SURPRISE ME

Det är inte det att jag inte gillar överraskningar. För det gör jag.
Fast det måste vara RÄTT sorts överraskningar.
Inte för att jag vill vara martyrig och dra på mig offerkoftan, men jag får faktiskt väldigt ofta fel sort överraskningar.

För när man tänker på överraskningar så tänker man ju gärna på frukost på sängen med exakt rätt sorts pålägg på exakt rätt sorts bröd, med exakt rätt sorts té /(med exakt rätt mängd honung) och gärna en exakt matchande servett.
(Jag inser att jag inte är så jäkla lätt att överraska. På rätt sätt alltså.)
Man tänker kanske också på den där fantastiska blombuketten som dyker upp när man minst förväntar sig det. På jobbet en pissig tisdag. Eller efter en vidrig eftermiddag med för stunden galna barn - bara för att (...jag är så under bar). På ett klädesplagg som lyfter hela min garderob och omformar min kropp och som - surprise! - är i RÄTT storlek.
Man tänker på rätt sorts present vid rätt tillfälle. Eller kanske bara rätt sorts kram i rätt ögonblick . Kanske bara ett sms mitt i den grå vardagen.
Den behöver inte vara påkostat och värsting, bara vackert i all sin enkelhet. Rätt Sorts Överraskning. VId rätt tidpunkt.

Att som idag komma hem efter en bortamatch (ja inte en sååån alltså, utan mer en familjevariant) och upptäcka att det regnar in genom halltaket är typexemplet på FEL sorts överraskning. Att komma hem från jobbet och upptäcka att fyra miljoner små enträgna myror har invaderat och tagit över vårt kök är också FEL sorts överraskning. Att barnen ropar in mig i badrummet med entusiastiska och löftesingivande  utrop som "Mamma kom och titta!" och man kommer in bara för att överraskas av att minstingen lagt världens kabel i badkaret är också helt helt FEL typ av överraskning.

Så ge mig en nu då. Snälla?
En riktigt bra en. En av den rätta sorten.
Surprise me.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0