SOFIA STORIES

Var på julfest igår. Om nu någon mot förmodan har missat det. Jag brukar vara ganska tydlig med att annonsera att jag ska på fest numer. Det är för att det bara händer två gånger om året.

Som utmattad trebarnsmorsa i förorten tänker jag mer på fläckborttagningsmedel än champagne och har – i likhet med mormor Ingrid 87 – större intresse av tv-tablån än drinklistan.

Jag säger som alla gamlingar-som-tappat-greppet: Det var bättre förr. Det var åtminstone mer fart på tiden när jag hög på – bland annat – nån slags narcissistisk hybris abonnerade en hel restaurang på Manhattan för att fira att jag fyllde tjugotre (23). Nu fick jag i ju för sig jobba gratis i veckor på redan nämna restaurang för att betala av den galet stora spritnotan som de överförfriskade gästerna lämnade mig med, och min relation till ägaren blev liksom aldrig mer densamma efter att en av gästerna kissat i restaurangköket. Men det var helt klart mer fest då.

Numer går jag på OTW:s Sommarfest. Och OTW:s Julfest. Och så här idag är jag ganska tacksam för att det inte är oftare än så jag måste genomlida en sån här dag. En Dagen-Efter-dag.

De har liksom blivit otrevligare med åren de där Dagen-Efter-dagarna. Väldigt mycket otrevligare. Och de håller inte bara i sig en dag längre, som namnet antyder, utan kan ju liksom hänga kvar och plåga en i uppåt tre dagar.

Ni vet vad jag pratar om. Darrningar. Svettningar. Hammare i huvudet och mögelost på tungan.

Man tänker mycket en sån här dag. Mycket, fast liksom samma sak. Hela tiden.

Det är inte särskilt konstruktivt. Man knäcker inga nya rocket science teorier. Allt tuggar liksom bara runt runt i huvudet.

I huvudsak är det tre tankespår jag ägnar mig åt.

1. Satsade jag kanske lite väl hårt på nakenvinet igår? Minns vagt att jag faktiskt gick och letade slattar i vinflaskor på andras bord – och det var ju inte ens gott?


2. Varför är det alltid så att när alla rediga människor känner sin gräns, övergår till vatten och går hem, så har jag kommit till punkten då jag inte tror mig har några gränser alls? (har för mig att jag hört nån diagnos på det där..alko..alkis..ja nåt sånt)


3. Varför hann jag inte prata med fler trevliga människor? Går detta också möjligen att skylla på nakenvinet?

Nakenvinet, som tydligt framstår som roten till allt ont här, är för övrigt det vita bordsvinet med härliga nakna människor i olika orgiesituationer på etiketten. Om nu någon missade den pikanta lilla detaljen.

Dagens skarpaste tanke hittills var mitt ifrågasättande av den där gigantiska four-o’clock-kebaben i taxin hem. Var den bra? Nödvändig? Nyttig?

Nu spillde jag i ju för sig merparten av den på bilsätet, och även om jag själv kände en oerhörd glädje och tacksamhet över att jag spillde och inte spydde den över sätet, så verkade inte Alibaba som körde känna riktigt likadant.

Jag fick jobba ganska hårt på att vända honom efter det. Som tur är tog det ju evigheter ut till Täby, via Sollentuna. Jag hann till och med dra upp gamla triumfkort som att initierat prata om att vi minsann har producerat Taxi Stockholms personaltidning. Det brukar alltid funka på sura taxichaffisar. Man blir liksom en i gänget direkt. Snackar lite empatiskt om deras hårda skiftarbete, de orättvisa arbetsvillkoren, säkerhetslarm och slöa växeltelefonister.

Synd bara att jag inte insåg att jag satt i en Taxi Kurir-bil. Men är det inte taxichaffisen som ska vända sura kunden, inte tvärtom?

Som självutnämnd festreporter måste jag erkänna att jag gjorde jag ett ganska dåligt jobb, vilket även det kan ha en koppling till nakenvinet. Mitt enda span är att festen tycktes ta slut alldeles för fort. Underbart är kort.

Tack alla härliga OTW:are för en skön kväll!

Vi ses på Sommarfesten (alternativt i köket, om nu någon mot förmodan skulle hinna luncha före jul)

PS. Och NEJ; jag stod inte givakt på Östermalms IP iklädd löpartights klockan sex i morse. För vid sexsnåret ägnande jag mig fortfarande åt kombinationen paljettklänning, fläckborttagningsmedel och four-o’clock-kebab, under stark påverkan av ni vet vad. Nakenvinet.