Brutale Bruno har jag krälat i gyttja, gråtit, småkräkts och kissat på mig (bara lite visserligen men ändå) (Brutale Bruno vet inte mycket om hur förslappad bäckenbottenmuskulaturen är efter tre förlossningar på fyra år).

Det var den värdigheten det. Nu blir jag kvinnan som ger den förslappade bäckenbottenmuskulaturen ett ansikte.


Det började ändå bra. Jag känner mig stark och sportig och stolt över att jag ens kom upp i tid, när jag möter upp gänget på Östermalms IP före sex.

- Snygga solglasögon, säger en militärklädd man. Ska du ha dem på dig?

Det hade jag ju förstås tänkt, de är faktiskt en sportmodell, men jag backar genast. Att det var direkt olämpligt förstod jag på tonen.

Någon kastar en blick på instruktören Brunos för dagen höga militärboots och stönar: Nej, då blir det blött idag.

Sen är det uppställning. Vi inleder med en "lätt jogg". Jag hamnar oturligt nog först, och Brutale Bruno från Främlingslegionen verkar inte helt nöjd med mitt tempo. Han kommenderar fram en vältränad kille som får ta täten före mig. Jag flåsar efter. Fan. Jag får håll direkt. I det här tempot håller jag bara ett hundratal meter. Min frukostsmoothie liksom halkar upp och ner i strupen, och andningen, det känns som jag inte får luft.

Snart är det dags för dagens första planka. Vi krälar och halkar i det blöta gräset. Ny jogg. Planka. Armhävningar. Jogg igen. Jag spottar och snorar på ett mycket ofräscht sätt men vid det här laget bryr jag mig inte ens.

Snart får de starkare bära de svagare på ryggen. Jag tycker synd om mannen som släpar mig uppför backarna, men njuter av den korta vilan.

Och vilan på ryggen var bara lugnet före stormen. Brutale Bruno beordrar, och vi kutar hit och dit på order. Ner i plankan. 20 armhävningar. Nej 20 sa jag, nu får ni göra 20 till. Någon ger upp i förtid. Ajabaja - det blir 15 extra för alla, kom igen och räkna högt. Högre!

- Ett, två, tre, fyra, fem, sex...

- SEX? Vem sa sex? HÄRLIGT heter det! 20 TILL, BÖRJA FRÅN NOLL NU! Noll,ett, två, tre, fyra, fem, HÄRLIGT, sju, åtta...


Jag lägger mig rakt ner i gyttjan och känner hur frukosten vänder i munnen. Nu orkar jag inte mer.

-  Sofia, kom igen nu! Vrålar Bruno och jag häver mig spottande upp. Nu ska vi kräla under varandra. Över varandra. På varandra.

Roligt är det inte. Inte som ett danspass på gymmet direkt. Jag är helt nergeggad och det sista jag vill är få en 90 kilos karl som hänsynslöst krälar över mig, sparkar mig i magen, skrubbar upp mitt knä med sin blöta sko.

Ny uppställning. Dags för brottning. Brottning? Vad vet jag om brottning? Innan jag vet ordet av brottas jag med sex sexiga karlar på rad och börjar för första gången tänka att det här med boot(y) camp kanske inte är så tokigt ändå. Då kommer den sjunde. Han är två huvuden längre än mig, mycket vältränad och tar det hela på största allvar. Innan jag hinner blinka har han kastat mig i den hårda leriga backen. No mercy. Det är inte lika roligt längre.

Jag vill säga att jag faktiskt är nybörjare. Att jag faktiskt bara är reporter som liksom inte är här "på riktigt". Att jag faktiskt har tre barn som väntar på sin mamma därhemma!

Istället kopplar jag ett järngrepp om hans nacke och kämpar tills jag får blodsmak i munnen, tills vi äntligen får vila. I plankan, givetvis.

Brutale Bruno hejdar sig inte, tvärtom. Han har precis börjat komma igång. Uppställning igen. Bruno har nu kläckt den lysande idén att vi ska ner i bäcken. Bäcken? Jag ser ett djup djupt dike fyllt med svart stinkande klägg. Innan jag vet ordet av flåsar jag fram nere i gyttjan. Jag sjunker ner till knäna, den suger sig fast om mina en gång så vita gympadojor och vill inte släppa taget.

- Kom igen Sofia, öka, kom igen! Jag klafsar på, jag vacklar, jag flåsar som en blåsbälg med astma. Piper det inte lite om min andning? Jag kanske HAR astma? Så här har jag aldrig flåsat innan. Och det är ju pollentider och allt, det KAN vara astma. Det här GÅR FAKTISKT INTE.

- Andningen, fokusera på andningen, tipsar en schyst lagkompis. Jo, tack.

Bäcken tar aldrig slut. Men det gör jag. Och inte bara jag, utan även en annan gröngöling.
- Där kom dagens första kräkning! annonserar Bruno icke-sentimentalt och kör vidare. 
Nu ska vi kuta järnet tillbaka. OCH SEN IN I ETT AVLOPPSRÖR. Förmodligen ser de hur jag plötsligt personifierar definitionen av skräck, för de tar mig i handen och tvingar mig fram i ledet, jag som gömt mig lite tryggt längst bak.

Röret är trångt. Och långt. Nej det här går faktiskt inte. Jag känner tårarna komma. Jag kan bara inte kräla in i det där hålet!

- Kom igen nu Sofia, det är inte ens vattenfyllt idag, det är ju som julafton!

Julafton? Va fan har han firat jul i för jävla Norén-familj? Men no mercy.
In we go. Jag och min klaustrofobi. Jag krälar som en galning för att inte hinna få panik. Jag ser ljuset, jag ser ljuset! Nangijala?!

- Öka Sofia, du klarar det, hör jag någon yla efter mig in i röret.

Och det gör jag! Jag klarar det! Och när jag häver mig upp ur geggan på andra sidan möts jag av 22 jublande träningskompisar. Människor jag aldrig tidigare sett, som hejar på, klappar på axeln, ropar uppmuntrande.

Jag lovar att ögonblicket när jag kryper ut ur hålet är så nära being born again jag någonsin kommer att komma. Typ sån där flummig primalterapi som det snackas om.

- Bra jobbat, säger Brutale Bruno kort. Inte för att han nöjer sig med det. Nu ska vi springa igen, fullt ös, sen ner i plankan. Det tar aldrig slut. Mina gyttjiga blöta kläder väger tio kilo extra, minst.


Inte ens när jag helt skakig och kräkfärdig åter är tillbaka på Östermalms IP är det över.

Nej då kommer straffet. Vårt lag förlorade visst någon krältävling där borta i gyttjan. Straffet blir att springa över hela fotbollsplanen med en kompis på ryggen. Jag hoppas på en anorektiskt lagd typ men no such luck.

Till sist samlas vi runt Bruno i en cirkel, med armarna om varandra. Vilket är tur, för jag kan knappt stå.

- Leif, hur gammal är du? ryter Bruno.

-22, försöker Leif.

Bruno höjer ett ögonbryn.

-Ok, 45, suckar Leif. Sorry guys.

- ALLA GÖR 45 HÖGA HOPP NU! HÖGA SA JAG!


Sen är det äntligen över. The toughest workout you'll ever love, som deras payoff på hemsidan lyder.

Jag är inte bara skakig, jag är skakad. Spyfärdig. Slut.

Och rörd, på ett märkligt vis.

För när jag inte orkade, då knuffade någon på mig i backarna. När jag inte kunde krypa längre, då drog de mig. När jag inte vågade fick deras hejarop mig att ändå att våga.

Jag har gått på tusen träningspass på gym utan att någon ens har hälsat på mig.
Här kändes alla som en familj direkt. Veteraner som gröngölingar. Det är obetalbart.
Och jag har aldrig någonsin fått så mycket beröm från någon instruktör eller kompis för en träningsprestation som jag fått idag. Det värmer.

Nästa pass är onsdag morgon. Uppställning klockan 06:15, sharp.

Gissa om jag kommer vara där!


Kommentarer
Postat av: MarathonMia

Klart du kommer att vara där. Det är en drog. :) Välkommen i familjen!

2009-05-25 @ 13:37:27
URL: http://marathonmia.blogspot.com/
Postat av: Lars Å

Det där låter som något för mig!

Bra skrivet Fia!

2009-05-25 @ 14:19:03
Postat av: Helena

Härligt jobbat i morse Sofia!! Vi har alla varit i chock efter första dagen, men av någon märklig anlednining övergår det snart i en tillfredställelse som gör att man helt enkelt inte kan låta bli... :-)

Välkommen!

2009-05-25 @ 14:52:33
Postat av: Rille

Jag är heeelt slut efter att ha läst texten

Men funtar ändå på att haka på genast...

Kan jag vara med redan denna vecka????????

(jag är stolt över dig - igen)

2009-05-25 @ 15:55:13
Postat av: Sussi "sivan"

Halloj,,,

Du var grym imorse & jag fick ju fantastiska bilder av Dig!!! Ler lite rått......

Men visst är det härligt eller rättare sagt helt Underbart...

Det är kul att ha med dig i gänget....

Ses på Onsdag o61o...



//Sussi

2009-05-25 @ 18:17:05
Postat av: Leffe

Välkommen i galenskapens och kamratskapets härliga gyttja. detta är beroende frammkallade.



leffe

2009-05-25 @ 19:27:22
Postat av: Malin

shit. Jag skulle ju bara sätta mig och betala räkningarna efter TRÄNINGEN (är bara tvungen att få med det..) och fastnar totalt och surfar runt och borde verkligen gå och lägga mig men kanske står det nåt kul på Resumé (NÄR gjorde det det senast????) och kanske man man kolla den där skottska tanten sjunger i brittiska Talang (surfpanik, jag vet!!!) och hann till och med googla på en gammal bekant som dök upp i det undermedvetna (jo då, bilder på hans nya hus i Värnamo låg prydligt utlagda!) och så hamnade jag på din blogg till slut och - shit! Underbart!Testade du det där galna fallskärmsjägartjoset? Jag har läst om det förut men DUUUU?!!!!!!!!!! Jäklar! Mer Sofia åt folket!

(skrattade även högt åt de rosa myrpankisarna. Låter smarrigt. Om man är färgblind och sitter fast på en öde ö och snart kommer att gå under ändå.)



Kram!

2009-05-25 @ 23:53:31
Postat av: Maria

Starkt jobbat...du var jättedutig!!!

Som sagt välkommen till vårt galna gäng...

Vi ses på onsdag...kram Maria

2009-05-26 @ 12:53:07
URL: http://skatemariah.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0