Titta jag FLYGER!

För sex år sedan sa jag ALDRIG I LIVET. jag sade även en hel del i stil med "mina barn ska minsann inte bli föräldralösa" och "är du fullständigt GALEN?!". Men man ska aldrig säga aldrig har jag ju lärt mig.
Så i år stod jag åter där, på alptoppen i Les Hautes-Alpes, Frankrike. Och denna gången var jag redo för att flyga PARAPENTE - skärmflyg (?). Nästan i alla fall.

Resan dit var ju nämnvärd förstås. För min del började den redan natten innan då jag inte  kunde sova. Systematiskt gick jag igenom dödsscenario efter dödsscenario. Scenen då min co-pilot (eller snarare, THE pilot) blev träffad av blixten i ett fruktansvärt oväder och jag ensam skulle landa fallskärmen, mitt i stormens öga, var en av de färgstarkare.
För att säkerställa min säkerhet hade jag självklart  ställt vissa kriterier inför flygturen. En snygg, solbränd, muskulös, erfaren och trygg man som skulle ta mig med upp i luften - och sedan landa mjukt - var mitt absoluta minimikrav. Som tur var hade vi lite kontakter i branschen och franske morbror Bernard, vars hela familj är besatt av att flyga parapente, hade utlovat exakt en sådan man. Laurent hette denne väderbitne godbit. 
Om han nu verkligen var väderbiten, eller ens en godbit, fick jag dessvärre aldrig reda på.. För när jag halvt kissnödig, halvt gråtfärdig, stod på plats för att möta mannen som skulle rädda mitt liv där uppe i luften, fanns där ingen jäkla Laurent.
Utan bara nån tanig mes vars namn jag aldrig ens förstod. Iklädd svart synthskjorta. FEFELFELFEL ville jag skrika. Var är solbrände muskelmannen? Med förtroendeingivande outdoorkläder á la Naturkompaniet?
Jag kan tyvärr inte riskera mitt liv och hoppa från en alptopp med en tanig synthare (jamen Hallåååååå, synthen är DÖD, åttiotalet förbi!).

Jag kände direkt att detta var ett TECKEN. Ett TECKEN på att jag inte borde sätta mig i den där bilen. Spänna fast mig i den där selen. Hoppa från den där alptoppen.
Dessutom var solen som bortblåst och himlen plötsligt hotfullt grå med tjocka moln = TECKEN NUMMER TVÅ! (ett tydligt tecken på att mitt dödsscenario med blixten skulle inträffa).
Men sen gick allt så märkligt fort, jag kastades in längst bak i en sjusätes jeep tillsammans med ett gäng kufar, varav den mest normale såg ut att ha gjort ett könsbyte. Jag var bara osäker på åt vilket håll, och vilket kön slutresultatet skulle föreställa. Och jag hade svårt att hitta ett lättsamt samtalsämne (PÅ FRANSKA) för lite small talk i bilen för att minska min nervositet.
Bilföraren var även han en parapente dude, och det var lite väl tydligt han själv såg sig som både cool och snygg. Sådär lite åt Iceman i Top Gun typ, med nån slags respektingivande flygoverall, solbränna och solglajjor. Väl vid ratten blev han helt bindgalen i sin iver att verka cool och världsvan, och drog iväg i hundra knyck upp på värsta serpentinvägarna.
Jag blundade och bad för  mitt liv. Jag var även den enda som använde säkerhetsbältet och klamrade mig fast i allt som gick att hålla i. 
Iceman pratade lättsamt i mobiltelefon, väl medveten om att det råder mobilförbud för bilförare i Frankrike (förmodligen exakt av den anledningen att man ska kränga runt på livsfarliga serpentinvägar som inte är breda nog för möten, och där det stupar ner två kilometer på ena sidan). I en kurva låg vi i innerspår, med andra ord i fel körfält, och mötte tre bilar för frontalkrock. Genom ett kast ut mot stupet lyckades Iceman rädda läget, men de andra bilarna tutade hysteriskt av ilska. Själv kunde jag inte ens andas och var övertygad om att jag sett mina barn för sista gången.
Tror de idioterna att jag ska lägga mitt liv och öde i deras händer hängandes i en fjuttig liten skärm, när jag inte ens tror mig överleva bilturen upp med dem? Är de helt från vettet?

Jag bestämde mig ögonblickligen för att, om jag nu mot alla odds överlevde bilresan, ALDRIG NÅGONSIN FLYGA med varken Iceman eller mesige syntharen.
Där bilvägen tog slut brände de helt sonika rakt ut i skidbacken och skumpade över stenar, diken, bäckar...inte helt olikt en bilresa mot världens högsta skidbacke i La Paz, Bolivia, tio år tidigare. Även då grät jag i fosterställning bak i bilen.
Att sitta bak var ju för övrigt värsta missen för jag skulle ju bli den förste att krossas när vi backade över stupets kant. (kör på, du har fyra centimeter till godo!) tipsade Ufot som gjort könsbyte när vi backade hit och dit för att ta oss runt en sväng där det inte ens fanns utrymme att svänga. Jag ville göra en KungFu-spark rakt i skrevet på nämnda Ufo.

Jag överlevde. Och när jag stod där, högst uppe, på 2700 meters höjd, bröt solen igenom den grå himlen och ögonblick senare var allt klarblått, badandes i solsken. Och jag insåg att jag kunde ju bara inte fega ur. Jag måste flyga.
Starkaste anledningen till detta var att jag inte för allt i världen kunde tänka mig att åka med Iceman i bilen NER för berget, när jag nu genom ett ödets lyckokast överlevt resan upp.
Det gällde att vara positiv. En fördel med mesen var ju att han vägde typ 44 kilo, och eftersom han och jag skulle hänga i samma fallskärm var ju detta ändå ett ytterst tungt vägande fakta. Nu vaknade reportern inom mig och jag inledde ett korsförhör på ytterst knagglig C-franska. Hur många olyckor sker per år? Hur länga har du gjort detta? Har du varit med om någon olycka? Hur stor är risken? Vad händer om det börjar regna? Åska? Kan man störta rakt ner om det inte blåser? De där snörena ser klena ut, håller de verkligen?
- Är du stressad? frågade mesen bara lugnt och garvade åt mig som kissnödig hoppade runt och granskade utrustningen med kritisk men okunnig blick.
- TRÉS TRÉS TRÉS STRESSÉ!!! erkände jag utan omsvep.
- Hm. Jag fick nästan den känslan, flinade mesen och medan jag filade på frasen "Je te donne ma vie..öh, lägger mitt liv i dina händer..."-typ så fann jag mig plötslgit intrasslad i en sele, med störtkruka på skallen och mesen vrålade UN DEUX TROIS SPRING SOFIA SPRING!!!
Och jag sprang, rakt mot stupet, eller vad som såg ut att vara stupet, för nu gällde det att få skiten att lyfta. FORT! VITE VITE VITE!

Och plötsligt lyfter jag, dras uppåt, och mina ben vevar hysteriskt i luften, och jag blundar och piper Ca va? Cést normal, toute normal? J'ai peur, jag är rädd!!!!". Det hisnade i magen. Och jag inser att med tanke på det lätt hutlösa priset måste jag tvinga mig att öppna ögonen och få valuta för pengarna.
Och jag måste lirka upp mobilen och föreviga det hela. Mesen ser nästan snygg ut på bilderna och just då älskar jag honom. JAG FLYGER!!!  JAG FLYGER FAKTISKT! Jag som är höjdrädd så att jag inte ens vågar åka Pariserhjulet för barn på Grönan. Nu flyger jag högt högt högt över små slitna stenhus med rödrosa hängpelargoner och grönskande alpsluttningar med slingriga serpentinvägar och framför mig är bara snöklädda alptoppar och himlen.
Inte ett åskmoln i sikte. Jag njuter.
- Pas mal! säger jag godkännande och känner med ens att jag äger. Mesen äger. Detta är mitt nya liv - jag ska bli parapente babe! Så måste det bli!

Vi landar alltför snart. Mjukt som en fjäder sätter Mesen ner oss på marken på exakt utsatt ställe, och jag är helt hög. Vill helst inte ens ta av mig störtkrukan, utan bara suga på känslan att jag är en sån där cool Parapente-babe. Mesen, Iceman och jag. Nästa år måste jag lära mig att flyga själv - Flying Fia.
You´ll see.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0