Maratonmannen
Mannen har sprungit maraton. Tredje gången gillt.
Det har varit pastahysteri och evighetslånga träningspass i ur och skur, följt av timmar vid datorn för att följa nördiga diagram över puls, tempo, steglängd, milantal...för att sen kolla löprundan på Google Earth, diskutera intervalltider, testa träningsprylar, nåla fast nummerlappar...man blir ju trött bara av att se på.
Själv har jag varit maraton-support, en nog så betungande uppgift. I år blev jag, som ju redan var lätt utmattad efter en veckas Boot Camp, helt SLUT av en heldag på stan med tre galna barn och 35 grader i solen och på tok för få vätskekontroller som serverade latte till den ivrigt hejande, törstiga publiken.
För övrigt måste jag bara som parentes kommentera hur störd jag är över alla mesiga svenskar som INTE hejar. Som bara står och zoombieglor på alla dessa HJÄLTAR, och typ kommenterar deras form, och skick. Som om det vore någon slags freakshow man passivt betraktar, och inte ett idrottsevent där man ska stöta och jubla och heja på!
Nåväl. Nästa år tror jag att jag springer själv.
Det kan knappast vara tuffare än att jonglera tre barn en dag på stan, hetsa genom folkmassor kors och tvärs genom huvudstaden för att hinna heja på båda varven - utan att tappa bort 2 av 3 - och däremellan trixa med blöjbyten, muta med korvar, kleta med bananer, rädda glasstrutar som ramlar i marken...
Hur det slutade?
Självklart fick vi ta en brandutryckning och kissa i buskarna vid Humlegården exakt i det ögonblick då Maratonmannen sprang förbi upp mot målgång...men vi får väl en ny chans att heja på nästa år...
Det har varit pastahysteri och evighetslånga träningspass i ur och skur, följt av timmar vid datorn för att följa nördiga diagram över puls, tempo, steglängd, milantal...för att sen kolla löprundan på Google Earth, diskutera intervalltider, testa träningsprylar, nåla fast nummerlappar...man blir ju trött bara av att se på.
Själv har jag varit maraton-support, en nog så betungande uppgift. I år blev jag, som ju redan var lätt utmattad efter en veckas Boot Camp, helt SLUT av en heldag på stan med tre galna barn och 35 grader i solen och på tok för få vätskekontroller som serverade latte till den ivrigt hejande, törstiga publiken.
För övrigt måste jag bara som parentes kommentera hur störd jag är över alla mesiga svenskar som INTE hejar. Som bara står och zoombieglor på alla dessa HJÄLTAR, och typ kommenterar deras form, och skick. Som om det vore någon slags freakshow man passivt betraktar, och inte ett idrottsevent där man ska stöta och jubla och heja på!
Nåväl. Nästa år tror jag att jag springer själv.
Det kan knappast vara tuffare än att jonglera tre barn en dag på stan, hetsa genom folkmassor kors och tvärs genom huvudstaden för att hinna heja på båda varven - utan att tappa bort 2 av 3 - och däremellan trixa med blöjbyten, muta med korvar, kleta med bananer, rädda glasstrutar som ramlar i marken...
Hur det slutade?
Självklart fick vi ta en brandutryckning och kissa i buskarna vid Humlegården exakt i det ögonblick då Maratonmannen sprang förbi upp mot målgång...men vi får väl en ny chans att heja på nästa år...
Kommentarer
Trackback
