SOFIA STORIES

Löftet att bli en bättre (läs: mer aktiv) bloggare har varit omöjligt att hålla av flera anledningar. Den främsta av den är att jag inte har någon uppkoppling hemma än. Sen medför ju en flytt onekligen lite merjobb. Särskilt om man är inredningsbesatt och vill ha alla tavlor uppspikade inom en vecka. Men bättring utlovas.

Här kommer – på MarathonMias begäran – veckans bästa. För nu får det väl ändå vara färdiggnällt om ryggont och annat elände.

• 1. VÄNNERNA!!! Alla de fantastiska människor som håller mig över ytan och som stöttat och lyssnat på månader (ok...år) av ältande och gått på visningar och som nu i slutspurten kom och släpade och bar flyttkartonger och möbler för kung och fosterland. Kan inte tacka er nog! Ni är ovärderliga och underbara! Kramar!

• 2.  SJUÅRINGEN! som kört nedräkning och längtat efter att få komma till lägenheten och som ändå vågar ifrågasätta allt – och bemötte vårt speech om att "mamma och pappa tror att alla kommer att må bättre om vi gör så här...bla bla" med "TROR? TROR ATT DET BLIR BÄTTRE? Vet ni inte ens?"

• 3.  FEMÅRINGEN som stencool berättar för alla att "mamma och pappa ska skiljas för de är inte kära längre och typ bara kompisar" och "vi får äta på balkongen varje dag i lägenheten, det är såå coolt"

• 4. TVÅÅRINGEN som glatt klev in i nya hemmet och sa "Jag är jätteglad mamma! Det är LOLIGT i lägenheten!"

• 5.  EXET (som visserligen måste klassas som en looser eftersom han mister MOI ; ) men som platsar på listan eftersom han stöttat och burit kartonger och gjort det svåra lite mindre svårt

• 6.  TJEJERNA!!! som förgyllt tiden i mitt nya hem genom att drälla in med bubbel (rosa!), vackra champagneglas, utsökt choklad, färgglada drömpresenter, lunchsällskap och inredningshjälp och bärhjälp och bäst av allt förstås: ert sällskap! Jag är såååå tacksam att jag har er! Kärlek!

• 7.  JAG!!! För att jag vågade. För att jag hoppade. För att jag bara har ett liv och vill göra det allra bästa av den tid jag får, för att jag vill vara den bästa Sofia jag kan vara, för att jag redan nu är en bättre mamma än jag varit senaste halvåret och för att jag vill leva fullt ut. Och för att jag fortfarande är en hopplös romantiker som vill ha den där Hollywood-happy-endingen. För visst finns den?