SOFIA STORIES

Fuck åldersnojan.

Jag har nått den nu. Kulmen på min kris. Min 40-årskris.

Har utkristalliserat en ny vänskapskategori. Ny för mig i alla fall. Och viktig.
Jag kallar dem D Friends. Divorced Friends.

De har en rad fördelar (utan inbördes ordning):

• De har barnfria dagar.
• De vet alltid preciiiis vad jag pratar om.
• De vet hur ont det gör att säga hejdå till barnen.
• De vet varför man trycker i sig en påse godis på väg hem till den tomma lägenheten.
• De har full förståelse för att man toksveper tre glas rött i rasande fart första ensamma kvällen.
• De har alla sunshinestories om hur deras liv blivit bättre P.D. (post divorce)
• De är toppen på att lyssna, peppa och ge råd, vilket förstås alla mina vänner är, men D Friends har stenkoll på P.D-situationens pros and cons.
• Och – de vet hur man njuter av de där barnfria dagarna.
• En intressant nämnare för alla D Friends jag hittills träffat är att de dessutom är träningstokiga. Med stort T. Vilket förstås bara är ett stort plus även det.

De är coola, alla D Friends.

Tack för att ni finns!

Löftet att bli en bättre (läs: mer aktiv) bloggare har varit omöjligt att hålla av flera anledningar. Den främsta av den är att jag inte har någon uppkoppling hemma än. Sen medför ju en flytt onekligen lite merjobb. Särskilt om man är inredningsbesatt och vill ha alla tavlor uppspikade inom en vecka. Men bättring utlovas.

Här kommer – på MarathonMias begäran – veckans bästa. För nu får det väl ändå vara färdiggnällt om ryggont och annat elände.

• 1. VÄNNERNA!!! Alla de fantastiska människor som håller mig över ytan och som stöttat och lyssnat på månader (ok...år) av ältande och gått på visningar och som nu i slutspurten kom och släpade och bar flyttkartonger och möbler för kung och fosterland. Kan inte tacka er nog! Ni är ovärderliga och underbara! Kramar!

• 2.  SJUÅRINGEN! som kört nedräkning och längtat efter att få komma till lägenheten och som ändå vågar ifrågasätta allt – och bemötte vårt speech om att "mamma och pappa tror att alla kommer att må bättre om vi gör så här...bla bla" med "TROR? TROR ATT DET BLIR BÄTTRE? Vet ni inte ens?"

• 3.  FEMÅRINGEN som stencool berättar för alla att "mamma och pappa ska skiljas för de är inte kära längre och typ bara kompisar" och "vi får äta på balkongen varje dag i lägenheten, det är såå coolt"

• 4. TVÅÅRINGEN som glatt klev in i nya hemmet och sa "Jag är jätteglad mamma! Det är LOLIGT i lägenheten!"

• 5.  EXET (som visserligen måste klassas som en looser eftersom han mister MOI ; ) men som platsar på listan eftersom han stöttat och burit kartonger och gjort det svåra lite mindre svårt

• 6.  TJEJERNA!!! som förgyllt tiden i mitt nya hem genom att drälla in med bubbel (rosa!), vackra champagneglas, utsökt choklad, färgglada drömpresenter, lunchsällskap och inredningshjälp och bärhjälp och bäst av allt förstås: ert sällskap! Jag är såååå tacksam att jag har er! Kärlek!

• 7.  JAG!!! För att jag vågade. För att jag hoppade. För att jag bara har ett liv och vill göra det allra bästa av den tid jag får, för att jag vill vara den bästa Sofia jag kan vara, för att jag redan nu är en bättre mamma än jag varit senaste halvåret och för att jag vill leva fullt ut. Och för att jag fortfarande är en hopplös romantiker som vill ha den där Hollywood-happy-endingen. För visst finns den?

1. UPPBROTT. This is it. Nu separerar vi. På riktigt. Nobody said it was going to be easy. And it's not.

2. PACKNING. Nej, den är inte avklarad. Det är ofattbart hur mycket skit jag samlat på mig på fem år i huset...Och mitt Feng-Shuirensande går oroväckande dåligt. Orka.

3. RYGGSKADA. Pajade ryggen på träningen. Snacka om dålig timing två dagar innan flytt! Här ska ju rollas och tapetseras och bäras i dagarna sju!

4. RYGGONT. Måste nämna ryggen en gång till. För jag kan varken sitta/stå/sitta/ligga/klä på mig och har tokont trots överdos av alla marknadens tillgängliga läkemedel (och lite snodda receptbelagda tabletter) 

5. DEADLINES. Tidningar ska skrivas. Tidningar ska korras. Tidningar ska layoutas. Tidningar ska till tryck. Allt precis just nu när jag är invalido och mitt i en skiljsmässa och mitt i en flytt.

6. TRÖSTGODIS. Det är faktiskt lite småäckligt hur snabbt man faller in i gamla välbekanta missbruksbeteenden. Och mängden choklad jag hetsat i mig denna värsting-vecka är rent uttalat äcklig.

7. BANKSTRUL. 18 timmar innan tillträdet ringer banken och säger att de mystiskt nog har "tappat bort" hela mitt låneärende. Inga underskrivna papper finns. Inget lån är klart.. (och själv ligger jag invalido i Täbban och kan inte transportera mig till Nordea med ett stort behov av två miljoner pronto). Får banker strula bort saker och ting? Börjar inte folk jobba på just bank för att de är så där trååkigt noggranna och ordningssamma?

..eller.. till att börja med nya sjuka tag då jag är helt golvad av ryggont. Men vilka tag som helst som ger mig något slags grepp om tillvaron känns bra i nuläget.

Det har varit en svart lång vinter fylld av beslutsångest, stress och sömnlöshet.
Nu börjar jag om. Ensam.
Eller ensam och ensam, jag har ju tre fantastiska barn halva tiden. Men själv i alla fall.

Det är tanken på barnen som är det svåraste mitt i allt detta kaos. Det svåraste blir ju just att inte få bädda ner dem varje kväll, vara där krama dem när de vaknar, finnas där för att blåsa när de skrubbat knät och trösta när de är ledsna. Att inte få höra deras sockerdricksskratt när man pussar dem på magen eller busar och att inte få ligga nära, nära och dra in deras doft - och tacka högre makter för att de finns-  innan man somnar. All denna kärlek man vill ge!

Ändå tror jag att allt blir bättre nu (ja..min rygg inkluderad..) Det kan egentligen bara bli bättre. För vinterns stories har inte ens varit värdiga att skriva om. Så det har varit väldigt tyst här på bloggen.
Att sitta och deala om allt från köksstolar till dagar med barnen är en vidrig och ovärdig sysselsättning.
Att packa ner inte bara ett helt hus, utan ett helt liv, sak för sak, minne för minne, är fullständigt verklighetsfrämmande.
För att inte tala om att försöka föreställa sig, verkligen förstå, konsekvenserna av det beslut vi fattat. Konsekvenserna det får för de tre små människor vi älskar mest i hela världen. Konsekvenserna det får i vardagen, i stort och smått för oss alla. Ensam om att ta varje strid, steka varje pannkaka. Ensamma födelsedagar och jular. Skräckscenarion där de så småningom väljer att bara bo hos en av oss (företrädesvis den som har stort hus med egna rum till alla barn och jättestor studsmatta i trädgården)(alltså inte ghetto mama i lgh). Mycket ångest och mycket gråt.

Men nu börjar jag om. Nya överlevnadsstrategier behövs. Strategier för hur jag ska ta mig igenom såväl dagar själv med tre barn som ska lämnas och hämtas och skjutsas och uppfostras och matas och nattas  – som hur tusan jag ska överleva dagar utan dem.
Och hur jag då ska hinna jobba ikapp, träna så jag blir en toksnygg och stark singelmama, tvätta, städa, handla, förbereda den fantastiska kvalitetsmat jag nu ämnar servera mina barn och träffa vännerna som håller mig över ytan och skriva klart de där böckerna jag vill skriva och lära mig att spela gitarr och och och...förmodligen måste jag väl även klämma in nån slags basic matlagningskurs om jag ska leva upp till min idealiserade och orealistiska idé om att jag nu ska bli bästa mamman även på matfronten.

Men allt är möjligt! Jag är på gång! Jag får min nya nyckel i morgon!
Things can only get better!

Jag är med. Jag är på gång. Jag är hooked.
Det är knappt jag tror det själv. Och Patrik Brissman kommer definitivt inte att tro det.
JAG HAR SPOTIFY! JAG LYSSNAR PÅ SPOTIFY! JAG ÄR MED I MATCHEN!

Visserligen ett år eller så efter alla andra. Men ändå. Ni får ju betänka att jag är en teknikrädd romantiker som fortfarande inte har släppt greppet om mina blandband från 80-talet. Ni vet. De där som jag satt och spelade in på min lilla mono-kassetbandspelare, där jag fick med ungefär två tredjedelar av Trackslåten och en hel del av Kaj Kindvalls svammel. Drömmen var förstås att ha en sån där hip dubbelkassetbandspelare, så att man kunde redigera bort Kaj. Man blev ju lite trött på Kaj.
Fördelen var ju att jag på den tiden visste vad låtarna hette, och vem som spelade dem (och allt detta kan jag tacka Kaj för).

80-talet var liksom mitt musikdecennium. Då hade jag stenkoll. Kunde alla låttexter. Köpte alla OKEJ-nummer och hade rummet tapetserat med affischer, såna där med fyra hål i, där häftstiften suttit i tidningen.
1983 var den musikala höjdpunkten av den givna anledningen att Carola (som på den tiden även hette Häggkvist) vann melodifestivalen och förändrade mitt liv. Jag var elva år och lika hög på Främling som på knark. Att Carola öppnade sin folkparksturné på ett svartbygge till scen i just Älvdalens folkpark kan ha spätt på min besatthet något. Liksom att min klasskompis Ica lyckades fånga Carolas svettiga pannband under konserten, och att jag senare, på en magisk skolrast, fick HÅLLA I PANNBANDET. Fatta. Det var hur stort som helst. Nästan lika stort som när jag 20 år senare KISSADE BREDVID redan nämda Carola på Gondolen (tja, vi var förstås i olika toalettbås, men ändå, vi log mot varandra när vi tvättade händerna efteråt).

Problemet jag vill återkomma till, innan jag fastnar i att älta min pinsamma tidigare dyrkan för Carola, är just det här att min musikala era ägde rum för över 25 år sedan. Det var alltså ett kvarts sekel sedan jag hade koll.
Och nu sitter jag här med Spotify (som min sexårige son redan har bättre koll på) installerat och klart, och kommer inte ihåg vad en enda låt eller artist heter. Det enda jag söker på är Absolute Hits. Och Mojje (han hade dåligt med träffar, kan jag informera om)

Jag ligger dessvärre lite efter på flera fronter. Har fått en Ipod men fortfarande inte riktigt greppat Itunes (jag vet, det är så simpelt att varenda Köpingbo klarar det, men jag bor ju i en annan del av Täby). Så jag har bara fyra låtar på min Ipod, varav den bästa är en jullåt. Och även den börjar bli något tjatig.

Men vad kan man vänta sig av någon som pinsamt nyligen skulle börja kolla in You Tube, och
1. GOOGLADE för att hitta siten
2. googlade på Utube.

Det finns mycket kvar att upptäcka därute för Zetterman.

Vintern är här och med den influensor, kroniska förkylningar och diverse andra sjukdomstillstånd. Diagnoserna haglar. Dagisfröknarna vill helst att alla föräldrar ska hålla sina barn hemma, det är tydligt. För säkerhets skull, för att förhindra ytterligare smittspridning. Duktiga föräldrar håller sina barn hemma för att de inte ska bli sjuka. Och skulle barnen ändå drabbas tar de minst två feberfria dagar hemma innan de åter lämnar in kidsen.

Dessa duktiga föräldrar driver oss andra, vanliga dödliga, mot utbrändhet. Vi mindre duktiga föräldrar som med stressad blick och ont i hjärtat häller i barnet alvedon på morgonen och torkar bort det gröna snoret innan vi kliver in i dagistamburen för att lämna in ett halvkrassligt barn, för att sen skena till jobbet och hinna allt innan deadline. Vi som önskar att vi hade tid, råd, ork och möjlighet att vara en Duktig Förälder. En sån som lagar all ekologisk mat från grunden och bojkottar halvfabrikat och aldrig lämnar in snoriga barn på dagis.

Lämnar sexåringen på skolan. "Flera fall av LÖSS" annonseras det redan på ytterdörren, på ett stort handskrivet plakat. Man blir med andra ord avskräckt innan man ens klivit in, för vem vill kliva in och få löss? Ser framför mig hur det bara kryper och krälar där inne, i sexåringanas toviga manar och den snuskiga heltäckningsmattan. Sexåringen vet knappt vad löss är men försöker snabbt simulera illamående för att slippa gå in. Jag har deadline på jobbet och är ombarmhärtig. In you go! Det blir jättekul! Hipp hurra! Mamma kommer sen!
(och när inte dessa hurtiga tillrop räcker för att mota in honom kan det hända att hot om Nintendo-förbud och dylikt slinker ur mig, det måste erkännas, fast inte varje dag)

Dagis nästa. Dundrar med lätt mammaångest vidare med vagn och väskor och extrakläder och hockeyhjälmar (och barn! Var är barnen? Har jag fått med mig barnen?) i djupsnö. Även på dagis är varningsskyltarna på plats. På ena avdelningen sitter en stor skylt med "MAGSJUKA". Men som om inte det vore nog – väl inne i den förpestade smittozonen möts man av nyheten att även HALSFLUSS och INFLUENSA går. Härligt! Det är här man vill lämpa av sina älskade avkommor för att sen bekymmersfritt springa till kontoret.

Femåringen anar själv oråd och griper ängsligt tag i mig, vägrar att släppa greppet. Måste säga hejdå minst femton gånger med pussar och kramar. Han avtvingar mig ett löfte om att hämta tidigt, vilket jag givetvis inte kommer att kunna infria eftersom den försenade trippelllämningen tar minst en timme och jag är toksen till jobbet. Sen står han med ansiktet tryckt mot rutan och det sista jag ser är hans oroliga blick och den lilla handens ihärdiga vinkande och slängpussarna jag får.

Med ont i bröstet och tunga steg släpar jag vagn och minstingen mot småbarnsavdelningen. Och make no mistake. Det är på småbarnsavdelningen de är RIKTIGT SJUKA. Där hostas och snoras det året runt och man är osäker på om barnen rentutav äter inte bara de egna, utan även andras snorkråkor. Dessutom är de ju så SMÅ att om man vore en Duktig Förälder skulle man inte ens ha skolat in dem än. En Duktig Förälder är hemma med barnen i minst tre år så att barnet riktigt hinner KNYTA AN till modern. Jag tillhör alltså kategorin Urkass Förälder som skolade in redan innan ettårsdagen och sedan dess lämnat min ögonsten i dessa sjukdomshärjade lokaler.

Trots att jag är beredd på det värsta är det ändå en förvånansvärt imponerande lista över dagens sjukdomar.
"MAGSJUKA. SVININFLUENSA. VATTKOPPOR. HALSFLUSS. STREPTOKOCKER. ALZHEIMERS OCH UTMATTNINGSYNDROM". Eller, de två sista gällde i ärlighetens namn bara föräldrarna, i synnerhet Moi. Som glömt både hjälm och blöjor och har med sexåringens överdragsbyxa till dagis och glömde femåringens vantar hemma och är fullständig utpumpad bara drygt två timmar efter uppstigning.

Önskar intensivt att jag ska mötas av en sån där skylt på kontorsdörren. Att arbetsgivarna skulle ha samma inställning till smittspridning som de rigida dagisfröknarna. Lite mer Better Safe than sorry, liksom. Stanna hemma i förebyggande syfte, vila ut så att du inte blir sjuk, ta två extra dagar efter varje feberdag så räknas du som en Duktig Anställd.
Inte särskilt lätt att räkna hem ekonomiskt, det ska medges. Men ändå. Det vore skönt i nuläget med en liten skylt:
"Flera fall av UTBRÄNDHET"
Stanna hemma!

Julen gick ovanligt smidigt i år. Inga stora Norén-draman, vilka annars är mer regel än undantag i Familjen (det kan ju förvisso bero på att vi hoppade Carl-Larsson-jul med släkten i Dalarna). Ingen överdriven julklappshysteri (vilket i ju för sig beror på att jag inte hann handla några julklappar).

Tomten kom dessvärre inte hem till oss. Han hann tyvärr inte. Det kan också ha berott på att vi glömde ställa ut hans tomtegröt på trappen. Eller, mer troligt, att grannen som brukar agera tomte firade jul på annat håll i år. Men som tur var ringde Tomten (som moderniserat sig på sistone) på mobilen och flaggade för att Rudolf dumpade klapparna ute på gården, något barnen köpte till en början. Tills de började ifrågasätta att Tomten lämnat alla julklappar i stora blå IKEA kassar. Såna som vi har fullt av i förrådet.

Som föräldrar inbillar man sig att dagar som Julafton ska vara sådär härligt idylliska. Min bild av julafton är nåt i stil med: Harmonisk familjedag full av Kvalitetstid med barnen. Vacker julgran och tänd brasa i städat hus. Tindrande barnaögon och  ett ständigt fikande och full godis- och glöggtillgång hela dagen. Glada, sockerhöga och framför allt tacksamma barn som gång på gång ylar att jag är världens bästa mamma och vill kramas och tacka för klapparna. Tomtebolycka.

Även i år var sanningen aningen annorlunda än min fantasi: "Värsta dagen i hela mitt liv!" ylar sonen och springer fullständigt bindgalen runt och försöker trasha hela huset. "Det är sååååå orättviiiiiiist! ALLT är dåligt!"

Traumat som utlöst detta är att hans bästa leksak brann upp. Radiobilen, den coola, som kör på både tak och väggar, gav upp redan i inledningsfasen. Hela huset blev rökfyllt. Lite otur, det måste medges. Men än värre framstod faktumet att lillebrorsans bil INTE BRANN UPP. Den körde glatt vidare på väggar och tak. "ORÄTTVIIIIIIIIST!"

 

Otack är världens lön. Börjar förstå hur min mor upplevt våra jular, där vi år efter år haft anmärkningar och klagomål på allt hon fixat. Månader av förberedelser, bakande, städande, såpskurade golv och pyntande. Det hjälpte inte. Vi barn var aldrig riktigt nöjda. Hur många lussebullar och paket och monopol-omgångar vi än fick så var vi aldrig riktigt nöjda. Historien upprepar sig.

Även Nyår kom igång fint. Vi inledde redan natten innan med ett utbrott av aggressiv kräksjuka. Barnet i fråga sov givetvis i vår säng, så lakan, kuddar, element, böcker…allt var nerspytt. Det är såna dagar man önskar man hade tvättmaskin. Och inte satt instängd fem personer på 50 kvadrat i vildmarken.

Resten av natten blev det punktinsatser på sömnfronten för min del. En gång i kvarten var det dags och den skruttiga lilla femåringen hulkade så hans magra mage gick i vågor. Att vädra ut kräklukten var det knappast tal om med minus 27 ute.

Men det var ju inte bara negativt.

Det positiva är ju att med en sådan början på det nya året KAN DET JU BARA BLI BÄTTRE!

GOTT NYTT 2010!

kram Sofia

 

Nu är det jul igen ja nu är det jul igen och granen står så grön och grann i stugan och midnatt råder och nu tändas tusen juleljus och julen är kommen hopp tralalalalaaaaaa...

Man har ju väntat så länge. Längtat så mycket. Eller? Personligen känns det som om nedräkningen gick lite väl fort i år. Igen.. Men vi räknade dagarna - barnen med förväntan, jag med nåt som mest liknade rå ångest.

Alla drömmer ju om den där Ultimata Julen. Fanny- och Alexanderjulen. Kvalitetstid med familjen. Vita gnistrande landskap, glöggdoftande tillställningar med nybakta lussebullar, tända ljus, spännande paket under den mysiga granen och barnens tindrande ögon...aaaahhhh....välsignade jul!

Fast först ska jag bara....ja alla de där ska bara grejerna tar ju liksom aldrig slut. Släng dig i väggen Alfrons Åberg!  Inom loppet av 24 timmar ska jag - och merparten andra småbarnsmorsor med mig - nu återigen prestera det mänskligt omöjliga.

JAG SKA BARA:

• röja bort alla spiderman och bakugan och transformers och bionicles och turtles och gormitisar och pokemons och allt vad de nu heter så man kommer åt att städa huset som finns under alla leksaker...


• ...sen ska jag bara baka lussebullar...och kanelbullar...och vaniljbullar..och chokladrutor...och pepparkakor... för alla har givetvis olika favoriter...och det är ju juuuuul..


• ...sen ska jag bara bygga det där satans pepparkakshuset som alltid pajar och måste limmas med massa kokande socker som ger tredje gradens brännskador och sen får man gömma alla defekter med överdrivet mycket nonstop som man hetsäter upp redan under dekorationsfasen så det i alla fall syns JÄTTETYDLIGT vilket värdelöst pepparkakshus man presterat trots att man köpte Annas färdiga byggsats i år igen...


• ...sen ska jag bara handla tre sorters sillar som alltid ruttnar i kylen i slutändan eftersom ingen i familjen egentligen äter sill men det bara MÅSTE ju finnas sill på julbordet eftersom mormor kommer....


• ...sen ska jag bara griljera skinkan (med värsta råångesten över den lilla grisens tragiska barndomsmisär på sunkbondgården där han tvingades äta sin bror för att ens överleva till jul)...


• ...sen ska jag bara julpynta huset med alla de oidentifierbara mystiska dekorationsobjekt (i huvudsak tillverkade av toapappersrullar) som barnens dagisfröknar även i år tillverkat så att vi alla kan låtsas att det är tvååringen som har fixat julpyntet


• ...sen ska jag bara klä granen (och försöka gömma redan nämnda julpynt längst ner bakom soffan, som den stilpolis jag nu är)


• ...och sen ska jag bara hetsåka och köpa ny julgransbelysning för den jävla ljusslingan håller ju knappt tre veckor om året innan den måste bytas ut..


• ...sen ska jag bara hetsjaga julklappar i elfte timmen trots att vi som vanligt sagt att "i år köper vi inte så många klappar"...


• å förmodligen ska jag sen ta sms-lån för att finanseria nämnda klappar med tanke på att jag har tre barn som alla vill ha Nintendo DSi


• ...sen ska jag bara ägna halva natten åt att slå in klapparna för inte ens den servicen kan man ju vänta sig numer, så som vanligt tar väl presentpappret slut och jag får köra min gamla sedvanliga nödlösning med julklappar inslagna i DN och röda band på ("jag jobbar ju med tidningar, höhö" alternativt "det är ju inne med miljövänliga lösningar, hö hö hö)


• ...sen ska jag bara skriva fina handgjorda julkort, eller nähä det hinns visst inte med men åtminstone nåt printat töntkort med barnen på i tomtedräkter, eller visst ja, vi har ju inte framkallat några kort på barnen sen 3:an var på BB, men vi kanske kan köpa några julkort och posta i alla fall? eller...ja visst ja det är ju fet chans att de kommer fram i tid men vi kanske kan mejla nåt i alla fall?? Eller...tja, vi kanske kan satsa på Nyårskort i år igen? Eller spara oss till folks födelsedagar? Det är väl ändå personligare?

Eller ska jag kanske ta steget fullt ut i år?
Och VÅGA VÄGRA JUL?

Häng på trenden!
Den har redan fått ett starkt genombrott i Täbytrakten.

 

Var på julfest igår. Om nu någon mot förmodan har missat det. Jag brukar vara ganska tydlig med att annonsera att jag ska på fest numer. Det är för att det bara händer två gånger om året.

Som utmattad trebarnsmorsa i förorten tänker jag mer på fläckborttagningsmedel än champagne och har – i likhet med mormor Ingrid 87 – större intresse av tv-tablån än drinklistan.

Jag säger som alla gamlingar-som-tappat-greppet: Det var bättre förr. Det var åtminstone mer fart på tiden när jag hög på – bland annat – nån slags narcissistisk hybris abonnerade en hel restaurang på Manhattan för att fira att jag fyllde tjugotre (23). Nu fick jag i ju för sig jobba gratis i veckor på redan nämna restaurang för att betala av den galet stora spritnotan som de överförfriskade gästerna lämnade mig med, och min relation till ägaren blev liksom aldrig mer densamma efter att en av gästerna kissat i restaurangköket. Men det var helt klart mer fest då.

 

Numer går jag på OTW:s Sommarfest. Och OTW:s Julfest. Och så här idag är jag ganska tacksam för att det inte är oftare än så jag måste genomlida en sån här dag. En Dagen-Efter-dag.

De har liksom blivit otrevligare med åren de där Dagen-Efter-dagarna. Väldigt mycket otrevligare. Och de håller inte bara i sig en dag längre, som namnet antyder, utan kan ju liksom hänga kvar och plåga en i uppåt tre dagar.

Ni vet vad jag pratar om. Darrningar. Svettningar. Hammare i huvudet och mögelost på tungan.

 

Man tänker mycket en sån här dag. Mycket, fast liksom samma sak. Hela tiden.

Det är inte särskilt konstruktivt. Man knäcker inga nya rocket science teorier. Allt tuggar liksom bara runt runt i huvudet.

 

I huvudsak är det tre tankespår jag ägnar mig åt.

1. Satsade jag kanske lite väl hårt på nakenvinet igår? Minns vagt att jag faktiskt gick och letade slattar i vinflaskor på andras bord – och det var ju inte ens gott?


2. Varför är det alltid så att när alla rediga människor känner sin gräns, övergår till vatten och går hem, så har jag kommit till punkten då jag inte tror mig har några gränser alls? (har för mig att jag hört nån diagnos på det där..alko..alkis..ja nåt sånt)


3. Varför hann jag inte prata med fler trevliga människor? Går detta också möjligen att skylla på nakenvinet?

 

Nakenvinet, som tydligt framstår som roten till allt ont här, är för övrigt det vita bordsvinet med härliga nakna människor i olika orgiesituationer på etiketten. Om nu någon missade den pikanta lilla detaljen.

 

Dagens skarpaste tanke hittills var mitt ifrågasättande av den där gigantiska four-o’clock-kebaben i taxin hem. Var den bra? Nödvändig? Nyttig?

Nu spillde jag i ju för sig merparten av den på bilsätet, och även om jag själv kände en oerhörd glädje och tacksamhet över att jag spillde och inte spydde den över sätet, så verkade inte Alibaba som körde känna riktigt likadant.

Jag fick jobba ganska hårt på att vända honom efter det. Som tur är tog det ju evigheter ut till Täby, via Sollentuna. Jag hann till och med dra upp gamla triumfkort som att initierat prata om att vi minsann har producerat Taxi Stockholms personaltidning. Det brukar alltid funka på sura taxichaffisar. Man blir liksom en i gänget direkt. Snackar lite empatiskt om deras hårda skiftarbete, de orättvisa arbetsvillkoren, säkerhetslarm och slöa växeltelefonister.

Synd bara att jag inte insåg att jag satt i en Taxi Kurir-bil. Men är det inte taxichaffisen som ska vända sura kunden, inte tvärtom?

 

Som självutnämnd festreporter måste jag erkänna att jag gjorde jag ett ganska dåligt jobb, vilket även det kan ha en koppling till nakenvinet. Mitt enda span är att festen tycktes ta slut alldeles för fort. Underbart är kort.

 

Tack alla härliga OTW:are för en skön kväll!

Vi ses på Sommarfesten (alternativt i köket, om nu någon mot förmodan skulle hinna luncha före jul)

 

PS. Och NEJ; jag stod inte givakt på Östermalms IP iklädd löpartights klockan sex i morse. För vid sexsnåret ägnande jag mig fortfarande åt kombinationen paljettklänning, fläckborttagningsmedel och four-o’clock-kebab, under stark påverkan av ni vet vad. Nakenvinet.

 

 

Allvarlig talat. VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MÄN? Ja, nu låter jag lite som en rabiat nazi-feminist som går på crack och vilt kastar anklagelser till höger och vänster men VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ VISSA MÄN?
I synnerhet de som lever med missuppfattningen att det är manligt med våld. Med tortyr och övergrepp.

Det är naturligtvis de här yxtokiga Zuluerna i Sydafrika som gjort mig upprörd. De som befäster sin (patetiskt pyttelilla slaka, får man förmoda) så kallade "manlighet" genom att tortera en oskyldig tjur på följande sätt (känsliga läsare varnas):

1. slita loss tjurens tunga
2. sticka ut dess ögon
3. bita (!) av testiklarna (fan Zulu-guys det finns ju vassa slaktredskap för sånt här? men tänderna?)
4. slå knut på tjurens penis
5. gå samman 20-40 man och för att långsamt vrida nacken av tjuren

Denna manliga lilla tortyrprocedur tar närmare en timme – och försvaras i traditionens namn. Bara det är "tradition" får man ju tydligen göra vad som helst i vissa kulturer. Skära bort könsdelar på små flickor och tortera djur till döds. Just tjurar är ju utsatta även i mer civiliserade trakter som Spanien.

Och detta ska då alltså kallas för MANDOMSPROV. Personligen tycker jag det är manligare med en man som törs prata om känslor och är en jäkel på att byta blöjor blixtsnabbt än en man som kan slå knut på en tjurpenis. För den kunskapen kommer ju liksom så sällan till sin rätt. Användningsområdet känns begränsat. Och omotiverat.

Jag vågar påstå att det saknas kvinnligt motstycke till denna tortyrprocedur, även om man letar i Sydafrika. Vi kvinnor behöver inte bevisa vår kvinnlighet genom något patetiskt prov. Och vi föder barn - tuffare uppgift kan ni ju leta efter. Men massa jävla tokiga karlar måste förstås gå samman ett helt fegt gäng och plåga en stackars tjur på detta ustuderat perversa vis. SJUKT är vad det är!

Det spelar ingen roll om våldsövergreppen sker på en annan människa eller på ett oskyldigt djur.
Manligt blir det aldrig i mina ögon.

 

Jag är hungrig. Ni känner kanske igen det där fika suget som slår till på kvällskvisten. Fastän jag åt frukost i morse, rejäl lunch, sen fika-för-att-pigga-upp-mig och självklart middag. Ändå är jag hungrig. Men det finns många som är hungrigare än mig. Mycket hungrigare.

Hela 854 miljoner människor i världen lider av kronisk hunger. Ofattbara 25 000 människor dör varje dag av svält eller svältrelaterade sjukdomar.

Varje år ökar antalet hungriga. Barn som aldrig fått äta sig mätta. Mammor som aldrig har mat till sina barn. Varje år blir de 4 miljoner fler. De är en grupp som inte syns, inte hörs, inte blir ihågkommen av någon. De inte har kraft eller kunskap eller resurser för att göra sig hörda eller förändra sin livssituation. De kan inte ens nå ut med sin bön om hjälp. För svältande barn med uppsvullna magar och flugor i ögonen är inte nyheter längre. De toppar inga nyhetssändningar, får inga dragarbilder på kvällstidningarnas förstasidor. Och har man inte mat för dagen startar man ingen krisgrupp på facebook, man bloggar inte om hur hungrig man är.

Var sjätte sekund dör ett barn av svält eller svältrelaterade sjukdomar. Innan jag ens har hunnit skriva klart det här inlägget har uppåt hundra barn dött. HUNDRA BARN. Barn som kunde räddas om vi som har tak över huvudet, som kan äta oss mätta varje dag, gav lite mer till de som inget har.

Vi lever i ett överflöd och nu när det lackar mot jul är konsumtionshysterin på väg mot ännu en kulmen.Men behöver vi ännu fler prylar att hålla reda på? Ännu fler pipande och blinkande plastleksaker till våra barn? Samtidigt som 14 000 barn per dag dör av svält?

Ge din julklappspeng till någon som verkligen behöver den. Och du kan rädda liv. Tänk på det nästa gång du är hungrig. Hunger dödar fler människor varje år än vad aids, malaria och tuberkulos gör tillsammans. Men du kan rädda liv bara genom att skänka lite av det du har till någon som behöver det bättre. Varje barn borde få äta sig mätt, varje dag.

Bli fadder åt ett barn och ge det barnet en möjlighet att skapa sig ett värdigt liv.

Vänd inte bort huvudet. Skaka inte av dig mina ord. Glöm inte de här barnen.

Idag dog 14 000 barn – hur många av dem hade vi kunnat rädda?

 

HJÄLP MIG ATT HJÄLPA!

www.sos-barnbyar.se

www.raddabarnen.se

www.redcross.se

En helg består av två dagar.

"Love without fear. Trust without questioning. Need without demanding. Want without restrictions. Accept without change. Desire without inhibitions. A love so free will never fly away. What the heart gives away is never gone, it is kept in the hearts of others".

Nu kände jag mig allt lite neggo. Som har mage att publicera ett gnäll-över-hotell-inlägg efter flera dagars grym gratissemester i sköna Barcelona, med sol och sommarvärme. Det är faktiskt höjden av otacksam gnällighet.
Och i enlighet med min nya religion (buddismen) (eller stavas det med H? Har dessvärre inte hunnit läsa in mig särskilt mycket på Min Nya Religion än) är ju tacksamhet vägen till LYCKA.

Jag försöker vara så tacksam jag bara kan numer. Har därför bestämt mig för att lista
THE TOP 10 REASONS TO BE TACKSAM över min konferensresa till Barcelona.

10. Jag jobbar på OTW PUBLISHING som tagit detta eminenta reseinitiativ!
Tacksam! Se gärna www.otw.se. Skicka alla dina vänner till www.otw.se. där är det jättekul, jag lovar, Värsta Siten! Och visst behöver ni väl en egen kundtidning? Personaltidning? Tv-show? Gå till www.otw.se!

9. Ej att förglömma: Jag HAR ett jobb.
Tacksam även för detta med nuvarande konjunkturläge i åtanke. Slipper se www.jobb.se. Jag slipper dessutom jobba på råtthålet till designbyrå vi besökte, även om de nu visade sig vara förvånansvärt kreativa med tanke på den oinspirerande kontorsmiljön med trasiga lysrör och våldtäktstrapphus (fast den där jesus-typen som var fångad i Michael Jackssons body var i ju för sig ganska söt). Än en gång bevisas det: nöden är uppfinningarnas moder...

8. Flyget är gratis.
Tacksam! Låt er inspireras på www.norwegian.se, personligen uppskattade jag särskilt den animerade filmen om säkerhet ombord, där Barbie och Ken och deras lätt efterblivna avkomma visar hur en flytväst ska blåsas upp

7. Alla överlever flygresan.
Inga barn blir föräldralösa. Grymt tacksam! Och att flyga lär vara det säkraste transportmedlet.  Enligt statistik kan du flyga mer än 54 000 varv runt jorden innan du råkar ut för en olycka, se www.jordenrunt.nu/krisresa)

6. Bussen Jonas Nilsson påstås ha beställt dyker till sist upp.
Tacksam ska man vara! Kanske har DU OCKSÅ en resa som behöver styras upp? Tveka inte att kontakta www.ReiseleiterNilsson.se

5. Hotellet är gratis! Och snyggt! Med frukost ute på terassen i november!
Tacksam tacksam tacksam! (rekommenderar varmt www.hotelsohobarcelona.com)
(till skillnad från skithotellet jag sen bytte till alltså, se tidigare inlägg)

4. Lyxmiddagen på Barcas hetaste klubb Carpe Diem är gratis! Och toktrevlig!
TACKSAM! Kolla in www.cdlcbarcelona.com och bli avundsjuuuuk. Eller, nej förstås, bli TACKSAM för att VI fick vara där

3. En lyxig all-nighter i coola loungedelen på Carpe Diem, där vi liggandes på kuddar och divaner serveras hejdlösa mängder sprit på vackra silverbrickor, omgivna av housemusik och harmoniska Buddastatyer (fortfarande osäker på det där med H eller inte H?)
Vill ni förkovra er se www.Buddhism-nu.se, en tidskrift för dig som är intresserad av Buddhas lära som en praktisk visdom och en vägledning i livet. (SHIT det stavas MED H)
Intresserad av detta arrangemang? Kontakta www.ReiseleiterNilsson.se som specialiserat sig på just spritevent

2. Flera dagars strosande i solen gav oss frusna svenskar ny energi! (www.svensksolenergi.se)

...AAAAAAND THE NUMBER ONE REASON TO BE TACKSAM ÖVER BARCELONARESAN ÄÄÄÄÄR:
1. PAPPA POMO! eller jag menar Pappa Rask. VAR HAR DU VARIT HELA MITT LIV?
Ni som missade den stämningshöjande liveshowen med Pomo Rask får tyvärr nöja er med the second best cover version av Pomos Piano: http://www.youtube.com/watch?v=eJnwLeXNOkg
(annars finns orginalet på www.svtplay.se) (För övrigt fattar jag inte varför orginalklippet på OTW Interactives VD-Pomo FORTFARANDE INTE HAMNAT PÅ YOUTUBE?? Trodde ni jobbade med rörlig bild på nätet eller?


TACK ALLA FÖR EN OFÖRGLÖMLIG RESA!
Nos vemos en la Officina de Calle del Rey (fri översättning)

Har varit i Barcelona i helgen om nu någon mot förmodan har lyckats undgå att ta in detta stycke information.

Månader av intensiv hotellresearch på nätet resulterade i detta. Ett sunkrum med smutsig vit väv på väggarna. Där dörren tog i dubbelsängen när jag försökte slå upp den på vid gavel för att baxa in resväskan. Trasig toalett. Stenhård säng. Just det där med sängen störde mig mest. Första barnlediga helgen på tre år ville jag faktiskt SOVA. Massor. Jag hade lusläst hotellrecensioner på nätet och skoningslöst skippat allt där "hårda sängar" nämndes. Så händer detta. Jag sätter mig på sängen och det känns som att sätta sig på en sån där resväska i hårdplast (som man har när man vill smuggla sprit ni vet). Utan bäddmadrass.

Nåja. Frukosten skulle visst vara en höjdare, det påstod alla. Fast när vi kom nerlullandes efter tio var buffén helt länsad. Inte ens en liten skinkbit fanns kvar. Vi såg massor med tjusiga uppläggningsfat som skvallrade om att här hade minsann melonbitar och chokladcroissanter legat på rad. Nu var det tomt. Och den aggressiva servitrisen gjorde ingen ansats att fylla på nåt heller. Vi fick nöja oss med lite cornflakes och de sista torra brödbitarna för efter att hon spänt ögonen i oss med onda blicken då vi i vår enfald trodde att man fritt fick välja bord i frukostsalen, vågade vi inte be om något mera. Vi kommenderades till ett omysigt hörnbord där man fick en bländande spotlight rakt i ansiktet. Kisandes tuggade jag i mig mitt torra toastbröd. Tyvärr hann Aggressiva Servitrisen rycka min tallrik med smör och små sorgliga paprikabitar innan jag hunnit lägga nåt på brödet.

Dagen efter tänkte jag slugt att om man beställer upp frukost på rummet måste de ju åtminstone fylla brickan. Jodå. Det var bara det att de ihärdigt vägrade svara på roomservice. Efter ett antal samtal svarade någon, som jag direkt identifierade som Aggressiva Servitrisen (ASS).
"Si?" röt ASS så man nästan sprängde trumhinnan där man låg på den stenhårda britsen med det liksom nariga hårda lakanet med den snuskiga håriga gamla filten över för att hålla värmen (sa jag att det var problem med ventilationen?).
"Frukost för två" pep jag. På någon slags spanska.
"Ja då får du vänta minst 25 minuter!" dundrade ASS och slängde på luren innan jag ens hunnit nämna nåt om preferenser angående tésmak, marmeladsort och fullkornsbröd med lågt GI.

Jaha. Så då vet man i alla fall var man INTE ska bo nästa gång man är i Barcelona: Hotell H10 Universitat.

Hämtar sonen i skolan. Med allvarlig min drar fröken mig åt sidan. Jo, sonen har inte uppfört sig så bra. Tydligen har det varit en "incident" under dagen och nu vill båda fröknarna tala allvar inte bara med sonen, utan med sonens båda föräldrar.
Det är vi det. Vi som bara haft ett skolbarn (nåja, sexårs) i cirka tio veckor och är nybörjare som skolföräldrar. Vi som aldrig tidigare inkallats på allvarliga samtal på grund av vår sons uppförande. Shit, han har inte ens börjat ettan och vi är redan misslyckade som skolföräldrar. Vår son - en blivande värsting.

Kvällen ägnas givetvis åt det enda rätta. Att försöka lirka/lura/pressa ur sonen ett erkännande. För fröknarna vägrade att ens säga vad det hela rörde sig om, så ALLVARLIGT var det.
Sonen vet exakt vad det gäller. Och tyvärr, säger han, tyvärr kommer han inte ihåg ett endaste dugg av just det där som hände på tåget. Minns ingenting faktiskt. Helt blankt. Vi prövar allt från lovebombing till lättare hot. Det är ju bättre att själv berätta för oss nu, än att fröken gör det i morgon. Inget ger önskat resultat.

Tur i oturen är att jag själv skulle på konferens till Barcelona, så tyväääärr blev det sambon som ensam fick lunka in till skolan prick åtta med sonen i sällskap. Och känna sig som den värdelösa föräldern som redan misslyckats med uppfostran. Tappat kontrollen över sin 6-åring. Fått en värsting till avkomma.
Den allvarliga "Incidenten" var inte särskilt allvarlig i våra ögon. Minns inte ens riktigt vad det var. Nåt med att han verbalt attackerat nåt barn och skrikit FEGIS FEGIS FEGIS på ett aggressivt vis. Typ.

Det intressanta var min sluga sons reaktion. "Jo men vi har ju lärt oss att enligt FN:S barnkonvention har alla barn rätt att uttrycka sin egen åsikt". JAHA?? Han rycker fram strofer ur barnkonventionen som värsta triumfkortet ur skjortärmen. Jag blir mållös. Och faktiskt imponerad. Barnkonventionen!

Nu fruktar vi nästa steg i hans utveckling:. att han som min lillasyster ska memorera BRIS telefonummer vid sju års ålder och sedan hota med att ringa BRIS så fort det blev tal om läggning, städning eller andra naturliga inslag i barnuppfostran.