SOFIA STORIES

Vintern är här och med den influensor, kroniska förkylningar och diverse andra sjukdomstillstånd. Diagnoserna haglar. Dagisfröknarna vill helst att alla föräldrar ska hålla sina barn hemma, det är tydligt. För säkerhets skull, för att förhindra ytterligare smittspridning. Duktiga föräldrar håller sina barn hemma för att de inte ska bli sjuka. Och skulle barnen ändå drabbas tar de minst två feberfria dagar hemma innan de åter lämnar in kidsen.

Dessa duktiga föräldrar driver oss andra, vanliga dödliga, mot utbrändhet. Vi mindre duktiga föräldrar som med stressad blick och ont i hjärtat häller i barnet alvedon på morgonen och torkar bort det gröna snoret innan vi kliver in i dagistamburen för att lämna in ett halvkrassligt barn, för att sen skena till jobbet och hinna allt innan deadline. Vi som önskar att vi hade tid, råd, ork och möjlighet att vara en Duktig Förälder. En sån som lagar all ekologisk mat från grunden och bojkottar halvfabrikat och aldrig lämnar in snoriga barn på dagis.

Lämnar sexåringen på skolan. "Flera fall av LÖSS" annonseras det redan på ytterdörren, på ett stort handskrivet plakat. Man blir med andra ord avskräckt innan man ens klivit in, för vem vill kliva in och få löss? Ser framför mig hur det bara kryper och krälar där inne, i sexåringanas toviga manar och den snuskiga heltäckningsmattan. Sexåringen vet knappt vad löss är men försöker snabbt simulera illamående för att slippa gå in. Jag har deadline på jobbet och är ombarmhärtig. In you go! Det blir jättekul! Hipp hurra! Mamma kommer sen!
(och när inte dessa hurtiga tillrop räcker för att mota in honom kan det hända att hot om Nintendo-förbud och dylikt slinker ur mig, det måste erkännas, fast inte varje dag)

Dagis nästa. Dundrar med lätt mammaångest vidare med vagn och väskor och extrakläder och hockeyhjälmar (och barn! Var är barnen? Har jag fått med mig barnen?) i djupsnö. Även på dagis är varningsskyltarna på plats. På ena avdelningen sitter en stor skylt med "MAGSJUKA". Men som om inte det vore nog – väl inne i den förpestade smittozonen möts man av nyheten att även HALSFLUSS och INFLUENSA går. Härligt! Det är här man vill lämpa av sina älskade avkommor för att sen bekymmersfritt springa till kontoret.

Femåringen anar själv oråd och griper ängsligt tag i mig, vägrar att släppa greppet. Måste säga hejdå minst femton gånger med pussar och kramar. Han avtvingar mig ett löfte om att hämta tidigt, vilket jag givetvis inte kommer att kunna infria eftersom den försenade trippelllämningen tar minst en timme och jag är toksen till jobbet. Sen står han med ansiktet tryckt mot rutan och det sista jag ser är hans oroliga blick och den lilla handens ihärdiga vinkande och slängpussarna jag får.

Med ont i bröstet och tunga steg släpar jag vagn och minstingen mot småbarnsavdelningen. Och make no mistake. Det är på småbarnsavdelningen de är RIKTIGT SJUKA. Där hostas och snoras det året runt och man är osäker på om barnen rentutav äter inte bara de egna, utan även andras snorkråkor. Dessutom är de ju så SMÅ att om man vore en Duktig Förälder skulle man inte ens ha skolat in dem än. En Duktig Förälder är hemma med barnen i minst tre år så att barnet riktigt hinner KNYTA AN till modern. Jag tillhör alltså kategorin Urkass Förälder som skolade in redan innan ettårsdagen och sedan dess lämnat min ögonsten i dessa sjukdomshärjade lokaler.

Trots att jag är beredd på det värsta är det ändå en förvånansvärt imponerande lista över dagens sjukdomar.
"MAGSJUKA. SVININFLUENSA. VATTKOPPOR. HALSFLUSS. STREPTOKOCKER. ALZHEIMERS OCH UTMATTNINGSYNDROM". Eller, de två sista gällde i ärlighetens namn bara föräldrarna, i synnerhet Moi. Som glömt både hjälm och blöjor och har med sexåringens överdragsbyxa till dagis och glömde femåringens vantar hemma och är fullständig utpumpad bara drygt två timmar efter uppstigning.

Önskar intensivt att jag ska mötas av en sån där skylt på kontorsdörren. Att arbetsgivarna skulle ha samma inställning till smittspridning som de rigida dagisfröknarna. Lite mer Better Safe than sorry, liksom. Stanna hemma i förebyggande syfte, vila ut så att du inte blir sjuk, ta två extra dagar efter varje feberdag så räknas du som en Duktig Anställd.
Inte särskilt lätt att räkna hem ekonomiskt, det ska medges. Men ändå. Det vore skönt i nuläget med en liten skylt:
"Flera fall av UTBRÄNDHET"
Stanna hemma!

Hela julledigheten befann jag mig i koma. Vaknade aldrig. Ville inte. Orkade inte. Orkade bara vila. Såsa runt i sunkig mysbyxa och dricka varm choklad med grädde. Hetsäta honungsmackor – helst på vitt bröd med högsta möjliga GI. Grönsaker och frukt var det inte tal om - nej pizzor och köpta köttbullar avlöste varandra. Men trots att jag inte ens lagade mat orkade jag min sin höjd se på en barnfilm och frossa i godis. Hur jag än vilade blev jag aldrig pigg. Som tur var kunde jag åtminstone stundtals skylla allt mitt innesittande på kylan.

 

Därför hade jag goda skäl att vara orolig inför årets första Nordic Military Training-pass. Att gå upp fem, eller ens tio för den delen, hade inte funnits på kartan på nästan en månad. Ändå – och det är här miraklet infinner sig – vaknade jag långt innan klockan ringde idag. Och jag var inte ens trött när jag körde in mot Östermalms IP, hade ingen längtan att sova vidare. Trots att det var minus 11 i Täbban.

 

NMT-uppslutningen var sämre än väntat (hade inte fler dåligt samvete efter helgernas frossande?). Det positiva med detta var att vi som var där för uppställning 6:15 sharp (nåja) kände oss ÄNNU DUKTIGARE! Vi var ju helt grymma som stod där igen trots mörker och kyla! Grymma eller galna, meningarna går isär.

Och var jag orolig för att frysa i mina två tunna tröjor så glömde jag det redan under Jörgens uppvärmningsjogg. Han hade, till skillnad mot mig, inte tappat ett uns av kondition under ledigheten.

 

Huvuddelen av passet bestod av en bana. Men det var inte vilken typ av bana som helst. Det var en Brutale Bruno-bana. Fast mer skruvad än vanligt. Typ Brutale Bruno på crack. För den var verkligen som ett skämt. Den var så lång att vi var helt slut redan efter själva ”visningsrundan”. Var inte passet slut snart?

– Du vet att jag måste hämta på dagis vid fyra va? försökte jag flika in, medan Jörgen pekade med hela handen mot nya mål.

 

Brutal-banan bestod av följande:

Först hoppa i bildäck, sen hopp över stock (straff för oss inkontinenta), sen kuta baklänges (favorit i repris) upp i branta backen, sen ner igen för att kuta rakt ut i mörka skogen. Där det var som mörkast skulle vi köra mördargrodhopp och utfallssteg, innan det var dags för nästa löpsträcka. Allt framför en tedde sig som en jämngrå massa och varje steg var en chansning. Is? Djupsnö? Fotvrickning?

 

Sen kom en av tre höjdpunkter: Kutande uppför slalombacken i djupsnö. Jogg nedför. Höjdpunkt två: Kutande uppför brantaste hoppbacken. Eller, kanske mer klättrande. Eller, krälande. Höjdpunkt tre: Armhävningar i mörk tunnel. En sån där tunnel där man vet att det finns antingen:

1. Nån jävla drake som överlevt sen dinosauriernas kretaera (den teori mina barn skulle gå på)

2.  Hemlösa som går på crack (och tipsar Brutale Bruno om NMT-banupplägg)

3. Styckmördare med förkärlek till våldtäkter av svettiga kvinnor i tights  (journalistens favorit).

 

Två varv blev det i banan för min del, med hjälp av Maraton-Mias pepping varje gång jag ville lägga mig ner i snön och låta styckmördaren ta över. Det är ofattbart hur mycket kondis man tappar på tre veckor och tremiljonerfyrahundratusentjugotvå chokladkinapuffar.

Vilan i plankan var värst. Innan jul klarade jag flera minuter. Nu kollapsade jag direkt. Jag är det levande beviset för Totalt Fysiskt Förfall på kortast möjliga tid. Tre veckor. Deppigt kan tyckas. För att dämpa ångesten tog jag ett bildäck på varje axel när vi joggade tillbaka.

30 upphopp senare, när solen bröt igenom på klarblå himmel, och vi avslutade med gruppkram i ringen, då infann sig euforin åter. NMT-MAGIC! Nordic Military Training works, även 2010.

 

Bara 48 timmar till nästa uppställning!

Vi ses väl där?

 

 

 

 

 

 

 

 

Julen gick ovanligt smidigt i år. Inga stora Norén-draman, vilka annars är mer regel än undantag i Familjen (det kan ju förvisso bero på att vi hoppade Carl-Larsson-jul med släkten i Dalarna). Ingen överdriven julklappshysteri (vilket i ju för sig beror på att jag inte hann handla några julklappar).

Tomten kom dessvärre inte hem till oss. Han hann tyvärr inte. Det kan också ha berott på att vi glömde ställa ut hans tomtegröt på trappen. Eller, mer troligt, att grannen som brukar agera tomte firade jul på annat håll i år. Men som tur var ringde Tomten (som moderniserat sig på sistone) på mobilen och flaggade för att Rudolf dumpade klapparna ute på gården, något barnen köpte till en början. Tills de började ifrågasätta att Tomten lämnat alla julklappar i stora blå IKEA kassar. Såna som vi har fullt av i förrådet.

Som föräldrar inbillar man sig att dagar som Julafton ska vara sådär härligt idylliska. Min bild av julafton är nåt i stil med: Harmonisk familjedag full av Kvalitetstid med barnen. Vacker julgran och tänd brasa i städat hus. Tindrande barnaögon och  ett ständigt fikande och full godis- och glöggtillgång hela dagen. Glada, sockerhöga och framför allt tacksamma barn som gång på gång ylar att jag är världens bästa mamma och vill kramas och tacka för klapparna. Tomtebolycka.

Även i år var sanningen aningen annorlunda än min fantasi: "Värsta dagen i hela mitt liv!" ylar sonen och springer fullständigt bindgalen runt och försöker trasha hela huset. "Det är sååååå orättviiiiiiist! ALLT är dåligt!"

Traumat som utlöst detta är att hans bästa leksak brann upp. Radiobilen, den coola, som kör på både tak och väggar, gav upp redan i inledningsfasen. Hela huset blev rökfyllt. Lite otur, det måste medges. Men än värre framstod faktumet att lillebrorsans bil INTE BRANN UPP. Den körde glatt vidare på väggar och tak. "ORÄTTVIIIIIIIIST!"

 

Otack är världens lön. Börjar förstå hur min mor upplevt våra jular, där vi år efter år haft anmärkningar och klagomål på allt hon fixat. Månader av förberedelser, bakande, städande, såpskurade golv och pyntande. Det hjälpte inte. Vi barn var aldrig riktigt nöjda. Hur många lussebullar och paket och monopol-omgångar vi än fick så var vi aldrig riktigt nöjda. Historien upprepar sig.

Även Nyår kom igång fint. Vi inledde redan natten innan med ett utbrott av aggressiv kräksjuka. Barnet i fråga sov givetvis i vår säng, så lakan, kuddar, element, böcker…allt var nerspytt. Det är såna dagar man önskar man hade tvättmaskin. Och inte satt instängd fem personer på 50 kvadrat i vildmarken.

Resten av natten blev det punktinsatser på sömnfronten för min del. En gång i kvarten var det dags och den skruttiga lilla femåringen hulkade så hans magra mage gick i vågor. Att vädra ut kräklukten var det knappast tal om med minus 27 ute.

Men det var ju inte bara negativt.

Det positiva är ju att med en sådan början på det nya året KAN DET JU BARA BLI BÄTTRE!

GOTT NYTT 2010!

kram Sofia

 

Skolan var stängd idag. Första dagen efter jullovet, de har verklig känsla för hur de ska lägga de där studiedagarna varje år. En av årets sex semesterveckor går lätt åt till alla dessa studiedagar på dagis och skola. Med andra ord hade jag en spelmissbrukande sexåring med mig på jobbet idag och ägnade en avsevärd andel tid åt att försöka ge feedback på ett Nintendo DS Mario-spel jag aldrig i mitt liv kollat på, samt att hämta varm choklad i köket. Sexåringen tycker urkskiljningslöst att jag har världens bästa jobb.
"Tänk att du har en apparat där man bara trycker så kommer det VARM CHOKLAD mamma, HELT GRATIS!"

Vid lunch började i synnerhet Nintendo-tugget gå mig på nerverna - särskilt som han lånat mina hörlurar och skrek på högsta decibellnivå så fort han ville säga nåt - så för att skona kollegorna drog jag iväg honom till frisören för hans årliga klippning.
Medan jag själv fördjupade mig i Tiger Woods-krisen och den upprörande nyheten om Posh värkande fotknölar, hörde jag honom styra och ställa med halva frisörstyrkan, där han satt och roterade i frisörstolen och nöjt betraktade sin nya gigantiska tandglugg i spegeln. Likheten med Sven Melanders gamla "Rulle" var slående.
Givetvis lyckades han tvinga frisören att gå emot alla mina direktiv och behålla längden på sin galna kalufs för att, som han själv uttryckte det, skaffa en "hockeyfrisyr". Jag är osäker på om han vet vad "hockeyfrisyr" står för, men frisörbesöket slutade med att jag fick punga ut med hutlösa 250 kronor för att han nöjd skulle kliva ut med samma galna "misskött-barn-som-aldrig-tvättar-håret"-frilla, nu dessutom färgad i rött och grönt. Fiaskot kröntes av en godisklubba i belöning (på frisörens initiativ, vill jag tillägga).

Föga anade jag då att denna artificellt färgade gratisklubba skulle bli symbolen för alla livets orättvisor denna dag. Åtminstone enligt sexåringens lillebror.  Som givetvis genast fick nys om denna godis-på-en-torsdag-hemlis som jag och sexåringen heligt tummat på att hålla för oss själva.
Och klubban, denna till synes obetydliga detalj bland andra viktigare detaljer under dagens lopp, har nu förstört livet för femåringen.
"Hej älskling hur har du haft det idag?" frågar jag honom där han sitter på soffa uppslukad av sitt nya spelmissbruk.
"DÅLIGT" ryter han, utan att ta ögonen från Mario på skärmen, och fortsätter korthugget: "Anton. KLUBBA!"

Anklagelsen hänger där i luften. Liksom hans längtan efter att få vara den utvalda, den som får följa med mamma till jobbet och äta Mc Donald-lunch och få galet röd-grönt hår och godisklubba.

Klubban blir genast symbolen för allt ont som drabbat just honom denna dag. Han är otröstlig. ALLT ÄR ORÄTTVIST. DET ÄR VÄRSTA DÅLIGASTE DAGEN I HANS LIV. Inget hjälper, inte ens löften om att han ska få klippa sig i helgen och få både färgat hår och klubba. Till slut ger jag upp och lunkar uppgiven in i köket och drar igång med middagen. Onyttiga mutvåfflor för att lätta upp stämningen.

Tvååringen bär genast en gigantiskt stol fram till köksbänken. Ska det kladdas i köket vill hon vara med.
"Alma åsså laga mat".
Härligt tänker jag! Äntligen nån i familjen som visar lite intresse i köket. Fast våffeljärnet får du inte röra säger jag, det är varmt. Matglädjen vänder ögonblickligen i ett ursinnigt utbrott:
"Orättvist. Det är ORÄTTVIST mamma." Hon blänger på mig med onda ögat.
Orättvist? Jag gapar. Tvååringen har nu tagit sitt argumenterandet till en ny nivå. Jag blir helt matt.
"Men det är för varmt, du kan bränna dig..." försöker jag ånyo med min pedagogiskaste mammaröst.
Med ett liksom slafsande ljud dunkar vispen i golvet och våffelsmeten sprids över köket (det är dagar som denna man ångrar det där med högblanka vita luckor). Tvååringen har återigen bevisat att hon har extremt kort mellan ord och handling.
"ORÄTTVIIIIIIIIST" ryter hon igen.

Det värsta är att allt är orättvist. Alltid. För både henne och hennes två bröder. De är otroligt drabbade, enligt egen utsago.
ALLT. ÄR. ORÄTTVIST och varje dag är "VÄRSTA. DÅLIGASTE. DAGEN. I. MITT. LIV" om man får tro dem.De har ju visserligen lite att brås på i min släkt när det gäller martyrskap. Matriarken mormor Ingrid har jobbat på att fullända sitt martyrskap under de senaste 87 åren. Jag vill gärna undvika att mina barn ägnar de närmsta 80 åren åt detsamma.

Nu undrar jag bara: Finns det någon nedre åldersgräns på såna där optimistiska coachande föredrag med typ Kaj "Att välja glädje" Pollack?
Eller har någon några andra "bli mer positiv och tacksam"- tips att bjussa på?

Femårigen sonen frågar allvarsamt vid matbordet:
"Mamma, hur många känner du som är bajsnödiga just nu?"
"ja.....öööööh..."

Jaha. Än en gång står man svarslös som förälder.
(tack och lov i det fallet, I don't want to know)