SOFIA STORIES

6:15 på Östermalms IP. Beckmörkt och regn. Tillbaka på NMT efter 10 dagars (ofrivillig) frånvaro.
Som tur är har inget förändrats. Samma sköna gäng är på plats (minus några chickens som bangade på grund av regnet får man förmoda) och Snygg-Jonas är laddad med rygga och rep och ett välkoreograferat pass fyllt av överraskningar. Underbart!

Och där står jag åter, denna galna tidpunkt på dygnet, med bara fyra timmars oavbrutet avbruten sömn i kroppen, i detta deprimerande pissiga väder, iklädd dessa föga smickrande tights – och LER medan jag drar på mig de redan innan passet vidrigt stinkande liksom dyindränkta handskarna. FÅNIGT LYCKLIG.
För nu j-ar ska det bli åka av!

Ingen blir besviken. Det är vild jogg parvis med diverse intressanta inslag som alla kräver ett visst mått av koordination. Some guys have it, some guys don't. Vi springer fot mot fot, hand mot knä, huvud mot huvud, rygg mot rygg, huvud i armhåla, you name it. Det är bara att hålla i varann och kuta på i mörkret och liksom hoppas på det bästa. Det vill säga att man inte krockar med ett träd och att Snygg-Jonas (som ju passande nog är naprapat) åtminstone rätar ut ostbågeryggen på en efter att man kutat backe upp och backe ner med huvudet instucken i armhålan på en 137 cm lång träningskompis.

Vad vi egentligen sysslade med sen minns jag knappt. Men jag vet att vi hängde fyra och fyra i små repöglor och hoppandes och krypandes och galopperandes genom 2 dm djup gyttja och enorma vattensamlingar rörde oss runt i terrängen. Såg nåt gjorde jag inte heller efter som Bruno Bus (i min hemby finns faktiskt en Bosse Bus, så namnet är inte helt taget ur luften) ägnade en stor del av passet åt att kasta gyttja på övriga troopers som kämpade sig fram i oländlig terräng, mörker, regn och lervälling.

Vid en viss tidpunkt tappade jag greppet. Ja, även bokstavligen efter som jag fick släppa repet då jag fick en komocka av gyttja rakt i fejan. Som fastnade på kontaktlinserna. Halvblind med svidande ögon lufsade jag på framåt och när hela gruppen (bestående av ungtuppen Alex och fyra pinglor inklusive moi) väl åter intagit våra positioner vid repet började vi, ledda av Anneli, göra djupa hopp runt i cirkel ylandes "Här är karusellen som ska gå till kvällen".

Det är väl då man vet att man tappat greppet. När man dränkt i gyttja hoppar runt och gör djupa hopp kring ett jäkla rep halv sju på morgonen och sjunger barnvisor. Nånstans långt ute i skogen. Och känner sig sjukt lycklig.

Finalen var storartad: Lagtävling som inkluderade röret, givetvis. Snygg-Jonas lanserade själv nån terori som antagligen syftade att vara "peppande" om hur vi liksom skulle forsa fram på vattnet i röret. Jag forsade inte. Utan snarade fastnade. Det vill säga när jag väl övervunnit det där lilla mentala hindret - överlevnadsinstinkt tror jag det kallas - och krälat in i det vattenfyllda avloppshålet. Kallvattnet märktes inte ens eftersom jag vevade på som en propeller där i röret för att komma ut. Och vårt lag kom, sågs och segrade! Med komplett vattenfyllda skor (Gortex vattentätt? Not!).

Återvände till IP. Blöt, lerig och andfådd på gränsen till astmaattack, med gyttja insmetad i halva håret och hela ansiktet, och MYCKET MYCKET LYCKLIG!

Min kollega ville knappt släppa in mig på kontoret, där jag stod med ett fånigt leende i dygnsura kläder med gyttja över hela ansiktet. Och reprokillen som sitter på platsen närmast kontorsduschen noterade att det krävdes rejäl sanering i duschen idag. Övriga kollegor noterade bara åter att jag är komplett galen som frivilligt ägnar mig åt detta. Själv tänkte jag bara: YES! I morgon är det dags igen!

Vi ses på IP klockan 10!