Totalslut
Slut. Jag. Är. Helt. Slut. (nej, tyvärr inte det amerikanska "slut", det var länge sen my golden days, utan bara skitslut)
Så slut, de fakto, att jag morse, eller snarare vid lunchtid, när jag gjorde ännu ett försök att ta mig ur sängen, ville ge mig själv diagnosen utbränd. Jag skojar inte.
Och det var ju inte direkt så jag trodde jag skulle känna mig efter åtta veckors långsemester. Jag hade snarare tänkt mig nåt i stil med utvilad, harmonisk, brunbränd och härligt vältränad, redo att möta höstens utmaningar. För detta skulle ju bli hösten då JAG GICK LOSS. TOG TAG I ALLA SURDEGAR. VAR STARK OCH VÄLTRÄNAD OCH PÅ OCH HADE FULL KONTROLL PÅ LÄGET. Hösten då jag inte ens blev stressad, för jag skulle vara så härligt harmonisk och samlad och she´s -got-her-shit-together-cool. Hela semestern har jag sett fram emot detta mitt Nya Jag som skulle uppenbara sig i mitten på augusti.
Nu är jag här och läget är lite annorlunda..
Fakta är: Jag är blek, slapp, slut. Trött trött trött. Med fler nya fika-kilon än jag planerat. Det hela är så trist att jag måste trösta mig med flera kvällsmackor. Med honung och marmelad (ja, GI tiden är över). Men ledighet med familjen är verkligen något som kan ta kål på en.
Dödsstöten blev dock K-Ö-K-E-T. I stugan alltså. Det nya, fina, vita lantköket. Det med pärlspont och konsollhyllor med fina glasburkar. Gulliga prickiga och blommiga koppar. Köket som vi har ägnat hela semestern åt att amatörbygga. Jag ska spara er frustrerationsskapande detaljer (trust me, det har varit många frustrerande utmaningar på vägen) men i korthet har bygget gått till så här:
- Mannen har byggt från tidig morgon till sen kväll. Med skiftande resultat.
- Jag har agerat bitchig 50-talsfru (fast i osexig mysbyxa istället för stärkt och nymanglat förkläde) dagtid
- Jag har agerat amatörmålare nattetid
- Jag har 24-7 tagit hand om tre barn (give or take) och lagat mat till dem non-stop. Utan kök. Med allt som tidigare fanns i vårt kök i en röra på golvet i vår pyttelilla stugas enda stora rum. Med tre vildingar som jagat varandra med köksredskapen i högsta hugg på minimal yta har jag försökt hålla ställningarna. Humöret uppe och allas fötter nere. ..
(harmoniska mysmamman:)
... Jaha, snaaart är maten klar, tra-la-la, ja jag vet att vi åt korv igår också men det är väl mysigt med korv, sitt ner nu, jaha en gaffel saknas... Vänta lite, jag ska bara klättra över de här lådorna och åla in bland dammråttorna bakom soffan och lyfta på de första fyra staplade kökslådorna där för att se om det inte ligger en liten gaffel där...hoppla nu trampade jag rakt i den fina gamla skålen som pulveriserades under min nya 3-kilo-extra-tyngd, hej hopp vad det går, å DÄR ligger ju fjärrkontrollen till TV:n också, ja är det inte HÄRLIGT barn att det regnar så vi får vara inne och se på barnkanalen och den där gamla Dinosaurie-VHS-filmen idag IGEN? Nej INTE hugga varandra med gafflarna, nej för du ÄR INTE Luke Skywalker PÅ RIKTIGT, och ta för Guds skull ner ettåringen från mikron, nej inte stå på mikron och NEJ Inga barn hoppar i soffan för nuuuu, alldeles snaaaaart, här det maaaaat, jamen VISST ÄR DET MYYYSIGT MED SEMESTER BARN?
Utbränd sa jag. Jag visste förvisso vad jag gav mig in på. Jag har byggt ett kök tidigare. Eller två, om man ska vara exakt.
Det var inte helt smärtfritt förra gången heller. Men då hade jag åtminstone en skön proffssnickare på plats. Trygg, snygg, snabb och säker. Det hände grejer i köket. Och det var närmast lite trivsamt att ha honom här, han gled runt här hemma med den blå byggarbyxan nedhasad så man skymtade den sexiga Calvin-kallingen.
Med amatörsnickare är det lite annorlunda. Till att börja med hade min egen nedhasade skrotshorts med en grön Hulken-kalling som stack fram. Hur man än vänder och vrider på det hela så spelar Hulken-kallingar inte ens i samma liga som Calvin. Sorry Mannen.
Amatörsnickare är också av förklarliga skäl inte lika snabba och säkra som proffs. De kan såga och snickra och spika och svära en hel dag utan att man alls ens ser vad de gjort hela dagen när man tittar på köket på kvällen.
Och om man då till exempel fäller en inte-helt-genomtänkt-kommentar om byggets framskridande, som låter aningens negativ, ja då blir de lätt stötta. Och då blir man osams. Och det värsta är att när stämningen blir så där oskön som den gärna blir när man är osams, ja då går de ju inte hem, amatörsnickarna.
Min egen äger ju liksom stugan, och gick ingenstans, hur osams vi än var. Och då blir ju semestern, som redan var mer i klass med ett arbetsläger än en sommarsemester värd namnet, ännu omysigare.
Fast till min amatörsnickares försvar måste jag tillägga att min amatörsnickare hade ju faktiskt aldrig byggt nåt kök nångång tidigare. Och han fick jobba på sjukt obekväma arbetstider, helt utan OB- eller semestertillägg. Han fick ju faktiskt inte ens betalt, utan gratisslavade hela sin semester med detta vårt köksprojekt (initierat av, you guessed it, Moi). Arbetsförhållandena var inte heller helt optimala, med tre galna barn (höga på sockermutor) och en fet bitch till fru (med antingen PMS, ägglossningpsykbryt eller menspsykos, vi hann gå igenom hela cykeln) som invaderade hela hans work-space.
MIn amatörsnickare är, sett i detta ljus, egentligen värsta hjälten! Och köket blir helt galet snyggt!
Något jag delvis tillskriver mig själv, som var uppe till halv tre på nätterna och målade. Målade köket. Målade taket. Målade till sist typ hela jäkla stugan, för har man väl börjat kladda med färgen är det liksom lika bra att gå vidare. Måla mera. Måla väggen också. Måla fönstret. Måla lite på soffan också, fast det var av misstag. Fläckarna på golvet var inte heller planerade, men jag tror ju inte på det så kallade "underarbetet" med målartvätt, täckpapp och målartejp. Jag jobbar lite mer spontant och flexibelt, vilket i realiteten innebär att jag släpar runt ett gammalt lakan som jag kastade över de saker jag helst av allt ville täcka. Som tv och stereo. På golvet brukar jag hasa runt en DN-bilaga. Men golvet ska ju faktiskt målas det med, fast det får nog bli nästa semester.
För nu är 50-talshemmafrun/supermorsan/nattmålaren är helt slut. Slut slut slut.
Skönt att jobbet drar igång på måndag.
Så slut, de fakto, att jag morse, eller snarare vid lunchtid, när jag gjorde ännu ett försök att ta mig ur sängen, ville ge mig själv diagnosen utbränd. Jag skojar inte.
Och det var ju inte direkt så jag trodde jag skulle känna mig efter åtta veckors långsemester. Jag hade snarare tänkt mig nåt i stil med utvilad, harmonisk, brunbränd och härligt vältränad, redo att möta höstens utmaningar. För detta skulle ju bli hösten då JAG GICK LOSS. TOG TAG I ALLA SURDEGAR. VAR STARK OCH VÄLTRÄNAD OCH PÅ OCH HADE FULL KONTROLL PÅ LÄGET. Hösten då jag inte ens blev stressad, för jag skulle vara så härligt harmonisk och samlad och she´s -got-her-shit-together-cool. Hela semestern har jag sett fram emot detta mitt Nya Jag som skulle uppenbara sig i mitten på augusti.
Nu är jag här och läget är lite annorlunda..
Fakta är: Jag är blek, slapp, slut. Trött trött trött. Med fler nya fika-kilon än jag planerat. Det hela är så trist att jag måste trösta mig med flera kvällsmackor. Med honung och marmelad (ja, GI tiden är över). Men ledighet med familjen är verkligen något som kan ta kål på en.
Dödsstöten blev dock K-Ö-K-E-T. I stugan alltså. Det nya, fina, vita lantköket. Det med pärlspont och konsollhyllor med fina glasburkar. Gulliga prickiga och blommiga koppar. Köket som vi har ägnat hela semestern åt att amatörbygga. Jag ska spara er frustrerationsskapande detaljer (trust me, det har varit många frustrerande utmaningar på vägen) men i korthet har bygget gått till så här:
- Mannen har byggt från tidig morgon till sen kväll. Med skiftande resultat.
- Jag har agerat bitchig 50-talsfru (fast i osexig mysbyxa istället för stärkt och nymanglat förkläde) dagtid
- Jag har agerat amatörmålare nattetid
- Jag har 24-7 tagit hand om tre barn (give or take) och lagat mat till dem non-stop. Utan kök. Med allt som tidigare fanns i vårt kök i en röra på golvet i vår pyttelilla stugas enda stora rum. Med tre vildingar som jagat varandra med köksredskapen i högsta hugg på minimal yta har jag försökt hålla ställningarna. Humöret uppe och allas fötter nere. ..
(harmoniska mysmamman:)
... Jaha, snaaart är maten klar, tra-la-la, ja jag vet att vi åt korv igår också men det är väl mysigt med korv, sitt ner nu, jaha en gaffel saknas... Vänta lite, jag ska bara klättra över de här lådorna och åla in bland dammråttorna bakom soffan och lyfta på de första fyra staplade kökslådorna där för att se om det inte ligger en liten gaffel där...hoppla nu trampade jag rakt i den fina gamla skålen som pulveriserades under min nya 3-kilo-extra-tyngd, hej hopp vad det går, å DÄR ligger ju fjärrkontrollen till TV:n också, ja är det inte HÄRLIGT barn att det regnar så vi får vara inne och se på barnkanalen och den där gamla Dinosaurie-VHS-filmen idag IGEN? Nej INTE hugga varandra med gafflarna, nej för du ÄR INTE Luke Skywalker PÅ RIKTIGT, och ta för Guds skull ner ettåringen från mikron, nej inte stå på mikron och NEJ Inga barn hoppar i soffan för nuuuu, alldeles snaaaaart, här det maaaaat, jamen VISST ÄR DET MYYYSIGT MED SEMESTER BARN?
Utbränd sa jag. Jag visste förvisso vad jag gav mig in på. Jag har byggt ett kök tidigare. Eller två, om man ska vara exakt.
Det var inte helt smärtfritt förra gången heller. Men då hade jag åtminstone en skön proffssnickare på plats. Trygg, snygg, snabb och säker. Det hände grejer i köket. Och det var närmast lite trivsamt att ha honom här, han gled runt här hemma med den blå byggarbyxan nedhasad så man skymtade den sexiga Calvin-kallingen.
Med amatörsnickare är det lite annorlunda. Till att börja med hade min egen nedhasade skrotshorts med en grön Hulken-kalling som stack fram. Hur man än vänder och vrider på det hela så spelar Hulken-kallingar inte ens i samma liga som Calvin. Sorry Mannen.
Amatörsnickare är också av förklarliga skäl inte lika snabba och säkra som proffs. De kan såga och snickra och spika och svära en hel dag utan att man alls ens ser vad de gjort hela dagen när man tittar på köket på kvällen.
Och om man då till exempel fäller en inte-helt-genomtänkt-kommentar om byggets framskridande, som låter aningens negativ, ja då blir de lätt stötta. Och då blir man osams. Och det värsta är att när stämningen blir så där oskön som den gärna blir när man är osams, ja då går de ju inte hem, amatörsnickarna.
Min egen äger ju liksom stugan, och gick ingenstans, hur osams vi än var. Och då blir ju semestern, som redan var mer i klass med ett arbetsläger än en sommarsemester värd namnet, ännu omysigare.
Fast till min amatörsnickares försvar måste jag tillägga att min amatörsnickare hade ju faktiskt aldrig byggt nåt kök nångång tidigare. Och han fick jobba på sjukt obekväma arbetstider, helt utan OB- eller semestertillägg. Han fick ju faktiskt inte ens betalt, utan gratisslavade hela sin semester med detta vårt köksprojekt (initierat av, you guessed it, Moi). Arbetsförhållandena var inte heller helt optimala, med tre galna barn (höga på sockermutor) och en fet bitch till fru (med antingen PMS, ägglossningpsykbryt eller menspsykos, vi hann gå igenom hela cykeln) som invaderade hela hans work-space.
MIn amatörsnickare är, sett i detta ljus, egentligen värsta hjälten! Och köket blir helt galet snyggt!
Något jag delvis tillskriver mig själv, som var uppe till halv tre på nätterna och målade. Målade köket. Målade taket. Målade till sist typ hela jäkla stugan, för har man väl börjat kladda med färgen är det liksom lika bra att gå vidare. Måla mera. Måla väggen också. Måla fönstret. Måla lite på soffan också, fast det var av misstag. Fläckarna på golvet var inte heller planerade, men jag tror ju inte på det så kallade "underarbetet" med målartvätt, täckpapp och målartejp. Jag jobbar lite mer spontant och flexibelt, vilket i realiteten innebär att jag släpar runt ett gammalt lakan som jag kastade över de saker jag helst av allt ville täcka. Som tv och stereo. På golvet brukar jag hasa runt en DN-bilaga. Men golvet ska ju faktiskt målas det med, fast det får nog bli nästa semester.
För nu är 50-talshemmafrun/supermorsan/nattmålaren är helt slut. Slut slut slut.
Skönt att jobbet drar igång på måndag.
Kommentarer
Trackback
