Jag - en prokrastinatör
Tidningsknarkare som jag är har jag hittat en ny drog - den fantastiska tidningen PS! Personlig utveckling & psykologi.
Det känns ganska skönt att bredda min tidningskonskumtion lite (förvisso täcker jag redan in den kompletta inredning & trädgårdstidningsmarknaden, samt alla Amelia-tidningar från Amelia till Tara och M (jag vet, jag är inte 50, eller ens 40 än, men det gäller ju att ligga i framkant och förbereda sig inför det som komma skall) och därtill Hälsa och Leva och så alla präktiga Mama-föräldratidningar som börjat stå mig upp i halsen. Ja och så mannens träningstidningar, vanliga morgontidningar, branschtidningar, lokalblaskor, skvaller och kvällspress så klart.
Men personlig utveckling ligger ju så rätt i tiden. Vem vill inte utvecklas?
Fast ju mer jag läser i den desto mer börjar jag fundera på om personlig AVVECKLING inte vore en mer passande titel. För varje nummer inser jag med fasa att jag har en ny uppsättning problem och diagnoser jag tidigare endast varit vagt medveten om. Och med så många problem - allt från beslutsångest till konfliktsångest till relationsångest till kass självkänsla-ångest und so weiter - är det ju faktiskt enklare att bara avveckla. Utveckla känns minst sagt som att trampa i motvind.
Nu senast insåg jag att jag lider av en grav prokrastineringsstörning. Jag är en kronisk uppskjutare helt enkelt. Manana manana. Varför göra idag det jag kan skjuta upp till i morgon? Eller övermorgon? Det jobbiga samtalet får vänta, räkningarna tar jag i morgon, beach 2009 får bli beach 2029, och alla de där jobbiga besluten jag måste ta kanske löser sig av sig själva om jag bara väntar en dag till.
Jag förhalar medvetet allt på min digra "att göra lista" och får gång på gång skriva om listan på en ny dag, på en ny post-it-lapp, utan att jag bockat av ens hälften. (Detta kan förstås också ha något att göra med min grava prestationsångest och hopplösa tidsoptimism -listan är kanske något i längsta laget. Men ändå.)
Jag är en prokrastinatör av rang. Och nu har stressforskaren Dan Hassan fått mig att inse att detta inte alls är stressreducerande och motiverande som jag intalat mig, utan snarare rent hälsofarligt. Det kan dessutom fördärva allt fråna relationer till karriär och privatekonomi, så min framtidsprognos känns något dyster i nuläget.
Särskilt som jag såklart inte kunde nöja mig med att bara vara en simpel vanlig prokrastinatör. Nejdå, jag är så klart inget mindre än en värsting - en så kallad RUSH PROCRASTINATOR. Med andra ord går jag igång på att fixa allt i sista minuten, mot alla odds. Och hur många gånger har jag inte snackat mig ombord på ett plan långt efter att incheckningen har stängt och som siste man kastat mig ner på min plats, mitt under flygvärdinnornas demonstrationen av nödutgångarna? Eller hög på endorfiner skrivit klart femitelva uppskjutna artiklar precis innan deadline? (Jag är emellertid något mindre hög när jag konstant kommer försent till alla avtalade kompisdejter på grund av min tidsoptimism...)
Min rush procrastination har generellt fem faser:
FAS 1. Förnekelse och förträngning av allt jag måste göra. Tralalalala! Vadå deadline?
FAS 2. Fortsatt förträngning. Fast nu med diffust magont, ångest och hjärtklappning. Borde jag kanske..?
FAS 3. Viss insikt men utan emotionell förankring. Eller någon som helst verklighetsförankring överhuvudtaget. Typ som om det vore på låtsas. Typ som om min deadline och de 11 artiklarna som jag måste få ur mig, plus arrangemanget av jobbfesten och dagisfikat och den där texten jag lovade översätta åt min syrra och femårskalaset och deklarationen och räkningarna och renoveringstraumat inte alls existerade. Utan bara var på skoj. I denna fas lägger jag istället allt krut på att berätta för omvärlden hur FRUKTANSVÄRT mycket jag har att göra, ojojoj, hundra bollar i luften minsann, jag är SÅ STRESSAD, jag kommer aldrig att hinna allt. Offerkoftan på. Detta dock utan att jag gör några som helst ansatser att ta tag i min Att -göra lista.
FAS 4. PANIK! Blir förlamad av ångest och hetströstäter choklad och är helt hög på socker och crazy av allt koffein jag sveper. Får tunnelseende, hjärtklappning, minnesproblem och förlorad känsel i vissa kroppsdelar. Får absolut INGET GJORT för nu har jag med full kraft slagits av att allt jag neurotiskt babblade om med allt och alla i fas 3 de fakto är saker jag måste göra/lösa/ta tag i. Nu. Igår.
FAS 5. NU JÄVLAR I HELVETE BRINNER DET I KNUTARNA! Outhärdlig för omgivningen och galen av stresspåslaget ringer/skriver/fixar jag i trehundratjugo och magiskt nog löser jag allt. Igen. Före lunch.
Tja, så här kan man ju faktiskt inte leva. Inte om man vill leva länge i alla fall. Den här typen av stressbeteende förkortar tydligen livet med en sisådär åtta år i runda slängar. Och värre blir det:
"Tidsoptimisten är sällan arrogant med flit, men det handlar faktiskt om att de inte bryr sig tillräckligt mycket" säger Dan Hassan. Och det träffar rakt i hjärtat. För arrogant är det sista jag ser mig som, det sista jag vill vara. Jag är en sån som bryr mig. Massor. Om många..
Aldrig någonsin har jag tänkt på min kroniska försening som ett uttryck för att jag inte bryr mig.
Nu ska det bli bot och bättring, sanna mina ord! Som tur är erbjuder tidningen PS! "9sätt att få det gjort", och även "4 snabba tips att nå dina drömmar" och en hel flersidig överlevnadsguide till hur man lär sig "Gilla läget" när livet inte blir som man tänkt sig. Så det hela löser sig nog. Annars har de även en sida med en snabbutbildning i "Acceptans".
Dessutom står det på plocksidan att om man har goda vänner lever man 4-8 år längre än andra.
Jag har massor med goda vänne så då borde ju åtminstone min av stress förkortade livslängd liksom jämna ut sig på grund av det? Eller?
Jag ska hur som helst bli en bättre människa.
I morgon.
Blekt blondin-ångest
Man vill ju inte vara boring. Bromskloss. Partypooper.
Men som tjatig nejsägande småbarnsmorsa är det ju oundvikligt. Nej till att strypa lillebror med trädgårdsslangen. Nej till att ha bindgalen ettåring på matbordet. Nej till att slåss med lasersvärd på studsmattan och NEJ till att vräka O'boypulver på mellismackan (osund fransk idé). NEJ NEJ NEJ.
Därför tänkte jag annorlunda häromdagen hos frisören. Jag var där för en liten sedvanlig men välbehövlig uppfräschning, för att bli av med värsta mörka rötterna och gå från sliten tjackhora till fräsch sommarpingla.
Då föreslår en uttråkad Snygg-Nino nåt lite radikalare som enligt hans egen expertutsago skulle bli "skiiitsnyggt".
Och man vill ju inte vara tråktanten som bromsar.
Så innan det där väl invanda lilla ordet "nej" kom över mina läppar hejdade jag mig. Ärligt talat kände jag mig för ögonblicket lite semestercrazy och drog till med "gör vad du vill", sådär som jag hela mitt liv har haft lust att säga till en klåfingrig frisör.
Fast i mitt dröm-gör-vad-du-vill-scenario skulle det hela förstås få en Happy Ending där jag skulle sväva ut på små moln, med ett himmelskt hårsvall som Julia Robets eller Claudia Schiffer. Eventuellt skulle jag även ha fått vissa sexuella tjänster utförda av den kreative frisörguden (som var straight, eller åtminstone bi, hör och häpna!). Men verkligheten är alltid långt från drömmen...
Tre timmar senare - efter att ha dragit Eritreas årsbudget från mitt kreditkort (jaa det kort jag svor att jag skulle sluta använda) - kommer jag ut. Eller om det är Babsan. Eller är det en korthårigare Malena Ernman? Lili eller Sussi i bästa 80-talsform? Eller rentutav MORMOR INGRID?
Om det är platinablont eller gråvitt är nämligen lite svårt att avgöra. Men frisör-Nino (ja, nu nedgraderad från Snygg-Nino till Frisör-Nino) hävdar bestämt att det är "skiiiitsnyggt" och blont.
Och nog är det blont alltid. Typ albinovarning. Typ HELT GALET.
Jag vet, jag kände mig visserligen "lite crazy" där jag helt spontant gick med på att göra nåt nytt med mina av naturen råttfärgade testar. Men det är ju skillnad på "lite crazy" och "HELT GALET". När vi ses förstår ni vad jag menar. Och ni kommer att se mig, var så lugn för jag är typ självlysande i håret.
Inte har jag fått ligga heller (trots den chockerande höga prislappen). Det närmsta sexuella tjänster jag kom var att få mystisk "shiatsumassage" av den masserande stolen vid hårtvätten. Typ som att nån slog med en hammare på vänster sida om ryggmärgen. Typ Inte bra. Inte alls som i min gör-vad-du-vill-fantasi.
Nästa frisörbesök vet ni vad som gäller: Det blir the return of the Tråktant. Lagom vardagstrist och frisörfeg.
För vad är det egentligen för fel med "Ta bara lite i topparna"??.
Men som tjatig nejsägande småbarnsmorsa är det ju oundvikligt. Nej till att strypa lillebror med trädgårdsslangen. Nej till att ha bindgalen ettåring på matbordet. Nej till att slåss med lasersvärd på studsmattan och NEJ till att vräka O'boypulver på mellismackan (osund fransk idé). NEJ NEJ NEJ.
Därför tänkte jag annorlunda häromdagen hos frisören. Jag var där för en liten sedvanlig men välbehövlig uppfräschning, för att bli av med värsta mörka rötterna och gå från sliten tjackhora till fräsch sommarpingla.
Då föreslår en uttråkad Snygg-Nino nåt lite radikalare som enligt hans egen expertutsago skulle bli "skiiitsnyggt".
Och man vill ju inte vara tråktanten som bromsar.
Så innan det där väl invanda lilla ordet "nej" kom över mina läppar hejdade jag mig. Ärligt talat kände jag mig för ögonblicket lite semestercrazy och drog till med "gör vad du vill", sådär som jag hela mitt liv har haft lust att säga till en klåfingrig frisör.
Fast i mitt dröm-gör-vad-du-vill-scenario skulle det hela förstås få en Happy Ending där jag skulle sväva ut på små moln, med ett himmelskt hårsvall som Julia Robets eller Claudia Schiffer. Eventuellt skulle jag även ha fått vissa sexuella tjänster utförda av den kreative frisörguden (som var straight, eller åtminstone bi, hör och häpna!). Men verkligheten är alltid långt från drömmen...
Tre timmar senare - efter att ha dragit Eritreas årsbudget från mitt kreditkort (jaa det kort jag svor att jag skulle sluta använda) - kommer jag ut. Eller om det är Babsan. Eller är det en korthårigare Malena Ernman? Lili eller Sussi i bästa 80-talsform? Eller rentutav MORMOR INGRID?
Om det är platinablont eller gråvitt är nämligen lite svårt att avgöra. Men frisör-Nino (ja, nu nedgraderad från Snygg-Nino till Frisör-Nino) hävdar bestämt att det är "skiiiitsnyggt" och blont.
Och nog är det blont alltid. Typ albinovarning. Typ HELT GALET.
Jag vet, jag kände mig visserligen "lite crazy" där jag helt spontant gick med på att göra nåt nytt med mina av naturen råttfärgade testar. Men det är ju skillnad på "lite crazy" och "HELT GALET". När vi ses förstår ni vad jag menar. Och ni kommer att se mig, var så lugn för jag är typ självlysande i håret.
Inte har jag fått ligga heller (trots den chockerande höga prislappen). Det närmsta sexuella tjänster jag kom var att få mystisk "shiatsumassage" av den masserande stolen vid hårtvätten. Typ som att nån slog med en hammare på vänster sida om ryggmärgen. Typ Inte bra. Inte alls som i min gör-vad-du-vill-fantasi.
Nästa frisörbesök vet ni vad som gäller: Det blir the return of the Tråktant. Lagom vardagstrist och frisörfeg.
För vad är det egentligen för fel med "Ta bara lite i topparna"??.
IN FÖR LANDNING...
FLYING FIA!
Titta jag FLYGER!
För sex år sedan sa jag ALDRIG I LIVET. jag sade även en hel del i stil med "mina barn ska minsann inte bli föräldralösa" och "är du fullständigt GALEN?!". Men man ska aldrig säga aldrig har jag ju lärt mig.
Så i år stod jag åter där, på alptoppen i Les Hautes-Alpes, Frankrike. Och denna gången var jag redo för att flyga PARAPENTE - skärmflyg (?). Nästan i alla fall.
Resan dit var ju nämnvärd förstås. För min del började den redan natten innan då jag inte kunde sova. Systematiskt gick jag igenom dödsscenario efter dödsscenario. Scenen då min co-pilot (eller snarare, THE pilot) blev träffad av blixten i ett fruktansvärt oväder och jag ensam skulle landa fallskärmen, mitt i stormens öga, var en av de färgstarkare.
För att säkerställa min säkerhet hade jag självklart ställt vissa kriterier inför flygturen. En snygg, solbränd, muskulös, erfaren och trygg man som skulle ta mig med upp i luften - och sedan landa mjukt - var mitt absoluta minimikrav. Som tur var hade vi lite kontakter i branschen och franske morbror Bernard, vars hela familj är besatt av att flyga parapente, hade utlovat exakt en sådan man. Laurent hette denne väderbitne godbit.
Om han nu verkligen var väderbiten, eller ens en godbit, fick jag dessvärre aldrig reda på.. För när jag halvt kissnödig, halvt gråtfärdig, stod på plats för att möta mannen som skulle rädda mitt liv där uppe i luften, fanns där ingen jäkla Laurent.
Utan bara nån tanig mes vars namn jag aldrig ens förstod. Iklädd svart synthskjorta. FEFELFELFEL ville jag skrika. Var är solbrände muskelmannen? Med förtroendeingivande outdoorkläder á la Naturkompaniet?
Jag kan tyvärr inte riskera mitt liv och hoppa från en alptopp med en tanig synthare (jamen Hallåååååå, synthen är DÖD, åttiotalet förbi!).
Jag kände direkt att detta var ett TECKEN. Ett TECKEN på att jag inte borde sätta mig i den där bilen. Spänna fast mig i den där selen. Hoppa från den där alptoppen.
Dessutom var solen som bortblåst och himlen plötsligt hotfullt grå med tjocka moln = TECKEN NUMMER TVÅ! (ett tydligt tecken på att mitt dödsscenario med blixten skulle inträffa).
Men sen gick allt så märkligt fort, jag kastades in längst bak i en sjusätes jeep tillsammans med ett gäng kufar, varav den mest normale såg ut att ha gjort ett könsbyte. Jag var bara osäker på åt vilket håll, och vilket kön slutresultatet skulle föreställa. Och jag hade svårt att hitta ett lättsamt samtalsämne (PÅ FRANSKA) för lite small talk i bilen för att minska min nervositet.
Bilföraren var även han en parapente dude, och det var lite väl tydligt han själv såg sig som både cool och snygg. Sådär lite åt Iceman i Top Gun typ, med nån slags respektingivande flygoverall, solbränna och solglajjor. Väl vid ratten blev han helt bindgalen i sin iver att verka cool och världsvan, och drog iväg i hundra knyck upp på värsta serpentinvägarna.
Jag blundade och bad för mitt liv. Jag var även den enda som använde säkerhetsbältet och klamrade mig fast i allt som gick att hålla i.
Iceman pratade lättsamt i mobiltelefon, väl medveten om att det råder mobilförbud för bilförare i Frankrike (förmodligen exakt av den anledningen att man ska kränga runt på livsfarliga serpentinvägar som inte är breda nog för möten, och där det stupar ner två kilometer på ena sidan). I en kurva låg vi i innerspår, med andra ord i fel körfält, och mötte tre bilar för frontalkrock. Genom ett kast ut mot stupet lyckades Iceman rädda läget, men de andra bilarna tutade hysteriskt av ilska. Själv kunde jag inte ens andas och var övertygad om att jag sett mina barn för sista gången.
Tror de idioterna att jag ska lägga mitt liv och öde i deras händer hängandes i en fjuttig liten skärm, när jag inte ens tror mig överleva bilturen upp med dem? Är de helt från vettet?
Jag bestämde mig ögonblickligen för att, om jag nu mot alla odds överlevde bilresan, ALDRIG NÅGONSIN FLYGA med varken Iceman eller mesige syntharen.
Där bilvägen tog slut brände de helt sonika rakt ut i skidbacken och skumpade över stenar, diken, bäckar...inte helt olikt en bilresa mot världens högsta skidbacke i La Paz, Bolivia, tio år tidigare. Även då grät jag i fosterställning bak i bilen.
Att sitta bak var ju för övrigt värsta missen för jag skulle ju bli den förste att krossas när vi backade över stupets kant. (kör på, du har fyra centimeter till godo!) tipsade Ufot som gjort könsbyte när vi backade hit och dit för att ta oss runt en sväng där det inte ens fanns utrymme att svänga. Jag ville göra en KungFu-spark rakt i skrevet på nämnda Ufo.
Jag överlevde. Och när jag stod där, högst uppe, på 2700 meters höjd, bröt solen igenom den grå himlen och ögonblick senare var allt klarblått, badandes i solsken. Och jag insåg att jag kunde ju bara inte fega ur. Jag måste flyga.
Starkaste anledningen till detta var att jag inte för allt i världen kunde tänka mig att åka med Iceman i bilen NER för berget, när jag nu genom ett ödets lyckokast överlevt resan upp.
Det gällde att vara positiv. En fördel med mesen var ju att han vägde typ 44 kilo, och eftersom han och jag skulle hänga i samma fallskärm var ju detta ändå ett ytterst tungt vägande fakta. Nu vaknade reportern inom mig och jag inledde ett korsförhör på ytterst knagglig C-franska. Hur många olyckor sker per år? Hur länga har du gjort detta? Har du varit med om någon olycka? Hur stor är risken? Vad händer om det börjar regna? Åska? Kan man störta rakt ner om det inte blåser? De där snörena ser klena ut, håller de verkligen?
- Är du stressad? frågade mesen bara lugnt och garvade åt mig som kissnödig hoppade runt och granskade utrustningen med kritisk men okunnig blick.
- TRÉS TRÉS TRÉS STRESSÉ!!! erkände jag utan omsvep.
- Hm. Jag fick nästan den känslan, flinade mesen och medan jag filade på frasen "Je te donne ma vie..öh, lägger mitt liv i dina händer..."-typ så fann jag mig plötslgit intrasslad i en sele, med störtkruka på skallen och mesen vrålade UN DEUX TROIS SPRING SOFIA SPRING!!!
Och jag sprang, rakt mot stupet, eller vad som såg ut att vara stupet, för nu gällde det att få skiten att lyfta. FORT! VITE VITE VITE!
Och plötsligt lyfter jag, dras uppåt, och mina ben vevar hysteriskt i luften, och jag blundar och piper Ca va? Cést normal, toute normal? J'ai peur, jag är rädd!!!!". Det hisnade i magen. Och jag inser att med tanke på det lätt hutlösa priset måste jag tvinga mig att öppna ögonen och få valuta för pengarna.
Och jag måste lirka upp mobilen och föreviga det hela. Mesen ser nästan snygg ut på bilderna och just då älskar jag honom. JAG FLYGER!!! JAG FLYGER FAKTISKT! Jag som är höjdrädd så att jag inte ens vågar åka Pariserhjulet för barn på Grönan. Nu flyger jag högt högt högt över små slitna stenhus med rödrosa hängpelargoner och grönskande alpsluttningar med slingriga serpentinvägar och framför mig är bara snöklädda alptoppar och himlen.
Inte ett åskmoln i sikte. Jag njuter.
- Pas mal! säger jag godkännande och känner med ens att jag äger. Mesen äger. Detta är mitt nya liv - jag ska bli parapente babe! Så måste det bli!
Vi landar alltför snart. Mjukt som en fjäder sätter Mesen ner oss på marken på exakt utsatt ställe, och jag är helt hög. Vill helst inte ens ta av mig störtkrukan, utan bara suga på känslan att jag är en sån där cool Parapente-babe. Mesen, Iceman och jag. Nästa år måste jag lära mig att flyga själv - Flying Fia.
You´ll see.
Så i år stod jag åter där, på alptoppen i Les Hautes-Alpes, Frankrike. Och denna gången var jag redo för att flyga PARAPENTE - skärmflyg (?). Nästan i alla fall.
Resan dit var ju nämnvärd förstås. För min del började den redan natten innan då jag inte kunde sova. Systematiskt gick jag igenom dödsscenario efter dödsscenario. Scenen då min co-pilot (eller snarare, THE pilot) blev träffad av blixten i ett fruktansvärt oväder och jag ensam skulle landa fallskärmen, mitt i stormens öga, var en av de färgstarkare.
För att säkerställa min säkerhet hade jag självklart ställt vissa kriterier inför flygturen. En snygg, solbränd, muskulös, erfaren och trygg man som skulle ta mig med upp i luften - och sedan landa mjukt - var mitt absoluta minimikrav. Som tur var hade vi lite kontakter i branschen och franske morbror Bernard, vars hela familj är besatt av att flyga parapente, hade utlovat exakt en sådan man. Laurent hette denne väderbitne godbit.
Om han nu verkligen var väderbiten, eller ens en godbit, fick jag dessvärre aldrig reda på.. För när jag halvt kissnödig, halvt gråtfärdig, stod på plats för att möta mannen som skulle rädda mitt liv där uppe i luften, fanns där ingen jäkla Laurent.
Utan bara nån tanig mes vars namn jag aldrig ens förstod. Iklädd svart synthskjorta. FEFELFELFEL ville jag skrika. Var är solbrände muskelmannen? Med förtroendeingivande outdoorkläder á la Naturkompaniet?
Jag kan tyvärr inte riskera mitt liv och hoppa från en alptopp med en tanig synthare (jamen Hallåååååå, synthen är DÖD, åttiotalet förbi!).
Jag kände direkt att detta var ett TECKEN. Ett TECKEN på att jag inte borde sätta mig i den där bilen. Spänna fast mig i den där selen. Hoppa från den där alptoppen.
Dessutom var solen som bortblåst och himlen plötsligt hotfullt grå med tjocka moln = TECKEN NUMMER TVÅ! (ett tydligt tecken på att mitt dödsscenario med blixten skulle inträffa).
Men sen gick allt så märkligt fort, jag kastades in längst bak i en sjusätes jeep tillsammans med ett gäng kufar, varav den mest normale såg ut att ha gjort ett könsbyte. Jag var bara osäker på åt vilket håll, och vilket kön slutresultatet skulle föreställa. Och jag hade svårt att hitta ett lättsamt samtalsämne (PÅ FRANSKA) för lite small talk i bilen för att minska min nervositet.
Bilföraren var även han en parapente dude, och det var lite väl tydligt han själv såg sig som både cool och snygg. Sådär lite åt Iceman i Top Gun typ, med nån slags respektingivande flygoverall, solbränna och solglajjor. Väl vid ratten blev han helt bindgalen i sin iver att verka cool och världsvan, och drog iväg i hundra knyck upp på värsta serpentinvägarna.
Jag blundade och bad för mitt liv. Jag var även den enda som använde säkerhetsbältet och klamrade mig fast i allt som gick att hålla i.
Iceman pratade lättsamt i mobiltelefon, väl medveten om att det råder mobilförbud för bilförare i Frankrike (förmodligen exakt av den anledningen att man ska kränga runt på livsfarliga serpentinvägar som inte är breda nog för möten, och där det stupar ner två kilometer på ena sidan). I en kurva låg vi i innerspår, med andra ord i fel körfält, och mötte tre bilar för frontalkrock. Genom ett kast ut mot stupet lyckades Iceman rädda läget, men de andra bilarna tutade hysteriskt av ilska. Själv kunde jag inte ens andas och var övertygad om att jag sett mina barn för sista gången.
Tror de idioterna att jag ska lägga mitt liv och öde i deras händer hängandes i en fjuttig liten skärm, när jag inte ens tror mig överleva bilturen upp med dem? Är de helt från vettet?
Jag bestämde mig ögonblickligen för att, om jag nu mot alla odds överlevde bilresan, ALDRIG NÅGONSIN FLYGA med varken Iceman eller mesige syntharen.
Där bilvägen tog slut brände de helt sonika rakt ut i skidbacken och skumpade över stenar, diken, bäckar...inte helt olikt en bilresa mot världens högsta skidbacke i La Paz, Bolivia, tio år tidigare. Även då grät jag i fosterställning bak i bilen.
Att sitta bak var ju för övrigt värsta missen för jag skulle ju bli den förste att krossas när vi backade över stupets kant. (kör på, du har fyra centimeter till godo!) tipsade Ufot som gjort könsbyte när vi backade hit och dit för att ta oss runt en sväng där det inte ens fanns utrymme att svänga. Jag ville göra en KungFu-spark rakt i skrevet på nämnda Ufo.
Jag överlevde. Och när jag stod där, högst uppe, på 2700 meters höjd, bröt solen igenom den grå himlen och ögonblick senare var allt klarblått, badandes i solsken. Och jag insåg att jag kunde ju bara inte fega ur. Jag måste flyga.
Starkaste anledningen till detta var att jag inte för allt i världen kunde tänka mig att åka med Iceman i bilen NER för berget, när jag nu genom ett ödets lyckokast överlevt resan upp.
Det gällde att vara positiv. En fördel med mesen var ju att han vägde typ 44 kilo, och eftersom han och jag skulle hänga i samma fallskärm var ju detta ändå ett ytterst tungt vägande fakta. Nu vaknade reportern inom mig och jag inledde ett korsförhör på ytterst knagglig C-franska. Hur många olyckor sker per år? Hur länga har du gjort detta? Har du varit med om någon olycka? Hur stor är risken? Vad händer om det börjar regna? Åska? Kan man störta rakt ner om det inte blåser? De där snörena ser klena ut, håller de verkligen?
- Är du stressad? frågade mesen bara lugnt och garvade åt mig som kissnödig hoppade runt och granskade utrustningen med kritisk men okunnig blick.
- TRÉS TRÉS TRÉS STRESSÉ!!! erkände jag utan omsvep.
- Hm. Jag fick nästan den känslan, flinade mesen och medan jag filade på frasen "Je te donne ma vie..öh, lägger mitt liv i dina händer..."-typ så fann jag mig plötslgit intrasslad i en sele, med störtkruka på skallen och mesen vrålade UN DEUX TROIS SPRING SOFIA SPRING!!!
Och jag sprang, rakt mot stupet, eller vad som såg ut att vara stupet, för nu gällde det att få skiten att lyfta. FORT! VITE VITE VITE!
Och plötsligt lyfter jag, dras uppåt, och mina ben vevar hysteriskt i luften, och jag blundar och piper Ca va? Cést normal, toute normal? J'ai peur, jag är rädd!!!!". Det hisnade i magen. Och jag inser att med tanke på det lätt hutlösa priset måste jag tvinga mig att öppna ögonen och få valuta för pengarna.
Och jag måste lirka upp mobilen och föreviga det hela. Mesen ser nästan snygg ut på bilderna och just då älskar jag honom. JAG FLYGER!!! JAG FLYGER FAKTISKT! Jag som är höjdrädd så att jag inte ens vågar åka Pariserhjulet för barn på Grönan. Nu flyger jag högt högt högt över små slitna stenhus med rödrosa hängpelargoner och grönskande alpsluttningar med slingriga serpentinvägar och framför mig är bara snöklädda alptoppar och himlen.
Inte ett åskmoln i sikte. Jag njuter.
- Pas mal! säger jag godkännande och känner med ens att jag äger. Mesen äger. Detta är mitt nya liv - jag ska bli parapente babe! Så måste det bli!
Vi landar alltför snart. Mjukt som en fjäder sätter Mesen ner oss på marken på exakt utsatt ställe, och jag är helt hög. Vill helst inte ens ta av mig störtkrukan, utan bara suga på känslan att jag är en sån där cool Parapente-babe. Mesen, Iceman och jag. Nästa år måste jag lära mig att flyga själv - Flying Fia.
You´ll see.
Min dotter - en våldsbenägen biltokig Batgirl
Äntligen! Efter två galna spindelmän med adhd-varning, kom hon till sist till oss 2007. Vår dotter! Vår prinsessa.
Jag erkänner att jag längtade, hoppades, drömde. Drömde om söta pippilotter och rosa fluffiga klänningar (såna jag själv aldrig fick, de passade sig inte bland kollektivets hemsydda, växtfärgade plagg med potatistryck).
Drömde om den lugna lilla flickan som nöjt skulle pyssla, rita och sjunga lite sött. Som ömt skulle leka med dockor, inreda sitt eget Lundbyhus, klä på sina Barbiedockor (jag erkänner att i den här drömska fasen kom mina universitetspoäng i feministisk teori och mitt förakt för de könsuppdelade kläd- och leksaksbutiker lite i skymundan).
Jag drömde om framtida tjejsnack, tjejmys, shopping och spabesök.
Och i huvudet hade jag redan inrett det romantiska flickrummet, det skulle vara så där härligt lantligt, med liten pinnsoffa med kuddar, en romantisk sänghimmel och en liten kökshörna med urgulligt loppisporslin. En liten docksäng med hemsydda små påslakan (som matchade hennes egna) och ett litet charmigt nött skrivbord.
Som pricken över i skulle Dockvagnen stå där - en sån där härligt gungande Emmaljunga, sån jag aldrig fick. Rosa, självklart. Min egen fula var blå (fel fel fel) och min kusin satte sig i den så att botten knäcktes ganska omgående. Vi lagade den så gott det gick med ett gigantiskt StenaLine-klistermärke, men den blev aldrig densamma.
Men min dotter ska minsann få marknadens bästa dockvagn. Har sneglat lite på 10-gruppens designvagnar, men Emmaljungan har klart bäst gung. Där ska hon få leka, iklädd en liten ljusrosa tyllkjol och såna där glitterprydda änglavingar, tänkte jag.
Hjärnsläpp, jag vet. Men alla dessa lasersvärd, bilbanor, spindelmänrobotar, bionicles, pokémon, starwarslegogubbar, riddarborgar, vattenpistoler, riddarsvärd, gormitisar...de stod mig faktiskt upp i halsen. Därav denna perversa längtan efter det rosa flickrummet. För Herregud, kan inte ens barn leka med NÅT ANNAT ÄN VAPEN?
En dotter skulle ändra på det, det var jag övertygad om (eftersom vi trots heroiska insatser totalt misslyckats med att uppfostra våra söner i fredlig anda). Kanske skulle hon även väcka lite ömsinta vårdande sidor hos mina söner?
Så kom hon, min ljuvliga lilla Alma.Och inget blev som jag tänkt.
Hennes favoritleksaker är riddarsvärdet och laserpistolen.
Hennes första ord när hon vaknar och sista innan hon somnar är "ÅKA BIL! ALMA ÅKA BIL!"
Och större delen av tiden springer hon runt i huset med Alfreds batman-mask på sig och vrålar hotfullt, med svärdet draget. Brorsorna är skiträdda. Hon backar inte för nåt. Hon slåss. Och hon går oftast triumfierande ur striden som segrare.
"Mamma Alma har slagit oss igen!" klagar de flera år äldre bröderna. VI står handfallna.
Hm. Ja. Vad hände med vår lilla prinsessa? Hur blev det så här? Hon är ett år gammal och styr hela huset.
EN BINDGALEN BILTOKIG BATGIRL som skriker "NEJ NEJ INTE NÄNNING MAMMA; BYSSA; ALMA BYSSA! INTE NÄNNING". Jaha. Hon ratar rosa klänningar. Vill ha byxa. Hon vägrar läsa bebisböcker. Hon vägrar gulliga böcker. Hon vägrar alla böcker utom TOTTE BYGGER. Den läser vi femtio gånger om dagen. Totte spikar och sågar och borrar. Alma jublar.
Vad detta intensiva vapen-våld-verktyg-fordonintresse kommer ifrån är oklart. Att hennes bröder influerat är dock ställt bortom tvivel. Men ändå. Jag trodde att det liksom låg lite i generna, det där kvinnligt vårdande, liksom.
Fast jag är förstås glad att jag fått en tuff tjej. Hon kommer klara sig bra. Redan som ettåring slår hon fem år äldre killar på käften utan en sekunds tvekan. Så fort hon stövlar in (bokstavligen, hon har alltid sina gula gummistövlar) och gastar sitt AKTA, ALMA SITTA; AKTA! och fäktar med armarna så backar bröderna. Innan hon lappar till.
Jag säger bara lycka till åt alla som försöker sätta sig på henne. Vi är chanslösa hemma.
Självklart sätter vi gränser. Säger till på skarpen. Försöker medla mellan henne och syskonen.
"TUTA MAMMA, säger hon bara irriterat då med värsta trötta tonårsrösten och ger mig onda ögat. TUTA (sluta). Och hon kan verkligen det här med att ge folk onda ögat, det är en konst hon behärskat till fullo från dag ett. Hon ser helt grym ut, med hopdragna ögonbryn. Sen, en hundradelssekund senare spricker ansiktet upp i ett stort hoppfullt leende:
ÅKA BIL? ALMA ÅKA BIL?
Jag erkänner att jag längtade, hoppades, drömde. Drömde om söta pippilotter och rosa fluffiga klänningar (såna jag själv aldrig fick, de passade sig inte bland kollektivets hemsydda, växtfärgade plagg med potatistryck).
Drömde om den lugna lilla flickan som nöjt skulle pyssla, rita och sjunga lite sött. Som ömt skulle leka med dockor, inreda sitt eget Lundbyhus, klä på sina Barbiedockor (jag erkänner att i den här drömska fasen kom mina universitetspoäng i feministisk teori och mitt förakt för de könsuppdelade kläd- och leksaksbutiker lite i skymundan).
Jag drömde om framtida tjejsnack, tjejmys, shopping och spabesök.
Och i huvudet hade jag redan inrett det romantiska flickrummet, det skulle vara så där härligt lantligt, med liten pinnsoffa med kuddar, en romantisk sänghimmel och en liten kökshörna med urgulligt loppisporslin. En liten docksäng med hemsydda små påslakan (som matchade hennes egna) och ett litet charmigt nött skrivbord.
Som pricken över i skulle Dockvagnen stå där - en sån där härligt gungande Emmaljunga, sån jag aldrig fick. Rosa, självklart. Min egen fula var blå (fel fel fel) och min kusin satte sig i den så att botten knäcktes ganska omgående. Vi lagade den så gott det gick med ett gigantiskt StenaLine-klistermärke, men den blev aldrig densamma.
Men min dotter ska minsann få marknadens bästa dockvagn. Har sneglat lite på 10-gruppens designvagnar, men Emmaljungan har klart bäst gung. Där ska hon få leka, iklädd en liten ljusrosa tyllkjol och såna där glitterprydda änglavingar, tänkte jag.
Hjärnsläpp, jag vet. Men alla dessa lasersvärd, bilbanor, spindelmänrobotar, bionicles, pokémon, starwarslegogubbar, riddarborgar, vattenpistoler, riddarsvärd, gormitisar...de stod mig faktiskt upp i halsen. Därav denna perversa längtan efter det rosa flickrummet. För Herregud, kan inte ens barn leka med NÅT ANNAT ÄN VAPEN?
En dotter skulle ändra på det, det var jag övertygad om (eftersom vi trots heroiska insatser totalt misslyckats med att uppfostra våra söner i fredlig anda). Kanske skulle hon även väcka lite ömsinta vårdande sidor hos mina söner?
Så kom hon, min ljuvliga lilla Alma.Och inget blev som jag tänkt.
Hennes favoritleksaker är riddarsvärdet och laserpistolen.
Hennes första ord när hon vaknar och sista innan hon somnar är "ÅKA BIL! ALMA ÅKA BIL!"
Och större delen av tiden springer hon runt i huset med Alfreds batman-mask på sig och vrålar hotfullt, med svärdet draget. Brorsorna är skiträdda. Hon backar inte för nåt. Hon slåss. Och hon går oftast triumfierande ur striden som segrare.
"Mamma Alma har slagit oss igen!" klagar de flera år äldre bröderna. VI står handfallna.
Hm. Ja. Vad hände med vår lilla prinsessa? Hur blev det så här? Hon är ett år gammal och styr hela huset.
EN BINDGALEN BILTOKIG BATGIRL som skriker "NEJ NEJ INTE NÄNNING MAMMA; BYSSA; ALMA BYSSA! INTE NÄNNING". Jaha. Hon ratar rosa klänningar. Vill ha byxa. Hon vägrar läsa bebisböcker. Hon vägrar gulliga böcker. Hon vägrar alla böcker utom TOTTE BYGGER. Den läser vi femtio gånger om dagen. Totte spikar och sågar och borrar. Alma jublar.
Vad detta intensiva vapen-våld-verktyg-fordonintresse kommer ifrån är oklart. Att hennes bröder influerat är dock ställt bortom tvivel. Men ändå. Jag trodde att det liksom låg lite i generna, det där kvinnligt vårdande, liksom.
Fast jag är förstås glad att jag fått en tuff tjej. Hon kommer klara sig bra. Redan som ettåring slår hon fem år äldre killar på käften utan en sekunds tvekan. Så fort hon stövlar in (bokstavligen, hon har alltid sina gula gummistövlar) och gastar sitt AKTA, ALMA SITTA; AKTA! och fäktar med armarna så backar bröderna. Innan hon lappar till.
Jag säger bara lycka till åt alla som försöker sätta sig på henne. Vi är chanslösa hemma.
Självklart sätter vi gränser. Säger till på skarpen. Försöker medla mellan henne och syskonen.
"TUTA MAMMA, säger hon bara irriterat då med värsta trötta tonårsrösten och ger mig onda ögat. TUTA (sluta). Och hon kan verkligen det här med att ge folk onda ögat, det är en konst hon behärskat till fullo från dag ett. Hon ser helt grym ut, med hopdragna ögonbryn. Sen, en hundradelssekund senare spricker ansiktet upp i ett stort hoppfullt leende:
ÅKA BIL? ALMA ÅKA BIL?
Trasigt husliv
Jag vet. Slit- och-slängsamhället är ute. Passé. Gone.
Miljötänk, återbruk och "den-som-spar-han-har" är the new shit. Alla vill framstå som så miljövänliga det bara går i det här avseendet. Så även jag.
Det är bara det att hos oss är jag helt motarbetad av övriga familjen. Hos oss går nämligen allt sönder. Hela tiden. Kidsen sliter i grejerna, vi slänger grejerna. Slit- och slängsamhället personifierat av familjen Zetterman-Roudet.
Det är ju svårt att spara på grejer som är helt paj. Och hur lagar man en plasttraktor? En gameboy eller en radiostyrd helikopter? Inte funkar det med Karlsons Klister i alla fall.
Dessutom ska väl medges att man snarast blir lättad när den radiostyrda halvmeterhöga Spiderman till sist kastar in handduken, eftersom han i månader närapå haft ett eget liv och på eget bevåg kommit med alla möjliga verbala hot och till och med beskjutit övriga familjemedlemmar titt som tätt.
Men visst är det trist när saker går sönder. Särskilt när det är stora dyra saker. Typ vårt hus.
Det går sönder hela tiden. Vi hinner inte ens börja lappa i ena änden förrän det knäcks i andra änden känns det som. Redan när vi köpte det pajade det. Vid första duschen på övervåningen, i det nyrenoverade badrummet som den trevliga förre ägaren fixat (han verkar för övrigt ha en skrämmande övertro på sin egen förmåga som handy man, det har vi konstaterat ett flertal gånger under de senaste åren), då BÖRJADE DET VRÄKA NER VATTEN GENOM HALLTAKET på nedre plan. Not good. Inte bra alls.
Inte nog med att det gav obehagliga "Drömkåken"-vibbar (B-film med Björn Skifs, se den inte). Det täcktes inte heller av försäkringen, även om man skulle kunna tro att när man duschar i badrummet uppe och vattnet rinner ner i nedre hallen verkar det ju som ett givet fall av "dolt fel". Men icke. Det tog månader att fixa halltaket och bråka med säljare, mäklare, försäkringsbolag och besiktningsmän hit och dit och slutade med att vi bara la ner hela projektet.
Så småningom lagades halltaket. Men inte badrummet. Än.
Sen dess har vi haft fullt upp med pajade vattenberedare, dysfunktionella luft-vatten-system, trasiga disk- och tvättmaskiner, död köksfläkt... Man kan ju börja längta efter en hyrestvåa i Skärholmen för mindre.
Häromveckan aktualiserades defekt-badrum-vattenkaos-i-hall-problemet igen - vid hemkomsten efter en regnig dag upptäckte vi att det REGNADE IN I HALLEN. Härligt härligt! Det var bara att bryta upp halltaket igen. Och vi som precis börjat samla ihop oss (och våra bolån) för att till sist ta itu med tidigare nämnda badrum, eftersom avloppsstanken från det sönderrostade vattenlåset förpestar vår tillvaro, måste nu istället försöka lappa ihop vårt tak. Vet ni hur mycket det kostar att fixa taket? Och hur tråkigt det är? Och hur mycket roligare man kunde ha för de pengarna (förutsatt att man överhuvudtaget HADE de pengarna, vill säga)
Nämnde jag förresten att försäkringsbolaget även denna gång lyckades hitta en finstilt liten klausul som friskriver dem från allt ansvar?
Dagens tips: Bor du i hyreslägenhet? STAY THERE.
Går nåt sönder ringer du bara ett samtal. Och du slipper dessutom ha ångest över din misskötta trädgård hela sommarsäsongen, och kan istället njuta av picknick i parken och drink på uteservering och sol- och bad och allt det där andra jag också ska njuta av - när jag hunnit laga allt som gått sönder hemma vill säga.
Bloggsemester
Det har varit lite dött här på bloggen ett tag. Anledningarna är två:
1. Jag har varit upp i Norra Dalarnas vildmark där inte ens den fasta telefonin går att lita på. Och där Telenors täckning i princip är obefintligt, oavsett vad deras kundtjänst påstår. Enda stället jag har bra mottagning är på ICA-parkeringen "på byn". Sen kan man få en liten plupp på skalan om man står på tå på en pall i köksfönstret. Men oftast står det Endast Nödsamtal på displayen. Jag tvivlar på att ens dessa skulle gå fram.
2. Jag vägrar, ja, v-ä-g-r-a-r att falla ner i det där kletiga bloggträsket där man måste rapportera ALLT. Allt. Personligt. Hela. Tiden. Typ "Nu ska jag sova", "idag tittade jag på ett skärp på H&M", "nu ska jag gå och bajsa". JAG VÄGRAR. Det har knappast något allmänintresse och är fullständigt under min värdighet.
Så - därför blir det lite segt här emellanåt. Men jag ska vässa pennan i sommar. Jag lovar.
Men först blir det ännu segare. Om en vecka drar vi till franska Alperna, till en by med typ två hus (och i det ena bor svärföräldrarna). Brödbilen kommer en gång i veckan. Äggen köper man hos grannfrun. Internet har de inte ens hört talas om.
Fast det förstås, det är inte förrän om en liten vecka. Tills dess ska jag rocka på!
1. Jag har varit upp i Norra Dalarnas vildmark där inte ens den fasta telefonin går att lita på. Och där Telenors täckning i princip är obefintligt, oavsett vad deras kundtjänst påstår. Enda stället jag har bra mottagning är på ICA-parkeringen "på byn". Sen kan man få en liten plupp på skalan om man står på tå på en pall i köksfönstret. Men oftast står det Endast Nödsamtal på displayen. Jag tvivlar på att ens dessa skulle gå fram.
2. Jag vägrar, ja, v-ä-g-r-a-r att falla ner i det där kletiga bloggträsket där man måste rapportera ALLT. Allt. Personligt. Hela. Tiden. Typ "Nu ska jag sova", "idag tittade jag på ett skärp på H&M", "nu ska jag gå och bajsa". JAG VÄGRAR. Det har knappast något allmänintresse och är fullständigt under min värdighet.
Så - därför blir det lite segt här emellanåt. Men jag ska vässa pennan i sommar. Jag lovar.
Men först blir det ännu segare. Om en vecka drar vi till franska Alperna, till en by med typ två hus (och i det ena bor svärföräldrarna). Brödbilen kommer en gång i veckan. Äggen köper man hos grannfrun. Internet har de inte ens hört talas om.
Fast det förstås, det är inte förrän om en liten vecka. Tills dess ska jag rocka på!
Typ så här...
...tänkte jag mig att Massaj 2009 skulle utvecklas..
http://www.youtube.com/watch?v=2zk0m6-ot-k
(sök på: strange kid dancing)
http://www.youtube.com/watch?v=2zk0m6-ot-k
(sök på: strange kid dancing)
SURPRISE ME
Det är inte det att jag inte gillar överraskningar. För det gör jag.
Fast det måste vara RÄTT sorts överraskningar.
Inte för att jag vill vara martyrig och dra på mig offerkoftan, men jag får faktiskt väldigt ofta fel sort överraskningar.
För när man tänker på överraskningar så tänker man ju gärna på frukost på sängen med exakt rätt sorts pålägg på exakt rätt sorts bröd, med exakt rätt sorts té /(med exakt rätt mängd honung) och gärna en exakt matchande servett.
(Jag inser att jag inte är så jäkla lätt att överraska. På rätt sätt alltså.)
Man tänker kanske också på den där fantastiska blombuketten som dyker upp när man minst förväntar sig det. På jobbet en pissig tisdag. Eller efter en vidrig eftermiddag med för stunden galna barn - bara för att (...jag är så under bar). På ett klädesplagg som lyfter hela min garderob och omformar min kropp och som - surprise! - är i RÄTT storlek.
Man tänker på rätt sorts present vid rätt tillfälle. Eller kanske bara rätt sorts kram i rätt ögonblick . Kanske bara ett sms mitt i den grå vardagen.
Den behöver inte vara påkostat och värsting, bara vackert i all sin enkelhet. Rätt Sorts Överraskning. VId rätt tidpunkt.
Att som idag komma hem efter en bortamatch (ja inte en sååån alltså, utan mer en familjevariant) och upptäcka att det regnar in genom halltaket är typexemplet på FEL sorts överraskning. Att komma hem från jobbet och upptäcka att fyra miljoner små enträgna myror har invaderat och tagit över vårt kök är också FEL sorts överraskning. Att barnen ropar in mig i badrummet med entusiastiska och löftesingivande utrop som "Mamma kom och titta!" och man kommer in bara för att överraskas av att minstingen lagt världens kabel i badkaret är också helt helt FEL typ av överraskning.
Så ge mig en nu då. Snälla?
En riktigt bra en. En av den rätta sorten.
Surprise me.
Fast det måste vara RÄTT sorts överraskningar.
Inte för att jag vill vara martyrig och dra på mig offerkoftan, men jag får faktiskt väldigt ofta fel sort överraskningar.
För när man tänker på överraskningar så tänker man ju gärna på frukost på sängen med exakt rätt sorts pålägg på exakt rätt sorts bröd, med exakt rätt sorts té /(med exakt rätt mängd honung) och gärna en exakt matchande servett.
(Jag inser att jag inte är så jäkla lätt att överraska. På rätt sätt alltså.)
Man tänker kanske också på den där fantastiska blombuketten som dyker upp när man minst förväntar sig det. På jobbet en pissig tisdag. Eller efter en vidrig eftermiddag med för stunden galna barn - bara för att (...jag är så under bar). På ett klädesplagg som lyfter hela min garderob och omformar min kropp och som - surprise! - är i RÄTT storlek.
Man tänker på rätt sorts present vid rätt tillfälle. Eller kanske bara rätt sorts kram i rätt ögonblick . Kanske bara ett sms mitt i den grå vardagen.
Den behöver inte vara påkostat och värsting, bara vackert i all sin enkelhet. Rätt Sorts Överraskning. VId rätt tidpunkt.
Att som idag komma hem efter en bortamatch (ja inte en sååån alltså, utan mer en familjevariant) och upptäcka att det regnar in genom halltaket är typexemplet på FEL sorts överraskning. Att komma hem från jobbet och upptäcka att fyra miljoner små enträgna myror har invaderat och tagit över vårt kök är också FEL sorts överraskning. Att barnen ropar in mig i badrummet med entusiastiska och löftesingivande utrop som "Mamma kom och titta!" och man kommer in bara för att överraskas av att minstingen lagt världens kabel i badkaret är också helt helt FEL typ av överraskning.
Så ge mig en nu då. Snälla?
En riktigt bra en. En av den rätta sorten.
Surprise me.
Maratonmannen
Mannen har sprungit maraton. Tredje gången gillt.
Det har varit pastahysteri och evighetslånga träningspass i ur och skur, följt av timmar vid datorn för att följa nördiga diagram över puls, tempo, steglängd, milantal...för att sen kolla löprundan på Google Earth, diskutera intervalltider, testa träningsprylar, nåla fast nummerlappar...man blir ju trött bara av att se på.
Själv har jag varit maraton-support, en nog så betungande uppgift. I år blev jag, som ju redan var lätt utmattad efter en veckas Boot Camp, helt SLUT av en heldag på stan med tre galna barn och 35 grader i solen och på tok för få vätskekontroller som serverade latte till den ivrigt hejande, törstiga publiken.
För övrigt måste jag bara som parentes kommentera hur störd jag är över alla mesiga svenskar som INTE hejar. Som bara står och zoombieglor på alla dessa HJÄLTAR, och typ kommenterar deras form, och skick. Som om det vore någon slags freakshow man passivt betraktar, och inte ett idrottsevent där man ska stöta och jubla och heja på!
Nåväl. Nästa år tror jag att jag springer själv.
Det kan knappast vara tuffare än att jonglera tre barn en dag på stan, hetsa genom folkmassor kors och tvärs genom huvudstaden för att hinna heja på båda varven - utan att tappa bort 2 av 3 - och däremellan trixa med blöjbyten, muta med korvar, kleta med bananer, rädda glasstrutar som ramlar i marken...
Hur det slutade?
Självklart fick vi ta en brandutryckning och kissa i buskarna vid Humlegården exakt i det ögonblick då Maratonmannen sprang förbi upp mot målgång...men vi får väl en ny chans att heja på nästa år...
Det har varit pastahysteri och evighetslånga träningspass i ur och skur, följt av timmar vid datorn för att följa nördiga diagram över puls, tempo, steglängd, milantal...för att sen kolla löprundan på Google Earth, diskutera intervalltider, testa träningsprylar, nåla fast nummerlappar...man blir ju trött bara av att se på.
Själv har jag varit maraton-support, en nog så betungande uppgift. I år blev jag, som ju redan var lätt utmattad efter en veckas Boot Camp, helt SLUT av en heldag på stan med tre galna barn och 35 grader i solen och på tok för få vätskekontroller som serverade latte till den ivrigt hejande, törstiga publiken.
För övrigt måste jag bara som parentes kommentera hur störd jag är över alla mesiga svenskar som INTE hejar. Som bara står och zoombieglor på alla dessa HJÄLTAR, och typ kommenterar deras form, och skick. Som om det vore någon slags freakshow man passivt betraktar, och inte ett idrottsevent där man ska stöta och jubla och heja på!
Nåväl. Nästa år tror jag att jag springer själv.
Det kan knappast vara tuffare än att jonglera tre barn en dag på stan, hetsa genom folkmassor kors och tvärs genom huvudstaden för att hinna heja på båda varven - utan att tappa bort 2 av 3 - och däremellan trixa med blöjbyten, muta med korvar, kleta med bananer, rädda glasstrutar som ramlar i marken...
Hur det slutade?
Självklart fick vi ta en brandutryckning och kissa i buskarna vid Humlegården exakt i det ögonblick då Maratonmannen sprang förbi upp mot målgång...men vi får väl en ny chans att heja på nästa år...
Boot camp countdown...
I morgon är det dags. 6:15 är det uppställning på Östermalms IP.
Ich bin såååå geladdet!
Push-ups i gyttja!
Kräla i avloppsrör!
Vada i träsk med gegga upp till armhålorna!
Springa uppför branta backar med tunga brandmän på ryggen...
..Simma i sjöar.
Allt på kommando av ett gäng galna militärer från Främlingslegionen...
Sounds like fun? Häng med!
THE TOUGHEST WORKOUT YOU'LL EVER LOVE:
http://svtplay.se/v/1443538/disciplin_i_svinottan
www.nordicmilitarytraining.se
Annars får du följa min rapportering här på bloggen - och senare i Stadium Magazine.
Ich bin såååå geladdet!
Push-ups i gyttja!
Kräla i avloppsrör!
Vada i träsk med gegga upp till armhålorna!
Springa uppför branta backar med tunga brandmän på ryggen...
..Simma i sjöar.
Allt på kommando av ett gäng galna militärer från Främlingslegionen...
Sounds like fun? Häng med!
THE TOUGHEST WORKOUT YOU'LL EVER LOVE:
http://svtplay.se/v/1443538/disciplin_i_svinottan
www.nordicmilitarytraining.se
Annars får du följa min rapportering här på bloggen - och senare i Stadium Magazine.
Yoga FÖR ätstörningar
Jag har varit på yogakurs.
Yoga FÖR ätstörningar. Det hade känts naturligare om det varit Yoga MOT ätstörningar.
Med tanke på hur ätstörningarna har ökat lavinartat och krypit ner i åldrarna så att man inte ens går säker på lågstadiet längre så borde alla kurser vara MOT.
Nåväl. Jag var givetvis sponsrad och skulle kolla läget.
Jag och en massa anorektiker. Jag hade laddat med två frukostar och en smoothie och en banan extra i väskan, men ändå. Ändå blev jag så himla hungrig. Nästan direkt blev jag hungrig.
Då är man liksom mer svåryogad. Om man bara tänker på mat. Särskilt om temat är ätstörningar.
Försökte äta frukt i pausen utan att verka alltför tokhungrig. Försökte låta bli att kämma ur mig one-liners av typen "Guuud jag e så hungrig jag tror jag svälter ihjääääl". Verkade liksom opassande eftersom flertalet närvarande de fakto höll på att svälta ihjäl.
Som tur var så var kursen inte särskilt fysiskt utmananade. Man andades mest och hade det ganska skönt. Särskilt nöjd var jag med att rummet harmonierade så vackert i vita toner och hade tända ljus och vita plädar. Minns med fasa min senaste yoga kurs, då FÖR gravida, med kornblå väggar och orange madrasser, och så yoga-Mira på det som såg ut som en kvinnlig Hans Scheike. Jag blev tokstressad av hela situationen.
Här blev jag däremot lugnet själv.
Och somnade.
Vaknade hungrigare än någonsin.
Men kursen var verkligen härlig! Rekommenderas varmt för alla slitna människor. Att bara få ligga och andas, under en pläd, till skön musik och tända ljus. Sova lite. Andas lite mer.
Börja yoga! 435 miljoner människor kan inte ha fel!
....och visst är salen som gjord för en liten tupplur?
Ps. VECKANS HETASTE TIPS: TA MED MATSÄCK!
Yoga FÖR ätstörningar. Det hade känts naturligare om det varit Yoga MOT ätstörningar.
Med tanke på hur ätstörningarna har ökat lavinartat och krypit ner i åldrarna så att man inte ens går säker på lågstadiet längre så borde alla kurser vara MOT.
Nåväl. Jag var givetvis sponsrad och skulle kolla läget.
Jag och en massa anorektiker. Jag hade laddat med två frukostar och en smoothie och en banan extra i väskan, men ändå. Ändå blev jag så himla hungrig. Nästan direkt blev jag hungrig.
Då är man liksom mer svåryogad. Om man bara tänker på mat. Särskilt om temat är ätstörningar.
Försökte äta frukt i pausen utan att verka alltför tokhungrig. Försökte låta bli att kämma ur mig one-liners av typen "Guuud jag e så hungrig jag tror jag svälter ihjääääl". Verkade liksom opassande eftersom flertalet närvarande de fakto höll på att svälta ihjäl.
Som tur var så var kursen inte särskilt fysiskt utmananade. Man andades mest och hade det ganska skönt. Särskilt nöjd var jag med att rummet harmonierade så vackert i vita toner och hade tända ljus och vita plädar. Minns med fasa min senaste yoga kurs, då FÖR gravida, med kornblå väggar och orange madrasser, och så yoga-Mira på det som såg ut som en kvinnlig Hans Scheike. Jag blev tokstressad av hela situationen.
Här blev jag däremot lugnet själv.
Och somnade.
Vaknade hungrigare än någonsin.
Men kursen var verkligen härlig! Rekommenderas varmt för alla slitna människor. Att bara få ligga och andas, under en pläd, till skön musik och tända ljus. Sova lite. Andas lite mer.
Börja yoga! 435 miljoner människor kan inte ha fel!
....och visst är salen som gjord för en liten tupplur?
Ps. VECKANS HETASTE TIPS: TA MED MATSÄCK!
Femårskalasande
Nej. Jag har inte gått i idé vid fel tidpunkt på året.
Jag har inte heller trillat av pinn eller snubblat på vår nya spiderman-robot och hamnat i koma.
Jag har 5-årskalasat i dagarna tre.
Herregud. Firandet överträffar alla mina egna tidigare födelsedagar.
Presenterna också.
Bara sånt man inte ens kan namnet på - gormitisar hit och bionicles dit, pokemons och turtles och gud vet allt vad det är. Tacka vet jag mormor och morfar som kom med en rejäl cykel. Den är åtminstone användbar.
Vi körde heldag på Grönan och barnen åkte i princip allt som gick att åka om man är under 140 cm. Anton lyckades till och med sträcka på sig så han slank med på några attraktioner med 120 cm gräns.
Själv åkte jag väldigt lite. Tekopparna var väl det mest vilda jag satte mig i.
Resten av tiden åt jag. Hamburgare, pommes frites, godis, latte, pizza (ja det är sant! Inom loppet av några timmar bara!)
Jag hade nämligen varit på Yoga med massa anorektiker, men det är en annan historia.
Dagen efter var det kalas i vår trädgård. 12 vilda ungar, lekar, fiskdamm, tårta. Den ena var otacksammare än den andra.
Äckligt, jag gillar inte tårtan.
Å jag äter inte såna här kakor.
Jag vill inte ha det här.
Å jag tål inte ägg (skulle du kanske informerat om LITE tidigare?)
Jag vill ha nåt annat!
Otack är världens lön.
Kanske dags att dra den där om barnen i Afrika i alla fall? (jag veeeet, jag har lovat att lägga ner den)
Jag har inte heller trillat av pinn eller snubblat på vår nya spiderman-robot och hamnat i koma.
Jag har 5-årskalasat i dagarna tre.
Herregud. Firandet överträffar alla mina egna tidigare födelsedagar.
Presenterna också.
Bara sånt man inte ens kan namnet på - gormitisar hit och bionicles dit, pokemons och turtles och gud vet allt vad det är. Tacka vet jag mormor och morfar som kom med en rejäl cykel. Den är åtminstone användbar.
Vi körde heldag på Grönan och barnen åkte i princip allt som gick att åka om man är under 140 cm. Anton lyckades till och med sträcka på sig så han slank med på några attraktioner med 120 cm gräns.
Själv åkte jag väldigt lite. Tekopparna var väl det mest vilda jag satte mig i.
Resten av tiden åt jag. Hamburgare, pommes frites, godis, latte, pizza (ja det är sant! Inom loppet av några timmar bara!)
Jag hade nämligen varit på Yoga med massa anorektiker, men det är en annan historia.
Dagen efter var det kalas i vår trädgård. 12 vilda ungar, lekar, fiskdamm, tårta. Den ena var otacksammare än den andra.
Äckligt, jag gillar inte tårtan.
Å jag äter inte såna här kakor.
Jag vill inte ha det här.
Å jag tål inte ägg (skulle du kanske informerat om LITE tidigare?)
Jag vill ha nåt annat!
Otack är världens lön.
Kanske dags att dra den där om barnen i Afrika i alla fall? (jag veeeet, jag har lovat att lägga ner den)
Myrpannkaka
Mysmamman här igen.
Idag skulle det verkligen mysas på extra. Extra allt.
Hoppa studsmatta och busa! Mysigt!
Mellis ute på altanen! Smoothie med sugrör! Mysigt!
Barnen skulle vara med och laga mat. Skala morötter. Knäcka ägg. Steka pannkakor.
AAAALLT skulle vi göra TILLSAMMANS! MYYYYSIGT!
Men har ni någon aning om hur trångt det blir vid en spis när man har två pallar, en triptrapstol och tre barn runt benen? Eller hur not safe det känns att ha tre kivande barn precis vid två heta smörfyllda stekpannor?
Säkerhetsfixerade BVC-tantens mardröm. Och min.
Så länge smetproduktionen var i gång kändes det faktiskt lite mysigt. De är urvassa på att knäcka ägg mina barn.
För att skoja till det lite öste vi i karamellfärg (detta är det närmsta jag kommer att bli bak- och pysselmamma) så vi fick ROSA smet. Härligt! Skojigt! Jätteskojigt!
Ända tills vi ska börja hälla smet i pannan och jag upptäcker de där små svarta sakerna. Små pyttegrejer bara visserligen, men ändå oroande. De ligger nämligen i smeten. Och de rör sig.
MYROR! vrålar barnen unisont. Och nog fan är det de satans små myrorna som nu även tagit sig förbi högar av myrr, strategiskt placerade myrdosor och stängda lådor - och in i stängd plåtburk! - för mjöl. De är målmedvetna och envisa de små rackarna.
Det är väl här någonstans som min mysmammafasad spricker. Inom kort har fleratalet familjemedlemmar brytit ihop - ettåringen med blodsockerfall kastar ägg, skriker och slår sina bröder, sexåringen är "orättvist behandlad" som vanligt för fyraåringen fick hälla i en deciliter mer med mjölk, och vad fyraåringen bröt i hop för får jag aldrig reda på för han har smällt igen sin dörr och spelar discomusik på högsta volym.
Anledningen till mitt eget sammanbrott torde vid denna tidpunkt vara glasklar:
ROSA MYRPANNKAKA! Klockan är snart halv sju och det enda vi har att äta är rosa myrpannkaka!
Tja.
Sammanfattningsvis: Det blev pannakaka av alltihop.
(Och nej. TIll och med JAG har gränser. Mina barn fick INTE äta myror.)
Idag skulle det verkligen mysas på extra. Extra allt.
Hoppa studsmatta och busa! Mysigt!
Mellis ute på altanen! Smoothie med sugrör! Mysigt!
Barnen skulle vara med och laga mat. Skala morötter. Knäcka ägg. Steka pannkakor.
AAAALLT skulle vi göra TILLSAMMANS! MYYYYSIGT!
Men har ni någon aning om hur trångt det blir vid en spis när man har två pallar, en triptrapstol och tre barn runt benen? Eller hur not safe det känns att ha tre kivande barn precis vid två heta smörfyllda stekpannor?
Säkerhetsfixerade BVC-tantens mardröm. Och min.
Så länge smetproduktionen var i gång kändes det faktiskt lite mysigt. De är urvassa på att knäcka ägg mina barn.
För att skoja till det lite öste vi i karamellfärg (detta är det närmsta jag kommer att bli bak- och pysselmamma) så vi fick ROSA smet. Härligt! Skojigt! Jätteskojigt!
Ända tills vi ska börja hälla smet i pannan och jag upptäcker de där små svarta sakerna. Små pyttegrejer bara visserligen, men ändå oroande. De ligger nämligen i smeten. Och de rör sig.
MYROR! vrålar barnen unisont. Och nog fan är det de satans små myrorna som nu även tagit sig förbi högar av myrr, strategiskt placerade myrdosor och stängda lådor - och in i stängd plåtburk! - för mjöl. De är målmedvetna och envisa de små rackarna.
Det är väl här någonstans som min mysmammafasad spricker. Inom kort har fleratalet familjemedlemmar brytit ihop - ettåringen med blodsockerfall kastar ägg, skriker och slår sina bröder, sexåringen är "orättvist behandlad" som vanligt för fyraåringen fick hälla i en deciliter mer med mjölk, och vad fyraåringen bröt i hop för får jag aldrig reda på för han har smällt igen sin dörr och spelar discomusik på högsta volym.
Anledningen till mitt eget sammanbrott torde vid denna tidpunkt vara glasklar:
ROSA MYRPANNKAKA! Klockan är snart halv sju och det enda vi har att äta är rosa myrpannkaka!
Tja.
Sammanfattningsvis: Det blev pannakaka av alltihop.
(Och nej. TIll och med JAG har gränser. Mina barn fick INTE äta myror.)
Mitt nya bättre liv, del 2.
Mitt nya liv som en bättre, andligare och härligare människa fortsätter i rafflade takt.
(har med andra ord inte direkt kommit så långt i utvecklingen att jag är redo för the slow movement..)
Men jag ska åtminstone sluta prata skit.
Bara känna kärlek inför allt och alla istället.
Tänka goda tankar om alla istället för att älta deras brister.
Så här i inledningsfasen är det inte helt lätt att bryta en 30-år gammal vana. Det får ni ha överseende med. Men jag kämpar på.
Idag slutade detta med att jag och min vän in the Ella Farm hood fastnade i att älta VÅRA BRISTNINGAR istället för andras brister. Vilket i sin tur ledde till att hennes man gick ur rummet då det blev aningen för intensiva förlossningsstories.
Men från och med nu betraktar jag alltid glaset som halvfullt istället för halvtomt, så jag väljer att betrakta detta som ett steg framåt.
The only way is up, baby!
(har med andra ord inte direkt kommit så långt i utvecklingen att jag är redo för the slow movement..)
Men jag ska åtminstone sluta prata skit.
Bara känna kärlek inför allt och alla istället.
Tänka goda tankar om alla istället för att älta deras brister.
Så här i inledningsfasen är det inte helt lätt att bryta en 30-år gammal vana. Det får ni ha överseende med. Men jag kämpar på.
Idag slutade detta med att jag och min vän in the Ella Farm hood fastnade i att älta VÅRA BRISTNINGAR istället för andras brister. Vilket i sin tur ledde till att hennes man gick ur rummet då det blev aningen för intensiva förlossningsstories.
Men från och med nu betraktar jag alltid glaset som halvfullt istället för halvtomt, så jag väljer att betrakta detta som ett steg framåt.
The only way is up, baby!
Mitt nya spirituella liv
Har varit på seminar. Oneness seminar med den berömda gurun Anandagiri, från Oneness University i Indien.
Nu, åtta timmar senare, vet jag fortfarande inte vad detta står för.
Och jag känner mig snarare splittrad än liksom härligt enad och full av mindfulness. Det kan bero på flertalet orsaker:
1. MIN PINSAMMA PAPPHAMMAR ENTRÉ. Jag var kanske inte riktigt i rätt stämning när jag kom dit. inflåsandes en timme för sent. Inte nog med att jag var tidsoptimist som vanligt, jag hittade dessutom inte ut till Yasuragi på Hasseludden och vägbeskrivningar från Hitta.se vore ju lika lätta att förstå om man läste dem på hebreiska baklänges. Även om man HITTAR dit man ska förstår man inte vägbeskrivningen, det är som om de försöker leda in en på diverse mystiska kringelikrokar innan man når målet. Själv gillar jag tydliga, raka besked typ "Gå i fängelse. Gå direkt i fängelse utan att passera gå". Då fattar jag.
Nu vimsade vi runt i Nacka ett bra tag och ringde alla jag känner i Nacka för att få tips om vart vi skulle köra, parkerade vi typ en mil från anläggningen och fick flåsa alla backarna upp till Yasuragi (fick nästan dra upp min gravida vän, som om möjligt, flåsade mer än mig). Sen hetsade vi uppför trapporna och småjoggade in i rummet med jackor och sjalar och väskor och vattenflaskor och jag släpandes på min gigantiska Sandysmacka (tre timmar försenad lunch) och gjorde precis den typen av entré som INTE passar sig på den här typen av knäpptysta, fokuserade och andliga tillställningar.
2. MIN HYSTERISKA HUNGER. Första timmen kunde jag bara tänka på hur hungrig jag var och hur i helsike jag skulle kunna öppna min Sandys-baguette utan att prassla för mycket. Jag har aldrig någonsin varit på en så knäpptyst föreläsning, och vågade inte ens tugga normalt av rädsla för att alla skulle höra.
Så fort någon gjorde antydan till en harkling så kastade jag i mig ytterligare en tugga. Denna typ av ätprocess tog extremt lång tid och krävde min fulla fokus.
För att speeda upp det hela övergick jag till att liksom försöka sluka stora kycklingbitar otuggade och hoppas 1.) att jag inte skulle kvävas och 2.) att nån slags mättnadskänsla snart skulle infinna sig. Det gjorde den inte.
Då smög jag så diskret det bara gick bort till fruktbuffén och hämtade två smoothies och en banan. Hann även tysta mobilen som ringde två gånger och göra lite mystiska och opassande slurkljud med min vattenflaska.
Sådärja. Nu hade halva föreläsningen gått. Vad hette det nu igen då? Oneness? Change through change of our perception? Jag hängde inte helt med i den indisk-engelska föreläsningen ens när jag till sist slutade tänka på hur himla hungrig jag var.
3. MIN SLAPPA URINBLÅSA. Jamen jag har ju faktiskt fött tre barn, och sånt påverkar det mesta vet ni väl. Sen drack jag ju enorma mängder vatten/smoothie och grönt té för att liksom hålla mig alert där, vilket ledde till att jag under föreläsningens sista timme bara kunde tänka på hur galet kissnödig jag var. Det påverkade också min liksom andliga stämning, kan man säga. Och då menar jag inte på ett positivt sätt.
4. MIN SJUKA SÖMNBRIST. Att inte få sova används som bekant som tortyrmetod. Jag har inte sovit på länge. Vi snackar väl uppåt sex år nu. Inte för att jag har det värre än andra småbarnsföräldrar, problemet är väl snarare min ovilja att anpassa mig efter omständigheterna (dvs barn som vaknar fem) och lägga mig i tid (dvs före 00:30). Just när jag tyckte att jag började känna mig härligt avslappnad och yoga-aktig och öppen i sinnet så liksom nickade jag till. Så skönt. Fast när jag vaknade fattade jag om möjligt ännu mindre än innan.
Men bortsett från dessa små världsliga betraktelser, som jag givetvis ställer mig över nu när jag har vuxit i mitt nya andliga och harmoniska jag lite mer, så var det en fantastisk tillställning!
Gå in på www.livshalsa.se och boka in dig på nästa kurs pronto!
Frigör din livsenergi, lev din fulla potential! (comme Moi!)
PS. Har nu läst på lite i broschyren vi fick och kan meddela följande:
"Living in Oneness brings about a shift in our inner world that reflects in our outer world. You will notice improved proseperity, and by feeling more in tune wtih the Universe, an increased feeling of well being. You will experience a different sense of consciousness and more vibrant health and energy. Your relationships with others and yourself will improve. All of this gives a new meaning to life"
Låter väl inte helt fel va??
för mer info: [email protected]
Nu, åtta timmar senare, vet jag fortfarande inte vad detta står för.
Och jag känner mig snarare splittrad än liksom härligt enad och full av mindfulness. Det kan bero på flertalet orsaker:
1. MIN PINSAMMA PAPPHAMMAR ENTRÉ. Jag var kanske inte riktigt i rätt stämning när jag kom dit. inflåsandes en timme för sent. Inte nog med att jag var tidsoptimist som vanligt, jag hittade dessutom inte ut till Yasuragi på Hasseludden och vägbeskrivningar från Hitta.se vore ju lika lätta att förstå om man läste dem på hebreiska baklänges. Även om man HITTAR dit man ska förstår man inte vägbeskrivningen, det är som om de försöker leda in en på diverse mystiska kringelikrokar innan man når målet. Själv gillar jag tydliga, raka besked typ "Gå i fängelse. Gå direkt i fängelse utan att passera gå". Då fattar jag.
Nu vimsade vi runt i Nacka ett bra tag och ringde alla jag känner i Nacka för att få tips om vart vi skulle köra, parkerade vi typ en mil från anläggningen och fick flåsa alla backarna upp till Yasuragi (fick nästan dra upp min gravida vän, som om möjligt, flåsade mer än mig). Sen hetsade vi uppför trapporna och småjoggade in i rummet med jackor och sjalar och väskor och vattenflaskor och jag släpandes på min gigantiska Sandysmacka (tre timmar försenad lunch) och gjorde precis den typen av entré som INTE passar sig på den här typen av knäpptysta, fokuserade och andliga tillställningar.
2. MIN HYSTERISKA HUNGER. Första timmen kunde jag bara tänka på hur hungrig jag var och hur i helsike jag skulle kunna öppna min Sandys-baguette utan att prassla för mycket. Jag har aldrig någonsin varit på en så knäpptyst föreläsning, och vågade inte ens tugga normalt av rädsla för att alla skulle höra.
Så fort någon gjorde antydan till en harkling så kastade jag i mig ytterligare en tugga. Denna typ av ätprocess tog extremt lång tid och krävde min fulla fokus.
För att speeda upp det hela övergick jag till att liksom försöka sluka stora kycklingbitar otuggade och hoppas 1.) att jag inte skulle kvävas och 2.) att nån slags mättnadskänsla snart skulle infinna sig. Det gjorde den inte.
Då smög jag så diskret det bara gick bort till fruktbuffén och hämtade två smoothies och en banan. Hann även tysta mobilen som ringde två gånger och göra lite mystiska och opassande slurkljud med min vattenflaska.
Sådärja. Nu hade halva föreläsningen gått. Vad hette det nu igen då? Oneness? Change through change of our perception? Jag hängde inte helt med i den indisk-engelska föreläsningen ens när jag till sist slutade tänka på hur himla hungrig jag var.
3. MIN SLAPPA URINBLÅSA. Jamen jag har ju faktiskt fött tre barn, och sånt påverkar det mesta vet ni väl. Sen drack jag ju enorma mängder vatten/smoothie och grönt té för att liksom hålla mig alert där, vilket ledde till att jag under föreläsningens sista timme bara kunde tänka på hur galet kissnödig jag var. Det påverkade också min liksom andliga stämning, kan man säga. Och då menar jag inte på ett positivt sätt.
4. MIN SJUKA SÖMNBRIST. Att inte få sova används som bekant som tortyrmetod. Jag har inte sovit på länge. Vi snackar väl uppåt sex år nu. Inte för att jag har det värre än andra småbarnsföräldrar, problemet är väl snarare min ovilja att anpassa mig efter omständigheterna (dvs barn som vaknar fem) och lägga mig i tid (dvs före 00:30). Just när jag tyckte att jag började känna mig härligt avslappnad och yoga-aktig och öppen i sinnet så liksom nickade jag till. Så skönt. Fast när jag vaknade fattade jag om möjligt ännu mindre än innan.
Men bortsett från dessa små världsliga betraktelser, som jag givetvis ställer mig över nu när jag har vuxit i mitt nya andliga och harmoniska jag lite mer, så var det en fantastisk tillställning!
Gå in på www.livshalsa.se och boka in dig på nästa kurs pronto!
Frigör din livsenergi, lev din fulla potential! (comme Moi!)
PS. Har nu läst på lite i broschyren vi fick och kan meddela följande:
"Living in Oneness brings about a shift in our inner world that reflects in our outer world. You will notice improved proseperity, and by feeling more in tune wtih the Universe, an increased feeling of well being. You will experience a different sense of consciousness and more vibrant health and energy. Your relationships with others and yourself will improve. All of this gives a new meaning to life"
Låter väl inte helt fel va??
för mer info: [email protected]
Eat shit?
Så här roligt hade vi när vi var på Stand Up Comedy nyligen:
http://www.youtube.com/watch?v=Zfdpg3ZOE5o
Ett gott skratt förlänger kanske inte livet. Men det gör det lite roligare i alla fall!
Kampen mot busken, del 2.
(nej, jag menar inte min egen buske, ingen buskhumor här inte..)
Det var tre år sen sist. Sist jag försökte utrota den livsbejakande busken som blockerar hela vår entré. Jag kämpade i över ett års tid sist jag gav mig in i striden. Jag grävde med spadar (två skaft gick av på kuppen), jag klippte med grensaxar och sekatörer, jag högg med yxa som en galning.
Inget kunde rubba busken. Jag försökte få loss den med bilen. Den satt som berget. Då försökte jag ta kål på den genom en långsam, kall död. Nämligen genom att låta hela rotsystemet vara framme hela vintern, sen skulle det liksom bara vara att hacka upp den döda busken på vårkanten, tänkte jag smart.
När våren kom spirade vår buske som aldrig förr. Den växte sig blixtsnabbt dubbelt så stor.
Det var väl där någongång jag gav upp.
I år tar jag nya tag. Den måste helt enkelt bort. Vi kommer inte in med barnvagnen längre!
Ikväll har jag hackat på mitt mest aggressiva sätt med två spadar, en yxa och - mitt nya hemliga vapen: EN KOFOT!
Denna gång lovar jag er: Jag ger inte upp. Jag ska vinna. VINNA!
Låt mig betona detta med ett favoritcitat:
http://www.youtube.com/watch?v=ZvzIw7fyA2k
PS.
Kampen mot busken, del 1 hittar ni här, på sid 5
http://www.erasweden.com/Global/Nytthem/2006/nytthem_nr16.pdf
Det var tre år sen sist. Sist jag försökte utrota den livsbejakande busken som blockerar hela vår entré. Jag kämpade i över ett års tid sist jag gav mig in i striden. Jag grävde med spadar (två skaft gick av på kuppen), jag klippte med grensaxar och sekatörer, jag högg med yxa som en galning.
Inget kunde rubba busken. Jag försökte få loss den med bilen. Den satt som berget. Då försökte jag ta kål på den genom en långsam, kall död. Nämligen genom att låta hela rotsystemet vara framme hela vintern, sen skulle det liksom bara vara att hacka upp den döda busken på vårkanten, tänkte jag smart.
När våren kom spirade vår buske som aldrig förr. Den växte sig blixtsnabbt dubbelt så stor.
Det var väl där någongång jag gav upp.
I år tar jag nya tag. Den måste helt enkelt bort. Vi kommer inte in med barnvagnen längre!
Ikväll har jag hackat på mitt mest aggressiva sätt med två spadar, en yxa och - mitt nya hemliga vapen: EN KOFOT!
Denna gång lovar jag er: Jag ger inte upp. Jag ska vinna. VINNA!
Låt mig betona detta med ett favoritcitat:
http://www.youtube.com/watch?v=ZvzIw7fyA2k
PS.
Kampen mot busken, del 1 hittar ni här, på sid 5
http://www.erasweden.com/Global/Nytthem/2006/nytthem_nr16.pdf
En sak i taget. Ja EN (1).
Jag är för tillfället ineffektiviteten personifierad. Jag gör allt och ingenting, samtidigt. Resultatet blir dessvärre mer "ingenting" än "allt". Jag hattar runt, kollar mejlen varannan minut, plockar bland alla viktiga papper på skrivbordet, de där som ska sorteras in i alla mina fiffiga förvaringssystem, när jag har tid vill säga.
Inte just nu. Just nu har jag alldeles för mycket viktiga saker på gång. Fullt upp liksom. Busy, du vet.
Kan inte svara på mobilen, jag har så mycket nu. Fast är det V svarar jag förstås, måste ju höra hur det var på semestern. Eller C, måste ju höra hur det gick med barnen... Annars vill jag inte bli störd. Om det inte är lilla farmor då, man vill ju höra om hon lever eller har ramlat igen och behöver hjälp. Men annars hinner jag verkligen inte. Kan inte sitta och kallchatta när jag har så här mycket.
Tur att jag organiserat ett system för mina mappar. Tryckt på snygga etiketter med snygg handstil. Synd bara att jag inte hinner organisera mina papper i det där välorganiserade systemet.
Jag hinner inte för det är så mycket nu. Jag trodde jag hade kommit över det där jag är en Very Important Person för jag är sååååå busy. Men nu har jag liksom gått ner mig i träsket igen. Tappat kollen. Har ingen överblick. Hinner inte ens uppdatera mina att-göra-listor som bara växer.
Så med plågad min vimsar jag runt och presterar...nada. Skriver lite på en artikel här, bläddrar lite i en tidning där (jobbrelaterat, självklart), svarar på alla mejl inom loppet av tre sekunder eftersom det ger mig känslan att jag åtminstone gör något nyttigt, hämtar mera vatten. Dricker man ordentligt är det lättare att tänka har jag hört.
FÖr mig verkar det dessvärre bara leda till att jag måste avbryta det jag gör, just PRECIS när jag börjar komma in i det, för att springa och kissa för hundraelfte gången.
Hemma ser det inte bättre ut. Jag pratar i mobilen, surfar, bränner fiskpinnar, jagar ettåring, byter blöjor, hackar grönsaker, slänger i mer tvätt i tvättmaskinen, sliter ludd ur torktumlaren, tvättar snoriga barn och passar på att riva av det grisiga handfatet samtidigt...det tar aldrig slut. Jag duttar här och där, hinner inte avsluta något. Kvantitet men aldrig kvalitet.
Ändå jar jag gått en kurs i personlig effektivitet. Den känns väldigt lång borta i nuläget. Men företaget som höll kursen heter TIme FInder (www.timefinder.se) , och som ni hör på namnet var det hela ju som skräddarsytt för ´Moi. Jag behöver bli mer effektiv. Och jag behöver verkligen hitta tid. Massa tid!
Hittills har jag inte lyckats implementera något av det jag lärde mig på kursen. Som till exempel att bara kolla mejlen två gånger per dag. Eller att endast göra en sak i taget. En (1). Det är sant! Kursledaren menade att det finns folk som bara gör en (1) sak samtidigt! Helt otroligt.
Helt otroligt ineffektivt skulle jag ha tyckt (innan kursen alltså). Nu vet jag bättre.
Nu har jag bokat in mig på en heldag med lite skön Mindfulness/hitta-balans/kropp och själ är en enhet (EN) (1) inspiration. Jag ska lära mig att vara närvarande. Att andas. Att fokusera helt och fullt på en enda sak. En (1).
Återkommer med rapport om huruvida jag får lära mig något som jag de fakto lyckas implementera i min vardag.
Med förhoppning att jag den gången inte bloggar med toan i knät medan jag simultant
1. dricker te
2. hetsäter mörk choklad
3. försöker hänga med i House
4. halvhjärtat försöker föra ett samtal med Mannen om nåt på dagis, eller var det nåt om tvätten, eller nåt möte eller hur var det nu?
5. gör knipövningar (jaaa såna)
6. funderar över huruvida vi borde möblera om...
7....eller kanske rentutav flytta? TIll nåt med spröjs.
Nästa gång ska jag bara göra en (1) sak.
Jag lovar.
Inte just nu. Just nu har jag alldeles för mycket viktiga saker på gång. Fullt upp liksom. Busy, du vet.
Kan inte svara på mobilen, jag har så mycket nu. Fast är det V svarar jag förstås, måste ju höra hur det var på semestern. Eller C, måste ju höra hur det gick med barnen... Annars vill jag inte bli störd. Om det inte är lilla farmor då, man vill ju höra om hon lever eller har ramlat igen och behöver hjälp. Men annars hinner jag verkligen inte. Kan inte sitta och kallchatta när jag har så här mycket.
Tur att jag organiserat ett system för mina mappar. Tryckt på snygga etiketter med snygg handstil. Synd bara att jag inte hinner organisera mina papper i det där välorganiserade systemet.
Jag hinner inte för det är så mycket nu. Jag trodde jag hade kommit över det där jag är en Very Important Person för jag är sååååå busy. Men nu har jag liksom gått ner mig i träsket igen. Tappat kollen. Har ingen överblick. Hinner inte ens uppdatera mina att-göra-listor som bara växer.
Så med plågad min vimsar jag runt och presterar...nada. Skriver lite på en artikel här, bläddrar lite i en tidning där (jobbrelaterat, självklart), svarar på alla mejl inom loppet av tre sekunder eftersom det ger mig känslan att jag åtminstone gör något nyttigt, hämtar mera vatten. Dricker man ordentligt är det lättare att tänka har jag hört.
FÖr mig verkar det dessvärre bara leda till att jag måste avbryta det jag gör, just PRECIS när jag börjar komma in i det, för att springa och kissa för hundraelfte gången.
Hemma ser det inte bättre ut. Jag pratar i mobilen, surfar, bränner fiskpinnar, jagar ettåring, byter blöjor, hackar grönsaker, slänger i mer tvätt i tvättmaskinen, sliter ludd ur torktumlaren, tvättar snoriga barn och passar på att riva av det grisiga handfatet samtidigt...det tar aldrig slut. Jag duttar här och där, hinner inte avsluta något. Kvantitet men aldrig kvalitet.
Ändå jar jag gått en kurs i personlig effektivitet. Den känns väldigt lång borta i nuläget. Men företaget som höll kursen heter TIme FInder (www.timefinder.se) , och som ni hör på namnet var det hela ju som skräddarsytt för ´Moi. Jag behöver bli mer effektiv. Och jag behöver verkligen hitta tid. Massa tid!
Hittills har jag inte lyckats implementera något av det jag lärde mig på kursen. Som till exempel att bara kolla mejlen två gånger per dag. Eller att endast göra en sak i taget. En (1). Det är sant! Kursledaren menade att det finns folk som bara gör en (1) sak samtidigt! Helt otroligt.
Helt otroligt ineffektivt skulle jag ha tyckt (innan kursen alltså). Nu vet jag bättre.
Nu har jag bokat in mig på en heldag med lite skön Mindfulness/hitta-balans/kropp och själ är en enhet (EN) (1) inspiration. Jag ska lära mig att vara närvarande. Att andas. Att fokusera helt och fullt på en enda sak. En (1).
Återkommer med rapport om huruvida jag får lära mig något som jag de fakto lyckas implementera i min vardag.
Med förhoppning att jag den gången inte bloggar med toan i knät medan jag simultant
1. dricker te
2. hetsäter mörk choklad
3. försöker hänga med i House
4. halvhjärtat försöker föra ett samtal med Mannen om nåt på dagis, eller var det nåt om tvätten, eller nåt möte eller hur var det nu?
5. gör knipövningar (jaaa såna)
6. funderar över huruvida vi borde möblera om...
7....eller kanske rentutav flytta? TIll nåt med spröjs.
Nästa gång ska jag bara göra en (1) sak.
Jag lovar.
