SOFIA STORIES

Skolan var stängd idag. Första dagen efter jullovet, de har verklig känsla för hur de ska lägga de där studiedagarna varje år. En av årets sex semesterveckor går lätt åt till alla dessa studiedagar på dagis och skola. Med andra ord hade jag en spelmissbrukande sexåring med mig på jobbet idag och ägnade en avsevärd andel tid åt att försöka ge feedback på ett Nintendo DS Mario-spel jag aldrig i mitt liv kollat på, samt att hämta varm choklad i köket. Sexåringen tycker urkskiljningslöst att jag har världens bästa jobb.
"Tänk att du har en apparat där man bara trycker så kommer det VARM CHOKLAD mamma, HELT GRATIS!"

Vid lunch började i synnerhet Nintendo-tugget gå mig på nerverna - särskilt som han lånat mina hörlurar och skrek på högsta decibellnivå så fort han ville säga nåt - så för att skona kollegorna drog jag iväg honom till frisören för hans årliga klippning.
Medan jag själv fördjupade mig i Tiger Woods-krisen och den upprörande nyheten om Posh värkande fotknölar, hörde jag honom styra och ställa med halva frisörstyrkan, där han satt och roterade i frisörstolen och nöjt betraktade sin nya gigantiska tandglugg i spegeln. Likheten med Sven Melanders gamla "Rulle" var slående.
Givetvis lyckades han tvinga frisören att gå emot alla mina direktiv och behålla längden på sin galna kalufs för att, som han själv uttryckte det, skaffa en "hockeyfrisyr". Jag är osäker på om han vet vad "hockeyfrisyr" står för, men frisörbesöket slutade med att jag fick punga ut med hutlösa 250 kronor för att han nöjd skulle kliva ut med samma galna "misskött-barn-som-aldrig-tvättar-håret"-frilla, nu dessutom färgad i rött och grönt. Fiaskot kröntes av en godisklubba i belöning (på frisörens initiativ, vill jag tillägga).

Föga anade jag då att denna artificellt färgade gratisklubba skulle bli symbolen för alla livets orättvisor denna dag. Åtminstone enligt sexåringens lillebror.  Som givetvis genast fick nys om denna godis-på-en-torsdag-hemlis som jag och sexåringen heligt tummat på att hålla för oss själva.
Och klubban, denna till synes obetydliga detalj bland andra viktigare detaljer under dagens lopp, har nu förstört livet för femåringen.
"Hej älskling hur har du haft det idag?" frågar jag honom där han sitter på soffa uppslukad av sitt nya spelmissbruk.
"DÅLIGT" ryter han, utan att ta ögonen från Mario på skärmen, och fortsätter korthugget: "Anton. KLUBBA!"

Anklagelsen hänger där i luften. Liksom hans längtan efter att få vara den utvalda, den som får följa med mamma till jobbet och äta Mc Donald-lunch och få galet röd-grönt hår och godisklubba.

Klubban blir genast symbolen för allt ont som drabbat just honom denna dag. Han är otröstlig. ALLT ÄR ORÄTTVIST. DET ÄR VÄRSTA DÅLIGASTE DAGEN I HANS LIV. Inget hjälper, inte ens löften om att han ska få klippa sig i helgen och få både färgat hår och klubba. Till slut ger jag upp och lunkar uppgiven in i köket och drar igång med middagen. Onyttiga mutvåfflor för att lätta upp stämningen.

Tvååringen bär genast en gigantiskt stol fram till köksbänken. Ska det kladdas i köket vill hon vara med.
"Alma åsså laga mat".
Härligt tänker jag! Äntligen nån i familjen som visar lite intresse i köket. Fast våffeljärnet får du inte röra säger jag, det är varmt. Matglädjen vänder ögonblickligen i ett ursinnigt utbrott:
"Orättvist. Det är ORÄTTVIST mamma." Hon blänger på mig med onda ögat.
Orättvist? Jag gapar. Tvååringen har nu tagit sitt argumenterandet till en ny nivå. Jag blir helt matt.
"Men det är för varmt, du kan bränna dig..." försöker jag ånyo med min pedagogiskaste mammaröst.
Med ett liksom slafsande ljud dunkar vispen i golvet och våffelsmeten sprids över köket (det är dagar som denna man ångrar det där med högblanka vita luckor). Tvååringen har återigen bevisat att hon har extremt kort mellan ord och handling.
"ORÄTTVIIIIIIIIST" ryter hon igen.

Det värsta är att allt är orättvist. Alltid. För både henne och hennes två bröder. De är otroligt drabbade, enligt egen utsago.
ALLT. ÄR. ORÄTTVIST och varje dag är "VÄRSTA. DÅLIGASTE. DAGEN. I. MITT. LIV" om man får tro dem.De har ju visserligen lite att brås på i min släkt när det gäller martyrskap. Matriarken mormor Ingrid har jobbat på att fullända sitt martyrskap under de senaste 87 åren. Jag vill gärna undvika att mina barn ägnar de närmsta 80 åren åt detsamma.

Nu undrar jag bara: Finns det någon nedre åldersgräns på såna där optimistiska coachande föredrag med typ Kaj "Att välja glädje" Pollack?
Eller har någon några andra "bli mer positiv och tacksam"- tips att bjussa på?